Dom verkliga offren då? Varför jag börjar en artikel med dom orden skall jag förklara. Jag är ett av alla verkliga offren. Jag har varit barnet som har varit utsatt av min styvpappa för sexuella övergrepp. Inte en gång, inte två gånger utan under flera år. Jag har varit den där rädda flickan som kröp ihop under täcket när jag hörde min styvpappas steg i trappan. Jag har varit den där flickan som önskade så intensivt att min styvpappa skulle försvinna. Jag har varit den där flickan som inte förstod varför min mamma inte skyddade utan istället övergav mig när hon visste vad min styvpappa gjorde med mig. Jag är stundvis fortfarande den där flickan som blev så sviken av dom två jag älskade mest i hela världen och jag förstår fortfarande inte.

Kanske är det sveket från mina föräldrar som gjorde att de två gånger jag blev utsatt för våldtäkt inte reagerade på det sättet som det förutsätts att man som offer skall göra. Jag bröt inte ihop utan mer konstaterade att jag hade blivit våldtagen och var mer kall än känslosam. Det var som om jag såg på det utifrån och inte var den som blev utsatt. Båda två var män som jag kände och ansåg som mina vänner.
Kanske det till och med var mitt fel? Något jag gjorde, betedde mig eller något jag sa? Jag var ju redan använd sedan jag var barn, situationen var inte ny, jag var väl bekant med den.
Mitt intellekt som vuxen säger att det inte var mitt fel, men under många år levde jag med tankarna jag nyss beskrev. 
Kanske är det därför jag har så svårt för att be om hjälp, jag fick ju ingen när jag behövde den som allra mest. Kanske är det därför jag avskyr så djupt att bli nonchalerad. Jag blev i min livssituation när jag tyst och vädjande bad om hjälp nonchalerad inte lyssnad på och framför allt inte räddad från det min styvpappa utsatte mig för. I min unga ålder förstod jag att jag inte var värd att bli räddad, men jag förstod inte varför. 

Jag blev kvinnan som inte hade förmågan att kunna lita på någon. Jag vågade helt enkelt inte för inom mig trodde jag att det inte gick att lita på en endaste människa i hela världen. Vem skall jag lita på när jag inte kunde lita på mina föräldrar? Jag har alltid fått lita på mig själv och ingen annan när det väl gäller. Det finns för många svek. Jag har aldrig vågat lita känslomässigt till en annan människa. Vågat slappna av i mina känslor till en man och hans känslor till mig, känna tillit och trygghet. Dom som först tog det från mig var mina föräldrar. Jag var ett barn.

Jag berättar för er om min barndoms upplevelse och hur den påverkar mitt vuxna liv för att ni skall förstå varför jag är både arg och mycket kritisk mot alla falskanmälningar som sker. Under åren som har förflutit har jag upptäckt, liksom många andra, att det sker oerhört många falska anmälningar från mammor där fäder blir anklagade för att ha begått sexuella övergrepp mot sina barn. Syftet är att hålla barn och deras pappor separerade och till slut skiljs barnen från sina pappor, kanske för evigt. Barn får växa upp utan sin ena förälder och det finns mängder med forskning som visar hur viktigt det är för barns utveckling att ha båda sina föräldrar i deras liv. Det tar mammorna, med socialtjänsten och rättsväsendets hjälp, bort ifrån barnen.

Jag inser att det är en utveckling som kan få förödande konsekvenser för dom som blir utsatta av den som falskt anmäler. Jag kan väl inte vara den första som ser detta? Jag skall förklara hur jag tänker.

Vi kan ju ta en fundering på hur många offer det egentligen blir när en mamma falskt anmäler en pappa för att begått sexuella övergrepp mot sitt barn. Det självklara och uppenbara offret är pappan då han inte har begått något brott. Vi har barnet som också blir ett offer för mammans övergrepp i och med den falska anmälan. Barnet kommer att få genomgå förhör och undersökningar. Vill sig riktigt illa så kommer mamman att få barnet att tro att han eller hon har blivit utsatt för övergrepp och i de svårare fallen kommer det att påverka barnet kanske hela dess liv då ett minne har planterats in. Vi har farmor, farfar, mormor, morfar, syskon och annan släkt som alla blir drabbade och indragna på ett eller annat sätt. Direkt eller indirekt. Det här är vi nog överens om.

Men vi har fler offer, dom som kanske det inte tänks på. Offren som verkligen är utsatta för sexuella övergrepp. Hur vet vi att alla dessa falska anmälningar inte leder till ett slentriant handhavande hos polisen? Vid misstanke om att ett barn utsätts för övergrepp så skall det ske en snabb insats och det gör det. Än så länge. Men när det ideligen sker falska anmälningar kommer pappershögen till slut att växa och då kommer det att bli förseningar och under tiden resurser slösas kommer det ske verkliga sexuella övergrepp. Läs det igen, barn kommer att  bli utsatta för att det pågår utredningar på grund av falska anmälningar.
Vem är det som bär ansvaret för barnen som blir utsatta under tiden som det pågår utredning där det inte har skett sexuellt övergrepp, där anmälan är falsk och incestkortet används som trumf? Är det mamman som anmäler? Är det socialtjänsten som inte har kunskapen att kunna se när hon ljuger? Är det polisen som förhör barnen och inte har kompetensen att snabbt se att det inte har skett något övergrepp? Hur gör vi för att förhindra att min farhåga inte sker? Har det redan skett?

Jag påstår att flera av de sk överlevnadsgrupperna, med kvinnojourer, barnens hus mm bär ett mycket stort ansvar till falskanmälningar. Det förefaller som att dessa grupper mer syftar till att vara offer, samla så många offer, finna offer och agera utifrån en grupp än att bearbeta sina trauman och bli fria. Nej istället vältrar dom sig i självömkan och letar offer och känns grupptillhörighet. Väljer att stanna kvar i sin offerkänsla och lägga det på andra och då speciellt på barn. Det är som om dom mår bra av att leva ut sin egen offermentalitet genom barnen till mammorna som falskt anklagar barnens pappor för att begått övergrepp. Vem vet, en del är kanske utsatta för att blivit utsatta för övergrepp av deras mammor genom att mamman påstår att det skett övergrepp som aldrig har ägt rum, men dom är övertygade att dom är utsatta för sexuella övergrepp för att det finns planterade minnen.

Dessa överlevare är också självutnämnda experter på övergrepp och vet hur man gör för att framkalla förträngda minnen. Jag vill dock bestämt påpeka att jag vet att alla som kallar sig för överlevare inte ingår i den gruppen jag tar upp. Det finns verkliga överlevare som mot alla odds har ett bra liv och som har valt att skapa ett liv utan att gå under för någon offermentalitet. Det finns maskrosbarn. Det är inte dom jag syftar till. Utan det är gruppen överlevare som har gjort valet att leva som offer. Dom som säger att man skall lyssna på barnen och påstår sig sitta inne med kompetens inom området, men som struntar i att det kan handla om en falsk beskyllning eller helt enkelt brister i kunskap när det kan vara så att barnet kan vara påverkad av mamman. Att barnets berättelse egentligen är dess mammas påhitt och det berömda incestkortet är draget. 
Jag anser, till och med påstår, att dessa överlevnadsgrupper försvårar för offren som verkligen är utsatta för sexuella övergrepp. Det gör dom genom att ta tid och resurser från de verkliga offren och ger därmed flera förövare mer tid att begå sexuella övergrepp och barn blir utsatta.

Vi har också gruppen radikalfeminster i vilket många tillhör överlevnadsgruppen. Radikalfeministerna uppvisar ett beteende likt Solanas manifest och gör ingen hemlighet av att män är jordens avskum och gärna offras. Men dom glömmer bort alla offer som jag räknar upp ovan.

För att förtydliga mig. Mamman, myndigheter, kvinnojourer, radikalfeminster, barnens hus och den beskrivna gruppen överlevare förringar barnen som under tiden är utsatta för verkliga övergrepp. Jag påstår att dessa grupper ser till att övergrepp kan fortgå, där verkliga sexuella övergrepp sker. Barn blir lidande och kanske skadade för livet. Vi måste höja rösten nu och se till att detta upphör.

Har någon som läser detta någonsin hört talas om en pappa som har falskt anmält en mamma för att begått sexuellt övergrepp mot deras barn?
Hur tas barn som är utsatta för övergrepp av deras mammor och grupperna jag skrivit om genom att falskt anmäla deras pappor för att begått sexuella övergrepp hand om? Vem hjälper alla dessa barn?
Hur kommer vi tillrätta med falska anmälningar?

Nu har det hänt igen. Det finns inte mycket jag ogillar mer än när barn förs bort. Ofta eller kanske oftast handlar det om en förälder som känner sig missnöjd med separationen och agerar i hämnd mot den andra föräldern. Den bortförande föräldern har svårt med verklighetsuppfattningen och får för sig att den andra föräldern beter sig på ett eller annat sätt och därmed måste vidtaga åtgärder helt baserat på sin egen manipulativa och paranoida läggning. Eller så handlar det om äganderätt till barnet dvs den bortförande föräldern har fått för sig att han eller hon besitter någon form av ägande. I flera fall tror jag att en av föräldrarna har idgat pas som har lett till att barnet har börjat att avsky den andra föräldern och då finns det plötsligt, enligt den bortförande föräldern, ett legitimt skäl att skydda barnet från den andra föräldern.

I dag läser jag detta: "En 45-årig kvinna från Skåne är efterlyst. Hon misstänks gömma sina två barn, som är omhändertagna av sociala myndigheter på grund av misär i hemmet. Barnen har varit försvunna sedan i början av juli, skriver hd.se.
Barnen omhändertogs för knappt två år sedan enligt LVU efter att kvinnan brustit i omsorg om dem när det gäller mat och hygien. Enligt förvaltningsrättens LVU-dom har hon en psykiatrisk problematik.
Hur barnen kunde försvinna vill myndigheterna inte svara på."


http://www.smp.se/nyheter/tt_inrikes/kvinna-och-barn-forsvunna(3461835).gm


Nu ställer jag mig självklart frågan vilken kvinnojour som är inblandad. Det kan vi nog utgå från i varje fall då myndigheterna inte vill berätta hur barnen kunde försvinna. Något är uppenbarligen känsligt i varje fall. Hur är det möjligt att en psykisk sjuk mamma lyckas med att föra bort sina barn? Hur mår barnen? Vilka spår kommer mammans agerande sätta hos barnen? Hur lång tid kommer det att ta innan barnen blir räddade? 

Ja vad var det som gick fel med feminismen? När gick den goda tanken om alla människors lika värde över till den extremfeminism som vi dagligen möter? Jag har gjort en resa från 1800-talet fram till nu och skall försöka göra en sammanställning blandad med mina egna tankar och funderingar. Jag garanterar inte att jag får fram den exakta kronologiska ordningen för det är ett spindelnät av information, men jag skall göra mitt allra bästa för att få fram mina tankar och funderingar över den feministiska ideologin som från att vara en god tanke dvs den grundläggande feminismen till uttalandet att män är djur och det berömda manifestet som Valeria Solana stod för och som bla ROKS har anammat.

Det sägs att feminismen började existera under 1700-talet när människor började uppmärksamma att kvinnor förtrycktes av ett manscentrerat samhälle. Den feministiska rörelsen har sitt ursprung i västvärde. Människor organiserade sig och 1848 föddes den feministiska rörelsen vid den första kvinnorättskonferensen i Seneca falls i New York.

Emmeline Pankhurst var en av grundarna till suffragetterna dvs kvinnor som kämpade för kvinnlig rösträtt. Hennes största engagemang låg i att avslöja det brittiska samhällets institutionella sexism. Hon grundade därför Woman´s Social and Political Union. Andra viktiga 1800-tals feminister är Emma Goldman, Margaret Sanger och Elisabeth Cady Stanton.

Om Emmeline står det att läsa; "Emmeline Pankhurst, the daughter of Robert Goulden and Sophia Crane, was born in Manchester in 1858. Her father came from a family with radical political beliefs and his father had been at the Peterloo Massacre in 1819. Goulden took part in the campaigns against slavery and the Corn Laws. Emmeline's mother was a passionate feminist and started taking her daughter to women's suffrage meetings in the early 1870s. By the time Emmeline was born, Gouldon was the successful owner of a cotton-printing company at Seedley. Over the next few years Sophia had nine more children. Goulden had conventional ideas about education. Emmeline, who was an extremely intelligent child, later recalled that when she was young she overheard him saying, "What a pity she wasn't born a lad."

Läs mer här; http://www.spartacus.schoolnet.co.uk/WpankhurstE.htm

Feminism är en politisk rörelse för kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska jämställdhet med mannen. Man kan följa rörelsen ända tillbaka till 1700-talet. Dock har jag inte funnit så mycket från den tidiga tiden. Ordet feminism var ursprungligen ett nedsättande ord för kvinnor som inte ansågs bejaka sin kvinnlighet utan ville bli som män. Benämningen togs dock över av kvinnorörelsen vid den internationella kvinnokonferensen i Paris 1892. Från ursprunget i den franska revolutionen har feminismen vuxit till att idag bli en betydande intellektuell och folklig kraft. Vi finner den att den feministiska rörelsen har sitt urspung i den franska revolutionens tankar om alla människors lika rättigheter. Sedan dess har har rörelsen genomgått tre olika vad man brukar kalla vågor. Den första vågen karakteriseras av kampen för lika rättigheter och rösträtt, den andra vågen karakteriseras av uppvärderandet av kvinnan och den tredje av utsuddandet av könsgränserna. Motsvarande begrepp ur det manliga perspektivet kallas maskulinism. Ett besläktat begrepp är jämställdhet vilket definieras som jämlikhet mellan könen.

Första vågen;
Under 1850- och 60-talen organiserades kvinnorörelsen i USA och Storbritannien som blev en förebild för flera andra länder i europa och norden som följde efter. Åsikten att kvinnor skulle garanteras samma medborgerliga och politiska rättigheter som män var huvudmålet och rörelsen började vinna mark. Man kan inte annat än att säga att dessa människor var otroligt modiga och drevs av en stark inre kraft och en strävan för rättvisetänk. Det som utmärkte den tidiga kvinnorörelsen var betoningen på juridiska rättigheter och lika sociala villkor för kvinnor och män. I huvudsak drevs frågan om alla människors rätt, oavsett kön, till utbildning och förvärvsarbete samt juridiska reformer för både gifta och ogifta kvinnor och slutligen rösträtt till lagstiftande församlingar. En del feminister ansåg att deras mål bara kunde uppnås om de var en del av en större rörelse dvs socialismen eller kommunismen. Det stiftades lagar om att kvinnor skulle ha rösträtt, rätt att skilja sig, få samma lön som män och rätt att ta mammaledighet. Lagarna om lika lön genomfördes dock inte och de bäst betalda arbetena och maktpositionerna gick fortfarande till män. Under första världskriget avstannade den kvinnliga kampen för rösträtt. Kriget medförde att rösträttsfrågan avdramatiserades och en del fördomar om kvinnors förmåga försvann. När kampen för kvinnlig rösträtt var över verkade den viktigaste feministiska kampen vara vunnen.

Andra vågen;
Nu publicerades en bok som handlade mycket av det feministiska tänkandet och kom att förändra den riktning som feminismen tog i framtiden. Det var Simone de Beauvoirs "Det Andra Könet" som gavs ut på franska 1949 och översattes till engelska 1953. Boktiteln syftar på det synsätt som ger att mannen är normen medan kvinnan är negationen, det andra, den som inte är en man. Kanske var det här tanken om hen startade. Tidigare feminister anklagades för att vilja skapa ett system där mannen var det eftersträvansvärda, idealet. Kvinnan ville bli som en man ansåg denna tidens faminister. På 1960-talet blev kvinnofrågan i ropet ordentligt. Det var i USA som de första protesterna hördes från allmänheten mot en strukturell ojämlikhet mellan könen och ett förlegat kvinnoideal. Med den amerikanska feminismen som förebild bildades en rad grupper i Europa under 1960- och 70-talen. Utmärkande för den andra vågens kvinnorörelse är att kvinnors villkor lyftes upp på en politisk nivå och att kvinnoförtryckets orsaker och upprätthållande och teoretiserades. Ord som patriarkat, feminism, kvinnoförtryck, exploatering och sexism började användas i debatterna om ojämlikheten mellan könen. Tidens radikala rörelse var den som senare kom att kallas hippies. Här samlades många av dem som var engagerade i olika radikala frågor. Men många upptäckte snart att könsrollerna förblev de samma även inom alternativrörelsen; männen stod för talandet, skrivandet och tänkandet medan kvinnor fick ta sin traditionella roll med att lyssna, städa, laga mat och vara sexpartners. Begreppet feminism användes inte så mycket; många talade istället om kvinnlig frigörelse. Man kämpade för att påverka lagar och folks attityder. Kvinnorörelsen som började växa fram hade inga centrala personer och startades inte av någon särskild händelse utan sammanfogades av gemensamma frågor. Rörelsen kan delas upp i en radikalare minoritet och en moderatare majoritet. Den radikala minoriteten försökte skaffa sig nya kopplingar till vänstern och pratade för ett system som var grundat på kvinnans behov även om det innebar ett uteslutande av männen. Denna del av rörelsen lyfte framför allt frågan om våldtäkt, pornografi, misshandel av kvinnor i hemmet och diskriminering mot homosexuella kvinnor, medan den största delen av kvinnorörelsen lade sitt engagemang på frågor som säker och legal abort, rätten till preventivmedel och rätten till lika lön samt att höja statusen för de kvinnodominerade yrken. Kvinnorörelsen var aldrig enhetlig men de stora organisationerna arbetade för förändringar inom det nuvarande politiska och ekonomiska systemet och nådde ut till många länder. Den svarta (mörkhyade) feminismen dvs den post-koloniala feminismen växer fram. Under sextiotalet utvecklades en öppnare syn på sex generellt i samhället. 1960 introducerades p-pillret. Trots motstånd från den katolska kyrkan och en del regeringar blev p-pillret populärt och kvinnor gavs möjlighet att själva kontrollera fortplantningen vilket många feminister ansåg vara den viktigaste rättigheten av alla.
Under 1990-talet upplevde feminismen en renässans där många politiska partier började kalla sig feministiska och det bildades feministiska partier i många länder. På Island var Kvennalistinn det första renodlade feminismpartiet som kom in i ett nationellt parlament. Landet blev också det första med en kvinnlig president. I Tyskland hade Die Grünen i vissa delstater enbart kvinnor på sina vallistor. Det fanns feminister som ansåg att feminismen tappade både sin glöd och effektivitet när partierna började kalla sig för feministiska.

Tredje vågen;
Den tredje vågen av feminism följde pågår parallellt med den andra vågen. Den andra vågen arbetar för ökat inflytande för kvinnan och kvinnans rättigheter. Den andra vågen arbetade på ett annorlunda sätt om man jämför med 1970-talets kvinnorörelser. Inga stora demonstrationer eller rikstäckande organisationer, istället gav man ut tidskrifter, fanzines, böcker och medverkade i etablerade medier. I den tredje vågens feminism ingår nya grupper i feminismen. Förtrycket mot hbt-personer lyftes fram och gav större plats. Sexualiteten och genus ifrågasatts som konstanter och definieras som kulturella och sociala fenomen. Könskillnaderna är oväsentliga i en värld där alla är lika värda och där biologi inte determinerar dina egenskaper.
Och med det lämnar jag den grundläggande ideologin och ger mig in i den extrema feminismen som totalt har missförstått vad feminism står för. 

Jag gjorde en googlesökning på extremfeminism och fann denna text på Wikipedia; "Evin Rubar, född 14 december 1975, är en prisbelönt svensk tv-journalist av kurdisk härstamning som väckt uppseende med sina kontroversiella dokumentärer om bland annat muslimska skolor och "extremfeminism" och ROKS (Riksorganisationen Kvinnojourer Sverige) i Sverige. ROKS ordförande fick i sviterna av det här avgå bl.a. eftersom många kvinnojourer krävde det och flera gick ur riksorganistationen. Tv-reportaget Könskriget sändes i två avsnitt i Dokument inifrån i SVT i maj 2005. Del 2 tilldelades journalistprisetGuldspaden och Evin Rubar utnämndes för reportaget till "Årets förnyare" vid utdelningen av Kristallen 2005.Del 1 av Könskriget fälldes i mars 2006 av Granskningsnämnden för Radio och TV då ett flertal inslag i det ansågs bryta mot kravet på opartiskhet. Granskningnämnden anklagades dock för jäv av Evin Rubar och projektledare Johan Bråndstad, då granskningsnämnsledamoten Lena Liljeroth-Adelson var styrelsemedlem en ROKS-jour. Dock ansåg JO inte dessa krav tillräckliga varpå Rubars och Bråndstads anklagelser avfärdades.

Den 13 maj 2007 sändes Rubars dokumentär Det svenska sveket om myndigheters, politikers och organisationers syn på barnaga mot invandrarbarn. Dokumentären gav bilden av att svenska myndigheter var rädda för att hjälpa de drabbade barnen pga att det kunde stämpla dem som rasister. Ett flertal intervjuade personer gav uttryck för sådana tankar.

Även dokumentären Syndabockarna handlar om barnaga."

Extremfeminism + ROKS + Valerie Solana med sitt SCUM manifest + män är djur = sant?

Som en liten parantes innan jag fortsätter så känner jag mig tvingad att visa er lite om vad vissa journalister anser om SCUM manifestet. Se här och fundera över vad ni läser;

!Rebecka Gunnarsson, Borås Tidning
»SCUM Manifest borde ligga intill eventuella biblar och broschyrer för TV-porr i alla hotellrum i hela världen.«

Jenny Högström, Sydsvenska Dagbladet

»Äntligen en skitförbannad kvinna som tillåter sig vara det, som uppfinner en så rolig grotesk sammanställning som Society for cutting up men och sedan agerar ut det som är så gräsligt förbjudet i Skandinavien: Manshat.«

Nina Lekander, Expressen

»en av västerlandets viktigaste feministiska texter. [] SCUM Manifest är tufft och kompromisslöst men framförallt är manifestet ett sökande efter möjlig och mänsklig kärlek. Utopisk. [] en genial text .«

Marit Östberg, Smålandsposten

»en rasande kampsång om kvinnlig stolthet, om mannen som förvandlat världen till ett skitställe. [] Sara Stridsbergs förord är bara 20 sidor långt. Men det brinner, flammar som ingen annanstans i svensk litteratur just nu.«

Salka Hallström Bornold, Nöjesguiden

»Valerie Solanas text briserar som en kaotisk atombomb, en krigsförklaring slungad från en gatuhoras lägsta helvete rakt upp i skrevet på ett pösande maktfullkomligt patriarkat. Mycket få texter brinner tillräckligt starkt för att kunna förändra allt för läsaren. Det här är en sådan text.«

Göran Pettersson, Falu Kuriren

»Det är inte ofta man blir så lycklig av besinningslöst våld som när man läser Valerie Solanas SCUM Manifest. Översättaren Sara Stridsberg har skrivit ett fullkomligt lysande förord, helt innovativt i sin direkta energi, det gör mig nästa lika lycklig som manifestet.«

Aase Berg, BLM"

Ursäkta mig, men jag undrar om dom har läst boken samt själva manifestet och använt skallen innan dom uttalade sig. Handlar feminismen verkligen om att rent ut sagt utrota männen och kvinnan alena skall råda som anväldiga härskare?
Personligt tror jag att kvinnorna som jag beskrev i första stycket vrider sig i sina gravar. För inte var det detta dom förespråkade, eller?

Varför inte ta en titt på denna bloggen? Vad är det för sorts människor som sympatiserar med bloggägaren? Personligt mår jag illa.

http://svenska-scum.blogspot.se/

Ingen kan väl komma och påstå att detta ligger i närheten av det som var tänkt från början när kvinnor, med alla rätt, gjorde uppror? Vad hände?

Jag tycker inte att det är så märkvärdigt svårt att förstå vad som drev Valerie Solana, det svåra är att förstå gruppen feminister som totalt tappat greppet om vad feminismen gick ut på från början. Valerie var en uppenbart mycket störd kvinna som har fått ett gensvar som visar på ett lika stört beteende. ROKS är för evigt sammankopplad med SCUM manifestet och torde då rimligtvis har företrätts av störda individer. Hur det är nu vet jag inte, men just när detta uppmärksammades är det inte speciellt svårt att förstå stördheten kvinnor mötte när dom kom i kontakt med ROKS. Kvinnorna hade ofta barn med sig.
I dag förfasas vi av det Breivik står för och avståndet vi tar, med några få undantag, är starkt. Personerna som inte tar avstånd anses i gemena man som störda sjuka individer. Men var är skillnaden egentligen, mer än att det inte handlar om samma sak?

Pussy Riot, ett ryskt extremfeministiskt punkband som drivs av sitt hat påminner klart om hatet de svenska extremfeministerna har mot män.

"Sommaren 2012 dömdes tre av medlemmarna till två års fängelse för huliganism efter att utan kyrkans medgivande ha genomfört ett regimkritiskt performance framför ett altare i Kristus Frälsarens katedral i Moskva i februari. Domaren menade att de drivits av hat och fientlighet mot troende samt att deras framträdande varit blasfemiskt. Spelningen i Frälsarkatedralen var enligt bandet själva ett försök att visa kopplingen mellan Putin och ledarna i den rysk-ortodoxa kyrkan. Fallet väckte internationell uppmärksamhet och många kulturarbetare, såväl ryska som internationella, ställde sig på Pussy Riots sida och menade att åtalet strider mot yttrandefriheten. Bland de mer namnkunniga artister som uttalade sitt stöd för Pussy Riot fanns Paul McCartney, Björk, Madonna och Red Hot Chili Peppers."

Mer finns att läsa här; http://www.aftonbladet.se/kultur/article15513953.ab

Jag tycker absolut att man genom sin musik ska sprida sitt budskap, men att praktiskt genomföra aktioner drivna av hat ska inte på något sätt accepteras. Det spelar ingen roll vad det handlar om. Nu måste jag nog erkänna att målet för deras hat inte har likheter med hatet de svenska extremfeministerna uppvisar mot män inte är riktigt samma sak, men sakfrågan är dock deras gemensamma nämnare.

Läs även denna artikel av Marin Klepke; 
http://www.newsmill.se/artikel/2012/08/18/ven-sverige-d-mer-demonstranter

Jag kan förstå om det finns dom som inte ser likheterna på samma sätt som jag, men tänk då efter lite utanför ramarna.

Nä, jag kommer aldrig att förstå mig på extremfeminism där kvinnorna ser sig själva som det dominanta könet i samhället och att låta männen få vara en biroll. Det handlar om ren avundsjuka på männens position i samhället och ett bestraffningsbehov, det handlar mer eller mindre om att männen ska få smaka på sin egen medicin. Hämnd?

Jag kan absolut acceptera feminism där vi ser en mer jämställdhet mellan mannen och kvinnan, då överlevnaden i dagens samhälle mer spelar roll pga av vårat intellekt än våran fysik. Jag anser att kvinnor och män är bra på olika saker, men när kvinnor påstår att de är bättre överlag så blir jag upprörd inte minst för att det är helt felaktigt. Dessutom kommer kvinnan ofta med argumentet "utan oss kvinnor skulle inte arten överleva pga av att det är vi som föder barnen". Men frågan är då, hur fasiken skulle befolkningen överleva utan män, som har lika stor roll i artens överlevnad som kvinnorna?

Jag fann denna intressanta text; "Extremfeminismen som är en av grundpelarna i kulturmarxismen har tillsammans med mångkulturen blivit statsideologi. Norge har sagt stopp för denna feminism och dragit in miljonbidragen medan den svenska varianten fortsätter att inkassera 75 miljoner från Vetenskapsrådet (sic!). NRK TV har i Norge visat en serie i sju delar under våren 2010 vilket SVT förstås vägrat att visa. "

Källan: http://missionxp.webblogg.se/2012/february/genusfundamentalism-gor-sverige-kant-som-var.html

Vad är det Norge har förstått som inte vi har förstått?

"2012-07-09. I samband med informationshämtning/fotografering mot falska anklagelser (lögn1) och förberedelser inför rättegång av journalisten Monica Antosson genomförde och deltog idag hela (Lena + Hans + Niklas) familjen Dahlström Johansson i Ekeby Vallentuna i en våldsam och mycket grov misshandel av mig, vilket gav mycket svåra invärtes skador efter alla sparkar mot huvud och kropp. Både mannen Hans Johansson och sonen Niklas Johansson greps på plats av polisen. Fem vittnen såg misshandeln."



Vad skall man säga. NU har det gått för långt. Enligt uppgift så har Lena Dahlström stått bredvid och skrattande dansat. Både Lena och Monica Antonsson skall ha fotat den misshandlade John Johansson. Måtte rättsäkerheten fungera den här gången. Människor som så totalt tappar all vett och sans skall inte gå lösa i samhället. Med tanke på att misshandeln koncentrerades mot huvudet så undrar man ju vad målet var, men det är bara en spekulation.

Så blev det tillslut så att bloggkriget slutade med att John Johansson blev allvarligt misshandlad. Jag undrar vad Lena Dahlström och Monica Antonsson gjorde för att stoppa misshandeln? Inte ett dugg vad jag förstår. Jag vill svära en lång radda nu, men avstår. 

Sedan några år är vi några som envist hävdat att Eva-Britt Dahlström inte borde ha något med barn att göra och tillslut fick några av oss henne att åtminstone avgå som nämndeman. Troligen fick hon ultimatumet att avgår du inte så blir du entledigad. Det var en seger i sig, inte för oss, utan för alla som blivit drabbade av henne och för dom som skulle kunnat bli draddade. Det har spekulerats om hon faktiskt är riktigt frisk och genom ett inlägg  i Cattas bubbla aktualiseras nu den frågan. Catta har uppmärksammat Eva-Britts senaste inlägg på sin blogg och det råder ingen tvekan om att inlägget väcker frågor om denne politikers psykiska hälsa. 

Jag vill också påminna om vad som står i Daddys blogg om Eva-Britt, tex hur hon blev avslöjad med att ljuga när hon var inkallad som expertvittne i ett vårdnadsmål. Det vänder sig i magen när jag tänker på hur många gånger hon har varit involverad i vårdnadstvister bla som någon slags expert och rådgivare åt mammor. Är det så konstigt att barn blir lidande och pappor får det svårt med tanke på hennes inställning till män och pappor i synnerhet? 

Jag säger bara till er, håll er långt från Eva-Britt Dahlström. Kolla upp om hennes namn finns involverad i era fall. Kanske mamman har bett henne om råd. Är hon inblandad i ert fall på något sätt bör ni agera. Sätt stopp för det om ni kan. Det hon beskriver i sitt blogginlägg är tragiskt, det kan jag inte förneka. Är det hennes upplevelser behöver hon hjälp och det snabbt. Men det som är värre är alla som blir utsatta för henne och då tänker jag främst på barn och pappor. En människa med sån uppenbar avsaknad av verklighetsförankring skall inte ha de uppdrag hon har. Hon skall inte anlitas som något expertvittne, hon skall överhuvudtaget inte ha med barn att göra. Vi måste värna om barnen i första hand, det är det absolut viktigaste, ingenting kan vara viktigare. 

Läs hennes blogginlägg:
http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1651&blogg=56006#Comment 

Eller Cattas inlägg:
http://cattasbubbla.se/2012/06/24/eva-britt-dahlstrom-tycks-ha-vanforestallningar/ 

Ingrid Carlqvist skrev ett inlägg som blev väl omdebatterad där hon intervjuade hennes exman och pappan till barnen. Där kan vi läsa att han påvisar detta hon själv bekräftar i sitt inlägg. Här citerar jag ett litet utdrag från Ingrids inlägg och det är exmannens ord genom Ingrid: 


"På tisdagen blev jag uppringd av barnpsyk som undrade varför jag inte kom. Men jag hade ju inte ens blivit kallad. Det var bara den första i en oändlig rad av möten hos olika myndigheter dit hon vänt sig med olika anklagelser mot mig. Det började med att jag inte åkte till Malmö med barnen och slutade med sexuella övergrepp. Men inte en enda av hennes anmälningar gick till åtal och jag är alltså inte dömd för någonting. Däremot anmälde jag och min advokat en psykolog och en psykiater som var inblandade till Hälso och sjukvårdens ansvarsnämnd, där de fick en erinran."

Jag vet ju inte hur ni tänker när ni läser Ingrids inlägg och denna text jag citerar. Jag ser i varje fall att han har varit utsatt för det som Eva-Britt beskriver om sig själv. Arma karl säger jag bara. I inlägget kan ni se hur Eva-Britt anklagar barnens far för att utsätta barnen för sexuella övergrepp mitt framför ögonen på kontaktpersonen vid umgänge. Hur han jagat henne med cykel, på vintern, i snön, med en arm. Hon har också fått sin brevlåda inlindad i tejp som om den vore mumifierad. Man tvivlar ju.

Läs hela inlägget här: 
http://inteutanminasoner.wordpress.com/2010/01/07/eva-britt-dahlstroms-exman-talar-ut/ 
Här kan ni nu, med nya ögon, läsa ett annat inlägg av Ingrid carlqvist. Ett öppet brev: http://inteutanminasoner.wordpress.com/category/farliga-kvinnor/ 

Redan 2009 lägger Joakim Ramstedt ut ett brev på Daddys blogg och har redan där skrev han att Eva-Britt agerar som om hon inte har verklighetsförankring: 

"Eva Britt Dahlström antyder saker om mig på sin blogg som inte har någon förankring i verkligheten. Hon kommer dessutom med antydningar om att "jag skulle ha saker i mitt bagage". Dock utan att närmare redogöra vad hon syftar på.. Jag är dessutom själv "portförbjuden" på hennes blogg och har därför inte heller möjlighet att där försvara mig mot dessa ogrundade anklagelser. Jag kan garantera er att jag ingalunda har något "i mitt bagage" som jag behöver skämmas för."

Det är inte ett dugg förvånande att han inte fick kommentera på hennes blogg, då skulle ju hennes skeva verklighetsbild raseras redan då.

Jag gjorde en liten resa i Daddys blogg för se vad som skrivits om Eva-Britt Dahlström och där flera personer inte har sett samma som vi utan mer eller mindre har idiotförklarat oss, vi som insåg att det är något som inte är riktigt friskt med Eva-Britt Dahlström.

Citerar ur ett inlägg: ""Som politiker kommer jag att arbeta för en lagändring gällande att webbsidor vid brott- förtal, stalkning med mera ska bli tvingade att lämna ut namnen på de som försöker dölja sina brott under pseudonym, anonymitet."
(Eva-Britt Dahlström 12 Augusti 2011) "

Var det verkligen i egenskap av politiker, eller handlade det om hennes något skeva verklighetsbild där hon under 20 års tid har varit utsatt för det som mest liknar hjärnspöken som tagit sig in i hennes hem och bla sprutat hårspray mm. Påstådda människor som har gjort de mest fruktansvärda handlingar mot Eva-Britt. Poliser som inte tror på henne är också i konspiration mot henne. Personligt tror jag att dessa poliser insett att det handlar om någon slags vanföreställning.

Läs gärna inlägget igen. Läs alldeles speciellt mailet hon skrev till en väljare, dvs mig. Det är jag som fick det där mailet och några till av henne. Det är jag som blev så fruktansvärt upprörd. Tack Jocke för att du inte yppat det till någon. Dig kan jag lita på. Nu skriver jag det själv. I Mailet skriver hon bland annat om den australienska medborgaren George Pesor som fick sina barn kidnappade och gömda av deras svenska mamma.

Hon skrev bla så här: "Han glömde berätta berätta att australienska myndigheter bedömer honom som helt olämplig. Han satt och berättade att han smög på  dem när de var i Sverige och helt utan förvarning gick in och hämtade pojkarna och den enda kommentar han hade till de gråtande pojkarna när han hämtade dem var att de hade bytt frisyr. Ingenting om att han hade saknat dem och inte heller någon som helst chans för pojkarna att förstå vad som hände."


Det finns, vad jag kan tänka mig tre alternativ till detta uttalande. Antingen var hon där när George hämtade barnen eller har hon nära kontakt med mamman till barnen och fått höra hennes historia och tar det rakt av som sanning eller ljuger hon. Vad skall man tro?

Hon skriver: " Likadant är det med Kevin. Massor av felaktigheter och en uppiskad stämning mot den mamman som inte är sann."

Min fråga finns fortfarande kvar hos mig, vem är Kevin? Jag hade en misstanke och tog kontakt med en pappa som saknade sin son som heter Kevin. Men det var inte han. Det visade sig att det måste ha varit George Pesors ena son hon syftade på.

Hon skrev också: Sedan finns det oerhört dålig a kunskaper hos socialtjänsten rent generellt och ett uruselt agerande från dem när det gäller hanteringen av barn som far illa-"
Det här håller jag med henne om.

Jag minns också att hon i ett av mailen påstod att hon dömde i vårdnadsmål. Kika på det jag citerar från hennes blogg Barnkamp. "Ändå har Eva-Britt Dahlström dömt till pappors fördel."

Nu är det ju på det här viset, Eva-Britt har aldrig varit någon domare, endast nämndeman, vilket i så fall är illa nog.
Inlägget: http://barnkamp.se/?p=158 

http://www.daddys-sverige.com/3/post/2011/8/borde-inte-politiker-leva-som-dom-lr.html 

Eva-Britt Dahlström driver också den anonyma bloggen http://barnkamp.se/ där hon påstår sig jobba för barnens bästa. Jag vet inte hur ni andra tänker, men jag blir helt förskräckt när jag tänker på denna kvinna som har uppenbara problem med rena vanföreställningar är involverad i barnfall. Vem vet vad hon tar sig till? Hon kanske använder sitt nätverk för att fullständigt krossa pappor och mammors ärenden. Jag har faktiskt fått lite information om det, men det får bli ett annat inlägg, en annan gång. Men blåljusen går i gång i varje fall.

Hon driver också  http://www.barnsfordringar.se/ tillsammans med med advokat Eva Kornhall och Carolin Robson. Hon sitter också som ordförande för Rädda Barnen i Karlskrona.   

På genusnytt kan vi läsa ett citat från Eva-Britt där hon påstår att bakom vårdnadstvister ligger det brott. 


“Igår kväll tog Nyheterna upp vårdnadstvister, men inte ett enda ord om VARFÖR? Många tvister handlar egentligen om BROTTMÅL. […] Den vanligaste orsaken till en vårdnadstvist är att barnen har berättat att de har utsatts för sexuella övergrepp och /eller våld och andra kränkningar. Eftersom den förälder som inte har utsatt barnen helt naturligt vill skydda dem mot fortsatta övergrepp blir det ofta en vårdnadstvist. […] När polisen inter har kunnat göra en professionell utredning återstår således inget annat för den skyddande föräldern än att begära egen vårdnad. […] Inte blir det bättre av att den skyddande föräldern ofta anklagas för PAS och Munchausen by proxy och att man därför inte ska lyssna på de utsatta barnen. Vilken vuxen skulle finna sig i att inte få lämna sin version eller att inte bli trodd? Vilken våldtagen kvinna elle rmisshandlad man tvingar vi förresten till  umgänge och boende med sin förövare?”


http://genusnytt.wordpress.com/2011/04/07/s-kvinna-vardnadstvister-beror-oftast-pa-brott/

Ja vad säger man? Ni ser ju själva. Det kan inte finnas många som håller med henne i hennes totalt vridna värld. Hon är ett livsfarligt redskap. Hur många barn skall behöva drabbas av henne? Hur många barn kommer att bli nonchalerade pga att hon driver oskyldiga pappor i fördärvet och till slut kommer inte de verkliga offren bli trodda. Nej, det där är inte en människa som värnar om barn. Det är inte första gången jag påstår det om henne och kommer inte heller vara den sista.

Hon menar att bakom alla vårdnadstvister finns det ett brott dvs att pappan begått brott mot barnen och/eller mamman. Ursäkta mig Eva-Britt Dahlström att jag nu påstår att du har fel, inte bara lite utan jättemycket.

Hon skriver så här i en kommentar till en artikel på Newsmill: "Det är tråkigt att barnen kommer i skymundan när olika papparörelser och andra försöker göra vårdnadstvister till ett könskrig, en rättevisefråga eller jämställdhetsfråga mellan föräldrarna. Domstolars uppgift är inte att göra fallen till en rättvisetvist utan har att bedöma barnens bästa i framtiden. En annan fråga som de här grupperna personerna försöker göra gällande är att mammor som för bort sina barn skulle komma undan lagföring. Det är inte sant och det finns exempel från senaste året som bevisar det."

Jag undrar bara hur många barn det är som kidnappas av sin mamma och hur många det är som får av en domstol straff för det? Hur många mammor sitter i fängelse i Sverige? Hur många mammor som kidnappat barn har fått betala böter? Kan någon ge mig den siffran och jämföra det med antalet kidnappade barn. Jag vet att det även finns pappor som kidnappar sina barn, men den största delen av kidnappare är mammor. I varje fall i Sverige. Kan någon ta fram siffror på mina frågor blir jag evigt tacksam.

Hon skriver i samma kommentar: "Det är tråkigt att barnen kommer i skymundan när olika papparörelser och andra försöker göra vårdnadstvister till ett könskrig, en rättevisefråga eller jämställdhetsfråga mellan föräldrarna."

Får jag fråga er som läser det hon skriver om det är med sanningen överrensstämmande? Är det därför alla i den sk papparörelsen engagerar sig? Det har alltså, enligt Eva-Britt Dahlström, inte alls med faderskärlek att göra? Inte med att föräldrar skall vara jämställda? Att en mamma och en pappa skall ha samma utgångspunkt, per automatik? Det har inget att göra med att barnen har rätt till båda sina föräldrar, per automatik. 

En sista fråga man bör ställa sig är denna. Om det nu visar sig att Eva Britt Dahlström har lidit av förföljelsemani och andra former av mental ohälsa i 20 år kanske mer. Hur kan det komma sig att hon kunnat arbeta med barn, som nämndeman, som socialdemokratisk representant i kommunen i så många år utan att någon reagerat? Och hur kan det komma sig att hon fortfarande efter allt hon avslöjats med sitter kvar?

Det kanske till syvene och sist är den viktigaste frågan att försöka få besvarad.

Jag har precis läst en av de mest vidrigaste och omskakande böcker någonsin har läst och det har tagit tid då jag har fått lägga från mig boken många gånger då ondskan som beskrivs måste vara helvetet på jorden. Boken är skriven av Dana Fowley, som tillsammans med sin man har startat Society against pedophilia, en kvinna vars barndom har varit ett av de mest tragiska jag har hört talas om. När jag förstod hur Danas berättelse skulle utvecklas blev jag tvungen att ta reda på så gott jag kunde för att vara så säker det bara går att det verkligen är en sann historia och inte likt Den tusende gången som är skriven i propagande syfte och påhittad. Jag fann en hel del på nätet bla Danas egen hemsida http://danafowley.webs.com/ vilken jag rekommenderar er att gå in och läsa. Där finns bla bilder på förövarna samt vad dom dömdes till.

Dana Fowley blev för första gången utsatt av övergrepp av sin styvfar Billy King när hon var 5 år. Hon satt och tittade på tv när han helt sonika kom in och stoppade sin penis i henne mun och behöll den där tills han fick utlösning. Hon blev chockad och när hon dagen efter berättade för sin mamma Caroline Dunsmore vad som hänt så tog hon Dana och bar in henne till den väntade styvfadern som låg på golvet naken och mamman satte sin dotter på honom och det var första gången hon blev våldtagen genom ett fullbordat samlag. Detta var början på det helvete Dana skulle leva i under många år. Det var bara början. Hon var bara 5 år.

Det är svårt att berätta om boken för er för jag vill inte sprida barnporrnografi och som Dana själv skriver i boken, hon måste hålla igen på detaljerna för hon vill inte att boken skall bli en handbok åt pedofiler. Men jag lovar, detaljerna hon beskriver är långt värre än det någonsin går att föreställa sig. Hennes syster Heather Fowley blev också utsatt för övergrepp och hennes hjärnskador är troligen ett resultat över övergreppen som även innebar strypsex. Hon gick tillbaka i utvecklingen vid 8 års åldern och det stämmer överens med tidpunkten som styvfarfar Peter King, farmor Mary King, styvfar Billy King (alla 3 döda innan det blev rättegång), mamma Caroline Dunsmore samt mängder av andra pedofiler, när det introducerade även strypsex i sina övergrepp mot Dana och Heather. Likaså ingick misshandel av slag med skärp och påkar i övergreppen. Det Dana tyckte var allra värst var just de sadistiska inslagen i övergreppen där styvfarmor och styvfarfar tävlade om vem som kunde vara mest ond.

Det som är genomgående i Danas berättelse är mammans roll i alla år av övergrepp. Det flockas pedofiler runt henne och hon delade gärna med sig av sina döttrar där både kvinnor och män förgrep sig på barnen där hon själv var delaktig i övergreppen i huset som kallas för Helvetets hus i boken. Dana beskriver huset och framför allt rummet där övergreppen skedde i detalj. Det var ett hus som användes av pedofilnätverket där Dana och Heather blev utsatta för de mest grymma av övergrepp.
Dana och Heathers biologiska pappa Thomas Fowley försvann ur barnens liv i deras tidiga barnaår efter en tid av psykisk misshandel, efter flera år kom han in i deras liv igen och begick då sexuella övergrepp mot Heather vilket han blev dömd för. När Tam (som pappa Thomas kalls för i boken och dömdes till 3 års fängelse.) greps i Danas hem satt hennes mamma i soffan och undrade hur pappan kunde göra så mot sitt eget kött och blod. Det var en av alla gånger jag lade från mig boken och fick gå ut. Med tanke på vad mamman utsatt båda sin döttrar för är det ett helt obegripligt uttalande för mig, men kanske inte för någon som är utbildad i hur människor fungerar. Tidpunkten för gripandet och uttalandet från mamman var när Dana levde med sin man Paul och hans två barn dvs flera år efter första gången mamman förgrep sig på sina egna barn.

Dana och Heather tillbringade mycket tid hos sina morföräldrar och kände sig trygg hos dom, det vill säga tills den dagen hennes morfar William Dunsmore för första gången lade sig ovanpå Dana. Det var början av övergreppen mot henne av sin morfar. Han förgrep sig även på Heather. Det visade sig flera år senare att han även hade förgripit sig på Danas och Heathers mamma. Mormodern, som inte var fysisk delaktig i övergreppen, hade troligtvis hela tiden vetat om att övergreppen skedde men valde att låta det fortgå och jag anser att det i så fall gör henne lika delaktig. Morfar såg också till att en man vid namn George Jamieson förgrep sig på Heather. George hade några år tidigare mördat en ung tjej och han kom att stalka Heather under flera år.

Danas mamma Caroline har haft den mest centrala roll i övergreppen. Hon kunde tex binda fast Dana och dirigera pedofilerna hur de skulle slå Dana så det gjorde mest ont på henne. Hon gav förslag till hur de sexuella övergreppen skulle gå till. Hon  Hon presenterade och gav Dana till pedofiler och deltog aktivt i övergreppen. Billy King brukade säga åt Dana vad hon skulle göra med sin mamma och Dana som för länge sedan lärt sig att säga ja istället för nej utförde allt dom ville.

När Dana träffade sin partner Paul var hon fast besluten att aldrig berätta om sin mörka hemlighet i rädsla för att förora honom, det var ett svårt skådespel av henne. Inte ens när hennes morfar greps för att ha förgript sig på Heather ville hon berätta att även hon varit utsatt för övergrepp av honom. Men Pauls intensiva frågor gjorde att hon tillslut var tvungen att berätta för honom. Men hon berättade fortfarande ingenting om alla de andra övergreppen som hon varit utsatt för. Men en dag blev det för mycket och Dana försökte ta livet av sig, hon ville hellre dö med sin hemlighet än att berätta den och förstöra andra människors liv. Efter självmordförsöket bestämde sig Dana att hon måste berätta för om alla övergrepp och så blev det, men hon berättade inte om sin mors inblandning. Dom kontaktade polisen som hållt förhöret med Heather, Angela Edmunds, och hon blev en nyckelperson i Danas liv och den som var Danas, förrutom Paul, stöd och talesman i den svåra vägen till rättegången. Men vägen till att berätta allt, även sin mors inblandning blev för svår för Dana som återigen försökte ta sitt liv.

När Dana äntligen började berätta och systemet började jobba med detta historiska fall som skakade om hela Storbritanien och skulle gå till Edinburghs högsta domstol. Bara förundersökningen tog 1.5 år. Under den tiden försökte även Danas mamma ta livet av sig.

Rättegången var en svår tid för Dana där hon tvingades att återuppleva allt, men tvingade sig att genomföra den och det som tycks ha varit den största motiveringen är att ingen av de som förgripit sig på henne skall få finnas i samhället och vara fria att fortsätta att förgripa sig på barn.

Caroline Dunsmore dömdes till 12 års fängelse.
William Dunsmore dömdes till 5 års fängelse.
Morris Petch dömdes till livstids fängelse med rekommendation att avtjäna minst 12 år.
Thomas Fowley dömdes tidigare till 3 års fängelse.
John O´Flaherty dömdes till 13 års fängelse.
Peter King, död
Mary King, död
Billy King, död
Det fanns flera andra pedofiler i detta pedofilnätverk, men jag vet inte hur det gick då några när tiden för bokens tryck så väntade fler rättegångar.

Jag väljer att citera Paul som slutord;

"Att veta vad som hänt Dana påverkar inte på något sätt min kärlek till henne. Jag kan inte förstå män som lämnar sina kvinnor när de får reda på att de har blivit våldtagna eller utsatta för sexuella övergrepp. En kropp är bara en kropp. Det man blir kär i är människan innuti kroppen."

Jag har uppmärksammat ett viktigt projekt som heter Elvis projektet och tycker att det är dags att lyfta fram detta projekt. Barnpsykologen och forskaren vid Chess, Centrum för ojämlikhetsforskning, vid Stockholms universitet Malin Bergström, Emma Fransson psykolog och doktorand samt Anders Hjelm läkare och psykolog har sammanställt forskning som finns att tillgå. På 80-talet bodde en av hundra av alla barn till skilda föräldrar varannan vecka hos sin mamma och pappa. Vanligast var att bo kvar med sin mamma och träffa pappa på helger och lov. 1998 kom en ny lag som automatiskt gjorde att föräldrarna fick gemensam vårdnad vid en skilsmässa. Lagen gjorde att växelvis boende ökade. I början av 2000-talet bodde drygt 17 procent barn varannan vecka hos sina föräldrar.

Malin Bergström berättar att om man tittar på den forskning som finns om helt ensamstående föräldrar ser man hur enormt slitigt det är för ensamstående mammor och hur psykiskt påfrestande det är för pappor som inte får träffa sina barn. När Malin Bergström tittade i gamla föräldratidningar från 90-talet när hennes egna barn var små såg hon hur mycket det var som handlade om pappor som tappade kontakten med sina barn och hur smärtsamt det var. Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan; Varför har det inte hänt mer i under så många år? Redan på 90-talet, enligt Malin Bergström, kom den första indikationen i klarttext att barn mådde dåligt att mista kontakten med sin far. Borde inte detta uppmärksammats och tagits på allvar, det har ju trots allt gått några år. Konstigt, vi kan byta hjärta på människor, vi har varit på månen, vi kan göra om en hel kropp mm, men vi kan inte tillgodose barnens behov av sina båda föräldrar. Handlar det om prioritering?

Malin Bergström berättar att familjerätten brukar avråda föräldrar till barn under fyra år att bo växelvis. På flera av familjerätternas hemsidor står det väl uttryckt att familjerätten inte rekommenderar det. Det tror Malin Bergström delvis bygger på en gammaldags uppfattning om att små barn främst knyter an till mamman och att barnen därför har svårt med separationer från henne. Likaså menar familjerätten att en grund till att inte rekomendera är att barnen inte skall dras in i föräldrarnas konflikt. Men i dag vet vi att barnet knyter an till båda sina föräldrar och att pappor numera oftast är lika närvarande som en mamma. I egenskap av barnpsykolog tycker Malin Bergström att det är konstigt att fokus inte ligger på att barnet ska bygga upp en bra relation och få en känslomässig tillgång till båda sina föräldrar.

Studier från flera andra länder visar att även båda föräldrarna mår bättre i familjer där barnen bor växelvis, både när det gäller psykisk och fysisk hälsa än om barnen bara bor med mamman. Det verkar som att föräldrarna mår bra av att både få vara nära barnen och få tid för andra saker i livet. Jag kan personligt skriva under på det för jag får tid för mig själv sk egentid och det är inte att förakta när det är som det är. Växelvis boende menar vissa kritiker att det handlar om föräldrars behov och inte barnens. Men det är inte att förväxla med att det är och alltid kommer att vara barnens behov och inte föräldrarnas behov som skall stå i centrum och det gäller utan restrektioner. 
Elvisprojektet har påvisat att barnen, efter kärnfamiljen, mår bäst av växelvis boende. Kritikerna menar att det är stressande för barn att tvingas flytta och inte ha en fast punkt i tillvaron. Men det har motbevisats av personerna bakom Elvisprojektet. Jag har själv tillhört just dessa kritiker som har menat att växelvis boende skapar stress genom att barnen känner att dom inte har en fast tillvaro och att det kan skapa en identitetskris i ung ålder och att det skall komma att påverka barnen negativt, men jag har omvärderat.

Elvisprojektet i media;

"Barn som tvingas flytta mellan två hem verkar må bättre än barn som bor på heltid hos en förälder. Det visar en undersökning där 172 000 sjätte och niondeklassare svarat på frågor. En halv miljon barn har föräldrar som är skilda, och av dem är det 140 000 som bor växelvis hos mamma och pappa, barn som  ständigt flyttar mellan sina föräldrar. Den här gruppen barn har växt kraftigt  sen lagen om delad vårdnad trädde i kraft 1998. Var tionde tonåring pendlar på det här sättet. Malin Bergström, barnpsykolog och forskare vid  Centrum för ojämlikhetsforskning, CHESS, Stockholms universitet och Ebba  Lerneby 14 år medverkar. 16-timmen"

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5017702

"UPPSALA. Unga som bor växelvis hos både mamman och pappan mår bättre än unga som bor med bara en förälder, enligt en ny studie.

- Att ha två nära relationer äv värt mycket, säger forskaren Malin Bergström.

Misstankar har funnits om att barn och unga far illa av att flytta mellan sina separerade föräldrar. Men enligt studien vid Karolinska institutet tycks detta inte påverka dom särskilt negativt.

- Generellt verkar det som att det är bäst att få ha en vardag hos båda föräldrarna. Det handlar om resurser, men också om att föräldrar med delad vårdnad ofta mår bättre, säger forskaren Malin Bergström.

Studien grundar sig på en enkätundersökning med 172 000 elever i grundskolans årskurs sex och nio, skriver Uppsala Nya Tidning. Överlag mår unga till separerade föräldrar något sämre än unga i kärnfamiljer. Men skillnaderna är små. Exempelvis uppgav var tionde barn i kärnfamilj och vart åttonde med växelvis boende att dom inte trivdes i skolan, mot vart femte som bor bara med ena föräldern. Var det gällde kompisarna var barnen i växelvis boende nästan lika nöjda som de i en kärnfamilj.

- När vi tittade på psykosomatiska problem som huvusvärk och ont i magen såg vi samma mönster, säger Malin Bergström.
 
Växelvis boende har ökat kraftigt sedan 1980-talet. Då bodde knappt två procent av barn till separerade föräldrar växelvis, i dag är siffran var tredje."

http://www.expressen.se/nyheter/vaxelvis-boende-inte-daligt-for-unga/

På Elvis Projektets sida på Facebook står det så här;
"Lill-Elvis är snart färdigintervjuad. Vi vill dock gärna prata med några pappor till. Vill du eller nån kompis med barn under 4 som bor växelvis bli intervjuad en timme så skicka ett meddelande! Mer info på www.chess.su.se/elvis

Läs mer om Elvisprojektet här;
http://www.chess.su.se/research/projects/elvis-projektet

Tv4 play;
http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=barnen_mar_bast_efter_skilsmassan&videoid=2189278

Nu är jag faktiskt irriterad. Hörde på radion i dag att det nu satsas miljoner, närmare bestämt 13 miljoner kronor, igen på våld i nära relationer. Ja men det låter väl jättebra tycker många och visst, det är det. Det skulle satsas pengar i ett mångårigt projekt där Beatrice Ask är jätteglad och Angela Beausang, ROKS, gnuggar händerna och uttrycker sin önskan att ROKS får vara delaktig. Carin Götblad skall vara samordnare och känner sig hedrad över uppdraget. Det skall avhandlas våld mot kvinnor och barn samt hedersrelaterat våld.

Jag är fullständigt med på att detta är jättebra. Men inte en gång hörde jag om kvinnors våld mot män. Skulle tex inte barnen fara lika illa av att bli utsatta av våld från en mamma som av en pappa? Skulle barnen fara mindre illa av att bevittna våld som utförs av en mamma mot deras pappa? Vad handlar det om egentligen?

Angela Beausang gör ett helt fantastiskt uttalande; ""Beatrice Ask lovade häromveckan att ta tag i Rikspolisstyrelsen och se till att polisen gör sitt jobb och följer med hotade kvinnor som behöver hämta sina tillhörigheter i hemmet. Om det hörde vi inget i dag", skriver ordförande Angela Beausang i ett pressmeddelande."Överlag hade vi förväntat oss något mer radikalt från regeringen" skriver hon."

Det är inte det att jag inte förstår att hennes engagemang ligger hos kvinnorna. Däremot påstår jag att engagemanget inte ligger hos barnens bästa, vilket hon påstår att det gör. Det kan jag påstå då hon tydligt i alla tider har visat att hon slår från sig kvinnors våld mot män och barn. Uttalandet gör hon där det syftas till våld i nära relationer, vad det nu betyder.

Jag är glad att det skall satsas tid, engagemang och pengar till hedersrelaterat våld. Det skall under inga omständigheter utföras i Sverige, helst inte någonstans. Men en fråga som klistrar sig fast är, hade våldet varit mestadels riktat mot män, hade det varit lika intressant då?

Varför är inte alla barn lika värda i dagens Sverige?





 

Jag tänker hålla mig kvar vid ämnet separation då jag tror att det är där allt startar för hur barnen kommer att uppleva separationen genom hur vi vuxna hanterar det. Jag hittade en text jag tycker beskriver det så bra och väljer att lägga in hela texten rakt upp och ner.

Separation
I en separation kommer du i kontakt med känslor från dina tidigare separationer. Dessa känslor färgar upplevelsen av den nuvarande separationen. Om  du som barn kände dig trygg eller otrygg spelar en stor roll i hur du som vuxen klarar av en separation.
 
Kanske överväger du eller är mitt i en separation (eller någon närstående), eftersom du läser detta. Kanske är det länge sedan du separerade och andra säger till dig att  gå vidare men du kommer ingen vart…

Hur just du upplever en separation beror på vad du har för erfarenheter med dig. Om du som liten kände dig älskad och trygg, eller hjälplös och övergiven, spelar en avgörande roll.

Förenklat kan man säga att du, om du kände dig  trygg och älskad, har en grundläggande känsla av tillit med dig. Du kan 
 fortfarande känna sorg i en separation, men du har en tillit till att saker och ting ordnar sig. 

Om du kände dig otrygg och övergiven som liten drog du förmodligen slutsatsen (som barn gör) att felet låg hos dig. Då spelar det ingen roll att du är vuxen och intellektuellt vet bättre – du känner dig förmodligen övergiven. Och misslyckad och dålig… Du har kommit i kontakt med känslor som du har burit sedan  du var barn, men upplever dem nu som om det var något nytt. 

Viktigt att läka gamla sår
 
De flesta inser inte att separationen har fört dem i kontakt med gamla begravda känslor som färgar upplevelsen av den aktuella separationen (ungefär som färgampuller ibland används som stöldskydd och färgar sedlarna om någon försöker stjäla dem). Om separationen drar upp oläkta sår i ljuset kan det vara svårare att komma vidare. Men vi utvecklas hela livet. En del har lyckats att läka såren i efterhand, exempelvis genom psykoterapi eller goda nära relationer senare i livet. Då behöver inte gamla känslor återkomma i en separation.

Separationen kan också vara en ny möjlighet att i efterhand läka gamla sår. En inkapslad varböld behöver tömmas på var för att kunna läka, det är på samma sätt med inkapslade känslor. De behöver lösas upp (inte täckas över) för att du ska kunna lämna detta bakom dig och gå vidare.

Om du täcker över det du känner, kanske genom att inte tillåta dig att känna utan låtsas att du mår bättre än du gör, då bär du det vidare tills nästa gång känslan återkommer i en liknande situation. 

Att tänka på om du är i en separation
 
Dina upplevelser är färgade av tidigare upplevelser

Inse att det du känner inte beror på den andre personens agerande. Han eller hon har bara tryckt på knappen till allt du har lagrat inom dig som är relaterat  till separationer. Allt från en inbillad rädsla att dina föräldrar skulle lämna  dig till verkliga upplevelser av separationer (vare sig du medvetet kommer ihåg  dem eller inte). Om det på något sätt var för svårt för ditt psyke att hantera detta så har det lämnat spår i dig och färgar din upplevelse av separationen.

Bearbeta och få perspektiv

Gör det arbete som krävs för att du ska läka dessa sår. (Om någon har kört på dig i en slalombacke och du har
brutit benet så frågar inte din kropp efter vems fel  det var om den ska läka benbrottet – den gör sitt bästa oavsett.)  Det är ditt liv det handlar om!

Sök dig exempelvis till familjerådgivningen om du känner att du behöver hjälp. 

Prata med vänner, och skriv gärna dagbok under en tid. Det hjälper dig att bearbeta och få perspektiv.

Använd gärna mindfulness (medveten närvaro) för  att komma vidare 

Fly inte från det du känner genom att skuldbelägga någon av er, eller använda mat, alkohol eller annat för att döva känslorna. Lös istället upp dem genom att möta dina känslor.

Försök att känna känslan i kroppen rent fysiskt. Hur hjärtat bultar, tårarna bränner bakom ögonlocken eller det bultar i tinningarna. Vad det nu är – välkomna det. 

När uppmärksamheten dras bort från upplevelsen här och nu och in i malströmmen av tankar – notera tankarna som strömmar förbi, men fastna inte där. 

Återgå till den fysiska upplevelsen i kroppen, tills du känner att det lättar. (Förmodligen behöver du göra detta många gånger för att lyckas.)