Jag fick ögonen på en artikel i alltomstockholm.se som handlar om Cimon Lundberg, en kille som satt och skrev en krönika och ville ta upp det där med manliga förebilder. Han ställde frågan på Twitter men det gick trögt och han vände på frågan och frågade om kvinnliga förebilder och då blev det fart på hans följare, men bara den kvinnliga delen.

Diskussionerna fortsatte och det blev ett elektroniskt samtal mellan killarna till slut skapades hashtagen* #killgruppen. Där diskuterades bla varför man som kille inte får krama kompisar eller prata om känslor utan att bli kallad bög.
Jag tycker att artikeln är väl värd att läsas och lyftas fram. Cimon Lundberg gjorde nog något som var helt nödvändigt. Bra initiativ Cimon.

Citat ur artikeln;

"Men snart blev det uppenbart att alla inte tyckte att #killgruppen var ett bra initiativ.

– Helvetet brakade lös. Det blev en tävling om vem som kunde vara mest invecklad när det gäller genus i stället för det som det var från början; ett gäng grabbar som kände för att snacka med andra grabbar om saker de inte trodde de kunde prata om."

Plötsligt blev Cimon kallad för kvinnohatare.

Citat ut Artikeln;

"Tonen i kritiken hårdnade, Cimon blev kallad både kvinnohatare, patetisk och mes. Mest av allt blev han förvånad över att det var många medelålders män som var kritiska till att killarna skulle sitta där och ”gråta ut”. – Det är så jävla tråkigt när det är vuxna män som kommer in och totalt saboterar någonting som blev otroligt uppskattat bland unga människor."

"Trots att #killgruppen fortfarande inte ens är en vecka gammal har redan organisationer från runt om i Sverige, Norge och Damark kontaktat Cimon om samarbeten i framtiden.

– Förhoppningsvis får vi ihop en ny typ av organisation som ser lite bort från genus och i stället kan vara ett forum där unga människor kan vara sig själva utan att behöva vara oroliga om de har rätt eller fel i en genusfråga."

http://www.alltomstockholm.se/start/article2805171.aos#xtor=AD-500-%5Balltomstockholm.se%5D-%5B%5D-%5BTextlank%5D-%5Baftonbladet%5D-%5B%5D-%5B%5D

 

This is your new blog post. Click here and start typing, or drag in elements from the top bar.

Jag fick ett tips på en C-uppsats och med stigande förvåning läste jag något jag inte trodde var möjligt av en kvinna som går socionomprogrammet. Måtte Emmelie Evaldsson fortsätta att vara den kloka kvinna som hon här visat att hon är. Så otroligt befriande att veta att det kan vara så att ett generationsskifte kan innebära att det är ett nytänk på gång. Detta inger hopp.
Jag har funderat en hel del på hur jag skulle lägga fram detta på bästa sätt och jag kom fram till att jag inte skall skriva sönder blogginlägget utan helt enkelt citera ur uppsatsen istället och låta Emmelie Evaldsson komma till tals genom sin genomtänkta uppsats istället. Detta knyter an till ett blogginlägg jag gjorde för ett tag sedan;
http://www.daddys-sverige.com/4/post/2011/07/mamma-jag-lskar-dina-brstvrtor.html

Detta citat är från sidan 34 ut uppsatsen;

" 6:5 De professionella talar om synen på kvinnor som begår brott

RESULTAT

Informanterna talar om hur allmänheten ser på kvinnor och hur det avspeglar sig på hur man ser på kvinnor som begår brottsliga handlingar. Informanterna tror att den allmänna bilden av kvinnor som begår brott kan vara en förklaring på varför det kan finnas svårigheter för kvinnor och flickor som begår sexuella övergrepp att få hjälp och behandling för sina problem. Informanterna talar även om hur andra professionella ser på kvinnor i förhållande till brott och sexuella övergrepp. De professionella nämner även andra eventuella förklaringar på varför flickor och kvinnor som begår sexuella övergrepp får bristande hjälp och behandling. Nedanför redovisas de olika informanternas unika syn på temat.

Per talar om kvinnor som den goda modern och att flickor ofta drabbas av nedskärningar inom det offentliga.

"(…)Jag tror det handlar också om en av de här grejerna som gör att man inte har sett att kvinnor också är förövare, innan. Man har någon bild av den där goda modern (…) Det kan vara svårt att se".

"Sen är det lite så också tycker jag, socialtjänsten prioriterar kanske inte alltid flickorna. Utan det är oftast flickorna som ryker först i nedskärningarna och sådana här nerdragningar".

Annette talar om att allmänheten och domstolar har svårigheter att se flickor och kvinnor som gärningsmän och att de därför får mildare straff vid fallande dom. Annette säger även att kvinnors brottslighet förklaras med galenskap och andra psykiska störningar och att man då även förminskar deras skuld.

"Alltså det är mycket man vill sätta ett genusperspektiv på och göra socialkonstruktivism av. Det är ju viktigt att ha ett genusperspektiv. Men jag tror man ibland använder det för att förminska kvinnors skuld eller flickors skuld och problem. Det är ibland mer politisk korrekt att se kvinnan som offer och se problemen ur ett patriarkaliskt perspektiv. Och så bortser man från att en kvinna kan ha lika stora empatibrister som någon man".

"Nej, det är ju därför det tar så lång tid att förstå att flickor begår övergrepp och begår brott och att kvinnor också kan vara gärningsmän och det är därför kvinnor får lägre fängelsestraff för samma brott som män".

Annette talar även om den uppmärksammade fallet i Malmö där ungdomar sålde en handikappad flicka till olika män.

"Det var ju flickor som planerade och genomförde det. Och hade det varit pojkar så hade de fått LSU-domar eller fängelse. Men de här flickorna fick ju villkorligt, alltså det sågs inte så allvarligt".

Helena talar också om att allmänheten har svårt att acceptera att kvinnor och mammor kan begå sexuella övergrepp mot barn och att det är viktigt att ha med sig det tänket som professionell i behandlingen, även när det tas fram behandlingsmetoder för dessa personer.

"Jag tänker att, jag ska prata generellt, så har ju människor generellt föreställningen om att kvinnor inte begår sexuella övergrepp. Kan mammor göra det med sina barn, kan mammor begå incest och så? Jag kan tänka mig att det är, kan vara viktigt att ha med ett könsperspektiv när man tar fram metoder, för att man inte ska lura sig själv som behandlare kanske. Det här, nu tänker jag bara fritt. Utan att man själv är medveten om att bara för det är en kvinna så är det inte mindre, har lika stor påverkan, negativ påverkan på, tänker jag i alla fall, på den personen som blir utsatt".

Camilla talar om att många ser flickorna främst som offer och inte som en förövare. Camilla talar även om att feministerna "biter sig i svansen" när de alltid gör männen till busar och kvinnorna till snälla och veka. Camilla menar att den allmänna synen och förklaringen på kvinnor och de brott de begår leder till att kvinnor får fel eller ingen behandling alls för sina problem och brottsliga handlingar. Camilla talar även om hur journalister har tolkat hennes forskning kring kvinnor som begår sexuella övergrepp och 35

hur journalisterna inte tog med det som handlade om att kvinnor kan begå brott utan att vara påverkade av män.

"För att man har någon tanke att flickor inte gör sådant här. Och skulle flickor göra något sådant här så måste det bero på helt andra saker. Och då får flickorna hamna på institutioner där man jobbar med helt andra saker än med det man borde göra. (…)Alltså man har någon tanke att dem flickorna är offer. Flickor är offer, pojkar är förövare. Så är det".

"Jag tror ju att feminister biter sig själv i svansen när man alltid tänker att det är män som är, är dem, busarna, så att säga och kvinnor är alltid veka och snälla. Så jag tror att, jag tror livet är så jäkla simpelt att så länge kvinnor inte utgör något hot, så kommer vi aldrig få någon position. (…)Så, så är det, det här med politisk korrekthet och så va. Och så plötsligen går man ut och säger någonting kring kvinnor då som.. Och du vet det kom ingenting kring det va. Och då, då blir det att det är helt inkorrekt att påstå att kvinnor av helt egen drive skulle kunna begå brott":

Marianne återkommer ofta under intervjun om den kvinnliga rollen i relation till brott. Marianne talar om att det finns en allmän önskan om att kvinnor och flickor inte skall vara onda. Marianne menar även att det ofta är mamma man ropar på i en "nära-döden-upplevelse", då det kvinnliga oftast anses gott, skyddande och omhändertagande. Marianne menar också att kvinnor oftast förklaras psykiskt sjuka när de begår brott. Marianne drar paralleller till mordet i Knutby, där pastorn fick fängelse och barnflickan som utförde själva handlingen fick en diagnos.

"Jag har väl mer tankar om varför det är så svårt att närma sig den kvinnliga förövaren. Oavsett om det är en flicka eller vuxen kvinna. Och jag tror det handlar om att det finns en allmän känsla av, Det finns en allmän önskan av att flickan eller kvinnan inte är ond. Någon har sagt att de som håller på att krocka eller håller på att dö, så är det inte vanligast att ropa på Gud utan på mamma. Alltså vi har en önskan om att det kvinnliga är gott, skyddande och omhändertagande. Och då när flickor, kvinnor gör onda handlingar så blir vi, blir vi liksom lite störda av det".

"Så det är väldigt, väldigt få män som döms till sluten psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Men de flesta kvinnor, alltså kvinnor blir lättare sjukförklarade än män. Och det kanske man kan tänka ibland gynnar könet men ibland tänker jag att denna diskurs, om man ska använda ett sådant ord, diskurs av att kvinnan inte kan vara ond, att det kan också, Att det har sina avigsidor".

"Vi vill inte se flickan, kvinnan utförande så onda handlingar och därför så gör vi om våra varseblivningar. Jag tycker det finns så bra exempel i Knutby, där pastor Helge dömdes till fängelse, medan barnflickan, hon fick ju en egen diagnos. (…) Då hade hon ju ändå, jag tänkte hon var ju på plattan och köpte pistol och så".

Bengt talar om allmänhetens bild av vad en förövare är och att unga personer, flickor och kvinnor inte platsar inom ramen av den bilden. Bengt menar också att flickor och kvinnor oftast ses som offer istället för förövare när det gäller brottsliga handlingar.

"Alltså den enda bilden på en förövare som finns är väl ful gubbe och det är ju inte många unga förövare som ser ut så".

"Ja sen är det ju så, jag menar, flickor har ju oftast mycket mer betraktats som, som offer i den bemärkelsen va".

"Hur man tänker omkring kön och män och kvinnor och så. Alltså, många kanske har svårt att tänka sig kvinnliga förövare överhuvudtaget. Hur går det till? Ja, det är inte det första man tänker på".

This is your new blog post. Click here and start typing, or drag in elements from the top bar.

Jag fick en fråga av en kvinna som berörts mycket av Debatten kring Valerie Solana och hennes manifest om hon fick skriva några ord i min blogg. Självklart svarade jag. 

Jag har en son och en dotter som inte tillhör målgruppen ungdomar utan är mycket yngre än så länge, men hade de tillhört den målgruppen och deras skola hade valt att spela denna teater hade jag förbjudit dom att se den. Hade det varit omvänt, där kvinnan hade varit den utsatta hade jag också förbjudit dom att se den. Hade teatern varit främlingsfientlig hade jag också förbjutit dom att se den.

Jag hade också tagit ett långt snack med skolan.

Det är en sak att göra teater med det budskapet den sk Turteatern och en annan att någon köper deras tjänster.
Vi har tre problem här. Säljaren, köparen och den påverkningsbara målgruppen.
Jag köper inte deras snack i Debatt.

Paula Melkersson, kulturredaktör Feminisktiskt Perspektiv påstår i Debatt att hon kunde se kunde se humor i manifestet. Som om det skulle vara en parodi av Solana. Det är ett märkligt påstående från en som inte har träffat Valerie Solana och inte har en aning om hennes personlighet.

Debatten är viktig, det har jag inget problem med. Det jag har problem med är att det är ungdomar som är målgruppen och med tanke på, som Lotta ovan skriver, hur regisören betedde sig i Debatt blir jag väldigt fundersam över hur det där snacket före och efter föreställningen verkligen kommer att gå till. Han och skådespelaren bredvid honom gav intrycket att det enda rätta det de tycker och tycker någon inte som dom blir det väldigt hetsk stämmning.
Pedagogiken finns inte där. Båda försökte föra huvuddiskussionen åt annat håll när det inte passade dom. Tvärtom så hakade de på sidospår genom att attackera de som var av annan åsikt istället.

Jag råkade av en tillfällighet hitta denna lilla film på nätet och den berörde mig så djupt.

I dag läste jag i Aftonbladet att i kvällens Sanning och konsekvens kommer det att tas upp om en pappa som blev pappa trots att han var oskuld. Han har under tiden bla betalat underhåll och nu efter 37 år har DNA-test "friat" honom.  Får han sina pengar tillbaka? Onej, absolut inte. Behöver jag tillägga att jag anser att detta är et övergrepp bland de allra värsta. Inte bara för Leif utan för barnet som trott att Leif varit hans pappa. För Leif har det blivit stora ekonomoiska förluster och en dålig start från början. Själsligt kan jag bara ana. Hur barnet har lidit vet vi inte än, men kanske avslöjas det något i kväll. Och mamman, borde inte hon haft bättre koll? Plus i kanten för Sanning och konsekvens som tar upp en laddad fråga.


"Efter 37 år har Leif fått rätt Leif Persson var oskuld – men blev ändå pappa.

37 år senare visar dna-test det Leif vetat hela tiden, han var inte far till pojken.

– Jag har betalat både rättegång och underhåll men får inte tillbaka en krona av staten.
För 14-årige Leif Persson förändrades livet för alltid när han träffade en tre år äldre flicka, det berättar han i TV3:s ”Sanning och konsekvens”.

Hon blev gravid och födde en pojke.

Leif förnekade att han skulle vara pappan men hela samhället vände sig mot honom. Och trots att Leif fortfarande var oskuld föll domen efter en rättegång – han blev far.

Leif gick då i realskolan och hade inga pengar att betala underhåll och rättegångskostnaderna som han var skyldig staten.

Kronofogden i hasorna Skulden växte – och där började kronofogdens ständiga jakt efter hans pengar.

– Det är fortfarande jobbigt att prata om det jag fått gå igenom, säger han till Aftonbladet.

Han slog bort drömmen om att bli läkare, eftersom det inte var förenligt med myndigheterna i hasorna. Han försökte bli pilot men det gick i stöpet när kronofogden tog alla hans pengar.

Gjorde dna-test 1998 Till slut blev känslan av att ständigt vara jagad för stor – Leif tappade livslusten. Men revanschlusten återkom efter en hjärtoperation 1998. Då träffade han sin tilltänka son – och de dna-testade sig.

– Det visade att jag till 99.93 procentsv säkerhet inte var far.

Men trots att rätten tog ett felaktigt beslut och dömde honom till faderskapet får han inte tillbaka pengarna för underhåll och rättegångskostnader. Fallet är preskriberat.

– Myndigheterna försökte trampa ihjäl mig men lyckades inte. Alla trodde jag var oärlig, även min far, men det var jag inte. De enda jag vill ha är lite upprättelse, säger nu 64-årige Leif.

TV3 i kväll 22.00: Sanning och konsekvens

Jag träffade en kvinna för ett par veckor sedan. Hon hade något att berätta för mig och jag skall försöka skriva ner hennes historia för hon vill berätta den och jag vet att den kommer att uppröra många på olika sätt. Själv blev jag berörd djupt in i själen. Jag kommer att skydda hennes och alla inblandades identiteter. Namn kommer att vara fingerade och likaså orter och årtal.

Lotta träffade sin blivande sambo för ca 10 år sedan, en vän till mannen hon något år tidigare hade separerat ifrån. Båda två kände kärleken börja spira och efter ca ett halvår flyttade Lotta in hos honom. Han var den mest snälla, kloka och omtänksamma man hon träffat och hon var lycklig för första gången på många år. Hon visste att han var glad i att festa och visst blev han fullare än alla andra, men hon tänkte inte så mycket på det. En del gillar att festa hårt och andra tog det lite lugnare. Dessutom var han ju så rolig. Lotta skrattade hjärtligt med honom. Han verkade omtyckt av alla hon träffade, jag förutom tre stycken då.

Hon fick en del varningar om hans person och vad han gick för. Alla tre sade till Lotta att han var en alkoholist, men Lotta trodde inte på ett ord. Då det dessutom var tre av hans gamla ex som varnade henne tänkte Lotta att det handlade om svartsjuka. Hur det än var så var en av dessa kvinnor ofta på samma fest som Lotta och Robban. Hon skrattade åt hans skämt och verkade inte tycka illa om honom utan helt tvärtom. Och om sanningen skall fram så verkade alla tre lite väl negativa. Lotta kunde inte se något av det som kvinnorna berättade i honom utan försvarade honom med näbbar och klor.

Två år passerade och det började gå vardag i deras relation. Lotta tyckte även att det började bli tröttsamt att vara på fester hela tiden och började neka när Robban sa var festen skulle vara på helgerna. Lotta var ju i princip den enda i gänget som aldrig söp och fick vara chaufför, vilket i och för sig bara var roligt då bilarna i gänget bestod av gamla amerikanare och hon har kört många mil med raggare. Den delen ville hon inte tacka nej till. Men då Robban började anklaga henne att vara otrogen varje gång det festades och han blev riktigt hotfull. Dagen efter förnekade han allt som han sagt och menade att Lotta hittade på. En gång blev han riktigt förbannad då han visste att Lotta hade varit otrogen med en av hans kompisar och det hade skett på vägen hem från Power Meet i Västerås, grejen var bara att Lotta hade suttit bakom ratten hela tiden samtidigt som hon varit otrogen i baksätet. Ett jäkla liv blev det på honom för att dagen efter förneka allt han sagt.

Året som förflöt gick i samma tecken och till slut började Lotta känna en knut i magen. Robban blev mer och mer labil och det började bli obehagligt. Lotta visste aldrig vilket humör han var på när han vaknade, vad han skulle klaga på. Mest klagade han över att hon lade ner tid på sin älskade hund. Hon lekte som han uttryckte det och kunde inte ofta nog påpeka att hunden var en leksak. Det var bättre att hon gjorde nytta som att städa och laga mat till Robban. Han klagade också på att hon jobbade mycket. Lotta jobbade inom vården som timanställd och var flitigt inringd. När hon kom hem så var Robban nästan alltid full och var det slut på spriten så sade han till henne att köra till bolaget och köpa mer. Lotta hade lärt sig att nekade hon blev det ett rent helvete hemma och vissa gånger satt han sig i bilen och hotade att köra. Han visste att hon genast skulle komma springande och köra istället. Ibland tänkte Lotta att hon skulle låta honom köra för att sedan ringa polisen och tipsa om en rattfull. Men tänk om det hände något, då skulle det vara Lottas fel. Nej det var bättre att köra själv och hade hon tur så svepte han spriten och somnade.

 Två år till gick och livet förändrades inte mycket. Lotta som i grunden är en glad person slöt sig inom sig själv. Hon var noga med att inte säga så mycket när det var folk hemma för det gillade inte Robban. Hon fick höra att hon pratade för mycket och tog alldeles för stor plats. Men samtidigt om hon var tyst fick hon skit för att hon var sur. Det spelade ingen roll hur hon betedde sig så var det fel enligt Robban. Lotta gjorde sig av med sin älskade hund då hon märkte att hunden började bli nervös och det kunde hon inte utsätta honom för. Hon gav bort honom till en kompis som hunden kände och hon visste att han skulle få det bra där. En del av hennes hjärta följde med sin vän.

I slutet av året började Robban att ha mer glada stunder, han var som han var när Lotta och han träffades. Omtänksam, snäll och det kändes som en nystart. I samma veva blev Lotta gravid. Hon var så lycklig. Hon hade fått tillbaka sin sambo, den han var de två första åren. Hon var gravid och Robban visade enorm glädje över det. Han berättade det stolt för alla han pratade med. Tänk, man kan gå genom eld och få det bättre. Det var detta Lotta hade väntat på, att få tillbaka den Robban hon lärde känna. Alla har perioder i livet när man mår dåligt, det förstod hon och förlät allt som skett. Nu skulle det börjas om och nu skulle familj bildas.

Lotta vet inte riktigt när eller vad som skedde. Men när hon var i ca 4:e månaden började Robban blir irriterad på henne. Antingen hade hon inte tagit in ved och tänt i pannan. Eller hade hon inte städat tillräckligt bra. Eller var inte maten färdig när han ville ha den. Eller…!! Han började dricka öl och från att vara en om dagen ökade det till tre, fyra. För att tillslut stå en öppen i kylen hela tiden. När Lotta påpekade för honom att han var på väg att trilla dit igen menade han att det handlade bara om öl inte om starksprit och han hade det under kontroll. Han lovade att så fort barnet var fött så skulle han sluta med ölen också, vilket inte skulle vara något problem för han var inte beroende. Han tyckte bara att det var gott att dricka öl.

Lotta började fundera på om det inte var dags att separera. Tanken gnagde i henne och en dag tog hon mod till sig och berättade vad hon tänkte på. Hans respons var att han skulle gå ut i skogen och skjuta sig om hon flyttade. Lotta trodde honom inte, men tänk om. Hon vågade inte chansa och dessutom lovade han att han skulle vara nykter hädanefter. Han verkade förstå att han hade ett alkoholproblem och gick till och med till AA. Han fick antabus och började ta tabletterna omgående. I början gick det bra, han verkade inte ha så stora abstinensproblem. Efter ca en månad såg Lotta att han började bli blodröd på kroppen med stora vita fält. Såg riktigt otäckt ut. Det visade sig att han testat att dricka trots antabus och det gick ju jättebra, förutom hur huden reagerade. Antabus var skit enligt honom och nu hade han på något sätt en legitim anledning att dricka igen.

 När det närmade sig förlossning bad Lotta honom att sluta. Hon grät, hon var arg och hon bad nästintill på hennes bara knän. Han lovade henne att sluta, vilket han gjorde igen.

Förlossningen var svår och Lotta förlorade mycket blod. Robban var ett oerhört stöd, helt fantastisk. Han var verkligen omtänksam och gjorde så gott han kunde för att mildra Lottas smärta. Tjatade på personalen om att ge Lotta mer smärtstillande. Och efter ca 46 timmar kom det ut en liten dotter. Den finaste som någonsin har sett dagens ljus.

Det första året är helt fantastiskt. Båda föräldrarna är så stolta över sin fina flicka och engagerar sig i henne. Tremånaders koliken passerar med trötta föräldrar som brev på posten. Men efter det är hon en glad tjej som har två föräldrar som älskar henne över allt annat. Hon utvecklas som hon skall. Alla är hänförda över hur vacker deras dotter är och föräldrarna håller stolt med.

När flickan är ca 2 år börjar Robban förändras igen. Lotta känner oro då hon känner igen alla tecken. Hon visste att det skulle börja om igen och mycket riktigt, det gjorde det. Denna gången var det inte öl som var huvudintaget utan starksprit. Det dröjde inte länge förrän det stod en grogg i kylen för jämnan. Han blev mer och mer labil och hade om möjligt ännu mer negativt att säga om Lotta. Det enda han aldrig klagade på var hur hon var som mamma. Han sa flera gånger att hon var den bästa mamman ett barn kunde ha. Hon kan inte minnas att han någonsin klagade på hennes mammaskap. Men det var väl det enda. I annat fall så var det mest fel på henne. Förutom det gamla han klagade på förr så ansåg han att hon hade Alzheimers.  Hon kunde inte komma ihåg någonting enligt honom. Hon var en jävla kärring. En slyna. En hora. Men han var aldrig dum eller elak mot deras dotter. Inte en gång. Frånvarande, ja, men aldrig någonsin dum.

En kväll när hon lagt sig i sängen med deras dotter för att hon skulle sova kom han och ställde sig i dörröppningen. Han står där och vinglar, Lotta hör hur han morrar fram jävla kärring, jag skall skjuta ihjäl dig. Detta var första gången han hotade att skjuta henne. Det skulle bli tre till.

Nu började Lotta gömma vapenskåpsnycklarna på nätterna och på morgonen la hon tillbaka nycklarna så han inte skulle märka något. Robban fortsatte sin terror mot Lotta, men deras dotter avgudade han. Lotta var så tacksam för att han inte gav sig på flickan. Hon insåg också att hon måste flytta därifrån. Så länge båda två bodde under samma tak så skulle deras dotter tillslut förstöras. Själva avgörandet kom en dag när Robban kom hem och var riktigt förbannad på henne och kastade in henne i köksbordet framför ögonen på flickan. Då kom beslutet som ett slag.

Dagen efter ringde Lotta soc och berättade om sin situation, hon visste ju att hon var tvungen att ta deras dotter med sig men ville veta att hon inte gjorde något olagligt. Det gjorde hon inte, men hon fick veta att om hon lämnade flickan och drog så kunde det blir svårt att få flickan tillbaka. Hon berättade även att hon inte hade för avsikt att skilja på far och dotter. Han var ju i grunden en bra pappa, det visste ju Lotta. Om han bara kunde låta bli spriten. Hon hörde på familjerättsekreteraren att hon nog tyckte att Lotta skulle tänka om, men inom Lotta fanns det inte en tanke på att relationen mellan far och dotter skulle upphöra. Hon ringde även polisen och berättade vad som var på gång och ville än en gång försäkra sig om att hon inte gjorde något olagligt. Polisen rekommenderade henne att flytta när han inte var hemma efter Lotta berättat vad som händer med Robban när hon tar upp en separation. Hon skulle först se till att komma därifrån och sedan ta allt som skulle komma ansåg den polisen hon pratade med.

Hon skrev ett brev till Robban där hon förklarade allt, var hon skulle och varför. Hon var noga med att flera gånger skriva att det inte bara var hans fel utan hennes också och att tillsammans skulle deras dotter förstöras, men var för sig kunde båda vara de bästa av föräldrar.

Lotta involverade vänner hon litade på för att få hjälp med flytten så den skulle gå snabbt och smidigt. Hon visste att hon inte fick flytta en pryl så att Robban inte skulle fatta misstanke. Kvällen innan sa han helt apropå till henne att om hon hittade på något bakom hans rygg skulle det bli det sista hon gjorde. Lotta blev alldeles kall. Visste han.

Han körde som planerat i väg dagen efter och flytten gick snabbt. Väl i bilen hade Lotta världens kval. Hon säger att hon aldrig mått så dåligt. Vad händer nu?

Dagen efter flytten träffade Lotta familjerätten i det samhället hon flyttat till. Hon berättade allt hon kunde komma på. Allt bara rann ur henne. Men när mannen som hon pratade med ville att hon skulle polisanmäla Robban så sa hon nej. Den största anledningen till att hon sa nej var för att hon var rädd för vad han skulle ta sig till om hon gjorde det.

Hon fick en lägenhet omgående, redan nästa dag flyttade hon och dottern in.

Det blev många samtal med familjerätten för nu skulle det ses till att hon skulle samarbeta för flickans skull, men när det insågs att Lotta var samarbetsvillig och hon inte på något sätt ville separera på pappan och hans dotter vände det. Då blev hon plötsligt inte trodd längre. Kanske var inte Robban så farlig trots allt. Kanske hade hon överdrivit. Lotta märkte ganska snart att genom att hon försökte vara så klok det bara gick och tänka på barnets bästa hela tiden blev det ett annat klimat mellan den båda familjerättssekreterarna och henne. Det enda Lotta hade som krav var att Robban skulle vara nykter när Ebba skulle vara där på umgänge. Hon kontaktade en vän, en äldre man som hon visste skulle kunna hjälpa henne med den biten. Han ställde upp och det var inte konstigt för Robban att Gösta var där ett par gånger om dagen då de båda männen hade ett nära förhållande sedan Robban var liten. Genom att Gösta ställde upp så otroligt mycket och kunde meddela Lotta att det var spritfritt och att Ebba hade det bra så kunde Lotta slappna av och börja njuta av barnledigheten.

Nu har det gått ca 10 år, Lotta och Robban har efter en ganska tuff period i början ett mycket bra samarbete. Ebba är regelbundet hos sin pappa och mår bra när hon är där. Hennes föräldrar gör så gott de bara kan och med undantag för några gånger om året så är Robban nykter. Han är en bra pappa och han älskar sin dotter och hon honom.

Jag ser på Lotta att hon är mycket stolt över sig själv, sin styrka att stå emot alla som ansåg att Robban skulle ut ur Ebbas liv. Nu ser hon resultatet av hur mycket hon fick kämpa mot  domedagsprofeterna, som hon kallar familjerättssekreterarna för, och veta att när hon valde att inte sätta sina egna känslor före dotterns rätt och liv så vann hon högsta vinsten.

Min önskan är att Lotta skall ut och prata om sitt liv och valet hon gjorde, många behöver få höra att det kan gå.

Fick ögonen på denna artikel i Expressen och blev topp tunnor rasande. Föräldrarna ligger i vårdnadstvist och mammans hämndbegär är utöver det vanliga. Finns det inte gränser för vad man kan utsätta sitt barn för? Personligt anser jag att hon skall dömas för dråpförsök.

Artikeln i sin helhet där det också finns en video med det rökande barnet;

"Hon lärde vår tvååring att röka" Pappan till en tvåårig flicka i Rumänien anklagar mamman för att ha lärt deras dotter att röka.
Nu begär han full vårdnad om barnet.
- I stället för godis vill hon ha cigaretter. Det är förfärligt, säger Gabriel Burulea, 30.

Paret separerade för ett år sedan och modern Elena Ursu, 28, fick då full vårdnad om deras gemensamma barn, uppger The Daily Mail.
Men nu hoppas fadern få ta över vårdnaden.
Han hävdar nämligen att hans exfru lagt ut en video på Youtube där deras dotter röker en cigarett hemma i Bughea de Sus, Arges, i Rumänien.
– Hon vill reta mig genom att visa hur hon behandlar vårt barn, men jag hoppas att det kommer att slå tillbaka och vara det jag behöver för att vinna vårdnaden, säger Gabriel Burulea till Orange News.
Kaffe och cigaretter Videon, där modern verkar uppmuntra barnet att röka, har nu tagits bort från Youtube.
– När jag tillåts besöka henne kan jag se att hon är så desperat efter en cigarett att hon till och med griper tag i ändarna på cigaretter och stoppar dem i sin mun. Det är sjukt, säger pappan.
Han anklagar även modern för att ha lärt dottern att dricka kaffe. Numera vill barnet inte längre ha mjölk – bara kaffe."

http://www.expressen.se/nyheter/1.2592226/hon-larde-var-tvaaring-att-roka

Första gången jag hörde talas om Munchausen by Proxy handlade det om en mamma som stack nålar i sitt barn för att kunna gå till läkare och få hjälp. Jag trodde inte mina öron, inte kunde väl en mamma göra så här mot sitt barn. Jag var ung och blev hämndlysten, i min värld var denna mamma ondskan själv. Jag ville sticka nålar i denna mamma eller åtminstone göra en woodoodocka och sticka nålar i den samtidigt som jag mässade ord som skulle syfta till hämnd. Min värld skakades om ordentligt. Inte kunde väl en förälder vilja skada sitt barn på detta grymma vis?

Varför tar jag upp detta i min blogg?

Jag skall göra ett försök att förklara vad min tanke är.

Men först;

Munchausen är ett syndrom där huvudpersonen hittar på eller framkallar ett fysiskt eller psykiskt sjukdomstillstånd hos sig själv. Personen gör detta för att få sympati, omvårdnad och kärlek. Den här individen studerar därför olika sjukdomars symptom för att sedan på ett mycket övertygande sätt kunna manipulera läkare, sjuksköterskor och andra som arbetar inom vården i syfte att få den uppmärksamhet som han eller hon strävar efter. Individen blir mycket förtroende ingivande då hon eller han besitter en stor kunskap om hur hon eller han skall framställa sin sjukdomsbild och det är svårt för personer som jobbar inom vården att kunna särskilja en sjuk människa från en som luras.

De mest svårupptäckta fallen är givetvis personer som arbetar inom vården eftersom de har tillgång till tex sprutor, kemikalier och kunskap vilket gör att de kan få det hela att se mycket trovärdigt ut. 

Mynchausen by Proxy, MBP, är en mycket sadistisk form av barnmisshandel. Här handlar det om att vårdtagaren, oftast barnets mamma, gör sitt eget barn sjukt och/eller skadar det, för att sedan få uppmärksamhet av sjukvården. Det är inte ovanligt att barnet dör på grund av den här typen av misshandeln. Läkare och annan personal är helt omedvetna om att de är manipulerade blir således medbrottslingar till denna form av misshandel/mord.
En förälder som skapar sjukdom hos sitt barn är alltid mycket tillmötesgående och gör allt i sin makt för att efter att denne gjort sitt barn sjukt försöker rädda barnet. Det är en av anledningarna till att det är så svårt att diagnosticera MBP. En annan anledning är att vårdpersonal i regel är mycket dåligt förberedda på att hantera när de stöter på detta. I många fall handlar det om att när man stöter på MBP försöka skilja på barn och moder/förövare så att man kan rädda livet på barnet. För det är inte ovanligt att om man inte uppmärksammar det så leder MBP till att barnet till slut mister livet.

Pat Brown som arbetar som kriminolog samt är VD för, The Sexual Homicide Exchange menar att Munchausen och Munchausen by Proxy handlar om psykopater och inte handlar om personer med något syndrom. Vad det anbelangar Munchausen by proxy, säger hon att det handlar om seriemördare som är fullt medvetna om sina sadistiska handlingar. Jag vet inte om hon har rätt, jag har inte hennes kunskap. Men tänk om det är så? Vi kan ju i varje fall konstatera att en person som lider av MBP intet på något sätt vare sig har empati eller sympati för sina offer dvs barnet som blir utsatt.

Dessa individer finns inom alla samhällsklasser och yrken och är ute för att dra uppmärksamhet till sig själv på ett eller annat sätt. Personligt anser jag att fler studier behövs för att se om dessa individer egentligen är psykopater så som Pat Brown hävdar. Är det på det viset måste vi se till att få stopp på detta perversa våld, en gång för alla. Som det ser ut i dag så tar dessa individer en massa tid i anspråk inom vården, kostar pengar samt orsakar en massa mänskligt lidande. Alla fall där misstankar om att något inte står rätt till bör givetvis utredas och det grundligt för att se så att det inte handlar om en kriminell handling.

Symtom;

Överdrivs – ett verkligt symtom förstoras och görs mer allvarligt
Fabriceras – symtom hittas på eller förövaren får det att verka som att ett symtom existerar
Induceras -förövaren skapar medvetet problem som ger symtom

Människor i allmänhet måste få veta att vi mitt bland oss har individer som är sjukliga lögnare och som njuter av att kunna manipulera andra där syftet är att tillfredställa sina egna perversa behov. Och när det gäller MBP så borde det gå under tortyr av barn.

Anledningen till att jag tar upp detta är för att jag ställer mig frågan om det i flera av dessa svåra vårdnadstvister där barnen blir utsatta för en fruktansvärd psykiskt misshandel av någon av sina föräldrar lider av Munchausen by Proxy och/eller Munchausen.

Handlar flera av de svåra tvisterna egentligen om förälderns strävan efter uppmärksamhet?

Har just den föräldern bara empati för sig själv och samtidigt på det mest grymma sätt utnyttjar barnet i sin strävan efter att nå uppmärksamhet?

Njuter den föräldern av att stå i centrum och genom att psykiskt misshandla sitt barn få alla resurser som går att få i form av familjerätt, domstolar, psykologer osv?

Kan vi inte se ett mönster här? Tex skapar MBP föräldern en psykisk ohälsa, men samtidigt gör den föräldern allt för att hjälpa barnet tex genom att försöka utesluta den föräldern som får rollen som förgörare.

Vem får MBP?;
"Den insjuknade är oftast en kvinna som själv utsatts för vanvård eller misshandel under barndomen. Inte ovanligt är det att sjukdomen går i arv och att den som själv överlevt att bli utsatt för MBP själv blir utövare i vuxen ålder. Ofta kommer utövaren från ett hem där det enda sättet att få uppmärksamhet var att vara sjuk. Utövaren har ofta så stora personliga problem att han/hon inte kan se barnet eller vårdtagaren som en egen person med känslor och rättigheter.

En annan teori är att MBP är ett rop på hjälp från föräldern eller vårdgivaren, som får uppleva ångest eller depression eller har en känsla av otillräcklighet som förälder. Många känner en känsla av bekräftelse när läkare berömmer deras vårdande färdigheter."

"Liksom andra karaktärsneuroser är denna obotlig, men kvinnans symptom kan dock lindras något med hjälp av ångestdämpande läkemedel.
Samtalsterapi anses utsiktslöst då det av kvinnan själv oftast anses helt omotiverat. Hon lever i föreställningen att hon räddat sina barn, eller i vart fall försökt i den händelse de råkat dö, och den föreställningen är den enda hon har om sig som vårdande kvinna och mor. Momenten när hon själv inducerat de farliga tillstånden för barnen talar hon aldrig om oavsett vilken teknisk bevisning som läggs fram för hennes ögon. Om hon i ett samtal tvingas ge upp den självuppfattningen blir hon till ett intet och en icke-existerande person, vilket är vad hon är mest rädd för av allt. Den rädslan är så genomgripande att hon inte förmår ens i tanken föreställa sig att hon varit eller är en dålig förälder eller en dålig vårdare. I en sådan kollision mellan den verklighet omgivningen ser, spridda övergivna gravar, misshandlade och döda barn och kvinnans självbild med omsorgsfullt vårdade vackert klädda barn omgivna av ett överflöd av leksaker finns inget utrymme för att samtala om tveksamheter i bedömningsförmågan och skillnader i uppfattningar."
http://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%BCnchhausen_by_proxy#Vem_f.C3.A5r_MBP.3F

I flera fall hos den obstruerande föräldern (oftast mamman) har jag sett att det är advokater, jurister, beteendevetare, psykologer, socialarbetare, hemterapeuter, sjuksköterskor, domare osv. Med andra ord kvinnor som har full tillgång till en kunskap om hur det går att manipulera och använda både kunskap och språk som syftas till att missleda inblandade myndigheter och skada sitt barn. Själv står kvinnan i centrum så länge hon kan hävda att barnet mår dåligt av tex umgänge och gemensam vårdnad. Kvinnor som läser på hur en misshandlande pappa/man/sambo/partner fungerar och likt ett mantra upprepar det tills hon blir trodd.

Kvinnor som läser på hur ett misshandlat barn beter sig och genom att skada/manipulera barnet till att visa upp misshandelssymptom står hon på scenen hela tiden med en publik som är henne trogen. Den ultimata rollen helt enkelt.

Är det bara jag som ser sambanden?

Parental Alienation Syndromet PAS,
är otillbörlig påverkan av barn i syfte att få barnet att ta avstånd från den andra föräldern. PAS är allmänt förekommande vid konfliktfyllda separationer och utförs oftast av boendeföräldern.
Alienering underlättas av att barnet står i stark beroendeställning till boendeföräldern.
När en boendeförälder har haft framgång med PAS så har domstolar ofta "belönat" alieneringen med att ge boendeföräldern enskild vårdnad och/eller "straffat" barnet med att minska eller ta bort dess rätt till umgänge med sin andra förälder. PAS är psykisk misshandel av barn.

Jag har under en tid förfärat mig över när det gäller diskussionerna angående PAS att det handlar om själva ordet, de tre bokstäverna P A S och inte att barn är utsatta för PAS/hjärntvätt. Det lobbas från flera håll att PAS inte finns vilket är att förminska barnen som är utsatta för PAS och den vidriga hjärntvätt av en människa som står barnet mycket nära och barnet är helt beroende av. Det är och kommer alltid att förbli en psykisk misshandel av barn.

De tre bokstäverna P A S har väckt debatt som handlar om just tre bokstäver och inte själva innebörden av vad ordet står för.

PAS finns inte läser jag på olika ställen. Skitsnack anser jag. PAS finns och barn blir utsatta för det.

Jag anser att förnekandet handlar om att dölja själva sakfrågan d.v.s de utsatta barnen och undrar vari agendan ligger. Inte handlar det om barnen i varje fall, det kan jag fastslå för mig själv.

Kan någon förklara för mig varför?
Varför denna enorma rädsla för sanningen från vissa håll?

Om vi tar ett exempel. Autism. Hur hade det gått för barnen som är autistiska om vi hade hållit på att tjafsa som småbarn om själva ordet autism istället för att hjälpa barnen som är autistiska? Vilken sandlåda är störst och vem har mest leksaker?

Föräldraalienering finns, så är det bara. Barn alienerar sig med föräldrar för att överleva om de är tvungna och därmed är det basta. Den som påstår något annat är både blind, döv, lever med skygglappar och är utan verklighetsförankring. Det kan jag skriva rakt på sak utan att trampa på speciellt många. Jag tror nämligen att merparten av människor är helt medvetna om detta. Det som verkar vara det stora problemet är själva "ordet" PAS som upprör. Jag undrar vad som ligger bakom rädslan att dessa tre bokstäver som står för Parental Alienation Syndrome.

Kanske vi skulle byta ut det mot FA istället? Föräldrar Alienering. Skulle det kännas bättre? Då kan vi kanske bestämma oss för att diskutera den psykiska misshandeln istället för att diskutera den som står bakom begreppet? Eller varför inte SS som kan stå för StockholmSyndromet?Visst är det så att vi kan likna Föräldraralienering med Stockholmssyndromet?

"Stockholmssyndromet är ett psykologiskt tillstånd där kidnappningsoffer eller personer hållna mot sin vilja – fångar – utvecklar en relation till kidnapparen/kidnapparna och tar parti för förövaren mot polisen. Denna solidaritet kan ibland bli en riktig delaktighet, med fångar som hjälper kidnapparna att uppnå sina mål eller att rymma från polisen. Syndromet har studerats av olika forskare inom viktimologin och man har kommit fram till att det framför allt baserar sig på rädsla för att råka ännu värre ut och en vädjan till den inre godheten hos den som tagit gisslan. Ju mer energi man investerar i denna typ av förhållande, desto svårare får man att bryta sig loss."
http://sv.wikipedia.org/wiki/Stockholmssyndromet


"När polisen räddade fångarna efter 131 timmar av våldsamma hot och övergrepp, fruktade gisslan i själva verket den brottsbekämpande personalen. De hade kommit att tro att deras kidnappare skulle skydda dem från polisen. Ännu mer förvånande var att en av personerna i gisslan förlovade sig med en av kidnapparna, en annan bistod brottslingarna.

Sådant beteende verkar i otakt med vad som kan förväntas i dessa situationer. Vad leder en person till att hjälpa eller skydda en förövare? Enligt modern psykologi är den mest rationella förklaringen till stockholmssyndromet att det beror på en naturlig rädsla som offret utvecklar och den fysiska risken som situationen skapar. Den skapar en total lydnad till förövarna. I den här miljön skapar offret en ny struktur av sitt värderingssystem fast på ett förvirrat sätt, omedvetet kommer de att försvara samma ideal som gärningsmännen gör."
http://www.epochtimes.se/articles/2008/10/29/16026.html

Några kommer att bli mycket upprörda över liknelsen, andra kommer att se och förstå vad det är jag försöker sätta fingret på.

Jag undrar också om personer som väljer att diskutera om PAS finns eller inte helt enkelt också anser att en mamma eller pappa inte kan utsätta barn för denna påverkan som PAS står för? I så fall anser jag att dessa människor också blundar för det faktum att barn kan bli utsatta för psykisk misshandel. Eller handlar allt om att mammor oftast är boendeförälder och därmed också är överrepresenterade angående denna psykiska misshandel och det måste döljas om det så skall offras barn?

 För ett par dagar sedan pratade jag med en ung tjej som under sin uppväxt fått höra att hennes pappa var en jäkla skitstövel som inte brytt sig om sin dotter. Mamman hade för all del inte dragit fram incestkortet, men hon hade från första början fått lära sig att pappan hade misshandlat mamman och inte ville ha något att göra med sin dotter.

Av en slump hade hon träffat på sin pappa. Bakom ryggen på sin mamma började hon träffa sin far och en annan bild växte upp inom henne. Hon insåg att fadern inte alls var den person mamman hade framställt honom som utan han hade verkligen försökt allt som stod i hans makt för att få vara del i sin dotters liv. Men mamman stod som en taggtrådförsedd mur mellan honom och hans dotter. Till slut orkade han inte längre och valde att hoppas på att framtiden skulle innebära ett liv där han och hans dotter skulle ha en relation. Han blev således en svikarfarsa i mammans ögon och hon försatte inte en chans att berätta för tjejen samt alla andra vilken skitstövel och svikare till farsa hon har.

Pappan frågade henne om hon hade fått breven han skickat till henne. Det visade sig att han skickat flera brev under några år till henne, men hon hade inte fått ett enda. Mamman hade alltså undanhållit barnet något mycket viktigt. Varför?

Den unga tjejen känner sig så sviken av sin mamma och har numera ingen kontakt med modern. Hon känner sig bestulen på sin barndom och anser att hennes mamma har ljugit för henne och kan inte i nuläget förlåta henne och vill inte ha något med sin mamma att göra. Man skulle kunna säga att mamman är en tjuv, en vidrig psykologisk manipulativ tjuv.
Under tiden jag lyssnade på henne kom jag att tänka på att de utsatta barnen är de hårdaste domarna. Men tyvärr finns det barn som kommer att gå genom livet med en livslögn skapad av den som inte kunde förstå skillnaden mellan sig själv och barnet.

Vad kan vi lära oss av detta? 

Kortfakta om PAS

Den amerikanske barnpsykiatern Richard Gardner har lanserat begreppet Parental Alienation Syndrom (PAS). Syndromet innefattar åtta kännetecknande PAS-symtom hos barn som av den ena föräldern har programmerats till att hata och förskjuta den andra föräldern.

Ett symtom är att barnet inte kan säga något positivt om den andra föräldern eller överhuvudtaget prata om denna på ett nyanserat sätt. Ett andra är att barnet inte har skuldkänslor. Ett tredje är att barnet reflexmässigt ger den ena föräldern sitt reservationslösa stöd och upprepar de anklagelser som denna förälder framför mot den andra. Ett fjärde är att barnet på fullt allvar hävdar att dessa anklagelser är sanna och härrör från barnet självt.

Både kvinnor och män kan utsätta sina barn för PAS-programmering. Gardner anser att en förälder som gör så i själva verket tränar barnet att utveckla psykopatiska drag. Barnet övas då i att varken visa empati eller sympati för den andra föräldern.

Barn som omfattas av PAS måste enligt Gardner få terapi för att få kontakt med sitt dåliga samvete och väckas till insikt om verkligheten. De behöver yttre hjälp, till exempel en myndighets beslut eller en psykologs bestämda råd, för att våga gå emot den programmerande föräldern och bejaka kontakten med den förnekade men i grunden saknade föräldern.

Gardner anser att barn som lider av den allvarligaste formen av PAS bör flyttas till den förälder som barnet har tagit avstånd från. På så vis kan den enligt Gardner livsfarliga utvecklingen brytas.

Källa:
DN.se
2003-03-02

PAS är ett omstritt begrepp

Uppsalaadvokaten Eva Kornhall har skrivit till socialdepartementet och kritiserat användandet av PAS.
– Jag är väldigt mycket emot den därför jag tycker att det här innebär att man kränker kvinnor och barn på ett sätt som inte kan vara tillåtet. Det sätter sig också i en stor konflikt jämfört med hur man ser på det i barnkonventionen till exempel. Där man ju säger att barns vilja, åsikter och upplevelser alltid ska komma in och ska vara ett underlag för bedömningarna. Här bortser man från vad barn berättar. Vad barn berättar om och om och om igen för olika personer och så säger man att det där har mamman fått barnet att säga.

PAS innebär att den ena föräldern påverkar barnet i vad han eller hon ska säga i en utredning i till exempel en vårdnadstvist och att barnets berättelse därför inte är trovärdig.Teorin är inte officiellt godkänd i Sverige och riksdagen har avslagit en motion om att införa PAS som ett begrepp i svensk rätt.

I den anmälan om utredning av PAS som Eva Kornhall skickat till Socialdepartementet uttrycker hon bland annat oro över att socionomer som handlägger ärendena har för låg utbildning. Istället vill hon att experter ska ge sitt utlåtande om barnet påverkats eller talar sanning. Eva Kornhall är också kritisk till att föreläsare åker runt och utbildar socionomer och jurister om teorin.

Pappa-Barn ären av de föreningar som föreläser om PAS. Men Michael Alonzo, som är ordförande i Pappa-Barn säger att man inte tar ställning i frågan om teorin är rätt eller fel.
– Vi är mer för att beskriva vad detta nya begrepp som så många pratar om egentligen betyder och kommer ifrån. Och vi är varken för eller emot. Många barn hjärntvättas idag i västvärlden för att vinna vårdnadstvister. Motståndarna har också en jätteviktig poäng, och det är att många som har förgripit sig på sina barn kommer undan genom att påpeka och göra troligt att barnen är hjärntvättade. Båda de här sakerna är ju livsfarliga och att vi föreläser om det här begreppet det betyder ju inte att vi är ensidigt positiva.

Eva Kornhall vill att hennes anmälan till socialdepartementet bland annat ska leda till att man ser över utbildningarna om PAS.
– Jag skulle vilja se en öppen dialog och jag skulle vilja att socialstyrelsen tittar på hur de här utbildningarna har gått till runt om i kommunerna.


Källa:
SR Uppsala
2009-12-03

http://www.socfamratt.se/vardnad/vardnad/588-parental-alienation-syndrom-pas

Jag vet inte hur jag skall skriva för att få fram hur korkat det Eva Kornhall skriver är. Jag kan återknyta till denna meningen jag skrev ovan; Eller handlar allt om att mammor oftast är boendeförälder och därmed också är överrepresenterade angående denna psykiska misshandel och det måste döljas om det så skall offras barn? 

Vad tänker mammorna på som använder sina barn som slagträn mot papporna. Mammorna som av ren bitterhet och ilska begår terror mot sina barn. Mammorna som förtalar papporna och allt som pappan står för.  Syskon, farmor, farfar och ev. kusiner. Kort sagt alla som finns på pappans sida.

Förstår inte dessa mammor att varenda ord skär in i barnens hjärtan som en kniv varje gång det pratas om pappan och då oftast i negativa ordalag?
Förstår inte denna mamma att barnet älskar pappan och inte har ett dugg med konflikten att göra?
Att såra en annan människa via barnen är ett grymt vapen och totalt empatilöst helt och hållet saknar förmåga att kunna förstå att det är hennes ord och handling som skadar barnet djupt och effektivt i själen. Barnet förlorar sin tillit till vuxna i sin överlevnadskamp.
Mamman har ett övertag och barnet står i direkt beroendeställning till mamman och kippar efter luft varje dag.

Vad tänker mammorna på som ingår symbios med barnen? Vad är det som gör att hon  tror att hon och barnet är ett och att barnet inte har rätt till sin egen identitet?
Hon beskyller pappan för att gjort den ena ondskefulla saken efter den andra mot barnet eller mot henne och hjärntvättar barnet till att vända sig emot sin pappa.
Barnet har hamnat i en fruktansvärd lojalitetskonflikt där mamman har sett till att få makten genom att ha tagit boendet och fått hjälp av diverse myndigheter att kunna utöva hjärntvätten som helt och hållet styr barnets tankar och känslor.

Hon förhalar på bästa sätt alla insatser för att få behålla barnet som sin egendom.
Hon spelar på barnets rädsla att förlora sin mamma om barnet älskar sin pappa och barnet skall lindra mammans smärta genom att bekräfta mamman.
Hon hindrar barnet effektivt att få älska och stoppar alla sådana känslor och tror att hon därmed får tillgång till barnets kärlek som hon tror inte kan delas på två, tre eller flera. Hon förstår inte att barnet kan älska både sin mamma och pappa och straffar barnet genom att inte tillåta barnet att älska.

Detta barn som mest av allt vill älska sin pappa och sin mamma såsom barn kan älska i sin oskyldhet och få se upp till sin pappa och stolt få känna att detta är MIN pappa. Barnen berövas det av en mamma som hatar, är kränkt, är förbannad, drivs av hämnd osv.

Dessa mammor har tagit ifrån barnen tilliten till vuxna, tryggheten och ger endast en bräcklig väg in i vuxenlivet. Barnen är så vingklippta med hjärtan som gråter och genom en fullständigt vansinnig mamma börjar barnen sin vandring mot vuxenvärlden och är känslomässigt trasiga med stora sår i själen.

Bara för att en mamma var bitter och arg så blir barnen straffade av vuxna, vissa av dessa vuxna skall finnas i form av familjerättsekreterare, domare, psykologer och skall gripa in när föräldraansvaret brister men det visar sig att gång efter annan finns det inkompetent personal som inte alls har förstått spelar från mammans sida och offrar barnen istället.

Att leva under denna press varje dag i sitt liv och själsligt slitas sönder är traumatisk för barnet och kan skada så pass djupt där en helande läkning inte kan nå in. Barnet är psykiskt misshandlat och traumatiserat på en plan djupare än vi kan förstå.

Det här är jag rätt säker på att alla anser är psykiskt misshandel av barn med ev bestående men.

Då undrar jag över detta? Vad betyder det som står här? Jag har nämligen uppenbarligen svårt att förstå vad det står i texten med tanke på hur många barn som lever i det jag beskriver ovan;

” Barn som far illa eller riskerar att fara illa, är ett gemensamt samhällsansvar. Oftast får socialtjänsten kunskap om sådana missförhållanden genom en anmälan. Många yrkesgrupper har en anmälningsskyldighet. 

 Den som arbetar i en myndighet som berör barn och unga eller i sitt yrke kommer i kontakt med barn eller unga ska genast anmäla till socialnämnden om han eller hon misstänker att ett barn eller ung person far illa eller riskerar att fara illa. Samma skyldighet gäller också den som arbetar inom privat verksamhet som berör barn och unga samt personal i vård och omsorg.

Skyldighet att lämna uppgifter Yrkesgrupperna ovan har också en uppgiftsskyldighet. Det betyder att de ska lämna uppgifter som kan ha betydelse för socialtjänstens utredning.

Personal i familjerådgivning ska genast anmäla till socialnämnden om de får reda på att ett barn utsätts för sexuella övergrepp, eller fysisk eller psykisk misshandel i hemmet. Uppgiftsskyldigheten gäller däremot inte denna yrkesgrupp.

Allmänheten kan göra en anmälan Även allmänheten kan – och bör – göra en anmälan till socialtjänsten om den känner till missförhållanden som gäller barn.

Den som överväger att göra en anmälan kan konsultera socialtjänsten innan en anmälan görs, utan att röja barnets identitet. Verksamheter som har anmälningsskyldighet bör ha tydliga rutiner för hur en anmälan ska göras.”

http://www.socialstyrelsen.se/barnochfamilj/barnsomfarilla/anmalanarbarnfarilla

Ur Forum För Vuxna Barn till Narcisstiska Föräldrar;

"Man kan säga att psykisk misshandel är ett beteendemönster som förmedlar till barnet att det är värdelöst, oälskat, oönskat och bara har ett existensberättigande om det möter andras behov."

"Psykisk försummelse lämnar inga synliga tecken, förutom i de grövsta fallen, men kan ändå ha en förödande verkan på barnets utveckling. Den skadar barnets självkänsla och får effekter på den sociala, emotionella och kognitiva utvecklingen. Även om konsekvenserna inte alltid är omedelbart synliga, kan de bli nog så påtagliga när barnet blir äldre"

"Exempel på psykisk misshandel är avvisande, terrorisering, isolering, hot om fysiskt och psykiskt våld samt utnyttjande.

Den aktiva misshandeln innehåller någon form av kränkande behandling. Barnet kan kränkas verbalt genom att förödmjukas, kritiseras, hotas, bli utsett till syndabock etc. Den kan också bestå i att barnet avvisas, antingen genom att föräldrarna uttrycker fientlighet och aggression gentemot barnet eller genom att de är likgiltiga och ignorerar barnet."

"Om barnet utsätts för psykisk misshandel drabbas det av djupgående känslomässiga förluster och dess ego och självkänsla bryts ned. Det kan i sin tur orsaka känslomässiga skador som oförmåga till empati, vilket leder till problem i det sociala umgänget i allmänhet och senare i parrelationer och föräldraskap."

http://vuxnabarn.nu/forum/viewtopic.php?f=2&t=1620

Vad är det som är så svårt att fatta??!!