Så här börjar en artikel i Aftonbladet; "Seriefiguren Zelda får allt fler fans. Men vem är tecknaren bakom den uppkäftiga, kärlekstörstande feministen? Dags att ta reda på det."
Jag blev mycket nyfiken på tjejen bakom Zelda och googlade. Jag fann en mycket intressant person i Lina Neidestam. Jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig än till hennes åsikter, men fortsätter med stor nyfikenhet att läsa hennes alster.
Jag lämnar alla åsikter till er som läser då jag inte vill vinkla något utan alla läser förbehållslöst utan min påverkan av mig. Vilka vänder sig Lina till i sin serie Zelda?
Vad är hennes budskap?

Jag hittade till Linas blogg och började gå genom den och Lina själv skriver att hon är en förlåtande feminist. En liten kort beskrivning om sig själv skriver hon så här; "Ritar serien Zelda om en bindgalen feminist och ligger även bakom Maran, en sexserie i folksagemiljö. Sitter i redaktionen för Utopi Magasin där min nya serie om tonåriga, hormonstinna superhjältar snart börjar."

Vem kan undvika att bli väldigt nyfiken på denna kvinna? Jag blev det i varje fall.

Vem är då denna Zelda? Lina själv beskriver Zelda så här; "Hjältinnan Zelda är en idealistisk, bloggande åttiotalistsnärta som med dubbelmoral och ihåliga argument slåss mot de patriarkala väderkvarnarna. Till vardags pluggar hon på Komvux och drömmer om att komma in på journalisthögskolan, som bara tar in "urblåsta modebloggare som är bra på matte". Hon snyltar på sin kompis Tova och bråkar med sin av och på- pojkvän Sigge, som egentligen är alldeles för heteronormativ för hennes smak. Zelda reser till Frankrike och Mexiko för att skriva den stora generationsromanen, men väl där hemfaller hon istället åt starka drycker och den lokala manliga fägringen. Zelda drar till skogs för att leva ekovänligt, stillsamt och finna primalkvinnan inom sig själv, men spelar istället in youtube-klipp om hur man tillverkar kaveldunstamponger."

En bloggare som uppmärksammat Linas serie Maran är bloggen Suspensoarg och så här skriver skribenten; "Men jag skulle hellre kalla Maran för erotik, snarare än specifikt feministisk sådan. Det innebär större frihet om man som betraktare ser om en skildring har feministisk potential (eller annan), än för upphovsmakaren att försöka underkasta varje konstnärlig ambition Den Feministiska Visionen. I Maran liknar kapitlet om fäbodsjäntan Embla, som successivt täljer fram trämannen Ask, flera andra välkända historier. Den kan tolkas som tonårsflickans projicering av lust på idolens perfekta uppenbarelse. En ungdomlig längtan efter drömprinsen, som fungerar som verklighetsflykt. Men berättelsen blir även en erotisk version av Frankenstein när Ask får liv och tar i med ”hårdhandskarna” mot Embla. Är det feministiskt? Jag vet inte. Det är dock en smart, och sexigt ritad berättelse som öppnar för flera tolkningar."

"Någon på twitter skrev att Maran är feministisk för att det förekommer mindre penetrationssex. Det är samma logik som fått en del radikala feminister att bli lesbiska – penetration har av dem likställts med patriarkalt förtryck. Andra menar att våldtäktsscener aldrig kan förekomma i feministisk porr, och inte heller BDSM (i alla fall inte om det inte är en kvinna som är dominant). Lina Neidestam har i en intervju sagt att hon tycker att en våldtäktsscen kan vara feministisk. Hur hon menar vet jag inte, men det säger en del om mångfalden av åsikter på området. Andra förväxlar sina egna sexuella preferenser med vad som är ideologiskt motiverat. Det vill säga: ”Om jag som är feminist inte gillar det här, eller rentav finner det frånstötande, då är det ofeministiskt”. Ungefär på liknande sätt som man enligt machovärderingar inte kan bli penetrerad analt utan att klassas som bög, feminin eller något annat som anses förklenande. När en kvinna penetrerar en man godkänns det i det feministiska lägret eftersom man vänt på könsrollerna (det förekommer även flera gånger i Maran), i macholägret är det i stället det värsta en man kan gå med på."

Till alla som inte vill gå in på Aftonbladet och läsa så citerar jag texten i artikeln; "Hur mycket Zelda är du egentligen, Lina?
– Visst finns det delar av henne i mig, men jag var mer som Zelda när jag var yngre. Zelda är en ung, förbannad råfeminist som för en ständig kamp mot patriarkatet.

Samtidigt är hon sårbar och behagsjuk. Ena stunden dissar hon det manliga könet för att nästa stund hissa dem till skyarna och vill inget hellre än att locka ner dem mellan lakanen.
Vilka läser Zelda?
– Det roliga är att Zelda går hem både hos unga killar och tjejer men också hos gamla farbröder. Det är jättekul.
Vad har du fått för reaktioner på serien?
– Faktum är att jag trodde att folk skulle bli mer provocerade, men de flesta som hör av sig på min blogg är uteslutande positiva.
Vilket budskap vill du förmedla med serien?
– Zelda vill ju så gärna leva upp till sina ideal, men når inte riktigt dit. Det är svårt att få ihop ideologi med verkligheten och det tror jag att många kan känna igen sig i. Det är viktigt att inte ta sig själv på så förbannat stort allvar, utan kunna förlåta sig själv.
Hur känner jag igen en Zelda?
– Hon eller han, det kan lika gärna vara en kille, är en person som alltid måste käbbla emot på alla möten, räcker upp handen tio gånger och egentligen är ganska jobbig. Men samtidigt är det väldigt befriande med en person som vågar ställa de frågor ingen annan vågar. Zelda vågar vara den jobbiga. Och hon finns på varje arbetsplats.
Zelda är en tjej som vågar sticka ut. 
– Ja, det stämmer, jag ville inte att hon skulle vara en hjältinna med en massa fantastiska egenskaper för så ser ju inte verkligheten ut. Hon kämpar med sin vrede och vill samtidigt vara behaglig. Hon vill ha killen som är snygg, men gillar inte riktig den sidan hos sig själv. Det är ju så det är – det är svårt att erkänna att man är ganska liten på insidan samtidigt som man vill vara stor och stark. Det är ett klassiskt tema genom hela serien.
Zelda är inte rädd för att bejaka sin sexualitet – hon är faktiskt lite porrig.
– Ja, hon är ganska snuskig, men då har jag ändå plockat bort mycket. Jag tycker det är viktigt att ta upp och nyansera sexualiteten. Det är inte alltid som tjejtidningarna ger en korrekt bild. Sex kan vara både roligt och fult. Det ska inte vara som ”Sex and the city” hela tiden.
Varifrån hämtar du inspiration till serien?
– Jag utgår ganska mycket från mig själv, från folk jag träffar och bekantskapskretsen.
Då finns det kanske en och annan som har anledning att bäva för att hamna i serien i en mindre smickrande situation?
– (skratt) Jag snor inga karaktärer rakt av utan tar valda delar och knåpar ihop de mest extrema egenskaperna. Det finns väl en och annan pojkvän som varit oroliga för att hamna i serien.

Katarina Arnstad Elmblad"

http://www.aftonbladet.se/wendela/article14289647.ab

Lina ligger också bakom seriealbumet Maran och i Nöjesguiden står det att läsa; "I september släpps tecknaren Lina Neidestams nya seriealbum Maran. Det är feministiska porrserier med en folklore-twist där skogsväsen som Huldran får sin välförtjänta revival. Nöjesguiden pratade lite med Lina om hennes nya hit.

Är det svårt att rita trovärdigt sex?
– Det är sjukt svårt! Sex är inte så sexigt egentligen, det är slafsigt och svettigt och konstiga ställningar och osmickrande perspektiv och den snuskfaktorn ville jag ta med i Huldran. Jag ville kombinera det fulknulliga med det åtråvärt tjusiga och poserande sexet. Jag ville ha män i rollen som pinuppor, eftersom vår samtida bildkultur lider total brist på manlig objektifiering. Jag har valt att framställa Marans damer som okontrollerat driftstyrda eftersom jag är trött på bilden av män som kukstyrda monster och kvinnor som våpiga projektionsytor. Men jag har också låtit tjejerna vara passiva och männen aktiva i sexscenerna, så det är inte tvärtomspråket rakt igenom.
Var kommer din version av Huldran ifrån?
– Jag hade precis trillat över fenomenet Yaoi-manga, japanska bögporrserier som läses och ritas av tonårsflickor. Genren är en korsning mellan två tabun i Japan, kvinnlig sexuell frigörelse och homosexualitet. En typisk Yaoi-serie handlar om en dominant machoman som försöker förföra en mjukare och mer passiv karl. Dessa två stereotyper översatte jag helt enkelt till den arrogante kolaren Waldemar med grova arbetarnävar och hans finlemmade, blonda kolarkumpan Arvid som läser dikter så att han blir snurrig. Jag ville behålla en tabukänsla i historien så de är inte uttalat homosexuella, även om man förstår att Arvid är hemligt kär i Waldemar.
Vad är det svåraste med att rita serier?    
– Det svåraste är att hålla självkritiken stången så att den inte blir fullkomligt förlamande. Man ska vara både en lallande, härligt kreativ hippie och en sur och cynisk kritiker som påpekar bristerna.
Vad gör du när du får slut på idéer?
– Mitt problem är det rakt motsatta, jag har alldeles för många idéer för att hinna genomföra dem. Hittills har jag fått stryka både en kult av tonårshäxor, ett matriarkalt Gröna Vågen-kollektiv och en orgie i Bergakungens Sal ur manuset för att boken ska hinna bli klar innan deadline.  Men jag kan få slut på självförtroende ibland och tycka att allt är fult och dåligt och ”vad har jag för rätt att sitta här och rita snusk när världen brinner?”, men då brukar jag bara ha lågt blodsocker, så en Red Bull och lite grillchips brukar funka.
Vilka är dina bästa källor till eskapism?
– Den tråkiga jävla verkligheten är källan till all magisk och rafflande eskapism. Att sitta luspank och bostadslös på Arbetsförmedlingen en nollgradig onsdag i mars med snöblandat regn och mensvärk. Det är då man behöver krigarprinsessor som flyger över solgnistrande glaciärer på bevingade enhörningar. Men eskapismen är inte enbart till för att fly verkligheten, den behandlar ju verkligheten också. Alla gamla folksagor är ju sedelärande på något vis och på samma sätt kan eskapismen användas för att ta itu med teman som är högst reella och dagsaktuella. Som feministisk porr, till exempel.
Det du ritar känns pionjärt, men har du några förebilder inom genren?
– Undergroundtecknaren Robert Crumb blir ofta avfärdad som en gammal sexistisk snuskfarbror, och visst är han det, men det hindrar honom inte från att rita de mest fantastiska, djävulska amazonkvinnorna i seriehistorien."

http://nojesguiden.se/artiklar/litteratur-lina-neidestam-jag-har-manga-ideer