Då var det alltså dags att inleda ett nytt år och svaret på ovan ställda fråga är det svårt att sia om. Har dock lärt mig under 2011 att inte förvänta mig några större under eller rättare sagt inga under alls.

Kanske dags för en presentation av Mig. Jag heter Andreas Zagai och bor sedan drygt två år i ett hus på landet utanför Lilla Edet, som förövrigt ligger 6,5 mil ifrån Scandinavium där jag gärna tillbringar några timmar och vrålar ut mitt missnöje över svartvit randiga lagmän :-). Jag är 40 år och lever min min sambo Anna och hennes två barn som bor hos oss varannan vecka. Min lille pojk, Amandus, blev 4 år i höstas, dessvärre fick vi ingen möjlighet att umgås under hans fjärde år. 26 januari 2011 lämnade jag honom till sin mor för sista gången under de omständigheter Vi kommit överens om skulle gälla för pojken. Detta innebar att han skulle vara boende hos Mig och gå i förskola i Lilla Edet. Mamman bodde vid detta beslut i Lidköping, 9 mil bort, men flyttade under året till Karlstad, 20 mil bort.

Under året som gick har jag blivit polisanmäld två gånger för barnmisshandel, dessa båda utredningarna lades dock ner efter avslutande förhör med mig. I båda fallen så förhördes jag på en fredag och på måndagen därefter så valde åklagarna att lägga ner förundersökningarna. Under denna resa har det dock inte gått lika bra där socialtjänsterna i Lilla Edet och Karlstad samt tingsrätten i Vänersborg varit inblandade. De har gått på moderns utsagor, inte tagit notis av mina åsikter, inte kontrollerat fakta och dessutom tagit ifrån mig min son.

Det har tagits fyra interimistiska beslut kring boendet och umgänget. I det första fick mamman boendet,men jag fick igenom mina yrkandet på 2 långhelger under de tre veckor som skulle passera innan den andra muntliga förhandlingen. Tre dagar innan denna så blev ja anmäld för barnmisshandel och vips så ändrade domaren beslutet till att jag skulle få 3 timmars övervakat umgänge/vecka i Karlstad. Därefter så har jag lämnat in nya yrkanden för boende och umgänge då den första domarens beslut grundade sig på att jag var polisanmäld. Denna utredning lades som jag skrev tidigare ner, men likväl så har den nya domaren hänvisat dels till det tidigare beslutet, samt den VBU utredning som socialtjänsterna i Lilla Edet och Karlstad tillsammans knåpat ihop. Jag brukar läsa min sambos högstadieelevers skolarbeten och de håller betydligt högre kvalitet i jämförelse med socialtjänsternas utredningar. Eleverna lär sig dessutom att De alltid måste redovisa en källförteckning, det duger således inte att bara spekulera, fantisera eller inte vara källkritisk när de ska göra ett fördjupningsarbete.

Med dessa fakta så kan man ju inte annat än att se sig som dömd för barnmisshandel trots att man inte blivit fälld i ett brottsmål. Detta hände efter den uppmärksammade historien som tagit plats i Sandviken kring paret som blev pedofilanklagade.De frikändes i hovrätten, men anses av socialtjänsten fortfarande vara pedofiler. Då Lilla Edets socialtjänst, som var de första att polisanmäla mig utifrån ett telefonsamtal med mamman, Inte inledde en BBIC utredning kring pojken och huruvida mammans agerande att ta barnet i från sin pappa var rättfärdigt, så har jag insett att denna flathet lade grunder till en vårdnadstvist. Socialtjänstens argument var att mamman tagit sitt "föräldraansvar" och att pojken var utom fara.

Nästa på tur var socialtjänsten i Karlstad efter att de polisanmält mig, de tog sig för att göra en BBIC utredning, denna blev ju dock en fars och kunde lika gärna ingått som en sketch i "Full frys med Stefan och Christer". Kontentan av utredningen blev att socialtjänsten Inte ansåg det finnas skäl för åtgärd då pojken var hos sin mamma och utom fara. Det som är märkligt i kråksången är att Ingen ifrågasatt eller utrett de faktum att två andra barn bor i samma hus som monstret. Detta trots att jag upplyst socialtjänsten om detta och ifrågasatt hur de kan förbise detta faktum.

Det här var således en liten snabbresumé av mitt helvetesår och förhoppningsvis så långt ner i Dantes Inferno man kan komma, men det kan säkert bli värre, inget förvånar mig längre.


Jag hoppas i alla fall att Du, Amandus, får ett bättre femte år av ditt korta liv än det föregående. Pappa älskar dig och ger aldrig upp!


/Andreas