Hej igen lilla älsklingen min. Idag är det sista April. Jag hoppas att du och mamma har varit ute och tittat på en stor fin majbrasa idag. Det tyckte jag var roligt när jag var liten. Jag önskar att jag hade kunnat vara med.

Jag har varit och träffat domaren igen. Kommer du ihåg när du bad mig prata med honom så att du skulle få träffa mig lite mer? 

Jag gjorde det Rania, men då bestämde domaren att du inte skulle få träffa mig alls istället. Då blev jag arg och skrev att domaren och alla andra som bestämde det var dumma. Men då bestämde en annan domare att jag inte fick skriva det för då skulle du bli ledsen. Knasigt va?

Men jag tycker att det är domaren som är dum jag, som bestämde att vi inte skulle få träffas mer.

Det här är ett konstigt land som vi bor i Rania. I vårt land tycker dom som bestämmer inte att det är så viktigt att barn ska få träffa sin pappa. Dom tror att pappor är dumma och farliga och att vi inte kan ta hand om barn så bra. Men det är inte sant för det kan vi visst det. Det vet vi ju du och jag.

Du ska veta att jag har försökt att prata med alla som bestämmer här i Sverige om dig. Många många gånger har jag sagt till dom att jag saknar dig och att jag MÅSTE få träffa mitt älskade barn. Jag har skrivit flera hundra brev och ringt flera hundra telefonsamtal och bett att dom ska förstå det, men det har inte hjälpt. Dom tycker inte att det är bra för dig att få träffa din pappa säger dom. Då har jag frågat varför, för jag förstår inte det, men då vill dom inte svara. 

Det är inte lätt att förstå sådana här saker då man är liten. Att människor som inte vet nånting plötsligt bara kan bestämma att en pappa inte får vara pappa längre. Och fast det står i våran lagbok att man inte får göra så här mot barn så gör dom det i alla fall. Jag förstår inte det heller, fastän jag är stor.

Det var länge sedan jag såg dig nu Ranialiten. Det var när vi var på Boda i Borås. Kommer du ihåg det? Kommer du ihåg när vi var på djuraffären och tittade på den där ödlan som du så gärna ville ha? Eller hur vi lekte kurragömma och jag gömde mig under en kastrull och du skrattade så att du nästan trillade omkull? Eller när pappa gjorde en telefon av två burkar och ett snöre? Eller när vi gjorde pannkakstårta och du gjorde egen pannkakssmet så det stänkte i hela köket?

Jag var så glad över att få vara med dig igen då ska du veta. Allt skulle bli bra då trodde jag. Men så en dag var du bara borta igen och jag kunde inte hitta dig någonstans. Ingen ville tala om för mig var du fanns heller. Jag letade och letade och till slut hittade jag dig på din skola. Jag tror du blev lite rädd då när du såg mig, men det förstår jag. Det kan inte vara lätt att vara liten när pappa bara försvinner hela tiden och ingen berättar vad det är som händer. 

När man är liten och man inte får träffa sin pappa så måste man ju undra varför. Och om man då får höra att det beror på att pappa är farlig eller har gjort dumma saker så kanske man tror det till slut, men vi vet ju både du och jag att det inte är sant. Jag vet att du försökte berätta det för den där polistanten som pratade med dig, och nu säger domaren att hon också vet att det inte är sant, men jag får inte träffa dig ändå, och ingen vill heller berätta det för dig. Och jag får inte träffa dig.

Vet du det Rania att man får inte göra så här mot dig som är liten. Det har dom som bestämmer sagt, men ändå så gör man det. Visst är det väl konstigt? Och när man skriver det så att alla kan läsa så får man betala böter.

Jag undrar vad du tänker på när du står vid majbrasan idag? Jag tänker på dig jag. Det gör jag varje dag. Jag saknar dig så mycket att jag tror jag blir helt knasig. Jag lovar dig att jag ska fortsätta prata med och skicka brev till domaren och till alla som bestämmer tills dom förstår att dom gör fel. Du är min älsklingsgumma och jag kommer alltid att älska dig. För evigt och evigt. Ingenting kan ändra på det.

Det finns ingen flicka i hela världen som har en pappa som älskar sitt barn mer än din. Det lovar jag. 

//Pappa