Har du hamnat i en vårdnadstvist? Eller har staten tagit dina barn mot din vilja? Har du i samband med en vårdnadstvist blivit falskt anklagad för vålds eller sexbrott? Känner du dig du ensam, utsatt och rådvill om var du skall vända dig? Känns det som att ingen förstår vad du försöker säga? Känns det som att myndigheter och domstolar försöker stjälpa istället för att hjälpa?

Om inte är det bara att gratulera och önska fortsatt lycka till, för riskerna ökar.  Men om du är en av dom som drabbats eller känner att du befinner dig i riskzonen, då bör du agera för att minimera skadan.

Sätt dig snarast ner och läs socialtjänstlagen, förvaltningsrätten och föräldrabalken. Lär dig dina rättigheter och myndigheternas skyldigheter. Lär dig hur man skriver anmälningar som biter. Och hur man tar sig förbi myndigheternas sekretessmurar.

Samhället är väl styrt när folket lyder myndigheterna, och myndigheterna lyder lagarna. Lite krasst kan man säga att de svenska myndigheterna har sett till att det första villkoret uppfylls, men man är inte alltid så noga med det andra. Detta är i allmänhet svårt för människor att ta till sig då dom precis hamnat i en tvist. Stegvis inser man mer och mer att staten inte alltid är god och rättvis, men då kan det vara för sent.

Många tror också att svaret är att anlita en aggressiv advokat. Det är bra att ha ett ombud, men att tro att det är tillräckligt är ett misstag. Det finns massor du kan behöva göra själv.  Det kan tom gå så illa att du aldrig får se eller krama ditt barn mer.

Förhoppningsvis slipper du att någonsin gå igenom det trauma det innebär att förlora en nära kontakt med dina barn, men riskerna ökar. Sedan den nya vårdnadslagen infördes 2006 så har antalet vårdnadstvister som hamnar i rätten ökat med över 40 procent. Ser man på de senaste tio åren har dom fördubblats. Detta gäller dock inte antalet drabbade barn, vilket pekar på att det är samma ärenden som håller på år efter år utan att myndigheterna stoppar vansinnet. Lagen i sin nuvarande form är konfliktdrivande istället för lösningsinriktad. 

Att alienera barn från sina föräldrar är inte olagligt i Sverige tyvärr. Endast Brasilien har hittills kriminaliserat PA. Övriga länder tycks vänta på att diagnosen förs in i  Diagnostic Statistical Manual of Mental Disorders (DMV-5) . Något som motarbetas av framförallt kvinnorörelsen.  Parental alienation kan endast existera i en rättsstat som tillåter det. 

En annan följd av den nya vårdnadslagen har blivit att allt fler föräldrar förlorar sitt juridiska föräldraskap. Oftast på mycket lösa eller ingen grund alls annat än påstådda "samarbetsproblem". Sverige är också ett av de länder som toppar statistiken över antal tvångsomhändertaganden av barn och unga.

Samhället och ansvariga myndigheter hävdar att dom alltid ser till "barnens bästa" i frågor rörande vårdnad, boende och umgänge. Detta är man från samhällets sida också lagligt skyldig att göra. Tyvärr visas det dock i fall efter fall att den lagen inte efterlevs. Istället sviker märkligt ofta myndigheterna både barn och föräldrar som av olika anledningar hamnar under deras "lupp", och agerar rakt motsatt mot vad lagen stipulerar. Ofta med väldigt tragiska konsekvenser för alla inblandade. Speciellt barnen. Om Sverige menat allvar med att värna barnens bästa hade man lagstiftat om FN:s barnkonvention. Man har nu haft över 30 år på sig. Vad är orsaken till att konventionen fortfarande bara är rådgivande?

Något av det mest skrämmande som finns

Ni behöver inte enbart ta mitt ord på detta. Läs gärna även vad andra insatta människor skriver om detta under rubriken "Artiklar & länkar". Så här, skriver till exempel Tryggve Emstedt, advokat i familjerättsmål sedan 30 år tillbaka:
"Efter att ha haft att göra med socialnämnder i 30 års tid måste jag erkänna att det är något av det mest skrämmande som finns. En stat i staten som påstår sig vara barnens försvarare och som raskt ingriper – i vissa fall – när påstådd vanvård uppdagas och sedan skapar rent koncentrerat kaos."

Valet av ombud är oerhört viktigt, men oftast hjälper det ändå föga. Advokater och jurister kan mycket sällan, oavsett hur duktiga dom än är, lägga den tid och det arbete som krävs för att kunna säkerställa att barnets rättigheter inte kränks. Dessutom så behövs det ofta andra sorters kompetens som kan komplettera den enbart juridiska.  Om man själv saknar den kunskap och den tid som ytterligare krävs för att hjälpa upp situationen så slutar det allt för ofta illa.