Av Mommy Mu
Snubblade av en händelse över detta. Kan vi verkligen ha det så här? Skall det vara så självklart att pappan skall diskrimineras?

 På måndag 31 januari tar Svea Hovrätt upp fallet där en pappa nekades vårdbidrag för sin son trots att han tar hand om honom lika mycket som mamman.

Föräldrarna är frånskilda men tar hand om sonen, som har en funktionsnedsättning, varannan vecka. Trots det är det mamman som får hela vårdbidraget eftersom sonen är folkbokförd hos henne.

Stockholms tingsrätt kom i mars förra året fram till att Försäkringskassan, i brist på annat kriterium, får använda barnets folkbokföringsadress som utslag vid beslut om vårdbidrag trots att det missgynnar fler pappor än mammor.

Tingsrätten menar att Försäkringskassan är skyldig att fatta beslut om vem av föräldrarna som ska få vårdbidrag och i de fall där föräldrarna är oeniga låta barnets folkbokföringsadress vara avgörande. Visserligen missgynnar det männen, men Försäkringskassan måste fatta ett beslut om vem av föräldrarna som har rätt till vårdbidrag.

DO hävdar i stället att Försäkringskassan måste följa principen om likabehandling när den fattar beslut i ärendet. Försäkringskassans tillämpning av lagen om handikappersättning och vårdbidrag strider mot EU-rätten på området.

Försäkringskassans tillämpning får ett diskriminerande resultat gentemot män vilket är ett brott mot förbudet mot indirekt diskriminering, oavsett om det funnits alternativ till Försäkringskassans tillämpning av folkbokföringskriteriet eller inte.

Idag saknas vägledande domar om vad som utgör indirekt könsdiskriminering, särskilt i frågor som rör socialförsäkring. Därför har DO överklagat Stockholms tingsrätts dom till Svea hovrätt.

För ytterligare upplysningar ring DO:s presstjänst 08-120 20 710.

Ärende JämO 2007/325

Hovrättens Mål nr T 3073-10 

Publiceringsdatum: 2011-02-07

Källa: http://www.do.se/sv/Press/Pressmeddelanden

Stämningsansökan:  http://bit.ly/jBYWyZ

Domen från Tingsrätten: http://bit.ly/lzkh3m

Domen från Svea hovrätt:  http://bit.ly/lZA5EK

Av: "Rospiggen"

Den 3 april 2010 skrev jag detta mail till enhetschef Yvonne Oliv på socialtjänsten i Kungsbacka kommun. Jag hade ringt två gånger i juni 2009 för att uttrycka min oro för flickan men jag kände att jag också ville få ner på papper det jag hade att säga.

Mailet är inlagt i sin helhet och i original men jag har av hänsyn till de inblandade tagit bort namnen på barnen och föräldrarna.

Hej Yvonne!

Mitt namn är Erica Peyron och jag skriver till dig i egenskap av vän till J.

Vår kontakt och vänskap började runt årsskiftet -08/-09 då jag via olika bloggar och länkar hittade till hans blogg där han skrev om sin kamp för att få vara far till sin dotter. Jag läste och läste och snart fick vi kontakt per mail och sedan per telefon. Jag greps av hans öde och kände att jag ville sträcka ut en hand och skrev till honom att om han behöver prata eller få stöd så var han välkommen att ringa mig. Vi pratade och pratade och han berättade hela sin historia för mig.

Det jag hörde i telefonen var en man trött och märkt av denna kamp men jag hörde också hans stora kärlek till sina barn. Då jag även bloggar själv fick jag en idé och det utmynnade i en bloggträff nere på Tjörn sommaren -09 tillsammans med andra pappor som inte heller de får ha någon kontakt med sina barn. Vi samlades några stycken i hans hem och det var dagar fyllda av gråt, förtvivlan men också beslutsamhet att det här är något vi alla vill jobba med och kämpa för - att även pappor är föräldrar. Det påverkade mig enormt mycket att se vad det gör med dessa pappor att inte få vara någon del i sina barns liv. Det bekymrar mig att man inte tar mer hänsyn till de konventioner vi har skrivit under, att de lagar vi har inte alltid följs och att det inte heller verkar tas någon hänsyn till det vi idag vet inom barnpsykologi och hur viktig deras uppväxt är med tillgång till båda sina föräldrar och därmed sina rötter och sin historia.

Dagarna under denna bloggträff var J:s son där och jag kände inget annat kring dem än ett stort lugn. Trots stress och bråttom på morgonen samt att vi var några gäster där var J lugnet självt och allt gick smidigt. Jag har inte träffat sonens mamma men jag vet att hon intygat att allt fungerar smidigt mellan sonen och hans far och det kan jag också intyga att det är även mitt intryck.

Jag undrar varför det inte vägs in vad sonens mamma har att säga? Jag undrar varför det är så att det ska utredas och förhalas när det gäller dotterns rätt till sin far när det fungerar utmärkt med sonen? Vi är så många som följer J:s kamp för sin dotter, vi är så många som träffat honom och lyssnat på hans fantastiska musik, vi är så många som träffat honom och ingen av oss kan varken se eller förstå vari hans brister som förälder skulle bestå.

Det vi ser är en hängiven, sorgsen och kampvillig pappa som älskar sin dotter. Han älskar sin son och vill inget hellre än att kunna vara pappa precis så mycket som han och hans dotter har rätt till. Det är inte bara J som i det här mister sin dotter - även dotterns släkt på pappans sida förlorar i det här; farmor, farfar, kusiner och andra släktingar.

Jag vädjar att socialtjänsten ser till barnperspektivet när det gäller lilla R för den flickan har förut glatt sprungit omkring i trädgården och plockat blommor, lekt med grannens hundar och sjungit med sin far och spelat in sånger i hans studio. Den här flickan har kvittrat högt inne i hans hus men den flickan läser jag nu att hon har suttit och vaggat på dagis, innesluten i sig själv. Att läsa det gör ont i hela mig.

Jag vädjar också till er att tänka igenom hela den resa som J och R tvingats göra i och med detta, att se till flickans behov av och rätt till sin far och sina rötter.

Vänligen

Erica Peyron

17 dagar efter detta mail står det det att läsa på bloggen "Sanningen om Daddy":

Rospiggen/Vingelpingla/Erica Peyron. Som likt Sue Ellen med darrande underläpp läser sin JR´s inlägg med tårarna rinnande på kinderna. En av pappsen favoritflickor, alltid redo att komma till undsättning.

Rospiggen bloggar själv men verkar mest kopiera den store idolens inlägg. Studerar till undersköterska men har inte fattat att vårdpersonal inte arbetar kontorstid. Hon verkar ha anammat budskapet om hur viktiga papporna är för sina barn till den grad att hon efter skilsmässan helt lämnat barnen i X-makens vård. Rospiggen kännetecknas av att hon skriver under alla listor som stöder pappors rättigheter. Det är inte så lite NKMR-varning utfärdad på Piggen.

Jag kan inte låta bli att undra över dessa ganska få dagar som gick mellan mitt mail och det som sen stod i nämnda blogg.

Av: Mommy Mu

Vi fick ett e-mail av en mamma som hade ett förslag till inlägg på Mommy´s. Och jag tycker det är jättebra. Även om det är ironi så är det precis så här det ofta går till i verkligheten. 


Av: Anonym mamma

Lättläst handbok i hur man som mamma skall agera för barnens bästa!

Jag som mor tänkte tänkte ta mig friheten att skriva ner lite bra råd för hur mammor på bästa sätt kan agera utifrån det allra bästa ur ett barnperspektiv vid en separation. Det absolut första du skall göra – och det är viktigt – är att ta kontakt med familjerätten.

Skynda dig så att pappan inte hinner före!!, och berätta fort, gråtande (gråtandet kommer vi att ta upp särskilt då det är oerhört viktigt för att din roll som mamma skall tas på allvar) hur farlig barnets pappa är. Ta gärna till i överkant, mest för att vara säker på att få alla sympatier.

Om du känner att det finns risk för att familjerätten inte kommer att lyssna - så ljug!
Ljuga är något bra och tillsammans med tårar är det en oslagbar kombination.
Nästan inget kan gå fel. Familjerättssekreteraren kommer att lyssna och tro på dig, för det är så de jobbar. Det är det de har betalt för och har gjort i alla år, lyssnat på mamman. Har du sedan turen att få en familjerättssekreterare som har det jobbigt hemma så kan vi bara gratulera – du har gjort ett riktigt kap!

Oroa dig inte för pappans krokodiltårar

Eftersom socialtjänsten styrs av ramlagar så är det mycket dagsformen på den du pratar med som styr dennes känslor, det kan du ha nytta av. Läs av din familjerättssekreterare, hitta den svaga punkten och använd din kunskap.
De har även betalt för att bry sig om barnen, den enda som är viktig det är just DU – barnets mamma. Tro inte på pratet om deras inställning om att pappor är så viktiga för deras barn, för det är bara en rökridå för att stå i bättre dager i andra länder.
Det är inget som i praktiken följs, så där har du som mamma inget att oroa dig för.

Se till att bli ledsen, upprörd, arg och framför allt fullständigt förkrossad varenda gång det pratas om pappan, det gör ju att barnet säger till dig som mamma att pappa är dum och det kommer att göra att du mår så mycket bättre i din övertygelse om att pappan är farlig för dig och ditt barn.

Du behöver inte oroa dig att pappan till ditt/dina barn skall få samma sympati om han blir ledsen och tårarna kommer, det kommer ändå bara ses som en snyfthistoria som ändå inte leder någonstans eftersom de på familjerätten är beredda på en sådan falsk attack från pappan. De går inte på den fasaden, för hur det än är så finns det ju inte ingen grund för dessa krokodiltårar. Mamma, du kan känna dig helt trygg.

Ställ under alla villkorsvis inte upp på samarbetssamtal med motiveringen att ”jag klarar inte av att vara i samma rum som pappan”, då slipper du.

Det är barnets skyldighet att du mår bra

Glöm aldrig att förbereda barnen på bästa sätt, se till att tala om vilken skitstövel pappan är, för familjerätten och tingsrätten lyssnar alltid på barnen och då är det ett bra förberedande jobb att se till att barnen säger att pappa är dum och aldrig vill träffa honom någonsin. Det är aldrig fel att vara ute i god tid.

Se absolut inte din egen del i situationen som har uppstått, utan skyll allt på pappan. Barnet kommer att ge dig positiv respons genom att likt en papegoja säga till dig att ”pappa är dum” och det kommer att göra att du mår så mycket bättre. Din självkänsla kommer stiga varenda gång du hör det, du har hjälpt ditt barn att bekräfta dig. Hur det än är så är det ju barnets skyldighet att se till att just du mår bra.

Om någon ger dig förslaget att du kanske behöver hjälp för att bearbeta det som har hänt, så slå det från dig snabbt och hårt och säg att allt är pappans fel. Du har ju faktiskt inga problem, ja förutom med pappan förstås men det är ju inte ditt fel.
Det är bättre att pappan lär sig att hålla sig undan och lämna dig ifred. För när allt kommer omkring så är det så att det är viktigt att du mår bra så att du kan utöva ditt mammaskap.

Något som är bra här, är att skapa ett mantra du kan upprepa för dig själv.
Ett förslag är att upprepa och trycka in i hjärnan att ”inget är mitt fel, inget är mitt fel, inget är mitt fel”, det är viktigt att upprepa det ofta så att det bara sitter som en smäck
Skriv gärna en lapp och sätt på kylskåpet så blir du påmind ofta. Ett annat förslag är ett annat mantra såsom ”allt är pappas fel, allt är pappas fel”, detta är menat som en hjälp för barnet. Det skall således upprepas högt och ofta i barnets närhet. Barn mår bra av att veta hur det är.

Inget vapen i universum har större kraft än en mammas tårar

Gråt alltid, en mammas tårar är rena rama krigsföringen som inte kan misslyckas framför allt hos familjerätten. Dessa tårar är mycket bättre är vilket vapen som helst.
Inget vapen i hela universum har större kraft än en mammas tårar.

Något som är mycket viktigt och som inte får glömmas bort är att absolut inte känna någon som helst empati eller sympati med ert barn, för minsta känsla att barnet mår dåligt över att inte få tycka om sin pappa måste omedelbart motas bort för annars faller allt och du kan inte göra ditt jobb som mamma bra.

Nu skall vi skriva om något mycket viktigt, det skall handla om en brottslig handling.
Det finns pappor som kidnappar sina egna barn, ja det är sant. Skulle denna katastrof hända, så polisanmäl genast. Kidnappning är förbjudet och straffbart.

Däremot så är det inga problem om du som mamma skulle vilja flytta till ett annat land och ta ditt/dina barn med dig. Kolla bara upp det landets regler och lagar, det är nämligen de som då kommer att gälla. Åter igen så kan du känna dig trygg.

Strunta fullkomligt i ert barns rätt till könsidentifikation om det är pojkar ni har, för hur det än är så kommer barnet att passa in i det samhälle många vill ha där det inte skall finnas könsroller. Utan se det som att du drar ditt strå till stacken till det nya samhället som håller på att byggas upp, du har gjort något mycket bra.

Rör inte min föräldraroll, den är min och endast min, det är nämligen jag som är mamma.Kosta vad det kosta vill, om det så är mitt eget barn som får betala.

Av "Mommy Mu"
För mammor finns det en oskriven lag, den står inte i lagtexten men används flitigt av både socialen och våra domstolar. Den är direkt riktat till mig som mamma och i osynligt bläck står
det; Du har rätt.

Vad är det jag som mamma har rätt till då?

Jag har rätt att bortse från sanningen, den faktiska sanningen till förmån för mina känslor. Mina känslor är allra viktigast, alla vet att mina känslor är min sanning. Vi vet också att sanningen är mycket viktig, man får inte ljuga.

Men jag har rätt att ljuga och hitta på om jag anser att det är det bästa för mitt barn och mig. Och talar jag utifrån mina känslor håller jag mig ju till sanningen. Mina känslor = min sanning = sanningen. Alltså, lögnen blir sann. En urenkel ekvation och alldeles sann.

Min sanning kan inte överbevisas, det är det optimala sanningen. Det finns ingen bevisbörda som kan läggas på mig. Bryter jag benet ser man på röntgenplåten att benet är brutet, det är en sanning. En annan och viktigare är sanningen om min upplevelse, den kan ingen bevisa. Den upplevda sanningen är min sanning, den enda som betyder något.

Om jag upplever att mitt barn mår dåligt tillsammans med barnets far, då är det min sanning. Det är den jag kommer att framställa som ett slags bevis, min upplevda sanning. Det spelar ingen roll om andra säger att barnet mår bra tillsammans med sin pappa, jag äger rätt till min sanning och den skall respekteras. Jag har rätt, andra har fel. Jag menar, hur många sanningar finns det?

Hänger ni med?

Han är ju en viktig del av  barnets liv

Man skall tänka på sig själv, sätta sig själv främst. Det matas vi med dagligen, alla som vill utveckla sig själv vet och strävar efter det.

Jag mår dåligt av att inte ha mitt barns hos mig, min känsla, min sanning, sanning. Jag har rätt i min utveckling att tänka på mig själv, vara lite egoistisk. Jag strävar efter att må bra och mår bra av att ha mitt barn hos mig, min känsla, min sanning, sanning.

Jag vill också att mitt barn skall lära sig hur viktig sanningen är, man får inte ljuga. Det är viktigt. Jag vet också att det är en del i barnets utveckling att hitta sina egna känslor, sin sanning. När barnet ser att jag är ledsen och frågar varför, då skall jag inte ljuga. Jag berättar för barnet om känslorna jag har för hennes far, att jag mår dåligt av att tänka eller träffa honom. Mitt barn bli ledsen, vi är ledsna tillsammans, våra känslor, vår sanning, sanning. Nu mår vi tillsammans dåligt när vi tänker hennes far, vi är ledsna. Är man ledsen då mår man dåligt, nu mår mitt barn och jag tillsammans dåligt när vi tänker på hennes far. Vår känsla, vår sanning, sanning.

Vi är ledsna tillsammans och tröstar varandra, vi känner den där djupa närheten när känslor sammanstrålar och blir vi som en. Vi pratar ofta om mitt barns far, han är ju en viktig del i mitt barns liv. Jag vet inte längre om det är jag eller mitt barn som blir ledsen först och mår dåligt, jag vet bara att mitt barn känner samma som jag inför hennes far. Jag förstår henne, jag känner ju trots allt lika som henne.

När berättar för mitt barn att det skall bli umgänge snart med hennes far blir hon ledsen och jag ser att hon mår dåligt, då mår jag också dåligt. Jag vill inte att mitt barn skall vara ledsen och må dåligt, jag ser ju att hon gör det. Som mamma måste jag stötta mitt barn, det är min plikt och vilja. Jag berättar för socialsekreteraren att mitt barn mår dåligt varje gång vi pratar om hennes far. Socialsekreteraren förstår det när hon ser det gråtande barnet och säger att hon skall slippa umgänge och förstå då blir mitt barn glad igen. Det värmer ett modershjärta, jag vill ju att mitt barn skall må bra och vara glad.

Känslor skall inte ignoreras, det är helt tvärtom, känslor är mycket viktiga. Barnens känslor vid en tvist skall alltid beaktas och respekteras. Lyssna på barnen. Allt skall ske ur ett barnperspektiv, det råder ingen tvekan om det.

När mitt barn får frågan; Hur känner du inför din far av socialsekreteraren så berättar barnet om sin känsla, känslan som vi numera känner igen som en sanning.Mitt barn svarar; Jag mår dåligt. Varifrån kommer hennes känsla?

Många har sett och läst Daddys blogg sedan starten 2008. Många har fängslats av mitt och min dotters öde. Många har fått ögonen öppnade för hur det kan gå till i vårdnadstvister. Hur socialtjänsterna tar parti och domstolarna dömer ut barns pappor ur deras liv helt slentrianmässigt. 

Men många har också förfasats över det man sett som mans och pappaaktivism. Många har menat att jag, på grund av att jag är kritisk till statsfeminismen som råder i vårt land, är kvinnohatare . Inget kunde vara mer felaktigt.

Men kanske många mammor och kvinnor dragit sig för att läsa och skriva på den här hemsidan. Kanske det har saknats ett kvinnligt perspektiv på problemen som jag har haft svårt att ge av naturliga orsaker.

Därför tänker vi nu på Daddys-Sverige försöka råda bot på det genom att öppna Mommy's blogg. Två mycket kloka och duktiga kvinnliga skribenter, tillika mammor kommer på den här bloggen att dela med sig av sina erfarenheter, sin kunskap och sin visdom. För det här problemet drabbar inte bara män och fäder. Det drabbar även kvinnor. Mammor, far och mormödrar, systrar, döttrar, kusiner, mostrar, fastrar.
Dessa kvinnor förtjänar också att höras. Därför är vi nu hemskt glada att kunna öppna denna nya blogg.

Förhoppningsvis kan det även tvätta bort lite av den orättvisa stämpeln denna hemsida fått  som kvinnofientlig. 

Och därmed lämnar jag ordet på denna blogg över till dom två Mommy's som härefter kommer att driva den. Huruvida dom vill göra det under sina riktiga namn eller inte är helt upp till dom. Men med tanke på det otäcka hat som från vissa håll riktas mot kvinnor som ses som "förrädare", så förstår jag helt och fullt om man vill vänta med det.

Härmed förklarar jag Mommy's blogg officiellt öppnad.

//Daddy