"När jag skriver om feministhat så är det kvinnohat som ligger i grunden" skriver Maria Sveland i sin nya bok "Hatet". Slutsatsen är ingalunda ny, analysen dock lika obegriplig som alltid. Boken, är en larmklocka skriver man på baksidan. "Genom intervjuer, analys och kartläggning av  antifeminismen i Sverige, visar Maria Sveland hur allvarligt läget är för feminister och enskilda kvinnor i Sverige". Vad skillnaden mellan feminister och enskilda kvinnor är får man kanske reda på i boken.

Hur inbilsk och världsfrånvänd är man när man tar sig rätten att likt Maria Sveland göra sig tlll talesperson för alla Sveriges kvinnor?

"Kvinnohatet slår mot alla kvinnor, men eftersom kampen för rättvisa och mänskliga rättigheter blir synligast i feminismens artikulerade krav och motstånd mot makten är det framför allt mot aktiva feminister som hatet riktas." Skriver hon vidare i kapitel ett.  Det kan inte vara särskilt svårt för någon minsta insatt i politik att se ur vilken mylla denna ideologi är sprungen. Kampen mot makten skriver Sveland. Hon vill alltså bekämpa makten vilket i mina öron låter lustigt då vi ju lever i en statsfeministisk stat . Varför är hon inte nöjd? Vi har minst 10 lagar som positivt särbehandlar kvinnor. 80 procent kvinnor på universiteten etc. Är det den makten Sveland vill bekämpa?

Är man kvinna är man feminist. Det finns endast två sorters kvinnor. Aktiva eller passiva feminister, varav de aktiva blir mer hatade än de andra (passiva?)  Och i kampen för sin egen rättvisa har man rätt att ta till vilka medel som helst oavsett hur många man skadar och dödar? 

Ibland undrar jag hur det är möjligt att inte alla ser vilken totalitär idologi feminismen har blivit? 

Svelands "rättvisa" samhälle finns all anledning att oroa sig för

Men kanske hälften av Sveriges kvinnor, de som säger sig vara uttalade feminister(dvs de aktiva) vill leva i ett samhälle där dom inte behöver tänka själva? Där andra fattar alla beslut om vad dom får göra, vad dom får säga, hur dom skall tänka och vad dom skall tycka? Om man är kvinna och känner att det är skönt att vara ett viljelöst våp som alltid drabbas värst av allt och som alltid kommer att var ett offer för livets (och männens) jävlighet så kan man med fördel bli feminist. Då bör man även tycka att genusexperiment på dina och mina dagisbarn är något bra, Man bör uppmuntrar och hjälpa till att spräcka familjeband, skapa faderslösa barn och  kasta gränslöst med anklagelser och skit på oskyldiga män....eller förresten stryk det där sista. Det finns inga oskyldiga män.

Sveland tror att en stor del av hatet mot feminismen grundar sig i "oron för vad som skulle kunna hända om vi fick ett helt rättvist samhälle." Men när en radikalfeminist som Sveland skriver "ett helt rättvist samhälle" menar hon inte detsamma som du och jag, det är det man måste förstå. Hennes rättvisa samhälle finns det all anledning att känna oro inför.

Minst hälften

Ett helt rättvist samhälle för Maria Sveland är ett där minst 50 procent kvinnor kvoteras in i alla beslutande organ och alla åtråvärda yrken. Märk väl att jag  skriver minst 50 procent, eftersom det är minimikravet. Allt ovanför hälften, dvs allt mellan 50 och 100 procent är därefter rättvist. En styrelse som består av hundra procent kvinnor är givetvis fortfarande jämställd. Till och med så jämställd den kan bli enligt feministerna.

Ett helt rättvist samhälle för Maria Sveland är ett där kvinnor positivt särbehandlas i lagen samt behåller full kontroll och makt  över barnen, samtidigt som hon ska ha full rätt att jobba hur mycket hon vill. Har minst hundra procent av mannens lön. (Obs "minst") Om kvinnan tjänar dubbelt så mycket är det fortfarande rättvist. Dessutom skall hon ha rätt att jobba med vad hon vill. Om en nätt kvinna på 70 kilo vill bli brandman så skall hon få bli det. Ve den kvinnohatare som dristar sig att ifrågasätta lämpligheten.  Om en kvinna själv vill vara hemma och ta hand om hus, barn och hemsysslor däremot, för att hon kanske trivs med det så är hon förtryckt och förstår inte sitt eget bästa. Om hennes man inte vill det så är han en kvinnoförtryckande skitstövel.

Feministerna vill inte ha jämställdhet, dom vill ha makten

I ett rättvist samhälle för Maria Sveland så utgör kvinnor 80 procent av landets universitetsstudenter. Det är nämligen över jämställdhetsgränsen 50 procent. Så ser det nämligen ut idag, och jag har aldrig sett varken Maria Sveland eller någon av hennes ideologiska systrar nämna detta som ett problem någonsin. Inte heller har jag hört någon av dessa jämställdhetskämpar protestera mot den stympning av pojkar som idag utförs helt lagligt vid en ålder där dom inte har en chans att säga nej. Jag har aldrig hört Maria Sveland yttra ett ord av bekymmer över hur pappor behandlas av socialtjänst och domstolar. Hur vi får våra barn tagna ifrån oss enbart på hörsägen. 

Däremot har jag sett hur hon föraktfullt och öppet stör och saboterar fredligt hållna politiska möten. Hur hon hånar och förtalar män som protesterar eller försöker organisera sig,  Det är ju precis vad vi alltid fått höra från feministerna då vi påpekar orättvisor som drabbar oss. "Vi kan väl inte behöva ta ansvar för ER jämställdhet också? " Men när vi då gör det,  bildar vi i denna demokrats ögon automatiskt någon slags "Breiviks fan club" och beskrivs som någon slags rasist-nazist -terrorister som alla vänder oss mot Oslo tre gånger om dagen och faller på knä i vördnad för vår store mästare och guru Anders Behring Breivik.

I hennes nya bok nämns hans namn inte helt otippat redan på sidan ett. 

Den 16 Mars bjuds det visst in till författarfrukost i Göteborg. Givetvis skall jag läsa Svelands bok  med stort intresse då den släpps. Kanske jag i den kan hitta någon liten ledtråd till svaret på den fråga jag ständigt grubblar på? Varför vi måste föra "kvinnokamp "och "manskamp" överhuvudtaget? Varför kan vi inte bara släppa det där tramset nu och börja tala individer istället? Det är ju något vi alla är, oavsett om vi har snopp eller snippa. Något som förenar inte separerar.

Ge feminister och kommunister varsitt TV spel

Varför är det så svårt? Eller är det det egentligen? Behövs det egentligen något mer än vi försöker anamma ett nytt tankesätt? Nej svårare är det inte. Det som gör det svårt är att sådana som Maria Sveland och hennes kamp ivriga systrar och bröder motarbetar en sådan förändring med tänder och naglar. Vad skulle en kommunists eller feminists liv vara värt om dom inte har något att bekämpa och krossa? Kanske kunde man tillverka ett dataspel åt dom som dom kunde ägna sig åt istället? En virtuell värld fylld med riktigt vidriga män och en massa orättvisor som till exempel att kvinnorna måste föda barn och att små flickor gillar rosa. Där kan dom sedan bekämpa dessa orättvisor hur mycket dom vill? Man kan göra det till ett online spel så kan dom organisera sig internationellt också. 

En del i spelet kan man döpa till "riot mode". Där kan dom få klä ut sig i svarta masker och kasta gatstenar på fredliga valmöten och trasha jämställdistiska pubträffar tills dom får sitt destruktiva lystmäte fyllt. I den virtuella världen  finns inga begränsningar. Scum feministerna kan få varsitt automatvapen och oändligt med ammunition, knivar och häcksaxar och allt som dom behöver för att förverkliga sin vision. Sedan kan dom leva lyckliga i sitt helkvinnliga utopia. Vi andra kan ha vadslagning om hur länge det dröjer innan dom sedan råkar i luven på varandra och hittar nya saker som är fel och måste bekämpas.

En modell som åskådliggör näthatet

När det i övrigt gäller den rätt brännande frågan om näthat så ber jag än en gång att få hänvisa till denna lilla modell som på ett genialt enkelt och lättbegripligt sätt åskådliggör det svenska näthatet och dess mekanismer. (Bör kanske även säga att denna modell även används flitigt på svenska medieredaktioner som alla lär ha den tydligt uppspikad på synlig plats på kontoret).

I modellen besvaras även frågan som många ställt sig  den senaste veckan nämligen: När är det hat och när är det inte? Som man tydligt kan se i denna användbara modell så är det inte innehållet i texten man skall titta på i första hand då man  bedömer det.

Slutligen, om det finns någon som ännu inte förstått det så vill jag påpeka att jag varken hatar kvinnor, utlänningar eller någon annan.  Jag inte bara tror utan vet att kvinnan är lika viktig och värdefull som mannen. Däremot tror jag att det finns biologiska skillnader då vi föds, som är individuellt olika starka på en glidande skala, men som inte någonsin kommer att kunna genusprogrammeras bort. Varken på dagis eller via jämställdhetskurser på jobbet.  Ju mer vi försöker vara något vi inte är ju olyckligare blir vi. Bara genom att först ACCEPTERA den du och sedan GILLA den du är kommer du att finna frid. Det feministerna säger är "du är INTE bra som du är, du måste bli någon annan". Detta åker dom till och med runt i skolorna och predikar. Speciellt för unga pojkar som i "machofabriker" skall läras att dom inte duger som dom är. Det är helt vansinnigt.

Jag  tror inte män och kvinnor är här för att bråka, slåss och kämpa med varandra i ett skapat könskrig. Jag tror vi föds med dessa skillnader för att vi kompletterar varandra, inte för att kivas om vem som är bäst och vem som har det sämst. Jag vet att bägge är lika viktiga, både i arbetslivet , i barnens liv och framför allt i varandras. Jag tror till sist att vi har potential att leva lyckliga ihop i harmoni och frihet och att den lyckan föder ny lycka. Att vi kan ersätta dagens negativa spiral med en positiv. Men då måste vi först sluta med att kasta sand på varandra i sandlådan och börja samarbeta.

Idag är vi långt ifrån vår fulla potential som män och kvinnor. Och vi kommer aldrig heller komma dit om vi inte kastar feminismen över bord. Den har spelat ut sin roll och är numera bara en högljudd och gnällig sabotör som hela tiden lägger krokben för en utveckling mot en sann jämställdhet. En som inte förnekar utan bejakar att mänskligheten faktiskt består av två kön och som ser styrkan och potentialen i det istället för att det är ett problem.

Det är därför jag är antifeminist Maria Sveland, inte för att jag hatar kvinnor. Av vilken anledning skulle jag göra det?

Slutligen vill jag nämna att jag om en månad den 12 mars har huvudförhandling i den nu fyra år långa tvisten om vårdnad, boende och umgänge, Tyvärr samma dag som min far fyller 70 för övrigt, men ibland får man prioritera i livet. Jag hoppas att farfar och farmor får träffa och åter lära känna sitt älskade och saknade barnbarn snart, och att R får lära känna dom innan det är för sent.

Så fram tills dess huvudfärhandlingen äger rum i Varbergs tingsrätt den 15 Mars kommer bloggen att komma i andra hand. Bara så ni vet. Som sagt. man måste prioritera.