Man kan förundras hur en del människor har svårt att ta till sig instruktioner och/eller förstå innebörden av skrifter som så handledningar, regelverk och anvisningar. Ett gammalt IT-uttryck som brukar idkas vid support till personer som inte lyckas få igång sin dator, tv eller telefon etc, är RTFM, Read The F*cking Manual. Det är uppenbarligen så att vi kan nyttja detta uttryck i fler sammanhang än ovan nämnda, ett givet exempel är huruvida anställda inom socialtjänsten bemödar sig med att, med jämna mellanrum, kasta ett getöga på de skrifter som ska ligga till grund för deras yrkesutövning.

Jag tänkte därför författa några rader kring hur Familjerätten i Karlstad samt Familjerätten i Lilla Edet agerade kring den VBU-utredning som de plitade ihop hösten 2011. Jag tänkte inte gå igenom hela utredningen och Varje fel, men ett par exempel på maktmissbruk, inkompetens, lässvårigheter och förmågan att RTFM. Då barnet i fråga är folkbokfört i Karlstad så var det de som hade det övergripande ansvaret kring utredningen.

Utredande socialsekreterare ska arbeta utifrån det dokument som Socialstyrelsen tagit fram, vilket benämns SOSFS 2003:14, Socialstyrelsens allmänna råd om socialnämndens handläggning om vissa frågor om vårdnad, boende och umgänge. 

Socialtjänsten har dock inte anammat det normala att citera korrekt när de hänvisar till andra skrifter. Det första de gör är att ändra lagtexten från Föräldrabalken (1949:381). 

Socialstyrelsen skriver "Enligt 6 kap. 19 § tredje stycket föräldrabalken får rätten uppdra åt socialnämnden att utse någon att verkställa en utredning om vårdnad, boende och umgänge. Rätten får fastställa riktlinjer för utredningen och bestämma en viss tid inom vilken utredningen skall vara slutförd."

Om vi då raskt hoppar över till den lagtext som Socialstyrelsen åberopar så läser vi följande "Om det behövs utredning utöver vad som sägs i andra stycket, får rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att utse någon att verkställa den. Rätten får fastställa riktlinjer för utredningen och bestämma en viss tid inom vilken utredningen ska vara slutförd. Om det behövs, får rätten förlänga denna tid. Rätten ska se till att utredningen bedrivs skyndsamt."

Man väljer att ta bort att "något annat organ att utse någon att verkställa den" samt "Rätten ska se till att utredningen bedrivs skyndsamt." Det sistnämnda väljer Socialstyrelsen att inte ta med i det initiala skedet av sin handledning, men orsaken är med stor sannolikhet att det skulle te sig än mer pinsamt då ordet skyndsamt inte är ett ord som brukas alltför ofta socialsekreterare i mellan.

Detta leder oss in på nästa intressanta stycke "Socialnämnden bör så snart som möjligt efter det att den har fått en begäran från rätten utse någon att verkställa utredningen. Utredaren bör därefter omgående påbörja den." I mitt fall så beslutade Vänersborgs Tingsrätt följande "Tingsrätten uppdrar åt socialnämnden i Karlstads kommun, att efter hörande av Lilla Edets kommun utreda vad som är bäst för A, XXXXXX-XXXX, i fråga om vårdnad, boende och umgänge. Utredningen ska redovisas till tingsrätten senast den 20 augusti 2011."  Vid tidpunkten för inlämnandet av utredningen kom det fram att någon utredning inte ens var påbörjad varpå Familjerätten sökte anstånd till 31/1-2012. Tingsrätten bemötte detta med att bevilja uppskov till 15/11-2011. Att ansvarig handläggare följde Socialstyrelsens allmänna råd är väl synd att påstå.

"Kontakten med barnet"
"Utredaren bör alltid träffa barnet både enskilt och tillsammans med respektive förälder. Syftet bör vara att

• lära känna barnet,
• bedöma barnets utveckling och mognad,
• bedöma hur barnet mår, och
• bedöma samspelet med och anknytningen till föräldrarna."

Detta är en mycket intressant punkt i utredningsarbetet, men i det aktuella fallet så ansåg Familjerätten att de inte behövde se pojken tillsammans med sin far i hemmiljön. Ansvarig utredare ansåg att hon sett mig så mycket med pojken vid de övervakade umgängena. Det faktum att det umgänge som, vid tidpunkten var aktuellt, enbart bestod i tre timmars övervakat umgänge, spelade även detta en roll. Det sistnämnda var dock inget de framförde som argument, det var mer de logistiska arrangemangen som utgjorde ett hinder. Jag påtalade mitt missnöje kring detta förfarande och påtalade att agerandet var diskriminerande, men det hade uppenbarligen ingen effekt.Det hela kan te sig än mer märkligt då just denna punkt även tas upp i de båda kommunernas information kring hur utredningen skall läggas upp. Likväl så väljer utredarna att bortse från denna viktiga informationskälla.I övrigt så innehåller utredningen till största del text om mig, det är utredarnas bedömning av mig, moderns fabulerande och det jag på egen hand försökt få fram. Beskrivning av modern är ytterst knapphändig och vad gäller referenspersoner så har utredarna valt att antingen ignorera uttalanden och/eller påvisat, på ett uppenbart sätt, att de inte har förstått något av vad personen försökt framhäva. 
Utredarnas kunskapsbrist visar sig tydligt när de redogör för det barnsamtal som genomfördes. Jag citerar G.A. som anlitades för att granska utredningen. "Dessutom saknar de kunskap om hur man bedömer små barn. Det enda barnsamtal som förts är mycket undermåligt. Det är utredarnas uppgift att tolka det barnet vill uttrycka dvs. att Amandus visar att han är aggressivt inställd till modern genom att kasta sand på den figur han valt ska vara modern. Han väljer att en toalett får representera hans familj. 

Han säger också att han inte har någon familj. Han säger att han är blyg och är rädd för att fångas och att han är rädd för människor.
Utredarnas enda reflexion angående detta är att Amandus är fantasirik och inte vill prata om sin familj. Men i själva verket borde utredarna ha tolkat det så att Amandus är rädd för att familjen splittrats och att han är arg på sin mor för detta. Utredarna borde tveklöst ha fört fler samtal med Amandus. Pojken visar att han vill det genom att välja en figur som representerar utredaren. Tolkningar av barnsamtal är mycket viktiga."

Detta var enkom en liten del av alla de fel som finns i Familjerättens embarmligt mediokra utredning, men det tar på krafterna att läsa igenom all rappakalja som skrivits och som Ni betalt för. 

Jag återkommer med fler tokigheter längre fram och en vacker dag kanske de socialsekreterare,som känner sig träffade, kan RTFM.

/Andreas


Ps. Jag skulle bli väldigt glad om de som läser min blogg skrev en kommentar eller två, oavsett om ni vill ge ris eller ros. Det skulle ge mig mer bränsle att blogga oftare och mer :-)

Då har min underbare son fått vara hos mig en lördag och så i helgen fick han sova över mellan lördagen och söndagen. Det har varit helt fantastiskt och han har varit överlycklig att äntligen fått möjligheten att få vara och bo hos pappa. Igår kom även domen från Tingsrätten som förvisso redan vunnit laga kraft,men det känns ändå bra att få den på pränt och se att de lyckats att skriva rätt. 

Det har varit svårt att ta tag i den pappersexercis som ska fixas och att engagera sig på nätet efter förlikningen. Luften gick ur mig och det har varit lite svårt att greppa den nya situation som uppstått. Tiden i helvetet blev tillslut en vardag och jag vande mig vid att kriga dag ut och dag in samt att må väldigt dåligt på grund av all smutskastning och myndigheternas behandling. Nu hoppas jag dock att kämpaglöden ska återfinna sig, för det finns mycket kvar att göra och även om mitt ärende inte kommer att förändras på en stund så finns det många andra som jag vill hjälpa och stödja i kampen för att alla barn ska få rätt till båda sina föräldrar och att Vi pappor Inte ska behandlas som grisar på väg till slakt. 

Det gladde mig att kunna läsa i Svenska dagbladet att socialministern Göran Hägglund, idag uttalat sig i frågan huruvida det skall vara OK för ensamstående kvinnor att inseminera sig, för att på så sätt få barn.
 "M, FP och C har nu, trots högstämt tal om närvarande fäder, tagit ställning för en lag som slår fast vuxnas rätt till barn framför barns rätt till sina föräldrar." 
Det är dock inte enbart allianspartierna som vill driva igenom denna lagändring utan, om jag inte hörde fel, så är detta en önskan som drivits på av opposition och SD. 

Här vill således en majoritet av Sveriges riksdag driva igenom en lag som går stick i stäv med FN:s Barnkonvention. I konventionen kan vi läsa:
"Artikel 7
1. Barnet skall registreras omedelbart efter födelsen och skall ha rätt från födelsen till ett namn, rätt att förvärva ett medborgarskap och, så långt det är möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem." 

"Artikel 8
1. Konventionsstaterna åtar sig att respektera barnets rätt att behålla sin identitet, innefattande medborgarskap, namn och släktförhållanden såsom dessa erkänns i lag, utan olagligt ingripande." 


"Artikel 93. Konventionsstaterna skall respektera rätten för det barn som är skilt från den ena eller båda föräldrarna att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa." "Artikel 18
1. Konventionsstaterna skall göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Föräldrar eller, i förekommande fall, vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling. Barnets bästa skall för dem komma i främsta rummet." 

Det finns säkert fler delar i konventionen som belyser det faktum att ett barn har rätt till båda sina föräldrar och att nu erbjuda ensamstående kvinnor att på konstgjord väg bli gravid är en omöjlig ekvation. En omedelbar frågeställning Vi bör beakta bör då vara, är det OK för en ensamstående Man att adoptera ett barn? Om nu Sverige vill framhäva sig som ett land där vi slår oss för bröstet för att vi är så jämställda så bör svaret på frågan vara, Ja! Eller ska det nu stiftas fler lagar som enbart handlar om kvinnor?  

Det finns kvinnofridsbrott, varför finns det inte mansfridsbrott? Bör det inte rimligtvis vara så att lagar skall vara könsneutrala, är det inte detta som är bevis på jämställdhet?Att "skaffa barn" är inte detsamma som att köpa en ny smartphone eller ny bil. 

Ett barn är något som bör komma till världen i samförstånd mellan två människor, finns det fysiska/medicinska hinder så tycker jag att föräldrar ska ges möjligheten med konstgjordbefruktning och detsamma gäller adoption. Vi människor,är liksom en stor del av alla däggdjur, flockdjur. 

Vi är inte solitärer dit kattdjur, förutom lejon, räknas. Vi är således konstruerade, genom evolution, att födas, leva och dö som flockmedlemmar. Det finns vetenskapliga studier som understryker vikten av att ha tillgång till båda sina föräldrar under uppväxten.

Jag hoppas att detta sjuka lagförslag inte går igenom,men det är väl att hoppas på förmycket!

På lördag kommer i alla fall pappa och hämtar dig min lille pojk :-)/Andreas 

Vad döljer sig då bakom denna kanske någon intetsägande överskrift? 

När jag går och grubblar, över de sjuka och tragiska handlingar som jag och många andra pappor blir utsatta för, så försöker jag hitta liknelser eller paralleller till det som sker runt mig.

I Sverige har vi något som kallas strikt ägaransvar för oss hundägare, något som  gäller alla djurslag förövrigt, men nu är det hundar som jag har skaplig koll på, så vi kör på det. Strikt ägaransvar innebär att det är Du som är skadeståndsskyldig för allt din lille Fido kan tänkas ställa till med. Ett exempel kan vara att din hund biter grannens, oavsett Vems felet var, så är det alltid Du som ska betala för den skada som din hund åsamkade motparten. Detta även om din hund var kopplad och den andra var lös.

Så nu till min lilla tanke som snurrade runt i huvudet på mig strax innan läggdags. Ponera att du har en hund, gärna av den typen jag gillar dvs en rejäl bruksschäfer:-), som du lämnar ensam hemma. Vips så kommer det en lite inbrottstjuv och bryter sig in i ditt hem.
Lille söta vovvsingen blir dock inte så sprudlande glad över att den främmande inkräktaren stövlar in på dennes revir, utan bestämmer sig för att angripa denne. Något sargad kravlar sig tjuven därifrån och tycker att han kunde klarat sig utan detta hundmöte, det blev bara smärta och inga juveler att stoltsera med. Så nu är då frågan, vad hände sedan?

* Inbrottstjuven springer raka vägen till länsman för att göra en anmälan mot en hundägare som "brutit" mot lagen över tillsyn av hundar och katter?
* Inbrottstjuven lommar hemåt för att plåstra om sig och dränka sina sorger med ett par halvljumna folköl?

Jag är rätt övertygad att det andra scenariot är det mest troliga. För hur skall förövaren förklara vad han gjorde i någon annans hem då han blev biten? Ja just det, jag var där för att göra inbrott och då kom det en galen hund och bet mig, nu vill jag ha pengar! Konstapeln kommer sannolikhet skriva en inbrottsanmälan mot tjuven och det är bara för honom att inkvartera sig i häktet.

Så nu till min tanke kring ovanstående och det som hänt bland annat mig. En pappa blir fråntagen rätten att umgås med sitt barn pga att mamman eller någon myndighet polisanmält denne för övergrepp mot barnet. Skulle påstående om exempelvis misshandeln vara sann, är det då troligt att fadern gör följande?

* Strider som en besatt mot myndigheter för att få träffa sitt barn.
* Sätter sig i ekonomisk skuld pga advokatkostnader.
* Blottar sig totalt för diverse mediokra utredare från socialtjänst och familjerätt.

Min tes är att det inte kan antas speciellt sannolikt att ovan nämnda aktioner är något som en sjuk, man är sjuk om man ger sig på barn, person gör. Som pappa blir man, i dessa fall, granskad från topp till tå. Minsta lilla skavank eller dylikt används mot oss för att påvisa att vi är farliga. Skulle pappan vara skyldig så kommer alla utredningar att komma fram till detta. Det är ju något vissa utredare kan komma fram till även om det Inte är sant, så oddsen för att en skyldig skulle komma undan är ju minimal. 

Så är det då så troligt att, precis som den hundbitne tjuven går till polisen efter att ha gjort inbrott för att få skadestånd, en pappa som misshandlat sitt barn skulle strida för sin rätt att få vara med dom?  Nej, det kan väl inte anses som realistiskt. Jag förmodar att de som strider för sina barn gör det för barnens bästa och för att rentvå sig själva. Att bli anklagad för så fruktansvärda brott är vidrigt och omänskligt. Förstår mammorna att deras ageranden medför att pappan i en fällande dom kan få ett flerårigt fängelsestraff? 

Det är därför Vi bl a utför de punkterna som jag nämnde tidigare, för vi klarar att strida för våra barn, trots att det tär på än själv och sin omgivning. Vi sätter oss i ekonomisk skuld, pengar får inte vara ett hinder för att få hålla om sitt kära barn. Vi förnedrar oss till den milda grad i förhör med dessa förvridna feminister till socialsekreterare i hopp om att få ens se våra barn.

Människor kan sparka och håna mig, men drabbar det min son, då sparkar ni på fel person. Han har inte gjort någon illa och ska inte drabbas för att två föräldrar inte kommer överens och inte kan sammarbeta.

I morgon kommer min lilla pojk hem mellan 10-17 för första gången sedan i början på maj 2011. "Det var länge sedan vi bodde tillsammans pappa".

/Andreas  

Då har man varit på huvudförhandling i tingsrätten. Det blev dock ingen förhandling då vi kom överens om att inleda förlikningssamtal till att börja med.

Det blev ett fasligt rännande in och ut till rättssalen, men efter mycket om, givande och tagande kunde domstolen skriva ett beslut som med omedelbar verkan fann laga kraft.

Ber om ursäkt till de som läser denna blogg att det inte blivit några nya inlägg på ett tag. Anledningarna är väl många,men framför allt så är det väl oron kring den stundande huvudförhandlingen som snurrar runt i skallen på mig.

Då har jag mottagit delgivning beträffande huvudförhandling gällande vårdnad, boende och umgänget med min son. Den kommer gå av stapeln 13 februari vid tingsrätten i Vänersborg och det kommer vara med en "full rätt" (hoppas de är nyktra i alla fall :-) ) 


Jag har under resans gång hela tiden hört ordet "skyndsamt" i alla sammanhang och kan bara konstatera att detta ord tydligen har olika betydelser i samhället. I företagsvärlden betyder ordet att man skall agera så fort som möjligt och göra sitt yttersta att tillfredsställa kunder eller kollegor. Detta är tillsynes inte något som praktiseras på andra ställen i samhället. "Skyndsamt", har myndighetspersoner berättat för mig, skall alltid ligga som grund i alla som rör barn.

Nu har då tingsrätten "skyndsamt" arbetat fram ett datum för huvudförhandling, som grund har de stämningsansökningar som skickades in kring den 13/2-2011. Det blir då en huvudförhandling på årsdagen! Min fråga är då, är detta "skyndsamt"? Sitter och funderar på effektiv arbetstid och med det material, muntliga förberedelser etc som varit så tycker jag nog att 1-3 månader hade varit en rimlig tid och skulle med stor sannolikhet inneburit en lägre kostnad för skattebetalarna. 
Utredningstid: drygt 1 år.

Stämningsansökningarna som gick in i mitten på februari lyckades tingsrätten inte göra något med förens det blev en muntlig förhandling 19/4-2011 som inte hann avslutas och fortsatte således  2011-05-11. 
Väntetid: 1 månad.

Vid den muntliga förhandlingen 19/4-2011 begärde tingsrätten in en VBU-utredning från socialtjänsten i Karlstad i samarbete med den samma i Lilla Edet. Den skulle vara klar 4 månader senare,dvs 20/8-2011. Då hade inte ens utredningen påbörjats och socialtjänsten begärde uppskov till 31/1-2012. Tingsrätten medgav dock "bara" anstånd till 15/11-2011. 
Utredningstid: drygt 7 månader.

Socialtjänsten i Lilla Edet inledde en auktualisering 1/2-2011, denna avslutades 14/3-2011 med den ödesdigra kontentan att "mamman tar sitt föräldraansvar och bor hos henne" och åtgärden blev att Inte starta någon utredning. 
Utredningstid:1,5 månad. 

Den 7/2-2011 blev jag polisanmäld av socialtjänsten i Lilla Edet, den 10/3-2011 blev jag kallad till förhör efter det att Jag tryckt på för att skynda på processen. Åklagaren beslutade 6/4-2011 att lägga ner förundersökningen. Detta tog med andra ord drygt 2 månader att komma fram till. 
Utredningstid 2 månader.

Den 9/5-2011 blev jag på nytt polisanmäld, denna gång av socialtjänsten i Karlstad. Åter igen går veckorna och inget händer. Jag ringer och trycker på polisen och åklagaren,men inget händer. Tillslut blir jag kallad till förhör 2/9-2011 och åklagare la ner förundersökningen 5/9-2011. Utredningstid: 4 månader. 

Socialtjänsten i Karlstad inleder en BBIC utredning 10/5-2011. Denna avslutas 22/8-2011 med ett beslut om att inga åtgärder skall göras.Återigen använder socialtjänsten anledningen till detta att pojken är hos sin mamma.
Utredningstid: drygt 3,5 månad.

Summeringen av detta är således att innebörden av ordet "skyndsamt" uppenbarligen har olika innebörd för mig och de myndigheter jag dessvärre haft kontakt med. All denna väntan, alla dessa sömnlösa nätter och vetskapen om att min son utsätts för en psykisk misshandel som ingen verkar bry sig om. 

Den eviga väntan på att något skall ske är troligtvis helt jämförbar med psykisk tortyr. Det är så jag börjar undra om det inte är så att de inblandade myndighetspersonerna njuter av att se mig plågas. Det känns som att de försöker hitta den rätta knappen som ska få den drabbades interna atombomb skall brisera. Vid närmare eftertanke så kan man då undra vad de har för sjukliga böjelser som uppenbarligen anser att detta förfarande är helt normalt?

Umgängena med min son är helt fantastiska, men det gör så ont i hjärtat att se hans oförstående och sorgsna blick varje gång vi ska skiljas. I torsdags när vi träffades så handlade hans första fråga om de andra barnen var där. Svaret blev nej och återigen får jag se ett litet barns plågade ansikte. Hur ska denna 4-åring kunna förstå varför det är så här för honom? Det som jag kunnat utläsa dels genom mina egna iakttagelser och samtal med honom samt det som myndighetspersoner journalfört är att pojken lägger skulden på sig själv. Vid ett barnsamtal påtalar han "jag har ingen familj", "jag klarar mig själv". Det är ingen munter läsning, men jag försöker få han att förstå att det Inte är hans fel, något som inte är så lätt. 

Jag har flera gånger påtalat att det är viktigt för ett barn att vara med båda sina föräldrar. Detta är dock något som etsats sig fast hos honom och han har vid flera tillfällen påtalat detta. Vid ett umgänge, när vi talade om detta, så kom det en klockren kommentar från honom, "det har nog mamma glömt".

Tillbaka till rubriken, den eviga väntan. Denna väntan som tar sig nya former hela tiden. Först väntar man på det ena, när detta är klart så skall man vänta på det andra. Att de skall ta sådan tid att "utreda" eller svara på frågor? Man kan inte annat än att skaka på huvudet och förstå varför det blir budgetunderskott. Alla dessa kostnader för personal som sitter och rullar tummarna och virkar på kafferasterna, är skyhöga och helt ogreppbar. Förmodar att socialtjänsten skulle tycka det var rätt pinsamt att införa projektredovisning i sin verksamhet där varje anställd tvingas redovisa sin arbetstid för att på så sätt kunna se var kostnader för ett ärende utmynnar i. I mitt arbetsliv så har det varit regel att alltid kunna se kostnader för att på så sätt se till att förtjänsten hamnar där man kalkylerade den vid försäljning. 

Nu fortsätter i alla fall min väntan i tv-soffan, väntan på att tingsrätten skall återkomma efter det att de fick in slutbevisningen den 9/1.

This is your new blog post. Click here and start typing, or drag in elements from the top bar.

I onsdags var det då Äntligen dags,min son skulle under tre timmar få återförenas med sin familj för första gången på sju månader. Tre timmar är inte lång tid, men att se hans reaktion när han öppnade dörren och fick se sina två styvsyskon och min sambo var obeskrivlig. Trots att det passerat över ett halvår så tog det inte många minuter innan det var full fart i den minimala lägenheten som familjerätten varit "hyggliga" att tilldela oss.

Min son har inte fått träffa sina "plast"syskon sedan första helgen i maj 2011, anledningen till detta var, enligt familjerätten, att De enbart kunde tillhandahålla umgänge mellan sonen och mig, vilket de fått som uppdrag av tingsrätten. Skulle jag tagit med mig barnen vid första umgänget så skulle de "förhindra dom att komma in genom dörren".

Den 12/12-2011, dvs 10 dagar innan umgänget som skulle bli "julfirandet" påpekade jag åter igen att jag önskade att barnen skulle få komma med. Denna fråga besvarades aldrig så jag tog jag åter upp frågan 19/12-2011, jag fick då svaret att de skulle ta ett beslut dagen efter på förmiddagen. Väntade på svaret, men det kom inget så jag mailade påminnelser 11:08 och 14:31, helt tyst. 16:06 kom svaret:

"På din fråga om att ta med din sambos barn på umgänget på torsdag den 22/12 har vi nu gjort en bedömning. Vår bedömning är att umgänget ska vara mellan dig och A ensamma. Vi grundar vår beslut på en sammanhållen bedömning där fokus har varit A. Vi har tagit hänsyn till att umgänget den 22/12 för första gången ska ske i lägenheten och att detta är en ny miljö för A, att det behövs ett längre tidsutrymme för socialtjänsten än som varit aktuellt vid detta tillfälle för att planera för om andra personer ska vara med vid umgänget. Ett annat skäl har varit att de rutiner som gällt vid umgänge har frångåtts från din sida den sista tiden. Vi tänker då på att du inte kom till ett umgängestillfälle utan att meddela, du kom till A:s dagmamma utan att detta var avtalat och detta blev oförutsägbart för A. A har enligt mamman reagerat"

Här ska jag straffas, det är helt uppenbart. Beträffande den nya miljön så är det knappast ett hinder då vi äntligen slapp att sitta i socialtjänstens lilla rum. Vad beträffar "tidsutrymmet" så hade de ju haft sedan den 12/12 på sig att "planera" detta, vad det nu är som ska planeras? Sedan har vi det mest besynnerliga, att jag frångått några "rutiner"?? Att jag inte kom på ett umgänge var inte särdeles märkligt då jag fick reda på det några dagar innan det var dags och att jag inte fick några valmöjligheter, det var dessutom Ingen som kontrollerade att jag mottagit informationen som skickades via mail och det var Ingen som lyfte på luren och undrade var jag tagit vägen.

Jag besökte sonens dagmamma innan ett umgänge, detta för att jag Inte hade träffat personen någon gång och för att jag ansåg det var ett bra sätt att fördriva tiden på innan umgänget. Jag har tre timmar att slå ihjäl från det att tåget kommit fram tills dess umgänget startar. Frågan vad familjerätten har med saken att göra överhuvudtaget. De har ju vid ett flertal tillfällen poängterat att den Enbart ska tillhanda umgängesstöd och inget annat. Sedan ska ju mamman ha sitt sagt i frågan också,men det är ingen som undrar vad pojken säger till mig. 

Den 27/12 mailade jag åter igen frågan om barnen kunde få träffas vid nästa umgänge som då var den 29/12. Svaret blev "Vi har inte hunnit planera för ett umgänge med Amandus och de andra barnen. Vi får återkomma efter trettonhelgen om detta". Det var ju ett väldigt smidigt sätt att hantera frågan på då barnen börjat skolan då och tanken var ju att de skulle få ses när de ändå var lediga. Jag svarade syrligt och fick svar dagen efter att de skulle kolla om det var möjligt nu på onsdag, 4/1. 

Idag skickade jag Två mail och frågade hur det gick, inget svar. Strax efter 16:00 ringde min sambo upp familjerätten och frågade varför de inte svarade. Då var det tydligen så att de ställt frågan till mamman innan helgen och att hon skulle återkomma med svar idag. De hade inte lyckats få tag på henne enligt dom. Mycket märkligt att de skulle försökt en hel dag att få tag i mamman då ett mail kom 16:35 som förkunnande att det gick bra att barnen följde med! Kunde de inte skickat ett mail under dagen och berättat hur det låg till, att de inte fick tag i mamman?

Varför är det Nu helt plötsligt mamman som är beslutsfattare i frågan, ovan går att läsa en massa ursäkter från familjerätten varför det inte är möjligt och nu visar det sig att de uppenbarligen lämnat över den bestämmanderätten till mamman. Vilka j***a hycklare!

Det var i alla fall väldigt skönt att de äntligen ska få träffas en stund, det har ju gått väldigt lång tid och pojken pratar alltid om dom när vi ses. (bilden är från pepparkaksbaket 2010 i år blev det inget bak alls då den anvisade lägenheten enbart är utrustad med en Micro)

/Andreas

Då var det alltså dags att inleda ett nytt år och svaret på ovan ställda fråga är det svårt att sia om. Har dock lärt mig under 2011 att inte förvänta mig några större under eller rättare sagt inga under alls.

Kanske dags för en presentation av Mig. Jag heter Andreas Zagai och bor sedan drygt två år i ett hus på landet utanför Lilla Edet, som förövrigt ligger 6,5 mil ifrån Scandinavium där jag gärna tillbringar några timmar och vrålar ut mitt missnöje över svartvit randiga lagmän :-). Jag är 40 år och lever min min sambo Anna och hennes två barn som bor hos oss varannan vecka. Min lille pojk, Amandus, blev 4 år i höstas, dessvärre fick vi ingen möjlighet att umgås under hans fjärde år. 26 januari 2011 lämnade jag honom till sin mor för sista gången under de omständigheter Vi kommit överens om skulle gälla för pojken. Detta innebar att han skulle vara boende hos Mig och gå i förskola i Lilla Edet. Mamman bodde vid detta beslut i Lidköping, 9 mil bort, men flyttade under året till Karlstad, 20 mil bort.

Under året som gick har jag blivit polisanmäld två gånger för barnmisshandel, dessa båda utredningarna lades dock ner efter avslutande förhör med mig. I båda fallen så förhördes jag på en fredag och på måndagen därefter så valde åklagarna att lägga ner förundersökningarna. Under denna resa har det dock inte gått lika bra där socialtjänsterna i Lilla Edet och Karlstad samt tingsrätten i Vänersborg varit inblandade. De har gått på moderns utsagor, inte tagit notis av mina åsikter, inte kontrollerat fakta och dessutom tagit ifrån mig min son.

Det har tagits fyra interimistiska beslut kring boendet och umgänget. I det första fick mamman boendet,men jag fick igenom mina yrkandet på 2 långhelger under de tre veckor som skulle passera innan den andra muntliga förhandlingen. Tre dagar innan denna så blev ja anmäld för barnmisshandel och vips så ändrade domaren beslutet till att jag skulle få 3 timmars övervakat umgänge/vecka i Karlstad. Därefter så har jag lämnat in nya yrkanden för boende och umgänge då den första domarens beslut grundade sig på att jag var polisanmäld. Denna utredning lades som jag skrev tidigare ner, men likväl så har den nya domaren hänvisat dels till det tidigare beslutet, samt den VBU utredning som socialtjänsterna i Lilla Edet och Karlstad tillsammans knåpat ihop. Jag brukar läsa min sambos högstadieelevers skolarbeten och de håller betydligt högre kvalitet i jämförelse med socialtjänsternas utredningar. Eleverna lär sig dessutom att De alltid måste redovisa en källförteckning, det duger således inte att bara spekulera, fantisera eller inte vara källkritisk när de ska göra ett fördjupningsarbete.

Med dessa fakta så kan man ju inte annat än att se sig som dömd för barnmisshandel trots att man inte blivit fälld i ett brottsmål. Detta hände efter den uppmärksammade historien som tagit plats i Sandviken kring paret som blev pedofilanklagade.De frikändes i hovrätten, men anses av socialtjänsten fortfarande vara pedofiler. Då Lilla Edets socialtjänst, som var de första att polisanmäla mig utifrån ett telefonsamtal med mamman, Inte inledde en BBIC utredning kring pojken och huruvida mammans agerande att ta barnet i från sin pappa var rättfärdigt, så har jag insett att denna flathet lade grunder till en vårdnadstvist. Socialtjänstens argument var att mamman tagit sitt "föräldraansvar" och att pojken var utom fara.

Nästa på tur var socialtjänsten i Karlstad efter att de polisanmält mig, de tog sig för att göra en BBIC utredning, denna blev ju dock en fars och kunde lika gärna ingått som en sketch i "Full frys med Stefan och Christer". Kontentan av utredningen blev att socialtjänsten Inte ansåg det finnas skäl för åtgärd då pojken var hos sin mamma och utom fara. Det som är märkligt i kråksången är att Ingen ifrågasatt eller utrett de faktum att två andra barn bor i samma hus som monstret. Detta trots att jag upplyst socialtjänsten om detta och ifrågasatt hur de kan förbise detta faktum.

Det här var således en liten snabbresumé av mitt helvetesår och förhoppningsvis så långt ner i Dantes Inferno man kan komma, men det kan säkert bli värre, inget förvånar mig längre.


Jag hoppas i alla fall att Du, Amandus, får ett bättre femte år av ditt korta liv än det föregående. Pappa älskar dig och ger aldrig upp!


/Andreas