Jag vill slå ett slag för den senaste artikeln av journalisten Patrik Nyberg.  Nyberg skriver med den äran om ämnet rättssäkerhet i tidningen Dispatch international. "Rasseblaska" har den kallats av bloggar mer på den röda sidan av färgskalan, men den debatten lägger jag mig inte i. När det kommer till ämnet rättssäkerhet så är den i alla fall oöverträffad. Om tidningen skulle inriktas mer på detta område, och på granskningen av extremfeminismen skulle jag definitivt överväga att teckna en prenumeration.  Rättssäkerhet och jämställdhet är frågor som ligger mig mycket varmt om hjärtat.  Vilken gud folk tror på lägger jag mig däremot inte i. Inte så länge dom inte skadar någon annan, eller sprider och uppviglar hat i sin religionsutövning. Där har islam ett problem, men jag tror inte att lösningen ligger i att hetsa mot muslimer i allmänhet. Då var detta klargjort.   

I den senaste artikeln skriver Nyberg om två för mig gamla okära bekanta. Många av er läsare på Daddys känner säkert igen namnen Eva Britt Dahlström och Anna Karin Granberg. Annars är det bara att söka.

Dessa tvenne extremfeminister har bägge varit delaktiga på olika sätt i svåra psykiska övergrepp på barn och därför också kommit att se mig, som länge arbetat för att skydda barn från just deras och andra extremfeministers övergrepp, som en fiende. Om någon av vederbörande har åsikter angående dessa påståenden så är dom givetvis välkomna att kontakta mig, eller så kan dom väcka talan mot mig direkt och då är det väl lämpligast att det går genom ombud. Jag tar alltid fullt ansvar för det jag skriver på denna blogg. 

Jag tycker därför att Patriks nya artikel var mycket intressant. Visserligen känner jag till det mesta om damerna, men att Rädda Barnen inte längre tycks vilja förknippas med sin gamle Karlskrona ordförande är nytt. Är dom månne medvetna om hennes understödjande av grov psykisk barnmisshandel? Varför tar dom då inte avstånd från henne? Å andra sidan är ju Rädda Barnen inte mycket bättre själva.

Varför vill varken (s) eller Rädda barnen över huvud taget inte svara på adekvata frågor rörande deras långvariga samarbete med Dahlström? Hon säger sig ju, både i rättssalar och i media, representera bägge organisationerna.  Hade Rädda Barnen varit lika tysta om jag hade kallat mig ordförande för Rädda Barnen i Bohuslän då jag vittnade som sakkunnig i rätten? Även om dom nog hade haft betydligt mindre anledning att oroa sig över den saken så tvivlar jag på att det hade varit populärt. Hade Socialdemokraterna tigit still om jag plötsligt hade prytt denna blogg med ett stort (S) märke och kungjort att jag representerade dem i olika nämnder och fullmäktige? Om det är så att Eva Britt verkligen fortfarande gör detta, förstår jag å andra sidan ännu mindre svårigheten i att redovisa det.

Jag har som sagt skrivit förr om denna färgstarka (s) profil i Karlskrona. I en artikel från Augusti i fjol skrev jag till exempel om Dahlströms försök att leka PAS expert i tingsrätten i syfte att ljuga bort ännu ett barn från hans pappa för evigt och därmed orsaka oreparabla skador på den lille. Det går i inlägget även att ta del av tingsrättens ljudinspelning från vittnesmålet.

Dahlström blev själv föga nöjd med detta, som hon menade, oförskämda tilltag och bara någon dag efter publiceringen kunde man läsa denna (se bild) braskande rubrik på hennes anonyma blogg "Barnkamp.se". (Dahlström säger sig för övrigt hata anonyma bloggar i ett av sina inlägg på (S) bloggen.)

I andra inlägg kallas jag "PASpappan" och påstås plantera trojaner på alla mina besökares datorer i syfte att hindra dom från att maila vissa adresser. Är det någon fler än Dahlberg som haft problem med detta efter att ni besökt Daddys-Sverige? I så fall vill jag gärna veta det.

En noterbar skillnad är visserligen att Eva Britt Dahlström alltid undviker att kalla mig vid namn i sina artiklar. Orsaken vet jag inte. Det kan vara att hon är rädd att dömas för PUL brott, men det behöver hon knappast oroa sig för.  Eller så har hon, till skillnad från mindre nogräknade feministiska bloggkollegor, något slags etik och moral, men då hade hon väl inte försökt orsaka att barn förlorar lämpliga och kärleksfulla föräldrar?

Nej orsaken är nog, om jag får gissa, samma sak som gör att jag  publicerar hennes namn.

Det jag skriver är sant.

Jag fick för några dagar sedan ett tips av en vän om att jag borde titta på ett avsnitt av Dr Phil. Ikväll gjorde jag det och det skakade om mig rejält. Ni som ser programmet kommer att förstå varför. Vilka jag såg i besöksstolarna.

Kort resumé. En pappa och mamma separerar och skilsmässan blir uppslitande. Speciellt för mamman som mår väldigt dåligt. Det uppstår en vårdnadstvist.  Anklagelser om våld, hot och våldtäkt börjar hagla över pappan. När dom anklagelserna inte håller anklagas till sist pappan för att ha gjort det otänkbara mot sin egen  dotter. Den värsta av alla anklagelser. Den som kletar sig fast för evigt. Allt umgänge tas genast ifrån honom "för säkerhets skull".  Då programmet sänds har han inte fått träffa sin dotter på ett år. Alieneringen har inletts.

Den första som hörde dottern berätta om vad pappan skulle ha gjort var flickans mormor.  Mormor hatar redan pappan hett för att han sårat hennes dotter. När flickans mamma först inte ville tro detta om pappan anklagas hon för att vara en dålig mamma som inte skyddar sitt barn. Mamman säger att hon inte vet vad som är sant, men att hon måste tro på vad hennes barn berättar. Det är nämligen vad hon hela tiden får höra från alla hon har runt sig. Där uppstår låsningen som med största sannolikhet skulle ha lett till att ytterligare tre liv skulle ha förstörts för alltid.  Men då griper Dr Phil in.

I studion möts en förtvivlad, djupt kränkt och heligt förbannad pappa som svär att han aldrig skulle göra något sådant mot sin dotter som han älskar över allt annat. En likaledes förtvivlad mamma som säger att hon måste tro på vad hennes dotter berättar och att hon måste skydda henne från pappans övergrepp, och en mormor som svär på att hennes anklagelser och iakttagelser är sanna. Med hjälp av  sin egen expertis och några av USA:s främsta experter gör Dr Phil imponerande lätt på några dagar det som för landets rättsystem i bästa fall tar år och i värsta fall inte klarar alls. Han kommer till sanningen. 

"Någon av er ljuger och jag tänker ta reda på vem."

Vem är offer och vem är den verklige förövaren? Vem ljuger och vad är motivet? Och framför allt, har Dr Phil rätt då han säger att han inte tror att den skyldige är ond? Jag håller inte med. För mig är detta ett av de värsta hatbrott som man överhuvudtaget kan tänka sig.  Detta barn hade tur. Dom flesta små offer för dessa avskyvärda brott har inte det. 

Jag önskar att vi hade erbjudits denna hjälp innan det gick för långt och ett underbart, vackert oskyldigt barn skadades. Jag hade satt mig i den där lögndetektorn på sekunden.  Jag undrar om alla inblandande hade varit lika sugna?

Programmet är i 4 delar

Här är de övriga:

Del 2 http://www.youtube.com/watch?v=JB9q9rIvoDg

Del 3 http://www.youtube.com/watch?v=B-NGHDAQ430

Del 4 http://www.youtube.com/watch?v=eyQOZOnoNjU

Läs del 1 först. Annars blir det obegripligt.

Efter en dags röstning angående mitt lilla tankeexperiment i det föregående inlägget kan man konstatera följande resultat.

Över 50 procent tycker att mannen skall frias.
Ca 32 procent anser att han har psykiskt misshandlat kvinnan och bör dömas för det.
Ca 10 procent anser att han skall straffas för något annat.
Endast ca 5 procent anser att mannen bör dömas för våldtäkt.

Jag är inte överens med majoriteten. Möjligen hade en del trott detta.

Detta var ett tankeexperiment, inte en deckargåta där det gällde att lista ut vem som är skyldig. Kanske jag borde ha varit lite mer specifik med att det inte heller bara var en juridisk tankenöt, utan även en moralisk. Men jag ville inte göra det allt för enkelt heller. Många av er har i era svar resonerat strikt juridiskt , och därmed missat den moraliska poäng jag var ute efter. Andra har gissat vad min poäng är, men istället, enligt mig, missat lite i det juridiska resonemanget. 

Det som skiljer mitt tankeexperiment från många autentiska fall är just videokameran. Mannen i exemplet spelade in hela den aktuella natten på film. Även om mannen alltså får sägas ha utsatt kvinnan för ett psykiskt övergrepp i och med sin grymma lögn, så befriade han ju henne från traumat efter en inte allt för lång tid då han spelade upp sin film i rättssalen. 

Gällande misshandel så står det i lagen BrB 3 Kap 5§ att den som medvetet orsakar skada eller sjukdom hos en annan skall dömas för misshandel. Därmed får man nog säga att mannen lätt hade kunnat åtalats för det. Kvinnan utvecklade ju psykiska besvär och tvingades sjukskriva sig som en direkt följd av mannens sadistiska "skämt".

Jag var dock en av dom 5 procenten som röstade på att mannen borde ha dömts för våldtäkt. Jag vet att det juridiskt sett hade varit omöjligt i och med det helt friande beviset, men ponera att kvinnan aldrig fått se filmen. Vad hade skillnaden då varit för henne? 

Låt mig utveckla min tankegång med några alternativa scenarion:

1.
Mannen drogade verkligen kvinnan i smyg och därefter då hon somnat och sov djupt så våldtog han henne upprepade gånger. Därefter rättade han till hennes kläder och avlägsnade alla fysiska spår efter gärningen. Dagen efter vaknade kvinnan lite lätt tung i huvudet som man är efter en fest kväll. Mannen ler sitt vänligaste leende, säger god morgon och bjuder på frukost på sängen. Han berättar aldrig vad han gjort. Istället har dom en trevlig och mysig pratstund över frukosten. Kvinnan hade då aldrig fått veta vad som hänt och därmed inte heller behövt leva med det psykiska traumat av brottet trots att hon de facto utsatts för det.

2.
Mannen rör inte kvinnan utan sitter på sin stol, men spelar heller aldrig in filmen som bevisar det. Han övertygar kvinnan då hon vaknar om att han drogat henne och våldfört sig på henne under natten. Kvinnan tvingas därefter leva hela sitt liv i tron att hon blivit offer för en brutal våldtäkt och skändning med det psykiska trauma det hade medfört. Trots att det aldrig hade hänt.

Så vad är skillnaden för kvinnan? Är det enbart det fysiska sexuella övergreppet i det här fallet som är det enda verkliga brottet? Eller borde övertygandet av kvinnan om att hon är ett offer för det också egentligen straffas? Lögnen i exempel 2 gör ju mycket större skada på offret än själva gärningen i exempel 1.

Därför ser faktiskt inte jag  varför gärningen i exempel 2 skulle vara en straff-fri handling samtidigt som gärningen i exempel 1 skulle ge ett hårt straff.

Poängen är alltså följande.

Att övertyga någon, i synnerhet när det gäller barn, att dom har varit utsatta för sexuella övergrepp som aldrig ägt rum i verkligheten utan enbart  i den vuxnes överhettade fantasier är lika mycket ett sexuellt övergrepp som själva gärningen hade varit om den verkligen hade ägt rum.

Men idag är det ena helt lagligt medan det andra straffas hårt.  Men hur vet man vem det egentligen är som har utfört övergreppet?  Den anklagade eller den som anklagar.  Om anklagelsen är osann, vilket ju nästan alltid är fallet när det gäller vårdnadstvisterna, ja då torde det rimligtvis vara den andre föräldern, polis, socialtjänst och alla andra mer eller mindre hysteriskt övertygade personer som skall dömas för att dom planterar in lögner i barnens huvud. Övergreppen utförs till och med av polisen själva i dessa hemska barnahus som byggts upp bland annat för detta ändamål. Antalet sexuella traumatiserande övergrepp på barn som utförs i dessa hus runt om i Sverige måste uppgå till flera tusen vid det här laget.  

I en del fall slutar detta med att barnen aldrig får veta sanningen utan tvingas leva ett helt liv i tron att dom utsatts för det skamligaste av alla brott. Deras viktiga relation med pappan (oftast den utpekade) förstörd för alltid. Identiteten som offer så stark att den aldrig går att ta sig ur. Kort sagt ett liv förstört för alltid. Andra får "hjälp" på äldre dar av galna kvacksalvande terapeuter med allehanda kranialsakrala hokuspokus behandlingar att tolka tecken och låsa upp minnen av övergrepp som aldrig ägt rum. Jag minns när Kjell Åke Bjurkvist satt som expert i TV 4:as morgonsoffa och tittarna efteråt fick chatta med honom. En kvinna skrev att hon mått dåligt länge och att det under den senaste terapisessionen hade "pirrat konstigt nertill" då hon kommit in på sin pappa. "Kan jag ha varit utsatt för övergrepp som jag inte minns?" var hennes fråga. "Jajamen" blev svaret.

Antingen, men föga troligt hade kvinnan utsatts för övergrepp av sin far under barndomen. Eller så hade hon inte det, men blev övertygad av experten Kjell Åke att så hade skett.  Vilket av dessa övergrepp är skadligast för kvinnan?

Har jag därmed gjort min poäng hyfsat tydlig?

Jag hoppas det, för så här kan vi fan inte fortsätta att skada människor.  Särskilt inte våra barn som råkar hamna i kläm efter en skilsmässa. Hoppas att ni håller med mig.

I detta inlägg skall vi syssla med ett litet tankeexperiment. Allt i detta inlägg är givetvis helt hypotetiskt. Ponera följande scenario. En man bjuder hem en kvinna efter att ha träffat henne på krogen. Båda är lite berusade och efter att mannen bjudit kvinnan på ytterligare några nattfösare  och hon krupit ner i hans säng så somnar hon rätt omgående och sover därefter djupt hela natten. I sovrummet sitter en kamera monterad som spelar in allt som sker i rummet.

När kvinnan somnat sätter sig mannen bredvid sängen på en stol. Där sitter han sedan och tittar på henne hela natten, vilket dokumenteras av kameran med tidskod och allt. 

Morgonen efter vaknar kvinnan och mår lite sådär som man brukar må efter en blöt kväll. Hon är lite desorienterad, undrar var hon är och vad det var som hände igår. Mannen säger god morgon och presenterar sig. Därefter berättar han för kvinnan att han kvällen innan drogat henne i smyg och att medan hon sov tungt så har han våldtagit henne flera gånger i alla hennes kroppsöppningar. Det dröjer inte länge innan kvinnan är helt övertygad om att mannen, som hon ju inte känner, är en psykopat och att det han säger är sant. Hon sätter snabbt på sig kläderna och flyr gråtande från lägenheten där hon nu i sitt sinne är övertygad om att hon utsatts för en hänsynslöst rå våldtäkt. Alla känslorna som följer av ett dylikt övergrepp sköljer över henne och hon känner sig kränkt, utnyttjad och smutsig.

Hur kvinnan mår efter detta är alltså inte särskilt svårt att förstå. Hon vet att hon blivit våldtagen och ser nu hela tiden inre bilder framför sig hur hon blir skändad upprepade gånger av psykopaten i hans bostad. Efter ett tag mår hon så dåligt att hon bestämmer sig för att gå till polisen och anmäla mannen för våldtäkten. Polisen griper genast mannen som förs till häktet. Han avsäger sig rätten till advokat. Under förhören säger mannen ingenting. Han varken erkänner eller förnekar brottet. "Inga kommentarer" är allt han säger i förhören. 

Åklagaren väcker givetvis åtal för våldtäkt. Han har ju till kvinnan uppgivit och erkänt exakt vad han gjort och han förnekar det inte heller i polisens förhör.  Så småningom blir det så dags för förhandling i rätten. Under tiden har kvinnan mått sämre och sämre. Sjukskrivit sig från jobbet och varit tvungen att söka psykiatrisk vård för att försöka komma  över det hon utsatts för av våldtäktsmannen.

Under rättegångsförhandlingen berättar plötsligt mannen att han har haft en kamera igång hela natten varpå han ber att få spela upp filmen. Filmen sätts på och snabbspolas igenom och snart kan alla i rättssalen konstatera att den påstådda våldtäkten aldrig ägt rum. På filmen kan man ju se mannen sitta på sin stol hela natten igenom.

Och nu kommer vi alltså till själva det juridiska dilemmat. Hur skall mannen dömas och för vad? Skall han dömas för våldtäkt? Eller borde han dömas för något annat brott såsom psykisk misshandel? Detta blir i och för sig knepigt då det ju inte är det han är åtalad för. Men åklagaren kan ju i och för sig väcka nytt åtal mot honom med den korrekta rubriceringen. Eller skall han frias helt? Svara på frågan i enkäten nedan och utveckla sedan gärna era tankegångar i en kommentar. Jag är nyfiken på hur ni tänker. Poängen med detta tankeexperiment för er som inte förstår den, återkommer jag till efteråt.

"Jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag halkade in på Simon Nyströms blogg http://simonnystrom.com/category/smslan-i-google/ där det finns en sektion om smslån och hur manipulativa resultat dominerar Google. De allra flesta av oss tycker väl antagligen att smslån är en smutsig bransch, men efter att ha läst igenom det han skriver tycker man ju att Google borde ha lite bättrekoll på resultaten iallafall.

I det här fallet verkar det dock vara så att ju mer du spammar desto större större chansar har du att synas. Simons artikelserie handlar om hur han gör ett ärligt och transperent projekt med smslån för att se om man kan nå toppen inom smslån om man enbart kör med ärliga metoder. Han tipsar om lånen som är bäst ur kundens synvinkel, utan att ljuga om att smslån kanske inte är den bästa affären man kan göra.

Han ljuger inte heller om själva syftet. http://simonnystrom.com/varfor-jobbar-jag-med-skit-som-smslan/  . Han har skapat engagemang vilket inte har gjorts tidigare inom smslån. Detta för att se om det finns någon sanning i vad Google säger: att enbart kvalitet räknas. Motståndarna är ofta rent spam och använder enbart manipulativa metoder för att synas. Jag tycker att det är intressant att, oavsett dessa skillnader i kvalitet, faktiskt fortfarande är vilseledande information och länkar, enbart, som vinner kampen om att synas på smslån. Ärlighet verkar inte spela någon roll alls!

Jag påstår inte att smslån är rätt, eller bra, på något sätt; men jag tycker likväl att det är konstigt att Google inte kan styra upp sökresultaten på ett bättre sätt och t.o.m listar hackade sajter i toppen av sökresultaten. Ska man synas på sms-lån http://xn--smslnonline-08a.se så lägger jag helt enkelt min röst på Simons sajt! Inte för att jag säger att smslån är bra - utan för att han iallafall vågat vara öppen med vad han gör och listar vad som är det bästa, oavsett vad man tycker om smslån."

Jag har nyligen läst ut två böcker, Den ena var utgiven på ett stort förlag, skriven på oklanderlig svenska. Den andra saluförs på en "print on demand" hemsida och är språkligt inte ens i närheten av den första.  Den förstnämnda  boken heter "Hatet" och är skriven av författaren Maria Sveland. Jag återkommer till den i ett kommande inlägg, men om ni vill ha min åsikt om den i kortformat så kan jag säga att det sammantaget måste vara det värsta snyftpekoral jag någonsin läst. Dessutom med en research som hade gjort hålet i Titanic avundsjukt. Men visst fanns det trots det saker som är värda att lyfta. Men som sagt, mer om det en annan gång.  Den sistnämnda boken heter "Trasiga liv och bristande bot" och är skriven av Juha Snellman. Det är en gripande och fascinerande självbiografisk berättelse om ett maskrosbarn och dennes klassresa från kriminell kåkfarande finsk invandrare till universitetsutbildad behandlare och psykolog som arbetat en stor del av livet inom BUP och socialtjänsten. 

Jag vill rekommendera alla som är intresserade av sociala frågor att köpa och läsa Juhas bok. Denna rekommendation gör jag av flera skäl.

1, Juha har efter lång och trogen tjänst inom kommunen till slut vägrat att knipa käft och rätta sig i ledet, vilket lett till att han till slut av socialchefen fick ett grått papper och tre månadslöner. Han är sålunda numera utan försörjning pga av "olydighet". Sådant mod är ovanligt i Sverige och bör premieras,

2. Tack vare detta så kan han nu i sin första bok nu ge en ärlig och sann  syn på socialtjänsten, BUP och deras metoder som han nog inte hade kunnat om han fortfarande hade haft ett jobb att förlora. 

3. Medan Sveland i sin bok med källhänvisningar till ett antal artiklar i feministiskt perspektiv falskt utmålar den svenska och internationella papparörelsen som kriminella, bedragande kvinnohatare och potentiella pedofiler (med mig son nav),  så ger Snellman en betydligt sannare bild och analys av var dom egentliga problemen sitter.

4. Snellmans liv är lika krokigt som spännande och boken blir därmed, till skillnad från Svelands, även underhållande.

Själv ger Snellman följande beskrivning av sin bok:
Boken är menad lika mycket för de som jobbar med människor som för de som av någon anledning är tvungen att vända sig till myndigheter för att få hjälp. Jag hoppas att de som känner sig illa behandlade av myndigheter hittar någon tröst eller styrka i boken och jag hoppas att de som jobbar framförallt inom BUP, socialtjänst och skola hittar något att tänka över när det gäller etik och arbetsmetoder. Ha en trevlig lässtund.

Ni kan beställa ert exemplar här.

Jag tänkte istället för att själv orda vidare, nu med Juhas välsignelse, bjuda er på ett kapitel ur hans bok. Varför jag just valt detta stycke kommer ni att förstå. (Bildsättningen är min).  

Utdrag ur boken:

När jag ser tillbaka på mina år i socialtjänsten har jag lärt en hel del om arbetsmetoder som socialtjänsten använder för att förändra klienternas livssituation i vid mening. Att tvinga är en av de vanligast förekommande. Även om handläggarna har lärt sig genom sina utbildningar, kurser och många gånger genom handledning att man inte får bestående förändringar i klienternas liv genom tvång, så används tvång som en av de vanligaste metoderna. Jag pratar inte nu om lagstiftning som är för att skydda klienter eller allmänhet, även om det ofta också missbrukas enligt min mening. Jag pratar om hot som arbetsmetod från tjänstemannens sida. Om du inte gör 1 så kommer vi se till att 2 händer. 

1 kan vara tex att klienten ska skilja sig från sin man och 2 att socialtjänsten kommer att omhänderta klientens barn. Denna typ av hot är flitigt använd för att till exempel avlägsna en pappa från resten av familjen. I dessa fall startar handläggaren parallellt med hoten en kraftfull övertalningsprocess riktad mot mamman där hot och vädjan växlas med falsk rationalitet om vad är bäst för barnen och mamman. 

Handläggaren uppmärksammar och sätter oproportionell vikt vid allt negativt som sägs om pappan och nedvärderar, ignorerar eller omtolkar de positiva sidor som kommer fram. Hur vet jag detta? Mammor har berättat.

Jag kan förstå att handläggaren kan säga till sin klient i vissa sammanhang och som konsekvensbeskrivning att om inte klientens livssituation förändras så kan konsekvensen av det bli att barnen har en uppväxtmiljö som myndigheter inte accepterar och då måste de i värsta fall tillfälligt placeras på ett annat ställe. Här måste det dock alltid finnas ett erbjudande om hjälp för alla i familjen för att åstadkomma en familjesituation som alla kan godta. Tyvärr är det dock vanligt att direkt och brutalt hota klienten utan att erbjuda hjälp eller åtminstone utan att alla i familjen erbjuds hjälp. Ännu mindre en hjälp som klienterna skulle acceptera.

Det är mer en regel än undantag att när jag har fått klienter till behandling från handläggare så kommer det fram att klienterna är rädda för sina handläggare och de har gett handläggaren en osann bild om problematiken på grund av rädslan. Antingen har klienten gett en bild av problematiken som handläggaren vill höra eller så har klienten hemlighållit viktiga saker i rädsla av följder eller av båda skälen.

När familjen ofta består av flera personer och socialtjänsten har en individuell behandlingsplan till dem alla så kan läsaren ana vilken soppa det kan bli. Lägg till att det ofta är handläggaren själv som är ingenjören bakom behandlingsplanen som klienten godkänner mot sitt bättre vetande eller vilja, så är situationen betydligt sämre i behandlingsperspektiv än det skulle varit om klienten hade sluppit handläggaren överhuvudtaget. 

Mycket av behandlarens arbete går till att minimera skadan som handläggarna har åstadkommit… för att sedan skada genom sin behandling, om man tillåts vara en smula sarkastisk. En viktig sak som jag lärt om socialtjänstens arbetsmetoder är att handläggarna ofta tvingar klienterna till sina egna perspektiv och människosyn. Behandlarna i sin tur tvingar ofta klienterna till sina metoder, människosyn och teorier om hur en familj ska fungera. Med andra ord tvingar socialtjänsten klienterna till sina metoder och andra verktyg i stället för att anpassa metoder och andra verktyg efter klienternas situation och önskan. 

Allt för sällan har tjänstemannen intresse om vad klienterna själv har att säga eller vad de önskar av sina liv eller relationer. Om en familj består till exempel av två föräldrar och två barn som till synes vill olika saker är det lätt att socialtjänsten sätter en lägre status till någons önskan, ofta pappans. Om någon protesterar så kringgår man på olika sätt protesterna. I dessa fall förstärker socialtjänsten splittring i familjen i stället för att hjälpa att förena den.

En populär uttrycksform bland socialtjänstens tjänstemän är ”jag hör vad du säger”. Sedan tittar de förtroendeingivande sina klienter i ögonen. I själva verket tror jag att den inneboende betydelsen är typ ”visserligen hör jag vad du säger men vad du säger skiter jag i och orkar inte bry mig om, men jag är tvungen att för sakens skull lyssna, så babbla på bara”. Ett annan populärt knep som socialtjänst och även andra myndigheter använder för att tysta klienten och få sin vilja igenom är att missbruka vetenskap. För många gånger har jag hört myndigheter säga till sina klienter typ ”vetenskapen säger att…” eller typ ”enligt den senaste forskningen…” eller rent av ”under min utbildning lärde jag att…”. Detta är ett rätt så effektivt sätt att sätta punkt på eller få en starkare position över argumenten.

Vetenskapen säger ingenting slutgiltigt utan är flera pågående processer och forskningsresultaten är som en godispåse med godis som har oändliga variationer av olika färger och smaker. Man plockar den som smakar bäst… för tillfället. Jag anser att det borde vara förbjudet att använda sådana billiga tricks gentemot klienter. Det är som att säga rakt ut att ”jag vet vad jag pratar om men det vet inte du!” fast det är inte sant, tvärt om. Om en myndighetsperson känner sig tvingad att använda sådana metoder så är de egna argumenten förmodligen slut eller ihåliga och så måste hon ta till nödhjälp. Hon höjer argumenten över klientens förmåga att hantera dem. Det är sorgligt hur många gånger jag har bevittnat sådana situationer. Prestigen blir viktigare än service eller sanning.

Om allt detta var jag rätt så ovetande på tiden mellan Rosenlund och Ungdomsslussen. Jag hade en trots allt rätt så rosa syn på myndigheter och behandlare trots mörka moln. Dessutom tror jag bestämt att socialtjänsten fungerade bättre på -80 talet och på början av -90 talet än i dag. Klyftan och rädslan mellan personalen och klienterna var betydligt mindre då. Socialsekreterarnas makt över sitt eget arbete var betydligt större på den tiden. Barnhandläggare hade visst inflytande över ekonomiskt bistånd och ekonomihandläggare hade större utrymme för egna bedömningar. Arbetet var inte lika toppstyrt och likformat samt att dokumentationsarbetet var betydligt mindre och friare i formen.

De stora förändringarna startade med centraliseringar av lokalkontoren och med den så kallade Uppsalamodellen som började vinna mark i början av 90 talet. Modellen gick i korthet ut på att Ekonomihandläggaren kunde ställa krav på motprestationer från klienterna för att kunna få bidrag. Bidragen var inte länge någon ovillkorlig rättighet. Successivt har denna syn från ekonomiskt bistånd spridit sig på alla delar av social hjälp och i dag pratar man inte ens om ekonomiskt bistånd som en rättighet utan som bidragsberoende, alltså som någonting sjukligt.

I och med att socialsekreterare i olika sammanhang har börjat villkora hjälpinsatser har också relationerna mellan dem och klienterna blivit sämre. Modellen lämnar också en del av klienter helt utanför systemet eftersom sådana småkriminella som jag har varit skulle aldrig gått med på dylikt villkorande .  Uppsalamodellen innebar också att det smög in en föreställning att myndigheter äger makt över sina klienter. Det har helt enkelt skett en maktförskjutning. 

Nyligen utförde den Amerikanska tidningen Huffington post tillsammans med ett opinionsundersöknings företag en undersökning om Amerikaners syn på jämställdhet och feminism.Undersökningen visar en intressant trend. Nämligen att endast 20 procent av Amerikanerna idag kallar sig feminister samtidigt som 80 procent stöder social och ekonomisk jämställdhet mellan könen. Och nu frågar sig till och med inbitna feminister på andra sidan Atlanten om det inte kanske är dags att kasta det hårt belastade ordet överbord. http://m.theatlantic.com/sexes/archive/2013/05/the-pros-and-cons-of-abandoning-the-word-feminist/275511/

Detta är givetvis ljuv musik i en jämställdists öron. Vi har ju vetat länge att feminismen är dödsdömd. Glädjande att se att resten av världen är på väg i kapp.

Samtidigt rapporteras det att självmorden bland medelålders i USA ökat med 28 procent och bland medelålders män med nästan 50 procent de senaste 10 åren. Man vet inte varför men man tror att ekonomisk stress är en stor faktor.

Då kommer i så fall nästa fråga. Varför män som ju, enligt det feministiska sättet att räkna,  tjänar mer än kvinnor, samtidigt känner dubbelt så mycket ekonomisk stress? Teorier någon? kommentarsfältet är öppet.

Öppet brev hämtat från Thierry Lucas hemsida www.forminabarn.com

Stöd pappans kamp här genom att skriva under namninsamlingen:  http://www.forminabarn.com/signer-la-petition/

DEN 14:e MARS 2013 FÖLL DOMEN FRÅN HUDIKSVALLS TINGSRÄTT: DET ÄR MAMMAN SOM FÅR ENSAM VÅRDNAD OM MINA FRANSKSVENSKA DÖTTRAR. PÅ HENNES UTTRYCKLIGA BEGÄRAN FÅR DESSUTOM UMGÄNGE ENBART SKE I SVERIGE. HELT OTROLIGT OCH OACCEPTABLET !

Inte en enda gång under dessa 3 år av juridiska förfaranden har min begäran om gemensam vårdnad utretts. Varför? I Stockholm hade våra 2 flickor kunnat bo bredvid sin mamma och sin pappa, men mitt förslag att flytta till Stockholm nämns inte ens i tingsrättens dom. Till råga på allt förbjuds mina 6 och 8 år gamla fransksvenska flickor att någonsin mer komma till Frankrike, som ju är deras land lika mycket som Sverige.

Hur kunde domen bli sådan?

• Därför att man förebrår mig att jag tog mina barn med ned till Frankrike under 4 veckors tid år 2010 utan att be deras mamma om tillstånd. Därmed anser tingsrätten att jag ”kan brista i [min] förmåga som vårdnadshavare”.
• Därför att det finns ”samarbetssvårigheter” mellan föräldrarna.
• Därför att en social undersökningsrapport förespråkar att mamman skall ha ensam vårdnad om barnen.
• Därför att jag inte infann mig vid muntlig förhandling 2013-02-28 där allt var förutbestämt, utan bara skickade domaren ett brev som utförligt redogjorde för min ställning och mina förslag.
• Och framför allt för att straffa mig för att jag inte accepterar att mina barn blir bestulna på sina liv och att de stjäls från mig!

Varför är situationen oacceptabel?

• Därför att jag inte är den fysiskt och psykiskt misshandlande pappa som mamman påstår. Inte är jag överdrivet auktoritär heller.
• Därför att mamman varken bevisar eller objektivt påvisar något av de argument hon muntligt eller skriftligt lägger fram.
• Därför att barnen flyttade till Sverige inom ramen för ett avtal som båda vi föräldrar undertecknade inför advokat. För barnens bästa fastställdes i avtalet villkor för deras uppehåll i Bergsjö samt villkor för hur de återvände till Frankrike om jag inte fann arbete i Sverige.
• Därför att Hudiksvalls Tingsrätt 2013-03-14 i domen erkänner att avtalet är giltigt, men omedelbart försätter det i skymundan och anger att dess villkor för vårdnad, boende och umgänge inte är för barnens bästa. Varför det? Är det inte så i Sverige att barnens bästa är att få leva sitt liv och växa upp tillsammans med sin mamma och sin pappa?
• Därför att en enorm intressekonflikt föreligger i denna sak. Hudiksvalls Tingsrätt grundar domen på sociala undersökningar som förespråkar ensam vårdnad och boende hos mamman. Undersökningarna har bestämts av samma tingsrätt, på mammans uttryckliga begäran, och utförts av socialtjänsten i Nordanstigs kommun. Barnens mamma arbetar emellertid för denna kommun. Tingsrätten grundar alltså domen på slutsatser från undersökningar begärda av mamman och utförda av mammans arbetskollegor.

F.ö. hade Nordanstigs kommun erbjudit mamman arkitektjobb i över 2 år (2007-2009). Mammans huvudmotiv för att återvända till Sverige och för att sedan vägra gemensam vårdnad är samma arkitektjobb för Nordanstigs kommun.

• Därför att ett antal underlag som tillsänts Hudiksvalls Tingsrätt aldrig blivit översatta och alltså aldrig beaktats av tingsrätten. Detta gäller särskilt alla bevis på att mammans anklagelser bara är lösa påståenden samt samlevnadshistorik och de första uppgifterna till mitt försvar som jag skickade tingsrätten på dess begäran.
• Därför att jag sedan 4 år tillbaka ideligen föreslår dialog för att söka finna en lösning till barnens bästa, som vore acceptabel för båda föräldrar. Därför att mamman startade det rättsliga förfarandet 2010-04-25. Därför att mamman sedan dess vägrar all dialog, särskilt om hur gemensam vårdnad kunde genomföras.
• Därför att Hudiksvalls Tingsrätt skriver ”Det kan inte uteslutas att Thierry
  Lucas för närvarande har vissa hälsoproblem som kan påverka hans beslut när det gäller barnen” utan läkarintyg som styrker detta.
• Och framför allt därför att mina döttrar båda två uttrycker stark önskan om gemensam vårdnad, och det sedan lång tid tillbaka nu. Gemensam vårdnad vore absolut genomförbar om mamman gick med på att hålla sina löften eller om hon flyttade till Stockholm.

Denna hungerstrejk är varken obetänkt eller oansvarig. Inget av mina officiella begäranden har prövats (begäran om att familjen återvänder, begäran om dialog, begäran om att möjlighet till gemensam vårdnad undersöks, begäran om att social
undersökning utförs av neutral part, begäran om liknande sociala undersökningar
när barnen är i Frankrike, överklagande…). Detta är enda sättet för mig att få vår
situation känd. Jag ser ingen annan möjlighet att bryta blockeringen och få den
gemensamma vårdnad till stånd, som båda våra barn har rätt till.

Ni kan kontrollera mina påståenden under flik ”Information och Underlag”. Där finner ni det avtal som båda föräldrarna undertecknat, mina begäranden, sociala undersökningar och svenska domslut.

Ni kan ge mig ert stöd och skriva på namninsamlingen genom att klicka ”här”.

Tack.

Thierry Lucas

Ibland tränger förnuftets röst igenom det allmänna intelligensbefriade kacklet om barn och sexuella övergrepp. Ett kackel som numera blivit norm sedan genusvetenskap och därtill hörande mansförakt infekterat i stort sett varje instans i samhället med ansvar för barns väl och ve. 

Två modiga rättsläkare  ifrågasätter nu denna norm i en artikel i dagens juridik där dom även förtydligar sin poäng  genom att berätta om två av fallen där oskyldiga män dömts för sexövergrepp.  

Häxornas tid är inte förbi

Notera här att polisen oroades av att gärningsmannen skyddades av läkaren. När poliser börjar kalla icke dömda människor för gärningsmän, (eller som i mitt eget fall då det begav sig; "förövare") har rättsstaten ett problem. När dom gör det på ren hörsägen, utan att ha minsta bevis så är problemet inte obetydligt. Och när människor med ansvar och bra betalt för att skydda barn blir förbannade för att ärliga människor skriver artiklar som denna, eller kallar mig hatisk för att jag försöker upplysa om rättsövergreppen som sker, ja då kan vi helt kallt konstatera att häxornas tid inte är förbi.

Numera köper vi inte längre religiös vidskepelse om onda kärringar på kvastar som flyger till Blåkulla för att få sig ett skjut av djävulen. Numera kallas religionen istället genusvetenskap och föremålen för jakten har bytt kön. Men det är samma svammel om någon slags inneboende ondska, mäns påstådda hat mot kvinnor och barn och inte minst våra fula perversa lustar gentemot dessa. Argumenten är också skrämmande lika. "Barn ljuger aldrig". Att bara påstå något så oerhört räcker nu som då för att du själv automatiskt kan misstänkas för att "stå i förbund med djävulen". 

Det är endast bland dom som döms man kan se könsskillnader

Att förföljelsen numera är baserad på den så kallade genusvetenskapen är inte svårt att se för den som är villig att öppna ögonen. Det är ju bara att se vilket kön fingrarna hela tiden pekas mot. Vi har totalt över 5000 män i våra fängelser jämfört med några hundratals kvinnor. Men i självskattningsstudier gällande sexuell dragning till förpubertala barn ses ingen egentlig skillnad mellan män och kvinnor.

"Det gäller ju inte alla män" påpekas det visserligen från de självgoda och självutnämnda experterna i någon slags försök att verka rationella och sakliga, men mig veterligen påstods det väl inte på 1600 talet att alla kvinnor var häxor heller? Däremot gick ingen kvinna till slut säker för de anklagande fingrarna. När som helst kunde det vara din tur att få dom riktade mot dig. Idag ser vi samma fenomen, det är endast könen som är ombytta.

Är detta barnperspektiv?

Jag anser det också vara mycket glädjande att läkarna i sin artikel även nämner det faktum som borde vara självklart, men som i den tid vi lever i ändå märkligt nog inte är det. 

Snart kanske någon klok människa inne i systemet till och med vågar lyfta frågan om alla de övergrepp som görs mot barn som ofrivilligt görs faderslösa genom att dom själva skamlöst utnyttjas som fingerpekare i dom lavinartat växande vårdnadstvisterna? Där skadas ofantligt många fler barn än dom som verkligen faller offer för sexualbrott vågar jag påstå. 

Men även om politikerna låtsas vara oroade över detta faktum är det egentligen precis så dom vill ha det. Därav oviljan att lösa problemet. Fler trasiga barn ger klirr i kassan för riskkapitalbolagen som tjänar hundratals miljoner på att erbjuda privat vård till det växande antalet trasiga barn, och i den pengabingen är det många som har sina smutsiga fingrar.

Om detta kommer vi att återkomma.

Läs hela artikeln i Dagens juridik här:
http://www.dagensjuridik.se/2013/04/att-skydda-barnets-intressen-ar-inte-tro-att-man-kan-gissa

"De är falska apostlar, ohederliga arbetare, som uppträder som Kristi apostlar. Och det är inget att förvåna sig över, Satan själv uppträder ju som en ljusets ängel. Inte underligt då om hans tjänare uppträder som om de tjänade rättfärdigheten. Men de skall få ett slut som svarar mot deras gärningar."
2:a korintierbrevet 11:2

I detta inlägg tänker jag ta mig friheten att sväva ut i lite filosofiska funderingar kring begreppet ondska. Vad är det? Finns den eller är den bara en produkt av en dålig barndom? Hur kommer det sig då att vissa har haft det bedrövligt men ändå inte blir onda?  Och var kommer den i så fall ifrån? Är ondskan rent av nödvändig som motsats till godhet? Massor av frågor som är omöjliga att besvara. Själv har jag varit en av dom som inte trott på ondska annat än som en produkt av felaktig behandling av människor, men jag börjar faktiskt att tvivla på att detta stämmer. Det blir alltså¨en gnutta filosofi, en gnutta religiöst grubbleri och så tre matskedar av den sortens funderingar som gärna kommer, då jag och min hjärna får sitta ostörd med en ordbehandlare en stund.

Innan jag fortsätter vill jag dock göra en liten disclaimer. När jag skriver om socialtjänster och andra myndigheter och dess tjänstemän så skriver jag alltid utifrån mina egna erfarenheter. Att det blir en schablon är jag medveten om. Likaså att denna schablon inte alltid stämmer med andras. Men jag har som utomstående å andra sidan haft mer än dom flesta med denna myndighet att göra. Gått igenom och granskat massor av fall. och visst har jag stött på bra enstaka människor även inom socialtjänsten. Människor och chefer som verkar ha som mål att sköta sitt svåra arbete på ett professionellt och rättssäkert sätt. Ni vet vilka ni är. Men motsatsen är definitivt norm. Det är min absoluta  uppfattning.  Nu åter till grubblerierna.

Djävulens bästa trick är att lura i människorna att han inte finns. Hans näst bästa är att locka och förföra genom att maskera sig som god och allom kärleksfull. När jag ser tillbaks på de senaste sex åren och den kaotiska  virvelstorm som varit mitt liv så är det just detta som jag hela tiden återkommer till som en röd tråd. Och jag finner mig allt oftare fundera på de stora frågorna. Hur startade egentligen detta barbari? Vem ligger bakom? Varför görs det? Och kanske framför allt, varför är vi inte fler som ser, upprörs och försöker stoppa det? Att slita barn från helt både villiga och dugliga föräldrar är ju helt sinnessjukt. Ändå får man helt ostört, både inför press och allmänhet bara fortsätta.

Ondska, sa Martin Luther King, visar sig inte enbart genom onda handlingar utan även som tystnad då man ser dom begås. I så fall har vi i Sverige en till stor del ond journalistkår. Jag undrar om något större folkrättsbrott än det våra socialtjänster och domstolar suttit och administrerat de senaste decennierna, någonsin skett mot Sveriges befolkning i modern tid? Jag har svårt att tänka mig det.

Alla människor jag stött på under min vandring genom detta helvete, har alltid utmålat sig själva som ljusa änglar. Helgon som bryr sig och värnar om alla människors bästa.  I synnerhet barnens.  Vissa av dom har också visat sig varit det, men dessa hittar man då i princip aldrig konstigt nog bland de änglalika administratörerna,  utan nästan alltid bland deras hornbeprydda offer. Föräldrarna som haft oturen eller det dåliga omdömet att ha fått barn med fel person. Människor som inför allmänheten utmålas som hemska, pedofiler, våldsamma, knarkande, och gud förbjude, PAS förespråkare och papparättshaverister. Dessa människor är i regel varma, förstående, snälla och hjälpsamma. Männoskor som aldrig ens skulle komma på tanken att skada sina barn. Tvärtom. 

Änglarna däremot,  med sina skinande glorior, dom jobbar hårt för att för evigt förstöra och smutsa ner allt som en gång var heligt och vackert mellan föräldern och barnet. Man skadar helt kallt och medvetet barnen för livet.  Och oavsett om det lyckas skilja mig och mitt barn för alltid eller inte, så blir det alltid mitt fel oavsett. Protesterar jag för högljutt blir jag en jobbig jävel som döms för PUL brott  och utmålas som nån slags svensk kusin till Josef Fritzl  i organiserade hatkampanjer. Och om jag håller käft så blir jag en svikare som aldrig mer förtjänar att kalla mig farsa överhuvudtaget. Jag är svart och dom är vita. Så är utgångsläget på schackbrädet redan från start. 

Platserna som administrerar dessa folkrättsbrott kallar dom till råga på allt för Familjerätt och individomsorg. Något som bara kan ha hittats på av en person med ofantligt sjuk humor. 

Jag har under åren sett så mycket ren djävulsk ondska både i mitt fall och andras att jag kommer att bära med mig spåren för alltid. Ondska är svår att skilja från okunskap och dumhet sägs det. Jag tycker dock inte det. När en människa medvetet skadar andra, antingen det är för egen vinning, feghet eller ren hatisk sadism så begår hon en ond handling. Lögner kan i sin värsta form vara dödliga.  Om jag medvetet skulle anklaga dig för att ha förgripit dig sexuellt på ditt älskade barn till följd av att du mister det, så begår jag en potentiellt dödlig handling. Smärtan hos den drabbade har ofta visat sig vara mer än dom klarar att bära. Fråga mig, jag hade tur som överlevde julaftonen 2009.

Jag anser att detta brott inte rimligen kan rubriceras som annat än mordförsök. Och i de fall där offret dör borde det dömas till mord. Oavsett om den döde förpassade sig själv till himmelriket så var det en annan människa som orsakade det dödliga såret.  För mig är detta helt självklart, men i vårt land fälls inte dessa förövare för mord. Inte ens för falsk tillvitelse. Dom fälls inte alls. Dom tillhör nämligen den vita sidan på schackbrädet, och är man vit så kommer man undan med mord. 
 
Jag har under dessa år sett detta beteende hos familjerättssekreterare, föräldrar, socialhandläggare, psykologer, domare, poliser, åklagare, dagisfröknar, rektorer, läkare, politiker, terapeuter, forskare, journalister, bloggare och debattörer och gud vet allt. Några har personligen stått framför mig och pratat fint och vackert om barns bästa och hur viktiga barnens rättigheter är, samtidigt som dom bakom ryggen jobbat hårt för att förstöra min och hennes relation för evigt.  Ett fåtal av dom jag träffat på inne i detta system har varit goda hyggliga människor.  Andra är säkert omedvetna om hur lurade dom är, eller så är dom för rädda och obetydliga  för att stå upp och säga ifrån.  Men många är absolut fullt medvetna om de illdåd dom begår bakom den vackra fasad dom upprätthåller. Då är man ond. Oavsett om man tror att ändamålen helgar medlen så är man ond när man får ett barn att må dåligt och gråta efter sin far, när man medvetet förvanskar ett barns ord i en utredning, eller ljuger för ett barn om sin pappa i syfte att alienera. Det är ondska. Det finns inget annat ord.

Jag bekänner mig inte till någon särskild tro. Det finns dock mycket visdom att hämta ur alla de olika världsreligionerna. Aforismerna och liknelserna är dessutom ofta användbara när man som jag söker förklaringar på det oförklarliga. 
-Men... invänder kanske någon, skulle inte de som du beskriver som onda kunna säga samma sak tillbaks? Nej - när det kommer till frågor som dessa, om jämställdhet, om rättssäkerhet och rättvisa så finns det idag en sida som är tydligt definierad som god och en som lika tydligt definieras som ond. Vi människor har ett behov av att göra saker svarta och vita för enkelhetens och förståelsens skull. Vi vill dessutom gärna utse syndabockar och skurkar som vi kan avsky och hata för vår egen sinnesfrid.  

Huruvida det är Illuminati, eller Rockefellerstiftelsen som ytterst satt denna agenda kan vi vanliga dödliga aldrig veta, men Om det är så så är det faktiskt diaboliskt smart ordnat. Ty med alla konspirationsteorier som florerar så kommer sanningen ändå aldrig att kunna avslöjas. Min gissning är att dessa osynliga onda människor i så fall ser till att sprida den absoluta majoriteten av dessa knasiga teorier själva. Bättre skydd än en stor majoritet av befolkningen som till slut genast avfärdar alla kritiker som foliehattar kan dom knappast hoppas på.

Om djävulen fanns gissar jag att han nog gärna skulle klä sig i vitt, sätta en gloria ovanför huvudet och sätta igång att övertyga alla om sina goda intentioner?  Han skulle också gärna spela martyr och offer under sin gloria och  peka sitt anklagande finger mot dom som försökte avslöja honom och avslöja hans djävulska handlingar. Eftersom djävulen har ett betydligt rymligare samvete än motståndarna, som inte kan spela det spelet ,så vinner han många i grunden goda människor över på sin sida. Ju fler han värvar ju mäktigare blir han givetvis.  Balansen på schackbrädet rubbas totalt då alla svärmar runt den synbart vite kungen som fortsätter att skicka attackvåg efter attackvåg mot den synbart svarta sidan. Dessa å sin sida har endast sanningen att försvara sig med. Och det hade ju räckt om någon hade intresserat sig för den. 

Men sanningen är inget särskilt effektivt vapen så länge  dom vita äger alla megafoner. Megafoner som givetvis inte används för att föra ut sanningen utan för att med förföriska budskap om godhet och välvilja befästa illusionen om vad som är vitt och svart. Några få vita som står närmast gränsen nås då och då av varningsropen från den svarta sidan, varpå dom vaknar ur den megafoninducerade transen, men de är allt för få för att göra någon verklig skillnad.

 Jag undrar om någon enda politisk rörelse i Sverige,  har blivit så förtalad och smutskastad som just papparättsrörelsen ? Det enda vi kan göra är att försöka ropa utan megafoner. Den förklädde satan fortsätter oförtröttligt med att ropa ut budskapet  i sina megafoner. Att det är vi som är dom onda och att vi borde granskas och avslöjas.  

Vårt enkla svar blir då, Ja snälla granska oss. Klä av oss nakna in på bara kroppen. Vi har ingen svans att dölja under våra kläder. Det vi däremot kan visa är vad den vite kungen på andra sidan döljer under sin pälsförsedda mantel. Om människor fick se svansen och bockfötterna, och om dom skulle förstå vad denne satan har gjort mot oss och våra barn skulle dom förstå.  Men några granskare kommer ju aldrig. Det blir aldrig mer än högljudda rop från megafonerna på andra sidan. 
Anledningen måste vara att dessa eviga krav på att vi skall granskas gör större nytta, än en faktisk granskning skulle göra. En sådan skulle tvärtom bli rejält farlig? När man dansat tillräckligt länge med djävulen så lär man sig stegen till slut.

Vi fortsätter uthärda. När man väl insett hela den vidriga sanningen kan man inte någonsin göra annat än att kämpa mot. En dag kommer sanningen fram. Fram till dess får man finna tröst i 2:a Korintierbrevets löfte till oss som drabbats av de falska apostlarna.

"Men de skall få ett slut som svarar mot deras gärningar."