Dan Josefsson och Hannes Råstam hyllas nu som dom som avslöjade hela Quick skandalen och det är välförtjänt. Dessa bägge journalister har gjort en bragd som för alltid förlänat dom en plats i journalistikens hall of fame. Särskilt Hannes ligger mig varmt om hjärtat så klart. Den ende journalist hittills som inte varit för fin för att ringa mig och höra sig för om saker jag skrivit och vad jag visste om saker och ting. Även gällande saker som var kontroversiella. Han fördömde mig inte ryggmärgsmässigt som så många andra. Han blev nyfiken och ville veta mer. Hannes Råstam var en äkta journalist. Han förstod att om man drivit en blogg som denna i fem år så har man oundvikligen fått stora kunskaper om de ämnen man skriver om. 

Men mitt i denna yra är det lätt att glömma att varken Hannes Råstam eller Josefsson var först med att slå larm om rättsrötan i Quickfallet. Vi bör, tycker jag komma ihåg och hedra dom som gått före och i flera år kämpat hårt i motvind för att försöka sprida sanningen om hela denna skandal.

Svensson var den ende som försökte skipa rättvisa åt Johan Asplund. 

Den som kanske mest av allt förtjänar att nämnas i detta sammanhang är advokat Pelle Svensson. Svensson blev inblandad i Quickhärvan redan långt innan den startade då han anlitades som ombud av Johan Asplunds föräldrar 1985. Dom väckte då talan i ett civilmål mot Johans trolige mördare. Den personen åtalades nämligen aldrig av den svenska åklagarmyndigheten trots flera tunga indicier som pekade mot just honom. 

Tidigt i utredningen fattade polisen misstankar mot Johans tidigare styvfar, för att ha fört bort pojken. Han hade tidigare varit våldsam och mycket svartsjuk och ska vid flera tillfällen ha hotat att döda Johan. Åklagaren valde dock som sagt att inte väcka åtal då han ansåg att det saknades bevisning då man varken hade någon kropp, mordvapen, brottsplats eller ens några konkreta bevis på att mannen befunnit sig i Bosvedjan morgonen då Johan Asplund försvann. Detta är dock en sanning med modifikation. En granne till Asplund placerade nämligen styvfaderns bil utanför Johans balkong/uteplats vid tiden för försvinnandet. Bilen var lätt att känna igen pga särskilda kännetecken. Styvfadern hade även genom sitt jobb tillgång till den avfallsugn för biologiskt avfall på Sundsvalls sjukhus som troligen blev Johans sista viloplats. .

Föräldrarna väckte efter åklagarens vägran enskilt åtal för människorov mot mannen med hjälp av advokat Pelle Svensson. En mycket ovanlig åtgärd i Sverige. Tingsrätten kom då till den något märkliga slutsatsen att den anklagade fört bort Asplund, men inte att han gjort detta i syfte att bringa Asplund om livet (?). Utan att vara närmare insatt i målet måste man ändå undra över relevansen i detta lilla tillägg. Att han bragt Johan om livet hävdades ju inte heller av Svensson i åtalspunkterna.

Nåväl, I april 1985 dömdes mannen i alla fall av en oenig tingsrätt för olaga frihetsberövande till två års fängelse. Domen överklagades till Hovrätten för Nedre Norrland. Där skärpte Svensson åtalspunkterna till att även omfatta mord. Förmodligen därtill tvingad av tingsrättens märkliga tillägg om "syftet" med bortförandet. Hovrätten för nedre Norrland gick dock emot tingsrätten och frikände den tilltalade 9 april 1986. I september samma år ansökte Svensson om prövningstillstånd hos Högsta Domstolen som dock avslog begäran. En tid efter att ha försatts på fri fot försvann den misstänkte mannen som en avlöning och har sedan dess framlevt sina dagar i ett fjärran land. han torde vara i 70 års åldern idag.

Jag undrar om han följt Quickcirkusen därifrån han är? Och om han i så fall gapflabbat åt den svenska rättsapparaten? Förmodligen är svaret ja på bägge frågorna.

Borgström: Pelle Svensson är "oseriös"

Pelle Svenssons agerande möttes av massiv kritik i media. Inte minst av journalisten Göran Elwin (Cissi Elwins far) i boken Fallet Johan. Just den bok som det senare skulle visa sig, fanns i Sture Bergvalls ägo under perioden då han som bäst, hög som ett hus, sluddrade fram erkännanden om mordet. Det var bland annat där han hämtade detaljerna om fallet som övertygade mordutredarna. 

Att Sture hade full tillgång till både böcker och media och kunde läsa alla möjliga detaljer om dom mord han erkände var det liksom ingen som reflekterade över. Men reflektioner, har det ju visat sig, tillhör inte Quickutredarnas starka sidor.

Pelle Svensson sade redan i början på 90 talet då Thomas Quick plötsligt erkände mordet på Johan Asplund och en rad andra, att mannen var en lögnare. I stort sett ensam stod han upp då mot en enad media och juristkår som fördömde honom som en totalidiot.

Quicks försvarare, advokat Claes Borgströms svar på Pelle Svenssons debattartikel i Dagens nyheter nån gång runt 94-95 är väldigt talande. Han skrev då: 

Man kanske åter bör påminna om att Claes Borgström alltså var Thomas Quicks försvarsadvokat. 

Man kan inte låta bli att lite elakt ställa sig frågan om vänsterpartiet verkligen ser Claes Borgströms nyliga inträde i partiet som en förstärkning? Eller om det namnet som regeringskandidat ökar de rödgrönas vilja att släppa in vänsterpartiet i gemenskapen?

Svensson slogs för sanningen i 20 år, vem tackar honom?

Pelle Svenssons bok om Quickskandalen föregick också både Råstams och Josefssons. Den kom ut 2009 och var då resultatet av många års tröstlös kamp att avslöja lögnen. Svensson saknade dock den viktigaste pusselbiten för att som Råstam verkligen kunna spränga locket av hela härvan. Han hade inte Sture Bergvall. Råstam förstod att Bergvall själv var nyckeln till att låsa upp hela fallet och närmade sig honom på ett respektfullt och försiktigt. Svensson gjorde sig snarare ovän med Bergvall då han redan under Quick åren kallade honom för lögnare på sitt vanliga lite burdusa sätt. Bergvall var på den tiden som bekant inte intresserad av att avslöjas. Därefter gjorde han inga ansatser att reparera förhållandet.

Men man bör ändå dessa dagar sända en tanke av tacksamhet till advokaten som slogs för sanningen i över 20 år. medan Hannes Råstam och Dan Josefsson hyllas av en enig mediekår fick Pelle Svensson betala ett högt pris för sin kamp för sanningen.

Pelle Svensson avslutade sin karriär som advokat 2001 efter ett psykiskt sammanbrott, eller som det populärt kallas, utbrändhet. Kort därpå dömdes han till 2 månaders fängelse för rattfylleri efter att ha gripits i samband med ett biljakt genom Sundsvall. Svensson fick senare senare sammanbrottet klassat som arbetsskada och kunde därmed lyfta livränta. Arbetsskadan orsakades av den massiva negativa uppmärksamheten i media han tvingades utstå. Främst kanske för sina avslöjanden om bombmannens testamente i mordet på Olof Palme. Man kallade honom bland annat lögnare och förfalskare, men SKL har verifierat äktheten i Svenssons dokument. Efter att ha lyft pension i nästan ett decennium har Svensson återigen börjat ta på sig vissa uppdrag som brottmålsadvokat. 

Råstams råd; gå aldrig emot ett mediadrev

Men jag tycker vi skall komma ihåg Svenssons kamp och insatser för rättvisa för Johan Asplund och hans anhöriga.
Det krävs ett särskilt sorts mod för att gå emot strömmen på det sätt som Svensson alltid vågade göra. Speciellt i den politiska korrekthetens högborg i världen, Sverige. Det gör man inte ostraffat här. Få människor besitter modet och styrkan att trotsa smärtan, hånet och elakheterna man vet kommer. Vissa skulle till och med kalla det dumdristighet, men jag kallar det mod. Oavsett vad det gäller. 

Hannes Råstam sa en gång till mig att man aldrig skall gå emot ett mediedrev oavsett om man vet att man har rätt. "Du kommer att bli lynchad och ingen kommer ändå att kunna ta åt sig dina argument". Råstams råd var att även om du vet att sanningen är en annan än den officiella så får du vackert vänta i uppemot tio år innan du avslöjar det officiellt. Då har känslorna svalnat tillräckligt hos människor för att dom kanske kan vara förmögna att lyssna och ta in en annan sanning än den som effektivt trummas in av en sensationsjagande media.

Råstam har givetvis alldeles rätt. Jag har själv fått känna på hur det känns att gå emot då drevet är i full gång. man BLIR lynchad, och det ÄR helt lönlöst. Synd för dom som blir felaktigt dömda och får sina liv krossade av rättsapparat och media, men så är det. 

Det krävs en särskild sorts tjurskalle för att ens försöka. Dom flesta gör det nog dessutom bara en gång, ty oavsett om man är orädd som en viking och stark som Hulken klarar ingen att gå igenom den tryckkokaren särskilt många gånger. Till sist resignerar man och följer en klok journalists råd. Tragiskt men sant.

Kanske detta är en del av förklaringen till att vi som nation nu återigen finner oss i skamvrån med dumstruten på huvudet? Hade vi haft fler människor som Pelle Svensson och färre som Claes Borgström hade vi sluppit det. Tyvärr förhåller det sig dock alldeles tvärtom.

Ikväll sänds dokumentären "Kvinnan bakom Tomas Quick" i dokument inifrån på STV1. Det råkar även vara min födelsedag, och bättre present kan man inte ens drömma om. Det var dokument inifrån som utdelade det första hårda slaget mot radikalfeminismen med dokumentären könskriget. Ikväll kommer nästa hårda slag.

Till sist vågade någon visa sanningen om dessa dårar vars galenskap fått härja fritt så länge. Dan Josefsson blev tvungen att Vallraffa för att komma till sanningen, och det gick hem. Nu kommer sanningen fram om hur ett antal kända feminister skapade monstret Quick. vad som dock inte kommer att visas ikväll är hur många fler monster som skapats av denna sekt. Män och fäder har förskjutits av sina barn, sina familjer och av samhället. Liv har krossats och ödelagts. Sår har skapats som aldrig kunnat läkas. Allt baserat på lögner, bedrägeri och ondska. Hur många liv vet ingen idag. En kommission borde genast sättas samman för att försöka i möjligaste mån utröna detta. Om man nu vill det vill säga.

Vill rekommendera Patrik Nybergs senaste artikel i Dispatch International inför kvällens dokumentär.
Ikväll sätts spiken i kistan för teorin om bortträngda minnen

Skrämmande att det har tagit så lång tid att avslöja detta. Många av oss har försökt så gott vi kunnat, men tack vare Dan Josefssons fantastiska journalistiska bragd gläntar vi nu på Pandoras ask på allvar.

Vem tar ansvar för offren för denna ondskefulla sekt? Dom är många nämligen. På bägge sidor skranket.

Tack vare hjälp från läsare med eminenta finskakunskaper kan vi idag publicera artikeln från Helsin Sanomat som jag skrev om igår, Ett stort tack till både Pentti och Rick som bägge har hjälpt till med översättningen.

(Helsingin Salomat 131120) Den ene föräldern svartmålas ofta inför barnen

Undersökning: Barn används ofta på ett grymt sätt som slagträ vid skilsmässor

Barn används medvetet som slagträn mot den andre föräldern vid svåra skilsmässor, detta fastslås i en färsk undersökning om skilsmässor.

Uppseendeväckande ofta vill den ena föräldern förstöra förhållandet mellan sitt barn och expartnern.

I nära en tredjedel av de undersökta fallen hade partnern även offentligt uttalat sina planer på att förstöra föräldra-barn relationen i samband med skilsmässan. I flera fall har detta även lyckats.

”Kanske var detta en överraskning. Att så många i stormen kring skilsmässan hade sagt att "jag kommer att förstöra ditt förhållande till dina barn”, säger Helinä Häkänen-Nyholm, docent i rätts- och kriminalpsykologi.

Även anmälningar om brott och våld mot partnern var vanligt förekommande. 

Häkänen-Nyholm påminner dock om att de utvalda i undersökningen bestod av särskilt svåra vårdnads- och skilsmässoprocesser.

”De flesta skilsmässorna sköts på ett så kallat civiliserat sätt”, säger hon.

Sammanlagt deltog 54 pappor och 47 mammor i undersökningen, som alla hade gått genom en skilsmässa samt blivit utsatta för en utestängningsprocess från sina barn. Deltagarna svarade på en nätutfrågning ställd av Psykolog- och juristbyrån Psyjuridica och beteendevetenskapliga institutionen vid Helsingfors universitet, där man utredde olika tillvägagångssätt vid utestängning och alienering, samt dess inverkan på barnet och den utsatta föräldern .

I närapå alla av fallen hade den ena föräldern svartmålats och förringats inför barnet.  Umgänget mellan barnet och föräldern hade begränsats i åtta fall av tio.

Information som berörde barnet hade dolts i 80 procent av fallen. I två av tre av fallen upplevde den ena föräldern att man hade saboterat kärleken mellan barnet och föräldern.

Symptomen hos de svarande föräldrarna var enligt Häkänen-Nyholm mycket allvarliga.

”Varannan förälder blev sjukskriven och två av tre behövde professionell hjälp. Även självmordsrisken växer betydligt” säger Häkänen-Nyholm.

Finns det någon vänlig finsktalande själ därute som skulle kunna tänka sig att översätta denna artikel i Helsingin Sanomat till svenska. Google är ännu inte så värst haj på språket i vårt östra grannland så dess översättning lämnar mycket att önska. Exempelvis har den ingen aning om vad ordet "tuhoaikeensa" betyder. 

I korthet handlar artikeln om ny forskning som kommit ut i Finland och som visar att medveten parental alienation i svåra skilsmässor är betydligt vanligare förekommande än vad som hittills antagits. Något som alltså äntligen vetenskapligt bevisar det jag länge påstått på den här bloggen. 

Om någon ädel finsk hedersman eller kvinna vill förbarma sig över en trög storsvensk så kommer jag att vara mycket tacksam. Översättningen kommer givetvis att postas ut här, med eller utan namn på översättaren beroende på vad denne själv önskar.

Mailas till: daddysblogg@gmail.com

Idag den 19 November firas den internationella mansdagen. (Det är alltså inte den internationella "mens" dagen såsom någon felaktigt hade uppfattat det i en kommentar.) 

Eller firas och firas, här i Sverige märks inte särskilt mycket firande. Snarare tycks denna dag för många av våra feministiskt lagda invånare vara något av en sorgehögtid. För exempel därpå rekommenderar jag ett besök på bloggen Toklandet som idag visar upp en rätt skrämmande bild av vilken människosyn som råder i ovan nämnda grupp.

En annan blogg jag gärna rekommenderar en dag som denna är Bashflak som dagen till ära tar upp dom tre viktigaste frågorna för mansrättsrörelsen. 

Själv fick jag just beskedet att en bekant, just denna dag nu har blivit hemlös i Stockholm efter att ha blivit utslängd ur den gemensamma bostaden av sin (får man anta) f d sambo, som därefter givetvis sitter kvar i orubbat bo med både lägenhet och barn. Några rättigheter för denne medlem av patriarkatet finns inte. Varken till barn eller hem. Detta oavsett hur mycket omvårdnad han gett dom bägge. Bostadsrätten stod på henne nämligen. 

Ännu en internationell mansdag passerar härmed utan att en enda mansfråga lyfts i våra politiska kammare eller vår media. Mansfrågorna anses ju krocka med dom mycket omvurmade kvinnofrågorna, och därmed betraktas det näst intill som kvinnofientligt att ens andas om dom. Något som inte minst blir plågsamt synligt i Toklandets blogginlägg.

Varför har det blivit så? Vilka krafter i vårt samhälle har orsakat denna högst olyckliga polarisering?

Jag lämnar frågan öppen.

På bilden ovan ser ni tre stycken personer som alla påstår sig ha utsatts för brott mot sin person. De två personerna till vänster är nog bekanta vid det här laget. Dom heter Anna Ardin och Sofia Wilén. Dom har det gemensamt att dom bägge två frivilligt hade sex med Julian Assange under hans besök i Sverige 2010. Akter som därefter genom en rad märkliga turer med påstått trasiga kondomer och annat förvandlades till misstänkt våldtäkt. Julian Assange har alltsedan dess jagats som en hund av den svenska åklagarmyndigheten. Han tvingades till slut i Juni 2012, efter att ha uttömt alla möjligheter att överklaga den svenska åklagarmyndighetens utlämningsorder, söka skydd på Ecuadors ambassad. Detta gjorde han inte för att han fruktar en sexbrottsrättegång utan för att den svenska staten vägrat ge honom garantier att slippa utlämnas till USA ifall han frivilligt kom till Sverige och lät sig häktas, På ambassaden lever han fortfarande som en fånge då Sverige fortfarande absolut vägrar böja sig för kraven på löften om att respektera hans mänskliga rättigheter,

Mannen till höger heter Christer Skoog. Han befann sig i Oktober 2009 på finlandsbåten där han efter en rejäl bläcka tydligen hamnade i bråk med två irländska musiker. Skoog misshandlades mycket svårt. Efter att ha slagits till marken stampade förövaren fem gånger på hans huvud med full kraft för att därefter, då han redan är medvetslös, sparka honom två gånger i ansiktet. Skoog ådrog sig flera bestående men av misshandeln och har inte kunnat jobba på fyra år. Man har bland annat konstaterat whiplashskada, diskbråck, snett bäcken och svårigheter med minne och koncentration. Christer hade som sagt festat till rejält. 1,9 promille uppmättes i hans blod. Säkerligen har han varit både jobbig och provocerande. Jag har själv arbetat som musiker på finlandsbåtarna vid ett stort antal tillfällen så jag vet vilket jobbigt helvete det kan vara ibland. Det finns dock inget som försvarar denna typ av övervåld. En människa som är beredd att använda an annan människas huvud som fotboll måste få konsekvenser av sitt handlande.

I fallet Julian Assange står ord mot ord, och att döma efter vad som hittills kommit fram så pekar allt på att anklagelserna om våldtäkt är rena efterhandskonstruktionerna. I fallet med misshandeln av Christer Skoog så filmades hela förloppet av båtens övervakningskameror. Förövaren är identifierad och har dessutom erkänt. Han hävdar visserligen nödvärn, men den mängden grovt våld man ser på filmen är definitivt mer än nöden i så fall krävde. Man sparkar inte en medvetslös människa i huvudet i nödvärn.

Om nu Sverige hade varit ett jämställt land så skulle givetvis åklagarmyndigheten efterlyst och jagat den misshandlande Irländaren med samma frenesi och iver som man jagar den kondomförstörande Australiern, eller hur? Det skall väl inte spela någon roll ifall en utländsk medborgare misstänktes för ett brott mot en kvinna eller en man?  Enligt feministisk doktrin är dock Sverige inte jämställt. Här förtrycks ju kvinnor på allehanda sätt. Därmed skulle man ju kunna anta att eftersom Christer Skoog är en vit medelålders man och därmed privilegierad medlem i det förhatliga patriarkatet, så borde väl en likaledes manlig åklagare till och med lägga ner större krut på att få tag i hans baneman än i kvinnornas, eller hur? 

Åklagaren som handlagt Christers fall, kammaråklagare Thomas Holst, verkar dock vara fast besluten om att inte gå i den jämställdhetsfällan. Han har nämligen inte lagt två strån i kors för att få Christers baneman inför skranket. Istället lade han ner fallet. Detta alltså trots att brottet fångats på film, förövaren var identifierad och hade erkänt och brottsoffret fått livslånga skador och faktiskt kunde ha dött av omgången han åkte på. Det motiverar åklagaren enligt Aftonbladet på följande sätt:

Hur skall man tolka detta? Om man jämför dessa två fall så förefaller åklagarmyndigheten i Sverige vara oerhört inkonsekvent. Grov misshandel gränsande till mordförsök ser man inte som ett allvarligt brott. I alla fall inte om det riktas mot en man. Men en påstådd dock ej bevisad skadegörelse av en kondom under en i övrigt frivillig sexakt ser man så allvarligt på att man näst intill är beredd att förklara krig mot främmande makt för att bringa uslingen inför rätta.

Vad kan orsaken till denna inkonsekvens vara?

Jag menar, om jag nu får byta spår en aning att om vi nu prompt måste avlöna en massa genusforskare och deras galna teorier om sociala konstruktioner och osynliga strukturer, vore det då inte mer fruktsamt att diskutera genusperspektivet på mysterium som dessa, än att spendera dom på att analysera ubåtskrisen 1981 ur ett genusperspektiv?

Själv tycker jag dock inte att mysteriet är särskilt svåranalyserat. Det konstaterade brottsoffret är en man medan de påstådda brottsoffren är kvinnor. Däri ligger den enkla förklaringen. Lägg ner genusidiotin och skicka pengarna till Filippinerna där dom gör nytta.

Fan, nu svor jag i kyrkan igen. Jag kan visst inte låta bli.

Jag råkade se SVT nyhetsmorgon i morse. Jag brukar oftast undvika det av hänsyn till blodtrycket. Men i morse råkade det alltså komma sig att jag såg eländet. Där hade man idag bestämt sig för att diskutera dom ökande hoten mot politiker. Detta med anledning av flera attentat nyligen, främst mot SD politiker. 

När sådana här ämnen skall diskutera i svensk statlig Tv måste givetvis gäster inkallas. Hade SVT då bjudit in några av de drabbade politikerna? Nix. I alla fall var inga av dom där. Istället tyckte någon djuping på redaktionen att rätt människor att kommentera detta var Mona Sahlin och Birgitta Olsson. Detta i egenskap av Sveriges tidigare och nuvarande demokratiministrar. Det är nämligen ett hot mot demokratin när våra folkvalda får tårtor i ansiktet och misshandlas i sina hem. Därom torde de flesta hålla med.

Men vad utmynnade diskussionen med de bägge damerna i? Jo givetvis fick vi än en gång skrivet på näsan om dessa hemska manliga näthatare  som skriver elaka saker om...just det, kvinnor. 

WTF?

Var det inte en kvinnlig "demokratiälskare" som ansåg att tårtkastning borde vara en naturlig del av sagda demokrati?
Var det inte en man som hon ansåg borde tvångsmatas med tårta? 

Damerna kunde fylla hela böcker med hot från just män fick vi veta. Det vore intressant att få se dom där böckerna. Inte minst vore det intressant att se hur damerna kan vara så tvärsäkra på att det är just manliga näthatare som är dumma mot dom. Näthat är ju ett beteende där kvinnor inte heller direkt skäms för sig. Nåväl, nu får damerna ännu ett inlägg att lägga till sina bokmanus. Dessutom skrivet av en vit, heterosexuell, medelålders man. Man kan riktigt se dom framför sig där som förnumstigt nickar och tittar på varann i samförstånd. Kommentarer överflödiga,

Idag är det exakt ett år sedan bloggen Genusnytt stängde för gott och dess ägare Pär Ström inte längre orkade med allt det vidriga hat han tvingades utstå. Jag kan inte minnas att jag någonsin hört Mona Sahlin, Birgitta Olsson, eller för den delen någon annan i vår politiskt korrekta elit kommentera detta med ett enda ord. Varken från politiken eller media.

"Jag avskyr Jimmie Åkessons åsikter" säger Mona Sahlin, "men han måste ju ha rätt att yttra dom", tillägger hon. Men anser hon verkligen det?  Anser hon då även att Pär Ström borde haft rätt att uttrycka sina åsikter utan att behöva utstå hat och hot? Stod hon upp för Pär ström då för ett år sedan? Knappast. 

Är det någon annan som någonsin hört Mona Sahlin ta avstånd från Kawa Zolfagary? En av nätets värsta näthatare och rasister. Zolfagary var även den som främst knäckte Pär Ströms vilja att delta i debatten. Skulle Sahlin och Olsson ta avstånd från det näthatet också? Dom har i alla fall inte gjort det.

Zolfagary får nu som belöning för sitt politiskt korrekta näthat tjänsten som pressekreterare på fackförbundet kommunal.

Zolfagay är till skillnad från Pär Ström en tvättäkta näthatare. Han är även en rasist som hatar människor enbart på grund av hudfärg. Dessa åsikter har Pär Ström aldrig någonsin gett uttryck för. För er som tror jag överdriver, låt oss ta en titt på lite av denne rödmärkte politikers och feminstiska aktivists meritlista. Efter över 100 000 tweets finns det en hel del att välja bland. Här är ett rätt talande inlägg som visar LOs nye press sekreterares syn på demokrati.

En annan talande tweet om Zolfagarys syn på begreppet demokrati. Vi skall alltså enligt denne röde kelgris hata demokratiskt valda politiker och hylla diktatorer och massmördare.

Här ser vi vad Zolfagary och Simon Fors, ett annat snille i vänsterns hjärntrust, anser vad man bör göra med journalister på SvD som skriver icke önskvärda artiklar.

Zolfagarys elaka och hånande angrepp på Pär Ström är numera bekanta. Särskilt illa utsattes han i Zolfagarys Facebook grupp Vita kränkta män. I dessa kretsar är detta dock inte ett rasistiskt uttryck. Visserligen hånar och hatar man en grupp människor enbart utifrån deras kön och hudfärg, men i den skruvade logik som fn är förhärskande i vårt land är detta okej eftersom "man sparkar uppåt".

Hur man får ihop det där vet jag inte. Vi talar inte direkt om samhällets olycksbarn här. Vi talar om privilegierade och omhuldade höginkomsttagare. Människor som åker gräddfil enbart på grund av att dom har "korrekta" åsikter. Hur kan dom då kalla detta att "sparka uppåt"? 

Maken till människoförakt får man leta länge efter. 

Zolfagary är bara att gratulera. Han har hittat den gyllene biljetten som ger tillträde till Sveriges fina salonger där den "fina" kultur och åsiktseliten ser om sina egna hus. Biljetten fick han genom att  dödshota, näthata, håna, hylla massmördare och mobba hederliga och hyggliga debattörer som Ström till tystnad. Då får man komma in i finrummen. På Aftonbladet kultur tas man givetvis emot med öppna armar.

Så för att sammanfatta så är det helt okej, och till och med meriterande att näthata, bara man gör det åt rätt håll. 
Detta hyckleri får mig att må fysiskt illa, och även bli en smula förvånad. Jag fattar inte att inte fler ser igenom dubbelmoralismen? Varför protesterar inte någon av alla dom kvinnor som i  Nicke Nordmarks uppdrag granskningsreportage ondgjort sig över allt hemskt näthat? Varför skriver inte Maria Sveland om detta bedrövliga beteende i sin bok "hatet"? Där skriver hon istället om Pär Ström och mig. Men ingen av oss har någonsin hotat eller näthatat mot någon. Däremot har vi drabbats hårt av det från Svelands, Sahlins och Olssons trogna följare.

Vi har bara uttryckt vår åsikt Mona Sahlin och Birgitta Olsson. För detta blir vi hatade och trakasserade av era underhuggare, som sedan får fina jobb och belöningar som tack. Därefter får vi höra hur ni sitter i SVT:s studio och än en gång förvanskar en viktig fråga och vrider den till att handla om ännu ett kollektivt skuldbeläggande. Tårtot i ansiktet kan levereras på olika sätt.

Jag är så jävla trött på all denna stinkande dubbelmoral som härskar i vårt land. Jag hör och ser den överallt och mår fysiskt illa. Jag längtar bort. Någonstans där både ordet, tanken och åsikterna är fria. Där man inte föraktas enbart för att man ber om lite respekt för sin person. I Sverige kommer vi aldrig att få uppleva detta. Vi har åsikts och yttrandefrihet sägs det. Och visst, äsikter är inte straffbara i lagen, men det finns andra sätt att straffa människor på. I Sverige har vi ett straff och belöningssystem som fungerar helt enligt etablissemangets önskan . Att det inte är fastställt i lagen spelar ingen roll. Det fungerar effektivt ändå.

Läs även andra bloggare som skriver i samma ämne: Toklandet, Uffe Andersson

I Norge infördes 2010 ett krav i lagen att kommunerna även skall bereda män plats på skyddsboenden. 40 kommuner har nu hörsammat detta, men platserna räcker ändå inte till. http://www.avoiceformen.com/allnews/norwegian-men-are-rushing-to-shelters/