Vad döljer sig då bakom denna kanske någon intetsägande överskrift? 

När jag går och grubblar, över de sjuka och tragiska handlingar som jag och många andra pappor blir utsatta för, så försöker jag hitta liknelser eller paralleller till det som sker runt mig.

I Sverige har vi något som kallas strikt ägaransvar för oss hundägare, något som  gäller alla djurslag förövrigt, men nu är det hundar som jag har skaplig koll på, så vi kör på det. Strikt ägaransvar innebär att det är Du som är skadeståndsskyldig för allt din lille Fido kan tänkas ställa till med. Ett exempel kan vara att din hund biter grannens, oavsett Vems felet var, så är det alltid Du som ska betala för den skada som din hund åsamkade motparten. Detta även om din hund var kopplad och den andra var lös.

Så nu till min lilla tanke som snurrade runt i huvudet på mig strax innan läggdags. Ponera att du har en hund, gärna av den typen jag gillar dvs en rejäl bruksschäfer:-), som du lämnar ensam hemma. Vips så kommer det en lite inbrottstjuv och bryter sig in i ditt hem.
Lille söta vovvsingen blir dock inte så sprudlande glad över att den främmande inkräktaren stövlar in på dennes revir, utan bestämmer sig för att angripa denne. Något sargad kravlar sig tjuven därifrån och tycker att han kunde klarat sig utan detta hundmöte, det blev bara smärta och inga juveler att stoltsera med. Så nu är då frågan, vad hände sedan?

* Inbrottstjuven springer raka vägen till länsman för att göra en anmälan mot en hundägare som "brutit" mot lagen över tillsyn av hundar och katter?
* Inbrottstjuven lommar hemåt för att plåstra om sig och dränka sina sorger med ett par halvljumna folköl?

Jag är rätt övertygad att det andra scenariot är det mest troliga. För hur skall förövaren förklara vad han gjorde i någon annans hem då han blev biten? Ja just det, jag var där för att göra inbrott och då kom det en galen hund och bet mig, nu vill jag ha pengar! Konstapeln kommer sannolikhet skriva en inbrottsanmälan mot tjuven och det är bara för honom att inkvartera sig i häktet.

Så nu till min tanke kring ovanstående och det som hänt bland annat mig. En pappa blir fråntagen rätten att umgås med sitt barn pga att mamman eller någon myndighet polisanmält denne för övergrepp mot barnet. Skulle påstående om exempelvis misshandeln vara sann, är det då troligt att fadern gör följande?

* Strider som en besatt mot myndigheter för att få träffa sitt barn.
* Sätter sig i ekonomisk skuld pga advokatkostnader.
* Blottar sig totalt för diverse mediokra utredare från socialtjänst och familjerätt.

Min tes är att det inte kan antas speciellt sannolikt att ovan nämnda aktioner är något som en sjuk, man är sjuk om man ger sig på barn, person gör. Som pappa blir man, i dessa fall, granskad från topp till tå. Minsta lilla skavank eller dylikt används mot oss för att påvisa att vi är farliga. Skulle pappan vara skyldig så kommer alla utredningar att komma fram till detta. Det är ju något vissa utredare kan komma fram till även om det Inte är sant, så oddsen för att en skyldig skulle komma undan är ju minimal. 

Så är det då så troligt att, precis som den hundbitne tjuven går till polisen efter att ha gjort inbrott för att få skadestånd, en pappa som misshandlat sitt barn skulle strida för sin rätt att få vara med dom?  Nej, det kan väl inte anses som realistiskt. Jag förmodar att de som strider för sina barn gör det för barnens bästa och för att rentvå sig själva. Att bli anklagad för så fruktansvärda brott är vidrigt och omänskligt. Förstår mammorna att deras ageranden medför att pappan i en fällande dom kan få ett flerårigt fängelsestraff? 

Det är därför Vi bl a utför de punkterna som jag nämnde tidigare, för vi klarar att strida för våra barn, trots att det tär på än själv och sin omgivning. Vi sätter oss i ekonomisk skuld, pengar får inte vara ett hinder för att få hålla om sitt kära barn. Vi förnedrar oss till den milda grad i förhör med dessa förvridna feminister till socialsekreterare i hopp om att få ens se våra barn.

Människor kan sparka och håna mig, men drabbar det min son, då sparkar ni på fel person. Han har inte gjort någon illa och ska inte drabbas för att två föräldrar inte kommer överens och inte kan sammarbeta.

I morgon kommer min lilla pojk hem mellan 10-17 för första gången sedan i början på maj 2011. "Det var länge sedan vi bodde tillsammans pappa".

/Andreas