Igår var jag på min dotters julavslutning på skolan. Med mig hade jag två av dom andra Kungsbackapapporna som bägge vänligt erbjöd sig att hjälpa till, samt en IKEA kasse med julklappar, födelsedagspresenter och en Princesstårta (vad annars?) Planen var att försöka se till att R åtminstone fick sina paket i år.

Avslutningen firades med uppträdande och sång i matsalen, eller "Bamba" som det heter i Göteborg. Vi kom dit i god tid och jag placerade mig lite undanskymt i ett hörn med kepsen nerdragen. R:s lärare Gunnel kände dock igen mig på en gång och kom glatt fram och hälsade och sa att det var roligt att se mig där, vilket kändes väldigt kul att höra. Tack Gunnel.

Bitterljuv känsla

Sedan kom rektorn. Hon såg inte riktigt lika road ut, men hälsade också lite avvaktande med strikta order om att det rådde totalt fotoförbud i salen. Sedan kom då barnen och fyllde lokalen. R och hennes kompis satte sig alldeles framför där jag stod, men lade inte märke till mig. Vilken bitterljuv känsla som gick igenom mig då. Bara att få se henne var en lisa för själen. Samtidigt var det svårt att bara stå där och inte gå fram och ta henne i famnen, men jag insåg att det inte skulle vara särskilt lyckat som läget har blivit.

Efter en stund dök även R:s mamma upp och ställde sig en bit ifrån. Det var förresten första första gången jag såg R:s lillasyster som också var med. Jag vet inte om hon märkte att jag var där, i så fall visade hon det inte. En annan av lärarna, en lite äldre dam som jag aldrig sett förut var dock mycket väl medveten om min närvaro och ställde sig på vakt i närheten av R. Men den sortens kränkande beteende är jag så van vid nu från allehanda barnbeskyddande damer att jag bryr mig knappt längre.

Som en döende ökenvandrare 

Där stod jag i alla fall och försökte se mig mätt på min vackra dotter likt en  ökenvandrare döende av törst som nått en oas, men inte får dricka utan bara se på vattnet på avstånd. Jag stod bara och tittade på henne medan det ena sångnumret avlöste det andra. Ord kan inte beskriva vad fin hon är. Efter ett tag lade rektorn, som även hon tydligen var på helspänn, märke till mina två medhavda pappanissar varav den ena raskt leddes ut ur salen och avkrävdes legitimation och fullmakt som hon även ville ta fotostatkopia på.  Man kunde nästan tro att det var någon slags hemlig försvarsanläggning vi kommit in på och inte en julavslutning på en svensk skola. Då detta var avklarat och han förklarat sitt syfte med att vara där kom han emellertid in igen. Totalt lugn och avslappnad med ett litet leende i mungipan.  Just denne pappa har ett säkerhetsklassat jobb och är inte den som det är direkt lätt att stressa upp.

När det blev R:s tur att gå upp på scen och sjunga gick handen instinktivt till kameran, men så kom jag ihåg rektorns ord. Inga bilder. Lite märklig regel det där tycker jag, särskilt som jag såg andra närvarande vuxna som fotograferade utan att bli tillsagda.

Den kanske bara gäller mig? Men rektorn kan vara lugn. Jag har inga bilder. Det var inte därför jag var där. 

Föreställningen flöt sedan på i lugn och stilla ordning, Barnen sjöng jättefint allihop, även om min uppmärksamhet inte riktades mot scenen i första hand.

När det hela så till slut var över och barnen började gå¨ut ur matsalen så tog en av mina pappanissar min kasse med paket och gick fram till R. Satte sig på huk och sa, -Hej, jag heter.......och jag har någonting till dig, R såg inte ett dugg ängslig ut utan tittade mest nyfiket på honom och sedan på den stora frestande kassen med paket.

Men så fort min kompis sa ordet pappa var hennes reaktion ögonblicklig och ryggmärgsbetonad. -Nej, sa hon och skakade på huvudet, och så gick hon snabbt därifrån.

Har hon blivit rädd för paket nu också?

Låt mig förtydliga att det inte var jag själv som försökte överlämna presenterna. R såg mig aldrig ens. Ändå säger hon utan ett ögonblicks tvekan nej till en hel kasse med paket för att dom råkar vara från mig. Hur många andra 8 åringar gör det? Nu kommer det givetvis att hävdas från trollen att jaha, se där, hon är rädd för sin pappa, det var väl det vi sa. Men då undrar man om den rädslan även gäller pappas paket? Varför är hon rädd för ett paket? Tror hon att det ligger en bomb i dom? Är det inte dags att man på allvar ställer frågan snart? Den som man borde ha ställt från första början. Vilka andra förklaringar kan det finnas till ett beteende som inte är grundat i någonting konkret och reellt?

Jag har inte träffat eller pratat med henne på två år? Hur har jag på den tiden lyckats göra henne så rädd och avståndstagande mot mig? Telepati?

Den enda rimliga förklaringen är att hon är rädd för konsekvenserna av att ta emot just dessa paket. Och den rädslan måste vara mycket stark med den  blixtsnabba reaktionen. Efteråt talade en av dom andra medföljande papporna med rektorn som nog hade en del starka åsikter om vår närvaro. Inte så att hon inte har förståelse för min situation, för det har hon säger hon, (hon kanske tror det), men skolan skall vara en fredad zon, och inte en spelplan för konflikter. Hon medgav dock på en direkt fråga att vi hade skött detta väldigt snyggt...men ändå. 

Hon ställde sig mycket frågande till varför inte socialtjänsten löser situationen, så hon slipper handskas med den? Min vän berättade då lite kort om Kungsbacka Socialtjänst och vad dom ställt till, inte endast i detta fall, utan även i hans och många andras. Och att det inte är gjort på en kafferast att försöka reparera dom skadorna.

"Välj vilken framtid du önskar"

Efteråt åkte jag raka vägen till socialtjänsten och begärde att få träffa ansvarig handläggare och redogjorde för händelsen själv, eftersom jag visste att det ändå skulle komma som ett brev på posten. Handläggaren var dock mycket förstående och även mycket tydlig med att jag som vårdnadshavare har all rätt i världen att gå på mitt barns skolavslutning. Detta skulle han även meddela rektor och mamma om dom skulle komma med invändningar. 

Han hade även haft ett möte  med modern som, precis som vanligt förnekade att hon gjorde någonting annat än att uppmuntra barnet att träffa sin pappa, men barnet vill inte, och hon förstår inte varför. Nu vill hon släpa R till BUP för att utreda igen varför hon reagerar så här. Det behövs inte  C. Jag vet exakt vad det beror på. Vill du hjälpa henne och dig själv? Fortsätt då att läsa  detta, öppna ögonen och försök förstå vad det är som händer nån jävla gång innan det är för sent. 

OM, jag säger OM, det är så att du gör detta medvetet mot ditt eget barn C.  Då finns det inget hopp för dig. Då finns det inte en källare i helvetet djup nog att placera dig i på din domedag. Och då kommer även du att få se vad det innebär att hatas av ditt eget barn. Du må göra mitt liv till ett levande helvete just nu, men mitt lidande kommer att ta slut den dagen R inser vad du har gjort. Då kommer ditt helvete att ta vid, och det kommer att bli värre. Skillnaden är framför allt att då kommer hennes förakt för dig  att vara alldeles äkta och av egen fri vilja. Inte något som hon har itutats av en egoistisk och svartsjuk pappa.  Låter det som ett roligt framtidsscenario? Tror du att det finns förlåtelse för något så jävla grymt som det du gör? Vem skall du skylla ditt helvete på då? Din mamma? Det är så dags.

Det du har att välja på idag. Just nu i denna stund, är vilken framtid du önskar. En där du är del av en familj och en gemenskap, eller en där du är utstött, ensam och hatad av dina barn och deras pappor. Du kan fnysa och skratta åt dessa ord hur mycket du vill, vilket du säkert gör just nu, men jag lovar dig att dom inte är varken illa menade eller avsedda som hot. Man behöver inte vara Einstein för att förstå vad som kommer att hända om detta får fortsätta.

Ni som tycker att R:s reaktion då paketen skulle överlämnas är konstig, ni kan ju be en barnrättsexpert och PAS förnekare att förklara den. Ni hittar sorten jag tänker på bland människor som gärna tror på spöken, andar och osynliga energier i stenar och annat, men som absolut blåvägrar att förstå att man kan hjärntvätta barn. Bevis på det ena finns i mängder, bevis för det andra finns inte alls. 

"PAS" finns inte, papegojar handläggaren lydigt på vårt möte. Ty det har han fått lära sig av allehanda barnexperter som föreläst på högskolor och kurser. Pedofillobbyn har varit framgångsrika att sprrida myterna  om att PAS bara är ett påhitt av pedofiler för att få vårdnaden om sina barn. Och brist på sådana rikspuckon  råder fortfarande inte i det här landet.  Vi har visserligen börjat smått nyktra till från den värsta häxfebern som rådde på 90 talet, men ännu är vi långt från friska. 

Tecken på allvarlig och elakartad föräldra-alienering:

• Brist på självständigt tänkande hos barnet som helt adopterar den alienerande förälderns  tankar och känslor.

• Förstör eller vägrar ta emot post eller presenterar från den alienerade föräldern.

• Den alienerande föräldern gör allt för att begränsa all kommunikation mellan barnet och den alienerade föräldern.

• Den alienerade föräldern ses som syndabock. Han eller hon får skulden för allt som har gått fel med barnet. Det finns ingen känsla av ambivalens.

• Aliienerade föräldrar ses som avskyvärda, felaktiga och förtjänar att bli avvisade permanent. 

• Föräldrar som alienerar barn förför barnet känslomässigt och kommer att fortsätta att göra detta så länge dom har kontroll över barnet, men de förnekar att de gör något annat än att uppmuntra barnet att få kontakt med alienerade föräldern.

• Barnet fås att känna skuld för minsta tecken på kärlek som visas mot den alienerade föräldern. Barnet kommer att förneka all inblandning med den alienerade föräldern, rädda för vad berövaren skulle göra med honom eller henne.

• Barnet fruktar avvisning av programmeraren om han eller hon säger något bra om den alienerade föräldern eller önskar att vara med honom eller henne.

• Barnet ägs, kontrolleras och indoktrineras av den alienerande föräldern. Den föräldern ses som alltigenom god, allvisa och allsmäktiga av barn som blir beroende och manipulerade av dem. De lär sig att aldrig ifrågasätta att det som föräldern säger eller gör alltid är rätt.

• Barnet tenderar att referera uttalanden som används av den alienerande föräldern. De ord som används är ofta atypiska ord för ett barn att använda. Det är samma form av  indoktrinering som sekter använder sig av.

• Barnet lider av paranoia (hat) inprogrammerat av den alienerande föräldern som uppmuntrar attityder, avsikter och beteenden av negativ karaktär gentemot den alienerade föräldern.

• Barnet kommer att tala om överdrivna eller påhittade övergrepp som det har upplevt från den alienerade föräldern.

• Barnet eller den alienerande föräldern insinuerar kvasi eller faktiska sexuella, känslomässiga och fysiska övergrepp som sägs skall ha drabbat barnet.

• Språket och uttrycken  kommer indirekt från överlåtaren såsom "han rör mig olämpligt" eller "han har trängt in i mig" Dessa är alla lånade scenarier från den alienerande föräldern.

• Barn som alieneras kan inte längre skilja sanning från lögn.

• Barnet som är alienerad mot föräldern kommer ofta att alieneras även mot förälderns övriga familj.

• Berövaren kommer även att förgifta barnet mot terapeuten om inte terapeuten stöder berövaren. Terapeuten ses då som en fiende på samma sätt som den alienerade föräldern.

• Det är inte VAD överlåtaren säger utan HUR det sägs. Till exempel när denne berättar för ett barn "Pappa skulle vilja ta med dig ut", så kan man säga det med glädje och entusiasm för att ge  positiva förväntningar eller så kan man säga det med gift i rösten som indikerar negativa känslor. Detta är vad övervägande överförs till barnet i stället för verbala budskap.

• Det alienerade barnet tenderar att se sig själva i en mycket stark ställning.. Särskilt i allvaret dom visar i sin antagonism mot den alienerade föräldern. Detta sker efter programmering av berövaren.

• Berövare rör sig ofta bort från platsen där deras tidigare partner är bosatt för att göra besök svåra eller omöjliga. (Eller så kan dom få hjälp att gömma sig av skatteverket) (reds anm*)

•  Ibland ändras barnets namn till förövarens eget eller den nästa partnern som förövaren har fäst sig själv vid. (Skatteverket hjälper gärna till med det också.)(reds anm*)

• Oseriösa och ovidkommande skäl ges ofta av barnet för att inte vilja vara med alienerade föräldern. Även om man bortröjer dessa argument kommer barnet  att hävda att de inte vill vara med sin andra förälder under några omständigheter.

• Ett barn som haft en historia av en god, glad och varm relation med den nu alienerade föräldern innan separation eller skilsmässa, kommer inte att minnas händelser i det förflutna som gjorde dem lyckliga. De kan drabbas av minnesförlust gällande alla bra händelser, vilket är ett resultat av alienerings processen.
  

Källa   http://www.parental-alienation.info

"Sjukdomen" förs traditionellt vidare till nästa kvinnliga generation, tills någon vågar säga stopp.

Hur kan jag veta att PAS existerar? Att det inte är det humbug som alla förståsigpåare påstår? (För övrigt skiter jag i vad det kallas. )

Jo det är enkelt. Ovanstående punkter är EXAKT vad mitt barn, med alla svenska myndigheters hjälp och  goda minne, utsätts för och har utsatts för en längre tid.  Varenda punkt in i minsta hjärtskärande detalj!! Allt medan nyttiga idioter som Göran Gräslund och Henrik Johansson åtalat deras pappa för att han förgäves försökt få okunniga och arroganta människor att reagera och hjälpa henne.  Nu skall min dotter slussas vidare i vårdkedjan.

När skall någon förstå att det är hennes mamma som behöver vård, och Rania bort ifrån hennes våld innan hon gör samma skada på R som hennes mor gjorde med henne en gång? Om det finns någon hjälp för henne nu, och om hon någonsin kommer att inse behovet vet jag inte. Men med R finns det ännu lite tid kvar innan det är alldeles för sent. Men sanden i timglaset är snabbt på väg att att rinna ut,

Men myndigheternas tålamod med denne ömme moder är lika gigantiskt stort som världsrymden.Och om det tar slut hos en, så kan man ju alltid skaffa en ny handläggare som tror på henne då hon bölar om hur dumma alla terapeuter och andra har varit mot henne. Särskilt jag då givetvis. 

Förmodad konversation i socialtjänstens besöksrum
Modern: -Nej jag förstår inte aaaaaalls varför R inte vill träffa sin pappa. Jag gör verkligen aaaaallt jag kan, men hon vill inte.
Handläggare: - jaaaaa hörru vaaaaad kan det bero på dådå?
Modern: Jag tror att bara hon får komma till en RIKTIG terapeut och få hjälp att berabeta vad det än är hon varit med om, Då, kommer allt att bli braaa!!!
Handläggare: Jaaaa, hmmm vi har ju i och för sig redan provat 15 stycken, men joo, nu när du säger det så låter det ju vettigt. Jag skriver en remiss till.
Modern: Ååååå taaaack!
Handläggare: Ääääsch , det är klart vi måste hjälpa barnet. Här ser vi ju till barnens bästa.

Låt oss hoppas att det på den nu föreslagna instansen finns någon med lite kunskap som kan se igenom vad som håller på att hända, har auktoritet nog att sätta stopp för hennes mors framfart. Jag tror det när jag ser det. Hittills har den enda som faktiskt hade alla dom egenskaperna varit chefen för Boda utredningshem. Det var därför mamman inte stod ut att vara där utan hellre avvek och gömde sig  trots hot om LVU, och som lök på laxen polisanmälde både chefen och hennes personal för något. Okänt vad.

Men att döma av deras BUP kollegor i Kungsbacka så är detta mycket att hoppas på. De sk kallade barnpsykologer som huserar i den gudsförgätna kommunen behöver inte ens träffa barnen som dom diagnostiserar som övergreppsoffer.  Dom tycks istället använda sig av någon slags telepatisk fjärrdiagnostisering efter att enbart ha talat med barnens mor. 

Detta tilltag ligger just nu hos socialstyrelsen för granskning.

Jag kreverar snart i ren vanmakt

Jag kommer jävlar snart att krevera i ren vanmakt och frustration. Mitt barn utsätts för grovt psykiskt våld, vilket ju även är fastslaget i utredningar, ändå vill ingen jävel öppna ögonen och begripa allvaret. Vad krävs det? Det tog mig sex år att tvinga den gamla socialtjänsten att åtminstone börja fatta, men vad händer då? Ja, då släpper dom smartskaften hela ärendet till en ny förvaltning i tron att dom genast och  magiskt skall förstå det, som för dom själva tog sex år av bittert skyttegravskrig med en ursinnig och desperat pappa?? 

Den bittra sanningen är nog helt enkelt att det går fan inte. Inte i Sverige. Här är denna form av våld mot barn legaliserad och uppmuntras av  myndigheterna som gärna hjälper till i misshandeln. Någon enstaka pappa kanske vinner till slut för att hyfsa till siffrorna en aning,  men om någon, liksom jag protesterar för högt så åtalar man den jäveln och smaskar på en ordentlig bot. Och för att riktigt förödmjuka honom och hänga upp honom som ett varnande exempel, samt kränka barnet lite extra, så bussar man det misshandlade barnet på honom också i rätten, och tvingar dom två offren att utkämpa någon sjuk jävla kamp mot varandra i ett skadeståndsmål.

Så fungerar endast ett rättssystem så perverst att det hade fått vilken tysk fet man i latextights som helst att rodna djupt och mörkrött i ren skam. Men vi har väl det system vi förtjänar antar jag, Dom flesta  sitter ju bara och tar skiten. 

Jag kommer att få rätt

Det jag säger här kommer alla att i stort sett vara helt eniga om i en framtid eftersom det är sant, frågan är bara hur länge det skall behöva dröja innan man når den kritiska massa som behövs för att få ett nödvändigt paradigmskifte till stånd? Jag kommer också få rätt om R om inget görs nu, hur mycket jag än önskar motsatsen. Orsak och verkan är en lag.

Vilka är det som tjänar på att vi förstör våra mest värdefulla tillgångar genom att sätta dom i händerna på misshandlare, och straffa dom föräldrar som försöker skydda? Vilka tjänar på att våra helt friska, fina och sunda barn förstörs och förgiftas innan dom ens nått tonåren? Vi borde väl kanske börja nysta i den ändan.

Jag mår illa då jag ser TV-reklam för Unicef,  Rädda Barnen och alla andra organisationer som tigger pengar för att fortsätta sina kampanjer för att legalisera misshandeln av mig och mitt barn. Eller då Reinfeldt och gänget anslår miljon efter miljon till kvinnojourer och andra misshandlare av barn under godhetens falska fana. Jävla hycklare hela bunten,

Jag är ledsen R. Jag trodde det skulle vara möjligt att hjälpa dig, Jag till och med lovade dig det. Men det kommer du inte längre ihåg. Du kommer inte längre ihåg dom saker du älskade när du var hos mig. Din glasängel som skulle stå i fönstret då du sov. Din tavla med prinsessorna som vi skulle gå igenom varje kväll vid läggdags.  När handläggaren lägger dom på bordet framför dig nu, fyra år senare så ser du på dom med tom blick och säger att du inte minns. Inte heller vill du öppna och titta i fotoalbumet som jag lämnade till dig, eller ha en av pappas skivor.

Jag har verkligen gjort allt jag har kunnat och mer. För det har jag har straffats, bötfällts, baktalats, hånats och hatats och hotats. Ett pris jag gladeligen betalade för att försöka hjälpa dig, men det hjälpte inte. Inget hjälpte. Ingen hjälper. Vårt samhälle är inte anpassat för våldsoffer som oss. Dig och mig. Istället gör dom allt för att få oss att vända oss emot varandra. Men jag kommer aldrig att sluta älska dig, oavsett om du vill det eller inte.

Kanske jag kunde ha gjort mer? Kanske annorlunda? Förlåt i så fall. Jag har verkligen provat allt  jag har kunnat komma på, men jag hade lika gärna kunnat försöka flytta åreskutan 10 centimeter åt höger.

Undrar fan förresten  om inte det hade varit lättare...?