För att en anklagelse ska vara sakligt godtagbar måste den vara rimligt tydlig och preciserad. Den ska kvarstå efter motfrågor och kritisk granskning. Den som utreder an­klagelsen ska aktivt leta efter sådant som kan tala emot att den stämmer, och försöka tänka ut andra möjligheter.

Den som är anklagad ska själv få ge sin version på alla punkter i anklagelsen. Uppgifter som förekommer i utredningen ska ha en tydlig avsändare. En bra fråga är "Hur vet du det?"

Varningssignaler om osaklighet i utredningar är exempelvis tvärsäkra generaliseringar som "aldrig", "ständigt", "överallt". Man ska också se upp med bedömningar och slutsatser som har sin grund i att utredaren eller någon uppgiftslämnare "känner" eller "upplever" att det är på ett visst sätt.

Innan en slutbedömning görs måste alla viktiga uppgifter ha kontrollerats. Metoder och källkritisk granskning ska öppet redovisas.

Psykologiska teorier och tester som används i bedömningar och slutsatser bör ha vetenskapligt stöd. Det är viktigt att förklara på vilket sätt teorierna har med fallet att göra. Teorier kan användas till att ställa upp en hypotes som kan prövas, inte som bevismaterial. Om psykologiska tester använts ska en beskrivning av dem finnas med i utredningen.

Sammanställning från Bo Edvardssons bok "Kritisk utredningsmetodik", Liber 2003.