När kvinnor misshandlar

Artikel i Expressen

Denna "solskens"historia skickade Goran in till Daddys-Sverige. Han skrev att det tog emot att börja skriva, men när han väl startat var det svårt att sluta. Denna historia visar en typ av misshandel som kvinnor kan begå mot män, men som få ser. Detta handlar om den typ av mamma som ofta vinner vårdnadstvister, och som även ibland lyckas få oskyldiga pappor fällda för våld och övergrepp. Goran och hans barn hade en enorm tur som fick en familjerätts sekreterare som lyssnade och förstod. Möjligen kan det ha berott på att det var en han? Dom flesta har idag inte den turen. Kanske kan Gorans historia väcka en och annan tanke. Kanske kan den bidra till en ökad förståelse för pappor och deras barn som offras till förmån för sina plågoandar, i de tysta processerna bortom medias rampljus? Vi på D-S hoppas och tror det.

1994 träffade jag en kvinna på en krog i en stad i Sverige. Vi hade en kul kväll och många fler efter det. 1997 föddes vårt första barn och efter det kom 3 till. Jag vet inte när de roliga kvällarna och dagarna försvann. Det kom krypande utan att det märktes, precis som när skymningen faller. Jag har ibland försökt följa med när ljuset övergår i kväll och det blir mörkare och mörkare och till slut är det natt, men det går inte att följa med hela vägen. Helt plötsligt är det inte skymning längre och mörkret är kompakt.

Jag levde i det mörkret i ett antal år. Jag jobbade under långa perioder i en annan stad och dagpendlade. Jag satt i bilen 3-4 timmar per dag och jobbade 8 timmar, en hel vinter pendlade jag ännu längre och bodde då på hotell. De veckorna lades upp på följande sätt: Måndag morgon kl 5 körde jag 20 mil, jobbade 10 timmar och bodde på hotell. Tisdag 10 timmar jobb och köra hem. Onsdag jobba hemmifrån., och torsdag morgon iväg igen till fredag kväll. Onsdagen blev inte mycket jobb gjort då den oftast spenderades med att röja upp eftersom hon då inte gjort ett handtag i hemmet eftersom jag inte var hemma. en gång var det en lång datakörning som blev fel och jag jobbade då i 36 timmar utan avbrott annat än för mat och jag ringde hem och sa att jag tar en natt till å hotell, men jag blev tvungen att åka hem. anledningen hon använde för att få sin vilja igenom kommer jag inte ihåg nu, men helt vansinnigt var det sitta på småvägar och köra just då.

"så att vi i jämställdhetens namn kunde dela alla sysslor i hemmet 50/50"

Under den perioden var hon föräldraledig och skulle sköta hem och barn. Det var vi överrens om och i min värld betyder det att jag jobbar den tid jag är borta och hjälper till när jag kommer hem. det fungerade ett tag, men det började snart klagas på att jag inte gjorde hälften av jobbet hemma. Hon drog det till absurda nivåer. När jag var på jobbet gjorde hon ingenting hemma utom att ge barnen mat så att vi i jämställdhetens namn kunde dela alla sysslor i hemmet 50/50. Jag påtalade det absurda i det hela men det kunde utlösa timmar med gräl och att hon minsan tog hand om barnen hela dagarna. Jag skötte även allt som hade med handling, hus och trädgård att göra. Hon kunde inte såna saker så det skulle hon slippa ta tag i.Allt enligt henne själv.

Man ger till slut upp och bara sköter allt, för en invändning leder alltid till gräl som pågår flera timmar. När man inte kommer längre är det bara att börja om igen. Allt det här gick till slut ut över jobbet och jag gjorde allt kortare dagar på plats hos mina kunder och det började komma en del klagomål. Jag blev ombedd att söka nytt jobb och det löste sig eftersom ett företag på min hemort gjorde en satsning på det jag sysslar med. Där är jag kvar än idag.

Samtidigt som jag bytte jobb blev min far sjuk i cancer i gallgångarna och jag var mycket och hjälpte honom, han opererades och allt såg ut att gå bra, men det tog bara ett år så hade det kommit tillbaka och spred sig. Jag var överallt och gjorde allt under hans sista 2 månader. Jag skötte hem och hus samtidigt som jag försökte vara så mycket som möjligt med min pappa. Jag fick förstås svidande kritik för att jag spenderade för mycket tid med honom och inte var hemma och diskade eller vad hon nu ansåg nödvändigare.

En gång träffade jag min chef när jag var på språng mellan alla måsten och han stoppade mig och frågade hur jag mådde egentligen. Just där på stan brast allt och jag stog helt naken utan att kunna prata och bara grät. Han gav mig på stående fot löfte om att få all tid jag behövde utan att förlora lön eller behöva ta semester. En fantastisk människa som antagligen väckte mig den dagen. Det var nog då jag på riktigt började fundera på att resa mig och gå.

"Jag blev anklagad för misshandel av henne och barnen"

Män behöver också jourer

När pappa kort efter dog så blev känslan att jag är värd ett bättre liv starkare och kraftigare för varje dag som gick. Jag började söka upp gamla vänner som jag tappat på vägen, jag tog upp intressen jag inte orkat med genom åren och började se gryningen och att det faktiskt finns ljus i världen. Ca 6 månader efter begravningen exploderade allt och ett nytt helvete inleddes. 3 år av ständiga hot, SMS, mail och telefonsamtal.

Hon har gränslöst utnytjat barnen i sina försök att skada mig och därigenom skadat barnen. Under vissa perioder fick jag ca 100 SMS om dagen med allehanda dumheter. Jag blev anklagad för misshandel på både henne och barnen, sexuella övergrepp kom dock aldrig mot mig. Det kortet användes långt senare mot min nuvarande sambo men gick heller aldrig till en riktig anmälan. Vi hamnade förståss hos familjerätten och fick träffa en handläggare som jag tycker var fantastisk.

Jag har inte så mycket detaljminnen av de mötena. Det mest bestående är några få saker. I ett enskilt möte frågade han mig om jag önskade livet ur henne. Det var ju en medvetet provocerande fråga och jag dröjde faktiskt med svaret en stund. Mitt svar var att "Nej, det gör jag inte, men det skulle onekligen underlätta mitt liv".

En annan sak som bitit sig fast är hur hon betedde sig. Hon kastade fram sina lögner, till en början sakligt och lugnt men efter några möten blev hon mer och mer aggresiv och nästan hysterisk. Hon kastar sig planlöst mellan olika ämnen och ena sekunden är det misshandel och nästa sekund skriker hon något att hon skall ha ensam vårdnad för att jag kan inte koka grönsaker. Tills slut tröttnade handläggaren och slår näven i bordet (det är sant) och säger med rösten drypande av Ironi att "så kan vi VERKLIGEN inte ha det! Urkokta grönsaker! Nu får du skärpa till dig. Det handlar om betydligt större saker än så!" Efter det mötet krävde hon minst en annan handläggare närvarande vid mötena. Denne gjorde samma bedömning och det gick aldrig vidare några anmälningar till varken polis eller social.

Förföljelsen har fortsatt fram till för ca 6 månader sedan. Hon tappar fortfarande koncepten ibland, men betydligt mer sällsynt och kortare perioder. Det beror till stor del att jag har lärt mig hantera utbrotten bättre och klipper all kontakt tills hon lugnat ner sig.

I ca 6 månader i början hade jag ingen bostad. Jag sov i vänners sommarstugor i skogen, på golvet hemma hos vänner i källaren, i vilrummet på kontoret och några få nätter i bilen faktiskt. Alla de ställena var bättre än att sova i det gamla huset som hon bodde kvar i med barnen.

Det har varit svårt och tufft, men med vänners hjälp så gick det bra för mig. Jag hade också turen att träffa otroliga familjerättspersoner. Trots allt som varit var det värt det. Jag mår otroligt mycket bättre, barnen är otroligt mycket mer harmoniska och glada. Mina vänner berättar nu att de sett att något varit fel eftersom jag försvunnit men nu är tillbaka till den jag var innan.

"Jag sov hellre i bilen än i huset med henne och barnen"

Det är så lätt att sitta här och säga att det är värt det när man har allt bakom sig och så otroligt svårt att stå med ena foten över ett stup och undra om det är värt det. Den enda som kan avgöra det är du. Men tar du klivet så finns det hjälp och stöd att få. Vänner, familj kollegor och i vissa fall även myndigheter. Öppenhet är viktigt och att komma ihåg att den sanning du berättar är din sanning, men kanske inte i alla lägen samma sanning som andra har. För i ”förövarens” huvud har hon enbart den enda sanna sanningen och hon kommer aldrig att se sitt ansvar i det hela.
Det man hela tiden måste påminna sig är att inte ge igen på samma sätt. Det går inte att kämpa om barnen med barnen som vapen. Då förlorar alla.

I 3 år har jag nu bott i en 2:a i ett miljonprogram med 4 barn. det har varit jobbigt ibland och ordning är bara att glömma, det är dock himelriket jämfört med alla år jag bodde i ett helt annat kaos. Om någon månad flyttar vi äntligen till en lägenhet med 3 sovrum, det kommer att bli fantastiskt och livet kan nu börja på riktigt!

Jag har suttit och läst och många gånger gråtit när jag läst om alla pappor som hamnar fel i soc och polisutredningar och blir hindrade att träffa sina barn. Jag har haft tur i alla mina kontakter med myndigheter och polis. En gång satt jag med en kvinnlig polis och pratade om att anmäla angående alla trakasserier jag varit utsatt för. Jag fick övertala henne att inte göra en anmälan mot min förra fru. Hon var oerhört upprörd av hennes beteende. Jag ville avvakta lite till och meddela vad som kommer att hända om hon inte slutar. Det hjälpte och jag behövde aldrig göra en verklig anmälan.

Jag lider med er alla, även mammor, som är en fruktansvärd situation och skulle önska jag kunde göra mer än att försöka ge lite hopp och dela med mig av min, i jämförelse, "solskenshistoria".

Vill någon ha kontakt med mig så kan Daddy vidarebefodra era kontaktuppgifter till mig.

Lycka till och må 2012 bli året då det börjar vända!

Goran