Det kom ett mail från läsaren Goran. Efter att han i korta ordalag berättat om sin historia och vilken tur han hade jämfört med mig blev jag nyfiken och frågade om han ville skriva den i en artikel. Igår kom den. Och jag är enig. Goran hade tur. Den största turen var att han råkade få en handläggare på familjerätten som inte genast avfärdade honom som en hustru och barnmisshandlare. Men det betyder förstås inte att han inte gått igenom ett helvete ändå.

Jag är hemskt tacksam för att han ville dela sin historia med oss andra. Jag önskar att fler pappor ville göra detsamma, men det är ofta rätt trögt. 

Jag tror det beror på flera saker. Män har ofta problem att se sig i en offerroll. Det är inte manligt. Män är ovanare än kvinnor att skriva om sina upplevelser och tankarna kring dom, och tror jag också att det kan bero på en instinktiv motvilja att återuppleva det helvete man har bakom sig. Det är i alla fall det största hindret för mig.

En annan sak som slår mig då jag läser denna historia är hur ofantligt mycket av kvinnors"våld" i hemmet som aldrig hamnar i statistiken. Nog för att det säkert finns mörkertal på båda sidor, men jag tror att detta är mycket större. Vi ser ju inte Gorans frus beteende som misshandel. Inte när det är kvinnor som kontrollerar och skrämmer. Tvärtom däremot.

Men läs hans historia och berätta sedan för mig vad man skall kalla det istället?

Goran är man. Därför har han inga skyddade boenden att uppsöka. Istället tvingas han sova i bilen. Nu satsar regeringen ytterligare 42 miljoner på att bekämpa mäns våld mot kvinnor, medan männen som är lika hårt drabbade lämnas åt sitt öde. Jag hoppas att Reinfeldt och Sabuni läser denna historia och skäms en smula över sin märkliga syn på rättvisa och jämställdhet.

Som sagt Goran hade tur och träffade på myndighetspersoner som agerade proffessionellt. Jag vill påstå att det nog snarare är ett undantag än en regel idag. 

För om man kallar det att ha tur, ja då är det väl något som är allvarligt galet?

Här kan du läsa berättelsen sin helhet.
'

För övrigt:

Noterar vi med stor glädje domen från Skellefteå tingsrätt som gav en till polisen våldsanmäld pappa egen vårdnad. Ett trendbrott minst sagt. Kanske familjerätterna och domstolarna sakteliga börjar förstå mer om den här sortens mammor? Dom måste sluta belöna umgängessabotörerna. Precis som för övrigt Hanne Kjöller skriver i sin utmärkta ledare i DN. Det är sådana ledare som gör att man är beredd att förlåta henne för en del hon skrivit tidigare. Men även ledarskribenter blir väl klokare med åren?

Ur domen: Efter att ett par separerat stämde mamman, (efter att ha flyttat iväg med barnet), pappan och yrkade ensam vårdnad om den nu fem år gamla sonen.

Mamman anmälde pappan för brott både mot henne och mot sonen begångna både före och efter separationen.

Två tidigare förundersökningar mot pappan har dock lagts ned, och även om en förundersökning fortfarande pågår så har något åtal ännu inte väckts. 

Tingsrätten finner därför, och med hänsyn till vårdnadsutredningen, att båda föräldrarna får anses ha god omsorgsförmåga om sonen. Då parternas samarbetsproblem är mycket allvarliga, anför rätten vidare att den gemensamma vårdnaden bör upplösas. Efter en samlad bedömning finner tingsrätten att pappan är den som bäst kommer att se till att sonen får en nära relation även med mamman. Pappan tillerkänns därför ensam vårdnad.

Skellefteå tingsrätt
T 1803-10
Vårdnad 

Kommer ni ihåg kampanjen som startades i kölvattnet av Assangeaffären? Den som kallades #Prata om det? Den som av grundaren Johanna Koljonen påstods ha uppstått helt spontant, men som egentligen inte alls gjorde det. 

Det visade sig istället vara en planerad kampanj för att stödja Julian Assanges två våldtäktsanklagare, Ardin och Wilén. Och den blev ju lyckad. Man kammade till och med hem stora journalistpriset. Tänk er det, journalistpriset för något som åtminstone startade som en ren lobbykampanj? Och nu skall den visst bli bok också.

Nu har någon okänd person vid namn Jenny Walker (som jag misstänker är ett alias) gjort en liknande kampanj, men kallat den #Prataomdom istället. Vilka "dom" är förstår ni då ni går in på hemsidan. Detta mailade hon ut till ett antal bloggare för några dagar sedan.

På sidan finns bland annat en feed som automatiskt fångar upp alla twitterinlägg med hashtaggen #prataomdom. 

Jag tycker det är en kul idé och slår därför ett slag för den här på bloggen. Inte för att det är någon större risk för att den kommer att vinna några fina journalistpriser, men det gissar jag att upphovskvinnan är väl införstådd med. Sådana vinner man inte i Sverige genom att #prataomdom. Det förstår nog dom flesta vid det här laget.

Brottsoffermyndighetens övergripande mål är att främja brottsoffers rättigheter, intressen och behov. Så beskriver sig myndigheten själv på sin hemsida. Och det är väl bra att det finns en myndighet som stöder och hjälper alla som drabbas av brott i Sverige? Men hur är det ställt med den saken egentligen? Rätt dåligt visar det sig vid en närmare granskning. Heterosexuella vita män räknas nämligen inte då staten och dess myndighet talar om brottsoffer.

Nu är det allmän pengautdelning ur skattekassan till alla som vill forska, utveckla metoder eller genomföra liknande åtgärder mot våldet i vårt samhälle. 42 nya friska skattemiljoner skall delas ut. Våldet är ett stort samhällsproblem som drabbar offren särskilt hårt. Bra att regeringen vidtar åtgärder, eller hur? Men innan ni springer iväg och skickar in era projektidéer så bör ni läsa det finstilta. Så här står det:

Regeringen har gett Brottsoffermyndigheten i uppdrag att fördela medel till forskning, metodutveckling och andra liknande insatser, vilka syftar till att öka kunskapen om mäns våld mot kvinnor, inklusive sexuellt våld och andra sexuella övergrepp. Sammanlagt ska 42 miljoner kr fördelas 2011-2014, varav 10 miljoner kr under 2012.

Uppdraget är ett led i regeringens arbete för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck, våld i samkönade relationer samt prostitution och människohandelför sexuella ändamål. För att långsiktigt kunna förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, inklusive sexuellt våld och andra sexuella övergrepp, krävs ökad kunskap om såväl offer som förövare. 

Återigen skall alltså skattebetalarna punga ut med nya friska miljoner till kvinno/brottsofferjourer, genusforskare och kriscentrum. Vid makttillträdet 2006 slängde regeringen en miljard skattekronor rätt ner i samma hungriga fågelgap. Resultatet blev att anmälningarna om kvinnovåld ökade. En paradox kan tyckas, men kanske inte helt ologisk? Vad fick vi skattebetalare för den miljarden då?  Ja, inte vet jag, och knappast någon annan heller? Vad fick brottsoffren? Ja kanske en hand att hålla i under rättegången, men bara om man råkade vara kvinna. Däremot fick ju många genusforskare och feminister råd att hålla flotta seminarier och bo på flotta hotell. 

Som socialresurs / Dialoga relationsvåldscentrum samt  barnhuset i Göteborg till exempel som 2010 höll konferens om brottsoffren barn och ungdomar. (Man älskar särskilt detta tema).

Så här fördelade sig kostnaderna för konferensen:
Konferenslokal/förtäring, i Göteborg, inkl kaffe, luncher ochkvällsmiddag & tekniksupport: 220 000:-
Föreläsarkostnader(arvoden, resor, hotell) 20 000:-/föreläsare x 4= 80 000:-
Konferencier2 dagar 2 x 10 000:- 20 000:-
Inbjudningar & Info mtrl 5 000 kr
Dokumentation av konferensen Framtagn, tryckning, distribution: 5 000 kr
Planeringsarbete Barnhuset + Dialoga: 45 000 kr
Administration Ex inbjudningar, anmälningar, delt.listor, namnskyltarSammanställn, utvärderingar, ek sammanställn hela konferensen 35 000 kr
Slutrapport och redovisning av projektet Barnhuset + Dialoga:10 000 kr

SUMMA: 420 000 kr

Lite kuriosa: 2007 anordnade jag och Pappa-Barn i Göteborg ett seminarium med tre inbjudna talare på stadsbiblioteket. Alla stadens socialsekreterare, åklagare, domare och poliser som sysslade med barnfrågor bjöds in. Det bjöds även på kaffe och macka i pausen. 

Den totala kostnaden blev ca 3000 kronor vill jag minnas, inklusive lokal. Det bekostades av en hundring i inträde.
Jag undrar hur många av dessa barnavärnande relationsvåldsbekämpare som skulle vara intresserade att jobba om man hade den budgeten? Det vore intressant att se.

Redan på Google får man upp Eva Lundgren och Gun Heimers totalsågade forskarrapport "Slagen Dam". Den som hävdar att närmare hälften av alla kvinnor i Sverige misshandlas av sin man under sin livstid. Testa denna tes själva om ni någon gång befinner er i ett rum med ett antal kvinnor. Be alla som någon gång har misshandlats av sin man att räcka upp handen och se om hälften gör det. Pröva sedan samma sak i ett rum med män för skojs skull.

Men denna rapport är grunden till hela miljardrullningen inom detta område. Alla genusforskare och andra feminister som idag lever gott på Sveriges skattebetalare borde skicka blommor till Lundgren och Heimer. Det borde för övrigt alla mammor som med hjälp av falska anmälningar om våld, lyckats göra sina barn faderslösa också göra. Särskilt kanske bedragerskan Mia Eriksson i Gömda som numera lever miljonärsliv i Arizona på allas vår bekostnad. Det var enligt uppgift "slagen dam" som gav henne asyl i USA.

Någon seriös forskning som stöder myten om det våldsutövande mansmonstret finns inte. Däremot finns det hundratals seriösa rapporter som fullständigt smular sönder "slagen dam", men dom bryr man sig inte om. Istället använder man sig fortfarande av detta falsarium till forskning för att legitimera miljardbedrägeriet.

Det vidrigaste av allt, kan man tycka, är att man främst gör det på barnens bekostnad. De som man påstår sig vilja hjälpa.

Kvinno/brottsofferjourerna fick 2010 totalt:  för vidareutbildningar, "samordningsprojekt" o dyl : 8.675.000 kr (med dylikt menas bland annat kvinnojouren i Mark som fick 25 000 kronor för att fira tioårsjubileum).

Utöver detta fick även brottsofferjourernas riksförbund verksamhetsstöd på: 6.500.000 kr

ATSUB, ISIS; HOPP och andra föreningar aktiva mot incestbrott: 
560 000 kr

Irakiska Kommittén för Kvinnors Rättigheter,IKKR 38 000 kr

Studentkåren, Ersta Sköndal Högskola 40 000 kr Seminarium om våldsutsatta barn.

Resurscenter för rysktalande kvinnor, Berus 25 000 kr


Rädda Barnens Distrikt i Uppsala 155 000 kr Informations-och utbildningsinsatser med tema barn som brottsoffer

Women’s Liberation, Göteborg 23 000 kr Seminarier och studiedagar om offer för våld i närarelationer och hedersrelaterat våld

Kommittén för Försvaret av Kvinnors rättigheteri Iran, KFKI 150 000 kr

Trollhättans Stad, Omsorgsförvaltningen 600 000 kr Informations- och utbildningsinsatser inom projektet Frida

Ungdomsmottagningen i Lund 18 000 kr Aktivitetsdagar för unga kvinnor som utsatts för våld i nära relation

RFSL, Stockholm 450 000 kr RFSL:s brottsofferjour
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) 700 000 kr Studie av offer för utpressningsbrott och otillåtenpåverkan riktad mot företagare (undantaget från genusregeln)


Sedan passade myndigheten även på att dela ut 900 000 kr till sig själva också varav nära hälften användes till att konferensa för.

Forskningsanslag 2010:

Ok forskningen då? Vilken forskning har man stött under året som kan komma alla brottsoffer till gagn?  (*låt er inte luras av till synes genusneutrala formuleringar). Hur många forskningsprojekt hittar ni som handlar om manliga brottsoffer? Jag hittar till min förvåning och glädje faktiskt ett. 

Fil.dr Karl Ask, Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet 800 000 kr Emotionalitet och benägenhet att uttrycka känslor- källor till diskriminering av brottsoffer? 

Fil.dr Chris von Borgstede, Psykologiskainstitutionen, Göteborgs universitet 800 000 kr Att förbättra bemötandet av offer för våld i närarelationer: Instrument för påverkan av normeroch attityder

Professor Margareta Hydén, Institutionenför samhälls- och välfärdsstudier,Linköpings universitet 500 000 kr Mäns våld mot kvinnor i nära relationer.En studie av offrens sociala nätverk, slutanslag

Fil.dr Susanne Lindström, Institutionen förkultur och medier, Umeå universitet 800 000 kr The role of the Internet as a surrogate socialnetwork in situations of domestic violence inSwedish context, fortsättningsanslag

Professor Ann-Christin Cederborg, Institutionenför barn- och ungdomsvetenskap,Stockholms universitet 468 719 kr Människohandel/koppleri med barn och unga försexuella ändamål. Vad går att lära av Rättsväsendetoch brottsoffrens erfarenheter?, fortsättningsanslag

Fil.dr Christopher Collstedt, Historiskainstitutionen, Lunds universitet 632 000 kr Män som offer för våldsbrott. Synen på våld mellan män i samhällsdiskurs och rättslig hantering.En komparation över tid

Med.dr Ingela Danielsson, Klinisk vetenskap,obstetrik och gynekologi, Umeå universitet 225 360 kr Ungdomars utsatthet för våld: riskfaktorer, samband med alkohol, drogbruk och hälsa, fortsättningsanslag

Fil.dr Mats Forsman, Centrum för våldsprevention,Karolinska Institutet 800 000 kr Förekomst och psykologiska konsekvenser avutsatthet för brott bland icke-heterosexuella individer:Från barndom till vuxen ålder.

Doktorand Ole Hultmann, Drottning SilviasBarn- och ungdomssjukhus/Psykologiskainstitutionen, Göteborgs universitet 500 000 kr Utvärdering av behandling för patienter inom BUP som upplevt våld i hemmet, fortsättningsanslag.

Docent Håkan Jönsson, Socialhögskolan,Lunds universitet 499 270 kr Vad innebär ’Empowerment’ för personer som utsatts för våld i nära relationer?, fortsättningsanslag

Docent Ingela Kolfjord, Fakulteten förHälsa och samhälle, Malmö högskola 447 444 kr Kvinnors förhållningssätt till polisanmälan och medverkan i polisutredning i relation till uppbrottsprocesserur våld, fortsättningsanslag 

Professor Christian Kullberg, Akademin förjuridik, psykologi och socialt arbete, Örebro universitet 591 800 kr Socialarbetares förståelse av män som brottsoffer 

Docent Leif Strömwall, Psykologiskainstitutionen, Göteborgs universitet 630 600 kr Skall våldtäktsoffret skylla sig självt? Orättvisa konsekvenser av tron på en rättvis värld, slutanslag

Docent Leif Strömwall, Psykologiskainstitutionen, Göteborgs universitet 10 000 kr Konferensresa

Docent Mårten Schultz, Juridiska institutionen,Uppsala universitet 729 000 kr Slaveri och civilrätt 

Professor Kerstin Svensson, Socialhögskolan,Lunds universitet 646 920 kr Brottsoffers behov och jourernas möjligheter,slutanslag

Professor Henrik Tham, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet 84 746 kr Brottsoffret och kriminalpolitiken

Professor Marie Torstensson Levander,Fakulteten för Hälsa och samhälle,Malmö högskola 499 565 kr Våldsutsatta kvinnor i allmänpsykiatrisk verksamhet,fortsättningsanslag

Professor Malin Åkerström,Sociologiska institutionen, Lunds universitet 437 130 kr Betydelsen av etnicitet - unga brottsoffers gestaltningar,slutanslag

Men nu är det nytt år och nu finns det alltså nya friska skattemiljoner att hämta. Men bara för vissa brottsoffer, och bara om det gynnar kvinnor.

Men så länge dom två villkoren är uppfyllda så är det bara att hugga in.

Nu skall jag berätta en liten historia om rättssäkerheten för pappor och barn i Sverige. Ni som följt den här soppan ett tag vet ju att jag är åtalad för att ha publicerat utskriften av det första av två videoförhör som hölls med min dotter. Detta efter att jag i April 2009 av mamman och socialtjänsten anmäldes för brott av sexuell karaktär mot henne i samband med en vårdnadstvist.

Detta första förhör finns naturligtvis noga protokollfört. Jag fick ta del av protokollet. Efter att också äntligen fått se videoinspelningen av detsamma fick jag också en del förklaringar på det som endast i text såg märkligt ut. 

Särskilt de numera bevingade orden "först så drar jag upp och sen så drar jag ner". De ord som framför allt gett näring åt dårfinkar, Henrikar och andra tokkärringar att skriva sida upp och sida ner på nätet med sjuka runkfantasier.  Och visst, när man läser detta i protokollet så får man ju lätt mindre trevliga inre bilder. Jag har själv haft jättesvårt att förstå och förklara vad just det där kom ifrån faktiskt. Jag vet bara att något sådant aldrig har ägt rum.

Men när jag såg videon och hennes rörelser så klarnade det en aning. "Först så drar jag upp" (Hela armen åker rätt upp mot taket) "sen så drar jag ner"(Hela armen åker rätt ner mot golvet). Det är ju ganska långt ifrån den rörelse som man nog annars gärna förknippar med orden, eller hur? Så stor är den faktiskt inte, det kan jag garantera. 

Slutsatsen blir därför att R här pratar om någonting som hon inte riktigt begriper. Men i så fall, var har hon fått det ifrån? Kan det möjligen ha kommit upp under något av de helt odokumenterade förhör, eller "samtal" som Maria Brage höll med min dotter innan det första videoförhöret?

Det var efter förhör nummer två som åklagaren genast beslöt lägga ner utrredningen mot mig. Det förstår jag för övrigt mycket väl efter att efter sju sorger och åtta bedrövelser äntligen fått ta del av protokollet. Jag anmälde för övrigt både åklagaren och den förhörande polisen Maria Brage till enheten för polismål efter förhör nummer ett. Man tog där faktiskt allvarligt på mina uppgifter och sände upp en utredare från Malmö till Göteborg för att förhöra mig närmare. Men hos åklagaren tog det naturligtvis stopp direkt. Det brukar ju göra det på den enheten.

Det jag dock inte visste då var att Maria Brage alltså höll minst ett förhör med min dotter redan innan det första videoförhöret. Ett eller flera förhör som inte finns vare sig protokollförda eller videofilmade.

Här är beviset.

Ponera följande. Ni blir plötsligt anmälda för att ha förgripit er på era barn, vilket inte alls är så omöjligt som ni tror. Ni säras därefter från barnet helt och hållet tills utredningarna är färdiga (vilket kan ta uppemot ett år). Då är ni helt i polisens och åklagarens våld. Det enda ni kan hoppas på i det läget är att dom gör en fair och juste utredning eller hur?

Hur skulle det kännas i det läget om ert barn hamnade i händerna på en fanatisk polisutredare a la Dahlström Lannes som enbart har som mål att ni skall fällas hur oskyldiga ni än är? Som inte bryr sig om vad barnet egentligen säger utan till varje pris skall ha henne att berätta om pappas övergrepp som aldrig ägt rum. 

I det läget känns ju i alla fall en sak tryggt. Alla förhör med barnet måste noggrant dokumenteras. På det sättet kan ni ju i alla fall vara säkra på att man inte kan suggestera eller påverka barnet i smyg. Eller hur?

Fel. Det går tydligen hur bra som helst. 

Får det gå till så här undrar jag? Vad är videoförhören värda om man tillåts preparera barnet innan i hemliga förhör? Och varför var det ingen på varken socialtjänsten eller polisen som reagerade på detta? Eller höll tanterna på soc också "informella" samtal med henne?

Någon med expertkunskap inom området får gärna förklara om detta är lagligt och därmed satt i system, eller om man i mitt fall lyckats bryta mot ännu en lag? Inte för att någon behöver vara rädd för att behöva svara för det i så fall. Det fungerar som bekant inte så i mitt fall, men jag vill ändå veta.

Stackars lilla tös, vad har dom gjort mot dig? Hur mår du idag? Och hur kommer du må i morgon? Du ska veta att din pappa är mäkta stolt över dig i alla fall, och saknar dig varje dag. Det är ett sjukt land vi lever i flickan min. Men vissa saker kan man inte göra nåt åt. Jag har verkligen försökt, det lovar jag.

För inte så länge sedan skrev jag här på bloggen ett öppet brev till Angela Beausang, ordförande för ROKS. Hon brydde sig aldrig om att svara. Därefter skrevs även ett öppet brev till barn och äldreminister Maria Larsson (kd). Hon brydde sig inte heller.

Man är inte intresserad av att ta någon diskussion med oss drabbade fäder kring frågorna om den psykosociala misshandel som våra barn utsätts för. Damerna tycks vara mer intresserade av att tala med varandra om hur man skall kunna utsätta fler barn för detta i framtiden. 

"Glöm inte bort barnen som lever med en våldsam pappa" var huvudbudskapet till barnministern då hon nyligen besökte ROKS. Riksorganisationen sätter vårdnadsfrågorna i fokus, kallar till flott seminarie med inbjudna talare från när och fjärran. Det saknas ju inte direkt resurser på den sidan. Sedan bjuder man in sina politiska välgörare som inte är sena att sola sig i glansen från sina feministiska elit-trupper. 

Men att värna barnen är inte ROKS mål. Där handlar det endast om kvinnornas och mammornas bästa. Så blir det nämligen i en statsfeministisk stat. Jag önskar att man åtminstone kunde sluta hyckla om det.

Synd att Maria Larsson inte brydde sig om att svara på våra frågor. Det hade varit intressant att höra hennes svar på varför Sverige inte lagstiftar mot föräldraalienering, trots att det är konstaterad barnmisshandel av sådan allvarlig art att det kan ge barn fysiska hjärnskador för livet.


Låter det bittert? Ja kanske. Man blir nog en smula bitter när man blir sliten med våld från sitt barn helt utan anledning.
Detta drabbar inte enbart män bör tilläggas, men vi är i väldigt stor majoritet bland offren för dessa brott som ingen bryr sig om.

"Vi har inte en chans"

Några andra som däremot valt att lyfta pappornas situation i vårdnadstvister är  Johanna Rydin och Matilda Spets på Socionomprogrammet vid Linköpings universitet. Dom har i sin uppsats "Vi har inte en chans" fördjupat sig i fem fall där fäder kämpat sina tröstlösa kamper i vårdnadstvister. Detta rapporterar papparättsgruppen om idag.

Och slutsatsen är inte särskilt förvånande att det inom det familjerättsliga området inte råder någon likhet inför lagen. Man kan ju därmed säga att detta är ett jämställdhetsproblem. Dock verkar varken feministerna inom ROKS, våra jämställdhetsvurmande politiker eller journalister är ett dugg intresserade av att rätta till just detta problem. Dom verkar faktiskt mer intresserade av upprätthålla det.

Så här inleds rapporten:

Syftet med studien är att utifrån fem fäders berättelser undersöka effekten av rättstillämpning vid tvist omvårdnad, boende och umgänge. Genom detta har fäders situation utifrån rådande normers påverkan isocialtjänstens och rättsväsendets agerande synliggjorts. Vi kommer att följa fem fädernas berättelser om hurderas vårdnadstvist ser ut och hur de upplever bemötande, agerande och rättstillämpning från professionellaaktörer. Enligt fäderna sker detta på ett icke tillfredsställande sätt då utredningarna ofta får dem att framstå som otillräckliga föräldrar och i vissa fall även farliga för sina barn.

Studien är uppbyggd av semistrukturerade intervjuer med fäder vilka samtliga varit i tvist i tingsrätt och/ellerhovrätt gällande barnets vårdnad, boende eller umgänge. Med innehållsanalys, socialkonstruktivism och en rättssociologisk ansats lyfts faktorer vilka kan påverka synenpå rättstillämpning och rättssäkerhet utifrån bland annat normföreställningar. Dessa faktorer speglas ur fädernas berättelser. Studiens resultat visar att normföreställningar enligt informanterna kan påverka myndigheternas bemötande och bedömning. Studiens slutsats är att i det fall fädernas berättelser speglar verkligheten talar det för att det kan finnas brister i rättstillämpningen vid utredning och bedömning i fråga om vårdnad, boende och umgänge.

Jag kan ju tycka att det sista är lite av ett understatement efter det jag själv varit tvungen att gå igenom till ingen nytta. Men även då man tittar på statistiken rörande barns boende som presenteras i studien. Statistiken är från 2006 och rör barn 0-17 år.

Boende enbart hos mamma: 241 000
Boende enbart hos pappa: 28 000
Växelvis lika mycket hos båda: 110 000

Men intresserade kan gärna ta en titt på studien. Den speglar fädernas situation rätt bra. För er som inte orkar läsa akademiska uppsatser räcker det egentligen att läsa titeln som egentligen sammanfattar alla 57 sidor på ett lysande sätt. 

Ni minns säkert debatten kring TUR teaterns uppsättning av SCUM. I varenda tidning skrev man att TUR teaterns skådespelare hade mordhotats. Mordhotet sades utgöras av ett inlägget "En död feminist är en bra feminist" i bloggen medborgarperpektiv. Texten var tänkt som en satirisk spegling av SCUM manifestets uppmaning till att döda män. Men plötsligt såg ingen satiren. Den som av samma debattörer sades vara så lätt att se i SCUM manifestet. Medborgare X fick sin blogg nedsläckt och det östes galla över"kvinnohataren".

Nu har Pelle Billing gjort det som ingen av tidningarna som vräkte ut sin ilska mot bloggaren gjorde, nämligen en intervju med bloggaren själv.

I intervjun redogör bloggaren själv för hur han ser på hela affären. Jag tycker att alla som dömt denne bloggare som en mordhotande kvinnohatande galning bör läsa den intervjun och reflektera en aning på vad som sägs.

Ur intervjun: 
Du hävdar alltså att det inte var menat som ett faktiskt mordhot?

Att det var satir och spegling framgick tydligt i inlägget: Men feministerna tycker bara att Valerie Solanas manshat är en humoristisk ironi. Ingenting som man ska ta på allvar. Så varför inte då på samma sätt uppmana till mord och utrotning av feminister? Kort sagt skulle man kunna säga att mitt inlägg om SCUM-föreställningen var ett lackmustest. Om SCUM-manifestet klassas som satir av feminister och kulturjournalister, så måste naturligtvis även min text göra det.

Andrea Edwards har sagt att hon blev väldigt påverkad av det hon uppfattade som ett mordhot. Vad tänker du kring att ditt inlägg påverkat människors vardag på det viset?

Det låter väldigt bra att hon blev påverkad. Då kanske hon och de andra som hyllar SCUM-manifestet börjar inser hur jag och andra män känner det när de propagerar för en politiskt ideologi som förespråkar massmord på män. Tyvärr verkar hon inte ha blivit speciellt påverkad i realiteten, då hon bara någon vecka senare i Eftersnack till SVT Debatt den 24 november 2011 uttrycker att 16-åriga gymnasiepojkar är mansgrisar. Det verifierar istället att den misandri hon uttrycker på Turteaterns scen står hon också för som privatperson.

Medborgarperspektiv är en av Sveriges bästa bloggar och den förtjänar inte den orättvisa stämpel den fick av media under SCUM affären. Läs till exempel det senaste inlägget om tidningen "Feministiskt perpektivs" kartläggning av oss hemska "antifeminister". Bloggare som medborgare X behövs för att visa oss den dubbelmoral och förljugenhet som råder. Inte minst i jämställdhetsdebatten. Dessutom är ju medborgare X tillsammans med undertecknad utsedd av den feministiska tidskriftens fantastiska researchers som "kommentarsfältherre", vad nu det betyder? Här gör dom också självklart en extra poäng av hans omskrivna blogginlägg. jag undrar varför dom känner sig så hotade av oss som propagerar för rättvisa, könsneutrala lagar, jämställdhet, och rättssäkerhet för män?

Noterbart är även, precis som bloggaren Aktivarum, en annan "kommentarsfältherre" påpekar att inga kvinnliga antifeminister nämns i deras kartläggning. Det finns ju många. Ann Marie Maukonen, Ingrid Carlkvist, Tanja Bergkvist bara för att nämna några.

Förhoppningsvis ledde smutskastningen av bloggen medborgarperspektiv i media till att fler upptäckte denna utmärkta blogg. Och om ni inte så bidrar jag gärna till att den får fler välförtjänta läsare. 

En eloge också till Pelle Billing. En annan utmärkt bloggare som kanske dock kanske inte behöver reklam på samma sätt. Pelle tycker Medborgare X gick för långt i sitt inlägg. Jag både håller med och inte. Om det hade rått en sund samhällsdebatt rörande frågor om jämställdhet så, ja då hade inlägget absolut varit ett övertramp. Men med den enkelriktade och censurerande debatt som råder idag, så nej, då måste man få visa på dubbelmoralen som råder. Och eftersom de sk "antifeministiska" rösterna kvävs, smutskastas och tystas så kan det vara nödvändigt att slänga dubbelmoralen tillbaks i ansiktet på dess förespråkare. En naturlig följd blir också att man måste ta i mer för att höras.

Det är min åsikt, men som vanligt är debatten fri.

Jag tänkte ställa er inför ett moraliskt dilemma. Om Dr Frankenstein skapar ett monster, och det monstret sedan går ut i samhället och dödar människor. Vem är då skyldig? Doktorn eller monstret?

Efter att ha tagit del av den rättspsykiatriska utredningen rörande Anders Behring Breivik så tycker jag att frågan är adekvat. 

På sidorna 50-51 beskrivs hur Breiviks far och hans fru försökte få vårdnaden om sonen efter att barnevernet och barn & ungdomspsykiatrin slagit larm om hur allvarlig Anders Behring Breiviks situation var hemma hos mamman. Men tingsrätten frifann modern från alla anklagelser om omsorgssvikt och bestämde i en dom den 3 Oktober 1983 att Anders skulle kvarstanna i hennes "vård". 

Inte varken förvånande eller ovanligt. Så resonerar dom flesta domstolar ännu idag. Om det är någon som är farlig för barnens fysiska och psykiska välmående så är det ju pappan. Det är ju alldeles självklart. I Sverige fick vi av Tomas Bodström 2006 en ny vårdnadslag som enbart syftade till att skydda barn från sina farliga pappor. En lag som i sitt diskriminerande har skadat mitt och många andra barn för livet.

Tre dagar efter domen i tinget skrev Breiviks far via sin advokat ett brev till barn och ungdomspsykiatrin där han påpekar att sonens situation är ohållbar och att dom (han och nya frun) känner att dom måste kämpa för att vinna vårdnaden, men att dom å andra sidan inte vill vara med om att svärta ner hans nuvarande situation för att "få honom".

Med andra ord, dom ville skona pojken från att utsättas för ett smutsigt vårdnadskrig som dom ändå knappast hade någon chans att vinna. Knappt en månad senare skriver SSUB, norges motsvarighet till BUP ännu en rapport om Anders Behring Breivik. Den avslutades på följande sätt:

"Det er dermed igjen oppstått en ny situasjon som barnevernet må forholde seg til. Vi står fast på vår opprinnelige konklusjon om at Anders' omsorgssituasjon er så sviktende at han er i fare for å utvikle mer alvorlig psykopatologi, og vi meddeler herved på ny vår vurdering om nødvendigheten av en endret omsorgssituasjon for Anders, noe vi mener vi har plikt til etter Barnelovens §12, jfr .§ 16a."

Socialtjänsten utredde, men såg inte så allvarligt på saken. Man hade nämligen samtalat med mamman och varken hon eller pojken ansåg ju att dom behövde någon hjälp. Så någon ändrad omsorgssituation blev det aldrig för Anders. Trots allvarliga varningar från psykiatrin och trots att det fanns en pappa som ville ta ansvar så blev alltså Anders kvar hos sin mamma, och resten är som man brukar säga, historia. 

Därav min fråga. Vem bär det tyngsta ansvaret för massakern på Utöya i Norge? Anders Behring Breivik, eller dom som redan 1983 varnades för vad han var på väg att bli, men som inte lyfte ett finger för att förhindra detta?

Eller är det rentav dom i det norska politiska stortinget som likt sina svenska feministkusiner i riksdagen anser att barn till varje pris skall kvarstanna hos sin mamma oavsett hur dom blir behandlade? 

En annan fråga är ju, tror ni Anders hade fått vara kvar om det var pappan som anklagades för samma saker?

Debatten är fri.

Anmälningarna till datainspektionen som åklagare Johansson bygger delar av sitt åtal mot mig på, är som bekant undertecknade av en Henrik Jespersson. Även en mailadress finns med (henrikjespersson@hotmail.com). Jag har nu undersökt om denne anmälare ens finns, och svaret är nej. Åklagaren och datainspektionen har grundat ett åtal på en anmälan från ett anonymt internettroll.

Jag kontaktade idag den ende vuxna personen i Sverige med namnet Henrik Jespersson (med den stavningen). En man i Ramdala vid namn Per Henrik Jespersson. Hans tilltalsnamn är dock Per. Föga förvånande visste han inte vem jag var, och han nekade även bestämt till att någonsin ha lämnat några anmälningar mot mig till någon datainspektion. Visserligen finns det ju en chans att personen inte var ärlig i sitt svar, men hans förvåning lät i alla fall äkta.

Det verkar alltså som att den mytiske "HenrikJ" endast existerar på Facebook där han tronar med hela två stycken vänner.

Jag är inte det minsta förvånad då jag länge misstänkt detta. Vad skulle en för mig helt okänd Henrik Jespersson i Ramdala ha för orsak att sitta och skriva febriskt hatande lögner om mig under dygnets alla timmar i nästan ett helt år?
Och vad skulle en för mig helt okänd medelålders man i Ramdala ha för orsak att starta hatbloggar vid namn "sanningen om Daddy"?

Det som däremot förvånar mig är att Datainspektionen och åklagarmyndigheten springer anonyma hatspridande och ljugande internettrolls ärenden. Borde dom inte snarare skydda mig och andra medborgare mot dessa illasinnade varelser? Jag förstår inte heller datainspektionens ovilja att delge mig namnet på min anklagare. Detta ter sig nu ännu märkligare då det är fastställt att han inte ens finns?

Någon borde skriva ett filmmanus om den här historien. Men det går nog inte. Publiken skulle aldrig köpa att historien faktiskt är sann.

Jag har som jag tidigare nämnt en god aning om vilka personer som ligger bakom denna läskiga figur. Men det sparar jag till rättegången. Hoppas möta så många av er som möjligt där.

Alla förundersökningar innehåller något som kallas för "slasken" även kallat överskottsmaterialet. I slasken ligger alltså sådant material som polis och åklagare anser inte ska användas. Slasken är alla misstänktas mardröm. Åtskilliga gånger har svenska åklagare och poliser kommits på med att gömma friande bevis där.

Den misstänkte skall vid slutdelgivningen ha rätt att ta del av allt material som åklagaren tänkt använda mot honom eller henne. Något som kan tyckas självklart i en rättsstat. Inte minst för att försvaret måste ges möjlighet att komplettera saker såsom bevisning, förhör mm. 

Men man skall även ha rätt att ta del av sådant material som samlats in i förundersökningen men som av olika skäl ratats av åklagaren. Detta ter sig för alla vänner av rättssäkerhet som ännu mer självklart. Det är det dock inte alls i vårt land.

Gällande det märkliga åtalet mot mig så har åklagare Henrik Johansson i Uddevalla sedan den femte januari vägrat hörsamma mitt ombuds begäran att få ta del av den sk slasken. Inget skäl till detta har angetts. begäran har endast mötts av en total ignorans. Idag gick ännu ett mail iväg till åklagaren där materialet begärs ut i sin helhet, och för att understryka vikten av detta så påminner jag åklagarmyndigheten härmed även här på bloggen. På det sättet kan man ju i alla fall vara säker på att åklagaren inte missar meddelandet på grund av "tekniska fel" och andra oförutsedda händelser som tycks ha för vana att inträffa på Uddevalla åklagarkammare. 

Henrik Johansson, du har riktat anklagelser om brott mot mig och ämnar ställa mig inför rätta. Jag vill härmed ta del av allt överskottsmaterial som du valt att inte ta med i din förundersökning. Eftersom jag har rätt till ett effektivt försvar enligt samma lagsamling som du menar att jag brutit mot, så bör du skicka materialet skyndsamt tillsammans med en rimlig förklaring till varför du ignorerat mitt ombuds tidigare begäran.

För övrigt har skatteverket ännu inte återkommit med svar på min fråga om varför man nu nekar mig att ta del av min dotters fulla namn. Enligt stämningsansökan heter hon numera detsamma som modern i efternamn, något som dock är fullständigt omöjligt såvida inte ännu ett allvarligt brott har begåtts. Varför det tycks vara så svårt för skatteverket att svara på denna enkla fråga är alltså för mig fortfarande okänt. 

Jag har ännu inte satt några myndighetspersoner på denna hemsidas svarta lista. Framför allt för att inte riskera att min dotter drabbas av fler repressalier från hämndlystna mini hitlers i vår statsförvaltning, men det börjar klia svårt i fingrarna nu.

PS. Ni som ännu inte skrivit på namninsamlingen i protest mot myndigheternas försök att mörklägga fakta rörande mitt vårdnadsmål, var snälla att göra det. Namninsamlingen pågår till den 15 April och kommer sedan att skickas till FN och EU:s avdelningar för mänskliga rättigheter samt Sveriges justitieminsiter. 113 namn är jättebra, men det måste väl vara fler av er som anser att detta stinker? Det är dags att den svenska rättsrötan kommer upp på bordet nu.

OBS! Nu finns informationen även på svenska.