Nu är jag faktiskt irriterad. Hörde på radion i dag att det nu satsas miljoner, närmare bestämt 13 miljoner kronor, igen på våld i nära relationer. Ja men det låter väl jättebra tycker många och visst, det är det. Det skulle satsas pengar i ett mångårigt projekt där Beatrice Ask är jätteglad och Angela Beausang, ROKS, gnuggar händerna och uttrycker sin önskan att ROKS får vara delaktig. Carin Götblad skall vara samordnare och känner sig hedrad över uppdraget. Det skall avhandlas våld mot kvinnor och barn samt hedersrelaterat våld.

Jag är fullständigt med på att detta är jättebra. Men inte en gång hörde jag om kvinnors våld mot män. Skulle tex inte barnen fara lika illa av att bli utsatta av våld från en mamma som av en pappa? Skulle barnen fara mindre illa av att bevittna våld som utförs av en mamma mot deras pappa? Vad handlar det om egentligen?

Angela Beausang gör ett helt fantastiskt uttalande; ""Beatrice Ask lovade häromveckan att ta tag i Rikspolisstyrelsen och se till att polisen gör sitt jobb och följer med hotade kvinnor som behöver hämta sina tillhörigheter i hemmet. Om det hörde vi inget i dag", skriver ordförande Angela Beausang i ett pressmeddelande."Överlag hade vi förväntat oss något mer radikalt från regeringen" skriver hon."

Det är inte det att jag inte förstår att hennes engagemang ligger hos kvinnorna. Däremot påstår jag att engagemanget inte ligger hos barnens bästa, vilket hon påstår att det gör. Det kan jag påstå då hon tydligt i alla tider har visat att hon slår från sig kvinnors våld mot män och barn. Uttalandet gör hon där det syftas till våld i nära relationer, vad det nu betyder.

Jag är glad att det skall satsas tid, engagemang och pengar till hedersrelaterat våld. Det skall under inga omständigheter utföras i Sverige, helst inte någonstans. Men en fråga som klistrar sig fast är, hade våldet varit mestadels riktat mot män, hade det varit lika intressant då?

Varför är inte alla barn lika värda i dagens Sverige?





 

Jag tänker hålla mig kvar vid ämnet separation då jag tror att det är där allt startar för hur barnen kommer att uppleva separationen genom hur vi vuxna hanterar det. Jag hittade en text jag tycker beskriver det så bra och väljer att lägga in hela texten rakt upp och ner.

Separation
I en separation kommer du i kontakt med känslor från dina tidigare separationer. Dessa känslor färgar upplevelsen av den nuvarande separationen. Om  du som barn kände dig trygg eller otrygg spelar en stor roll i hur du som vuxen klarar av en separation.
 
Kanske överväger du eller är mitt i en separation (eller någon närstående), eftersom du läser detta. Kanske är det länge sedan du separerade och andra säger till dig att  gå vidare men du kommer ingen vart…

Hur just du upplever en separation beror på vad du har för erfarenheter med dig. Om du som liten kände dig älskad och trygg, eller hjälplös och övergiven, spelar en avgörande roll.

Förenklat kan man säga att du, om du kände dig  trygg och älskad, har en grundläggande känsla av tillit med dig. Du kan 
 fortfarande känna sorg i en separation, men du har en tillit till att saker och ting ordnar sig. 

Om du kände dig otrygg och övergiven som liten drog du förmodligen slutsatsen (som barn gör) att felet låg hos dig. Då spelar det ingen roll att du är vuxen och intellektuellt vet bättre – du känner dig förmodligen övergiven. Och misslyckad och dålig… Du har kommit i kontakt med känslor som du har burit sedan  du var barn, men upplever dem nu som om det var något nytt. 

Viktigt att läka gamla sår
 
De flesta inser inte att separationen har fört dem i kontakt med gamla begravda känslor som färgar upplevelsen av den aktuella separationen (ungefär som färgampuller ibland används som stöldskydd och färgar sedlarna om någon försöker stjäla dem). Om separationen drar upp oläkta sår i ljuset kan det vara svårare att komma vidare. Men vi utvecklas hela livet. En del har lyckats att läka såren i efterhand, exempelvis genom psykoterapi eller goda nära relationer senare i livet. Då behöver inte gamla känslor återkomma i en separation.

Separationen kan också vara en ny möjlighet att i efterhand läka gamla sår. En inkapslad varböld behöver tömmas på var för att kunna läka, det är på samma sätt med inkapslade känslor. De behöver lösas upp (inte täckas över) för att du ska kunna lämna detta bakom dig och gå vidare.

Om du täcker över det du känner, kanske genom att inte tillåta dig att känna utan låtsas att du mår bättre än du gör, då bär du det vidare tills nästa gång känslan återkommer i en liknande situation. 

Att tänka på om du är i en separation
 
Dina upplevelser är färgade av tidigare upplevelser

Inse att det du känner inte beror på den andre personens agerande. Han eller hon har bara tryckt på knappen till allt du har lagrat inom dig som är relaterat  till separationer. Allt från en inbillad rädsla att dina föräldrar skulle lämna  dig till verkliga upplevelser av separationer (vare sig du medvetet kommer ihåg  dem eller inte). Om det på något sätt var för svårt för ditt psyke att hantera detta så har det lämnat spår i dig och färgar din upplevelse av separationen.

Bearbeta och få perspektiv

Gör det arbete som krävs för att du ska läka dessa sår. (Om någon har kört på dig i en slalombacke och du har
brutit benet så frågar inte din kropp efter vems fel  det var om den ska läka benbrottet – den gör sitt bästa oavsett.)  Det är ditt liv det handlar om!

Sök dig exempelvis till familjerådgivningen om du känner att du behöver hjälp. 

Prata med vänner, och skriv gärna dagbok under en tid. Det hjälper dig att bearbeta och få perspektiv.

Använd gärna mindfulness (medveten närvaro) för  att komma vidare 

Fly inte från det du känner genom att skuldbelägga någon av er, eller använda mat, alkohol eller annat för att döva känslorna. Lös istället upp dem genom att möta dina känslor.

Försök att känna känslan i kroppen rent fysiskt. Hur hjärtat bultar, tårarna bränner bakom ögonlocken eller det bultar i tinningarna. Vad det nu är – välkomna det. 

När uppmärksamheten dras bort från upplevelsen här och nu och in i malströmmen av tankar – notera tankarna som strömmar förbi, men fastna inte där. 

Återgå till den fysiska upplevelsen i kroppen, tills du känner att det lättar. (Förmodligen behöver du göra detta många gånger för att lyckas.)


 

Att kunna gå vidare kan för en del människor vara mycket svårt och det är på något sätt lättare att stå kvar och stampa på samma ställe. Älta och grunda sig med massor med må dåligt känslor som håller fast i det förflutna. Tillsut fastnar det så djupt och blir en del av identiteten och att kunna bryta det kan för vissa personer bli en identitetskris. Jag tror att detta många gånger ligger till grund i svåra vårdnadstvister som mängder av barn och föräldrar får gå genom. Barnen dras in i vuxnas oförmåga att kunna bearbeta den sorg en separation kan innebära. I mitt förra inlägg tog jag upp de fyra sorgefaserna. Jag har funderat mycket på vad det är som gör att man fastnar i någon av faserna och blir stående på samma punkt och går bakåt och inte framåt.

Varför har en del människor lättare och andra svårare att släppa taget om det förflutna och andra så mycket lättare att kunna gå framåt och in i framtiden? Vad ligger till grund till det beteendet, eller beteende förresten, är det ett beteende eller något annat?

Vad ställer det för krav på alla professionella som jobbar med vårdnadstvister? Skulle vi i mänsklighetens namn kunna ställa större krav på dom som har valt att jobba med människor och då framför allt med barn i separation att tidigt se tecknen på att detta kommer att bli en svår tvist där barnen kommer i kläm mycket tidigare än som nu sker? Helt enkelt fånga upp innan det är för sent. Det måste väl under alla år dokumentreras och gjorts utredningar och studier på hur det ser ut från början när det har blivit en svårt tvist där barnen kommit i kläm? Ta lärdom och ändra på hanteringen av människor och då framför allt barnen. Barnen har inte valt att bli indragna i vuxna människors problematik. Är det inte så att vår lagstiftning skall skydda barnen? Har inte barnen mänskliga rättigheter? Murar vi fortfarande in barnen i murar?  Har vi inte tagit lärdom av dåtiden och vad resultatet i barnens framtid blivit? Har vi inte förstått någonting när det gäller barnen?

Har erfarenheten när det kommer till vårdnadsfrågor helt falerat eller kanske inte ens upptäckts när det gäller att se tidiga tecken på när barn kommer att fara illa i en tvist. Varför har inte barnen advokater som är specialutbildade och har som uppgift att föra deras talan och helt bortse från föräldrarnas behov? Jag vet fall där barnen hade advokat, men i samtliga fall har advokaten trots allt fört mammans talan och advokaten har inte förstått vad han eller hennes jobb har bestått i. I ett fall rekommenderade advokaten mamman att uppmana barnen att rymma från pappan. Vilket också skedde.

Vad kan vi göra? Hur kommer vi till rätta med denna fullständigt förkrossande tillvaron för så många barn?

This is your new blog post. Click here and start typing, or drag in elements from the top bar.

Efter en tids bloggpaus så väljer jag av olika anledningar att börja upphörandet av pausen att lägga in en mycket intressant och tänkvärd artikel om olika faser i ett sorgearbete. Detta har jag studerat när jag läste psykologi och just då gick jag genom en stor sorg och lärdomen om sorgearbetets alla 4 faser hjälpte mig vidare framåt i livet. Jag har många gånger tänkt på detta när jag har följt olika svåra vårdnadstvister och jag är övertygad om att en separation har alla dessa faser. Det svåra är när en eller båda personerna fastnar i en av faserna och förmågan att inte kunna gå vidare helt stoppas upp. Jag önskar att fler skulle kunna se att en separation behöver alla faser för att kunna gå vidare och kunna hantera sorgen för barnens skull på bästa sätt. Tveka aldrig att ta professionell hjälp då det gynnar barnen. Sätt alltid barnen i första rum.

Artikeln som är kort och väldigt lättläst;

Olika faser i sorg och kris Skriven av DavidE, sajtvärd för Psykologi iFokus. För att lära sig förstå sina egna och andras reaktioner i sorg eller kriser av olika slag kan detta kanske vara till hjälp?

För att lära sig förstå sina egna och andras reaktioner i sorg eller kriser av olika slag kan detta kanske vara till hjälp?

Det här är samma indelning som sjukvården och präster/diakoner använder vid svåra krisreaktioner.

Sorg och kriser drabbar oss alla någon gång under livet. En närståendes död, arbetslöshet, sjukdom, ekonomiska problem. Anledningarna kan vara många.

Chockfasen Chockfasen kan vara från några korta ögonblick till flera dygn. Man håller då ifrån sig verkligheten och de besked man får. Människor reagerar på olika sätt i denna fas - en del kan skrika ut sin sorg, andra blir som förlamade. I de fall krisen börjat stegvis, kanske då en sjukdom utvecklats till ett gradvis värre tillstånd, märks inte chockfasen, utan många går vidare till nästa fas.

Reaktionsfasen Nu börjar man inse vad som skett. Den nya situationen ska nu bli ett med ens liv, och reaktionen kan bli svår. Ofta försöker man intensivt att hitta någon mening med vad som skett. Frågan "Varför?" upprepas ofta gång på gång. Förklaringarna blir ibland av magisk natur.

Försvarsmekanismer använder de flesta människor och de är grundläggande för vår psykiska hälsa båda till "vardags" och i kriser. Ibland kan de dock försvåra bearbetningen av en kris.

Undertryckande - man låter inte sorgen få direkt utlopp utan anstränger sig för att visa en behärskad fasad.

Regression - återgång till barnsligt beteende, exempelvis genom att önska att andra ska ta över ansvaret. Tablett- och/eller alkoholmissbruk kan också bli följder.

Förnekelse - en typ av bortträngning - "det här har inte hänt".

Projicering - någon annan beskylls för det som hänt.

Isolering av känslor - separation av känslor och intellekt då man lugnt berättar om vad som hänt. Många uppfattar det som ett moget sätt att hantera situationen. Istället kan det få svåra konsekvenser genom att de isolerade och förnekade känslorna kan ge andra symtom som ångest och sömnstörningar.

Bearbetning och Nyorientering I dessa faser har man kommit över det allra värsta och börjar se framåt.

Under bearbetningsfasen accepterar man så småningom det som skett, och kan till och med börja intressera sig för tidigare aktiviteter.

Under nyorienteringen klarar man sedan så sakta att ta in sin sorg och förlust i den egna livshistorien. Ett ärr lämnas kvar, men man fungerar i kontakten med andra och med livet utanför.