En socialtjänst erkänner
I dagens Göteborgsposten kan man läsa en artikel som inleds:
"KUNGSBACKA Socialtjänsten i Kungsbacka medger att pappor kan ha felbehandlats i vårdnadstvister. Ett unikt möte har därför ägt rum med syftet att nå ett jämställt bemötande."
Läs den där första meningen igen. För en socialtjänst att ens medge såpass mycket är faktiskt historiskt i vårt land. Aldrig förr har det mig veterligen hänt att någon enda förvaltning i Sverige offentligt yttrat det som dom flesta ändå vet. Att pappor behandlas precis som dom djur dom är i många av dom här kvinnornas ögon.
Kommer in ihåg lagmannen Ralf i Lunds tingsrätt och hans kommentar då föreningen Min Pappa.nu avslöjade att pappor hade 0 procents chans att få egen vårdnad i hans tingsrätt. "BULLSHIT", vill jag minnas att Ralfs exakta formuleringen löd. Papporna ljuger. Sånt är man numera van att höra. "Medger att pappor kan ha blivit felbehandlade" blir ju då, trots sin vaghet, faktiskt ett historiskt trendbrott. Man måste ju sätta saker i perspektiv.
Tänk vad mycket ett enda obetydligt litet ord kan betyda
Om man hade velat vara helt sanningsenliga däremot, så hade det stått "medger att pappor HAR felbehandlats i vårdnadstvister". Håll med om att det är en viss skillnad. Men efter att ha stångat min panna blodig mot denna socialtjänst från helvetet i snart sju år så är jag idag ändå överlycklig över åtminstone detta lilla halvhjärtade erkännande. Människor är inte heller dummare än att dom förstår exakt vad det står.
För mig personligen känns det också skönt att faktiskt ingen längre kan avfärda mig som en galen väderkvarnsjägare som ser spöken. Det som också känns bra är att jag faktiskt orkade stå upp för det jag visste var rätt hela vägen. Det har funnits stunder då jag känt mig extremt ensam i motvind, iskyla och mörker, men jag stod ändå fast. Det känns väldigt bra nu. (Undrar vad mer jag kanske kommer att få rätt om i framtiden?)
Lljusskygga varelser har både i mitt ansikte och bakom min rygg tisslat om att jag inte bryr mig om min dotter. Att jag skulle ha andra motiv för min kamp. Man har från visst håll gärna velat placera in mig i någon sorts patriarkal mall för hur man fått för sig att män skall vara och bete sig. Men det har varit som att försöka stoppa en kub i ett runt hål. Jag är varken ett svin eller något annat djur. Jag är en man som vägrar att stillatigande se på hur han förskjuts ur sitt barns liv.
Det har gjort ont att höra saker som att "din dotter skäms för dig". Det erkänner jag. Det är ju också därför dom skriver det. För att skada och såra.
Men ni som fortgarande eventuellt tror att jag har haft andra motiv än kärleken till min dotter, att föra denna kamp, borde prova att göra om min resa och se om ni hade klarat den utan en stark och äkta kärlek som drivkraft.
Jag har förhoppningsvis visat att en pappa faktiskt kan älska sitt barn så mycket att han vägrar ge sig, hur mycket stryk han än får. Jag hoppas också att jag gjutit mod i fler pappor så att dom vågar ställa sig upp och protestera mot hur dom behandlas i väldens mest jämställda land..
Saknaden river som en jordfräs i ditt inre, varje vaken sekund
Artikeln fortsätter:
"KUNGSBACKA Socialtjänsten i Kungsbacka medger att pappor kan ha felbehandlats i vårdnadstvister. Ett unikt möte har därför ägt rum med syftet att nå ett jämställt bemötande."
Läs den där första meningen igen. För en socialtjänst att ens medge såpass mycket är faktiskt historiskt i vårt land. Aldrig förr har det mig veterligen hänt att någon enda förvaltning i Sverige offentligt yttrat det som dom flesta ändå vet. Att pappor behandlas precis som dom djur dom är i många av dom här kvinnornas ögon.
Kommer in ihåg lagmannen Ralf i Lunds tingsrätt och hans kommentar då föreningen Min Pappa.nu avslöjade att pappor hade 0 procents chans att få egen vårdnad i hans tingsrätt. "BULLSHIT", vill jag minnas att Ralfs exakta formuleringen löd. Papporna ljuger. Sånt är man numera van att höra. "Medger att pappor kan ha blivit felbehandlade" blir ju då, trots sin vaghet, faktiskt ett historiskt trendbrott. Man måste ju sätta saker i perspektiv.
Tänk vad mycket ett enda obetydligt litet ord kan betyda
Om man hade velat vara helt sanningsenliga däremot, så hade det stått "medger att pappor HAR felbehandlats i vårdnadstvister". Håll med om att det är en viss skillnad. Men efter att ha stångat min panna blodig mot denna socialtjänst från helvetet i snart sju år så är jag idag ändå överlycklig över åtminstone detta lilla halvhjärtade erkännande. Människor är inte heller dummare än att dom förstår exakt vad det står.
För mig personligen känns det också skönt att faktiskt ingen längre kan avfärda mig som en galen väderkvarnsjägare som ser spöken. Det som också känns bra är att jag faktiskt orkade stå upp för det jag visste var rätt hela vägen. Det har funnits stunder då jag känt mig extremt ensam i motvind, iskyla och mörker, men jag stod ändå fast. Det känns väldigt bra nu. (Undrar vad mer jag kanske kommer att få rätt om i framtiden?)
Lljusskygga varelser har både i mitt ansikte och bakom min rygg tisslat om att jag inte bryr mig om min dotter. Att jag skulle ha andra motiv för min kamp. Man har från visst håll gärna velat placera in mig i någon sorts patriarkal mall för hur man fått för sig att män skall vara och bete sig. Men det har varit som att försöka stoppa en kub i ett runt hål. Jag är varken ett svin eller något annat djur. Jag är en man som vägrar att stillatigande se på hur han förskjuts ur sitt barns liv.
Det har gjort ont att höra saker som att "din dotter skäms för dig". Det erkänner jag. Det är ju också därför dom skriver det. För att skada och såra.
Men ni som fortgarande eventuellt tror att jag har haft andra motiv än kärleken till min dotter, att föra denna kamp, borde prova att göra om min resa och se om ni hade klarat den utan en stark och äkta kärlek som drivkraft.
Jag har förhoppningsvis visat att en pappa faktiskt kan älska sitt barn så mycket att han vägrar ge sig, hur mycket stryk han än får. Jag hoppas också att jag gjutit mod i fler pappor så att dom vågar ställa sig upp och protestera mot hur dom behandlas i väldens mest jämställda land..
Saknaden river som en jordfräs i ditt inre, varje vaken sekund
Artikeln fortsätter:
"I måndags kväll var ett tiotal pappor inbjudna till individ- och familjeomsorgen i Kungsbacka till en träff ledd av en extern forskare.
– Jag har tagit initiativ till det här ur ett jämställdhetsperspektiv. Jag kan se att det finns ett mönster i det som de här papporna berättar om hur de upplever att de blivit bemötta, säger förvaltningschefen Mia Sjödahl. Hon deltog inte själv i mötet men har fått uppfattningen att det var ett bra och givande möte om än jobbigt för de inblandade.
– Starkt och känslosamt. Men det fanns många saker som vi kan ta med oss i vårt arbete och det var också det som vi hoppades på, säger hon.
Socialstyrelsen riktade nyligen allvarlig (reds anm*) kritik mot Kungsbacka kommun för ärendehanteringen vid vårdnadstvister. Hon tror inte att hennes förvaltning är unik utan att det handlar om ett historiskt arv om att se mamman som den naturliga vårdnadshavaren inom socialtjänsten i hela landet.
– Papporna har fått en annan roll i samhället och tar ett större ansvar för barnen i dag. Det får vi ha med oss.
Jag var på det mötet. Och kan intyga att det var starkt och känslosamt. Vad tror ni händer då ett gäng farsor, varav en del inte sett sina barn på flera år, och som har förlorat hoppet att någonsin få se dom igen, plötsligt möter en lyssnande människa från denna förhatliga myndighet som rättsvidrigt har krossat deras liv?
När historier skall berättas, när minnen och sår rivs upp och smärtan, ilskan och saknaden släpps fri och går loss som en jordfräs i ens inre?
Då blir det fan inget vanligt kafferep.
Kommunens representant, utvecklingschef Anette Arrhenius sa inte många ord under mötet. men antecknade flitigt. Förhoppningsvis lyssnade hon. Hon sade sig vara skakad efteråt, och ärligt talat. Konstigt vore det annars.
Medvetna brottsliga handlingar
Men se vad Förvaltningschef Mia Sjödahl säger här ovan. Att det handlar om ett historiskt arv, och att socialtjänsten inte har hängt med i utvecklingen på jämställdhetsområdet, Ja kanske det till viss mån handlar om ett historiskt arv.
Men om det är något område dessa damer är hemma på så är det väl just det som rör jämställdhet? Åtminstone den svenska varianten med rådande direktiv om hur kvinnor skall gynnas på bekostnad av män.
Och inte är det väl enbart ett historiskt arv och synen på mamman som den mest lämpade som har fått handläggarna på förvaltningen att slänga bort orosanmälningar för barn, smussla undan dokument, förtiga viktiga fakta i brottsmål, sett genom fingrarna med hemliga barnförhör, och gjort sitt yttersta för att slå sönder ömtåliga pappa-barn relationer för gott genom att medvetet förhala, vinkla och hemligstämpla utredningar?
Sådant sker inte av misstag. Sådant görs medvetet!! Frågan om ansvar för dessa brottsliga handlingar var den första som skrevs upp på mötet. Jag tror samtliga pappor i rummet höll med mig då jag påpekade vikten av att någon måste ta ansvar för allt som hänt. Det kan synas vara en hopplös begäran då man har en kommun på andra sidan bordet, men å andra sidan har jag alltid fått höra att det var hopplöst att ens få dom till bordet, och det tog ju faktiskt bara sju år. Det handlar inte om att straffa och hämnas. Det handlar om att få enj validering på det man har varit med om, och att få veta att rättssystemet skyddar även dig då du drabbas av allvarliga brott. Det är ett oerhört viktigt steg i att försöka rehabilitera sig efter det man drabbats av.
Vissa handläggare tycks ha livlig och snuskig fantasi
Brott har begåtts. Brott som har skadat oss, men framför allt våra barn. Någon eller några är gärningsmän. Så enkelt är det. Arrhenius sa på mötet att hon, trots dom hårresande berättelserna, inte trodde att någon av handläggarna medvetet hade gjort fel. Och nej, det är ju klart, ingen har förhoppningsvis agerat för att medvetet skada våra barn. Dom har väl trott att dom gjorde det som var bäst i sina indoktrinerade hjärnor. Men det gör vi väl alla? Det gjorde även jag då jag länkade till PDF:erna som sedermera fick mig dömd för brott mot PUL. Den, förutom möjligen åklagaren och domaren, som tror att jag hade för avsikt att kränka mitt barn, har inte en susning. Mitt syfte var tvärtom att försöka skydda henne från den fruktansvärda behandling hon utsattes för. Och om lagen inte tar hänsyn till mina goda intentioner, varför skall den då göra det då det gäller dessa handläggare?
Jag visste för övrigt inte att jag gjorde något som var olagligt, men det kan knappast vara fallet när det gäller handläggarna på socialtjänsten i Kungsbacka. Dom måste ha vetat att man inte får rensa dokument ur akten innan man skickar ut den till den som beställt. Dom måste ha vetat att polisen inte får hålla hemliga och odokumenterade förhör med 4 åriga barn. Dom måste ha vetat att dom inte får slänga allvarliga orosanmälningar om barn i papperskorgen och därefter försöka skicka oskyldiga män i fängelse med hjälp av påhittade sexanklagelser. Dom måste någonstans känna till vikten av objektivitet och att det är förbjudet att dikriminera.
Just populariteten i att använda incestvapnet mot pappor i kommunen gör även att man kan ifrågasätta vissa av dessa damers fantasier. De tycks kretsa mycket kring saker som normala människor helst undviker att tänka på. Inget ont i det. Staten har ännu så länge inte kriminaliserat fantasier, men när dom pårjar inverka på ens arbete är det inte bra. Vilka som utgör kärnan i det pappahatar gäng som härjat i Kungsbacka vet vi, mycket väl, även om vi undvek att nämna namn på detta möte. Dom ville ha det så. Men vi vet ändå precis vilka namn som dyker upp i fall efter fall. Det kan inte vara en direkt hemlighet för kommunen heller. Kanske det var därför ytterligare en i gänget nu plötsligt omlokaliserats till Örgryte i Göteborg? Varning utfärdas härmed till fäderna i området.
Ni som fortfarande har svårt att förstå graden av problemet, se här
Ni som fortfarande har svårt att tro på att tjänstemän på kommunala myndigheter ostraffat kan ägna sig åt denna typ av brottslighet, titta på detta purfärska exempel, precis inkommet ifrån ett annat nu aktuellt vårdnadsärende. Läs mailet som är skrivet av en handläggare i en vårdnadstvist på en förvaltning i Stockholm, till mamman i fallet. Detta papper råkade hon slarvigt nog missa att rensa ur akten innan den lämnades ut. Vad tror ni? Är handläggaren i det här fallet medveten om att hon bryter mot lagen, eller handlar hon i god tro? Känns det som hon respekterar kraven på saklighet och objektivitet som ställs på henne i yrket? Tror ni hon kommer att ställas till ansvar nu när hon är tagen på bar gärning?
När historier skall berättas, när minnen och sår rivs upp och smärtan, ilskan och saknaden släpps fri och går loss som en jordfräs i ens inre?
Då blir det fan inget vanligt kafferep.
Kommunens representant, utvecklingschef Anette Arrhenius sa inte många ord under mötet. men antecknade flitigt. Förhoppningsvis lyssnade hon. Hon sade sig vara skakad efteråt, och ärligt talat. Konstigt vore det annars.
Medvetna brottsliga handlingar
Men se vad Förvaltningschef Mia Sjödahl säger här ovan. Att det handlar om ett historiskt arv, och att socialtjänsten inte har hängt med i utvecklingen på jämställdhetsområdet, Ja kanske det till viss mån handlar om ett historiskt arv.
Men om det är något område dessa damer är hemma på så är det väl just det som rör jämställdhet? Åtminstone den svenska varianten med rådande direktiv om hur kvinnor skall gynnas på bekostnad av män.
Och inte är det väl enbart ett historiskt arv och synen på mamman som den mest lämpade som har fått handläggarna på förvaltningen att slänga bort orosanmälningar för barn, smussla undan dokument, förtiga viktiga fakta i brottsmål, sett genom fingrarna med hemliga barnförhör, och gjort sitt yttersta för att slå sönder ömtåliga pappa-barn relationer för gott genom att medvetet förhala, vinkla och hemligstämpla utredningar?
Sådant sker inte av misstag. Sådant görs medvetet!! Frågan om ansvar för dessa brottsliga handlingar var den första som skrevs upp på mötet. Jag tror samtliga pappor i rummet höll med mig då jag påpekade vikten av att någon måste ta ansvar för allt som hänt. Det kan synas vara en hopplös begäran då man har en kommun på andra sidan bordet, men å andra sidan har jag alltid fått höra att det var hopplöst att ens få dom till bordet, och det tog ju faktiskt bara sju år. Det handlar inte om att straffa och hämnas. Det handlar om att få enj validering på det man har varit med om, och att få veta att rättssystemet skyddar även dig då du drabbas av allvarliga brott. Det är ett oerhört viktigt steg i att försöka rehabilitera sig efter det man drabbats av.
Vissa handläggare tycks ha livlig och snuskig fantasi
Brott har begåtts. Brott som har skadat oss, men framför allt våra barn. Någon eller några är gärningsmän. Så enkelt är det. Arrhenius sa på mötet att hon, trots dom hårresande berättelserna, inte trodde att någon av handläggarna medvetet hade gjort fel. Och nej, det är ju klart, ingen har förhoppningsvis agerat för att medvetet skada våra barn. Dom har väl trott att dom gjorde det som var bäst i sina indoktrinerade hjärnor. Men det gör vi väl alla? Det gjorde även jag då jag länkade till PDF:erna som sedermera fick mig dömd för brott mot PUL. Den, förutom möjligen åklagaren och domaren, som tror att jag hade för avsikt att kränka mitt barn, har inte en susning. Mitt syfte var tvärtom att försöka skydda henne från den fruktansvärda behandling hon utsattes för. Och om lagen inte tar hänsyn till mina goda intentioner, varför skall den då göra det då det gäller dessa handläggare?
Jag visste för övrigt inte att jag gjorde något som var olagligt, men det kan knappast vara fallet när det gäller handläggarna på socialtjänsten i Kungsbacka. Dom måste ha vetat att man inte får rensa dokument ur akten innan man skickar ut den till den som beställt. Dom måste ha vetat att polisen inte får hålla hemliga och odokumenterade förhör med 4 åriga barn. Dom måste ha vetat att dom inte får slänga allvarliga orosanmälningar om barn i papperskorgen och därefter försöka skicka oskyldiga män i fängelse med hjälp av påhittade sexanklagelser. Dom måste någonstans känna till vikten av objektivitet och att det är förbjudet att dikriminera.
Just populariteten i att använda incestvapnet mot pappor i kommunen gör även att man kan ifrågasätta vissa av dessa damers fantasier. De tycks kretsa mycket kring saker som normala människor helst undviker att tänka på. Inget ont i det. Staten har ännu så länge inte kriminaliserat fantasier, men när dom pårjar inverka på ens arbete är det inte bra. Vilka som utgör kärnan i det pappahatar gäng som härjat i Kungsbacka vet vi, mycket väl, även om vi undvek att nämna namn på detta möte. Dom ville ha det så. Men vi vet ändå precis vilka namn som dyker upp i fall efter fall. Det kan inte vara en direkt hemlighet för kommunen heller. Kanske det var därför ytterligare en i gänget nu plötsligt omlokaliserats till Örgryte i Göteborg? Varning utfärdas härmed till fäderna i området.
Ni som fortfarande har svårt att förstå graden av problemet, se här
Ni som fortfarande har svårt att tro på att tjänstemän på kommunala myndigheter ostraffat kan ägna sig åt denna typ av brottslighet, titta på detta purfärska exempel, precis inkommet ifrån ett annat nu aktuellt vårdnadsärende. Läs mailet som är skrivet av en handläggare i en vårdnadstvist på en förvaltning i Stockholm, till mamman i fallet. Detta papper råkade hon slarvigt nog missa att rensa ur akten innan den lämnades ut. Vad tror ni? Är handläggaren i det här fallet medveten om att hon bryter mot lagen, eller handlar hon i god tro? Känns det som hon respekterar kraven på saklighet och objektivitet som ställs på henne i yrket? Tror ni hon kommer att ställas till ansvar nu när hon är tagen på bar gärning?
Ibland råkar det slinka med dokument som aldrig var ämnade för utomstående ögon
"Det är inget annat än politik"
Artikeln i dagens GP fick jag per mail redan igår. Mannen som tronar på bilden och som intervjuas är Thorbjörn Leu. En relativt ny och angenäm bekant. Ibland ger sig soc på fel pappa. Det är oundvikligt. Man gjorde det med mig, och man gjorde det med Thorbjörn. Tobbe är en fighter. Papporna i Kba har fått en bra ledare som för deras kamp i honom. Dessutom en som inte är behäftad av mitt dåliga rykte.
Alla är dock inte helt övertygade om kommunens goda intentioner. En ärrad advokat som representerar en av fäderna i Kungsbacka, fick även han förhandsgranska artikeln i GP. Han skriver så här i ett mail till pappans mor, tillika det försvunna barnets Farmor.
Artikeln i dagens GP fick jag per mail redan igår. Mannen som tronar på bilden och som intervjuas är Thorbjörn Leu. En relativt ny och angenäm bekant. Ibland ger sig soc på fel pappa. Det är oundvikligt. Man gjorde det med mig, och man gjorde det med Thorbjörn. Tobbe är en fighter. Papporna i Kba har fått en bra ledare som för deras kamp i honom. Dessutom en som inte är behäftad av mitt dåliga rykte.
Alla är dock inte helt övertygade om kommunens goda intentioner. En ärrad advokat som representerar en av fäderna i Kungsbacka, fick även han förhandsgranska artikeln i GP. Han skriver så här i ett mail till pappans mor, tillika det försvunna barnets Farmor.
Bra, men det är inte vasst –snarare mellanmjölk. Tack vare mötet skaffar sig förvaltningen alibi. Det är inget annat än politik – kanske ej ens till vår nytta.
Hälsar S
Jag fruktar att han har rätt. Jag har också undrat över var denna kommuns plötsliga vilja till att lyssna och bättra sig kommer ifrån? Gudarna skall veta att dom haft mänga chanser till det. Men då dom skulle ha behövt lyssna för att undvika detta, för för mitt barn sorgliga öde, så var det fullständigt omöjligt. Jag måste ha provat på minst tusen olika sätt att berätta och förklara, totalt utan framgång. Det har varit som att försöka blöta ner en gås.
Behandla andra som du själv vill bli behandlad - det gäller även mig
Men samtidigt kan jag inte låta bli att värja jag mig från tanken att dom kan vara så in i helvete cyniska att dom bara gör detta för att rädda sina egna skinn efter den massiva kritik dom dragit på sig. Det känns mycket skönare att tro att dom faktiskt är genuint ångerfulla och sant intresserade av att rensa upp i det laglösa träsk dom kallar förvaltning. Därför väljer jag att tro det tills motsatsen är bevisad.
Jag behandlar med andra ord kommunen precis så¨som jag hade önskat att dom en gång behandlat mig. Som oskyldig tills motsatsen är bevisad. Men jag tänker inte heller ta tummen ur ögat på dom ännu när det gäller deras gamla förbrytelser. Att officiellt utses som arbetsmiljöproblem på en kommun förpliktar ju´faktiskt. Nu handlar det inte längre om att försöka rädda mitt barn, utan om att dom jävlar anamma skall ersätta mig och mitt barn för de skador dom åsamkat oss.
Kommunens skriftliga utvärdering av mötet har dom lovat att skicka ut i Januari. Då får vi en första fingervisning.
Även Skatteverket medger nu "brister"
På den andra fronten har mitt ärende mot skatteverket nu nått justitiekanslern efter att ha snurrat runt ett bra tag på deras huvudkontor. Och nu skall ni få höra. Självaste skatteverket har i sitt yttrande till JK, hör och häpna, också nu medgett brister i handläggningen av vårt ärende. Det dom kallar brister är i själva verket en rad brott mot mina lagliga och mänskliga rättigheter, men på myndighetska så säger man inte brott eller grovt brott. Där heter det "brister" och "allvarliga brister".
Både staten och kommunen medger nu alltså att man brustit i sin behandling av mig. Jag undrar om jag i och med detta har slagit något rekord? Jag väntar mig nu ett samtal där någon med grav och allvarlig stämma upplyser mig om, att jag erhållit titeln "årets rättshaverist", och att jag av kungen kommer att tilldelas den gyllene väderkvarnsordern av tredje graden. Alltihopa i någon flott ceremoni i statshuset efter dom är klara med Nobelfestligheterna.
Har man som far i en vårdnadstvist lyckats att efter sju års sisyfosarbete få både stat och kommun i Sverige att faktiskt böja sig åtminstone så pass så borde man i alla fall vara en kandidat.
Skämt åsido. Faktum kvarstår hur mycket dom än medger, och det är ingen ide att lura sig själv. Det har jag förhoppningsvis slutat med numera.
Den enda som kommer att vara dömd och straffad för att ha kränkt mitt barn efter denna soppa är jag själv. Det är ju jag och hon som ju drabbats av alla dessa medgivna "brister". Och vad gör då smartskaften på DI och åklagaren? Jo dom ser till att bussa oss mot varandra i en rättegång där hon genom sin ömma moder kräver mig på skadestånd fär att jag kränkt henne. Och dömd kommer jag att bli. Igen. Den enda fråga som förhandlingen kommer att handla om är storleken på bekoppet. Den förnedringen får jag lära mig att leva med, hur sjukt det än är.
Men tro mig. Bara detta lilla och till synes obetydliga ord "Medger", gör faktiskt att det plötsligt i alla fall känns lite lättare.
Behandla andra som du själv vill bli behandlad - det gäller även mig
Men samtidigt kan jag inte låta bli att värja jag mig från tanken att dom kan vara så in i helvete cyniska att dom bara gör detta för att rädda sina egna skinn efter den massiva kritik dom dragit på sig. Det känns mycket skönare att tro att dom faktiskt är genuint ångerfulla och sant intresserade av att rensa upp i det laglösa träsk dom kallar förvaltning. Därför väljer jag att tro det tills motsatsen är bevisad.
Jag behandlar med andra ord kommunen precis så¨som jag hade önskat att dom en gång behandlat mig. Som oskyldig tills motsatsen är bevisad. Men jag tänker inte heller ta tummen ur ögat på dom ännu när det gäller deras gamla förbrytelser. Att officiellt utses som arbetsmiljöproblem på en kommun förpliktar ju´faktiskt. Nu handlar det inte längre om att försöka rädda mitt barn, utan om att dom jävlar anamma skall ersätta mig och mitt barn för de skador dom åsamkat oss.
Kommunens skriftliga utvärdering av mötet har dom lovat att skicka ut i Januari. Då får vi en första fingervisning.
Även Skatteverket medger nu "brister"
På den andra fronten har mitt ärende mot skatteverket nu nått justitiekanslern efter att ha snurrat runt ett bra tag på deras huvudkontor. Och nu skall ni få höra. Självaste skatteverket har i sitt yttrande till JK, hör och häpna, också nu medgett brister i handläggningen av vårt ärende. Det dom kallar brister är i själva verket en rad brott mot mina lagliga och mänskliga rättigheter, men på myndighetska så säger man inte brott eller grovt brott. Där heter det "brister" och "allvarliga brister".
Både staten och kommunen medger nu alltså att man brustit i sin behandling av mig. Jag undrar om jag i och med detta har slagit något rekord? Jag väntar mig nu ett samtal där någon med grav och allvarlig stämma upplyser mig om, att jag erhållit titeln "årets rättshaverist", och att jag av kungen kommer att tilldelas den gyllene väderkvarnsordern av tredje graden. Alltihopa i någon flott ceremoni i statshuset efter dom är klara med Nobelfestligheterna.
Har man som far i en vårdnadstvist lyckats att efter sju års sisyfosarbete få både stat och kommun i Sverige att faktiskt böja sig åtminstone så pass så borde man i alla fall vara en kandidat.
Skämt åsido. Faktum kvarstår hur mycket dom än medger, och det är ingen ide att lura sig själv. Det har jag förhoppningsvis slutat med numera.
Den enda som kommer att vara dömd och straffad för att ha kränkt mitt barn efter denna soppa är jag själv. Det är ju jag och hon som ju drabbats av alla dessa medgivna "brister". Och vad gör då smartskaften på DI och åklagaren? Jo dom ser till att bussa oss mot varandra i en rättegång där hon genom sin ömma moder kräver mig på skadestånd fär att jag kränkt henne. Och dömd kommer jag att bli. Igen. Den enda fråga som förhandlingen kommer att handla om är storleken på bekoppet. Den förnedringen får jag lära mig att leva med, hur sjukt det än är.
Men tro mig. Bara detta lilla och till synes obetydliga ord "Medger", gör faktiskt att det plötsligt i alla fall känns lite lättare.
PS. Ta en stund och kolla igenom julklappstipsen som jag valt ut i min "Yourad". Om du köper något så bidrar du samtidigt med en slant till driften av bloggen. Det borde finnas något för dom flesta där nu. Kom gärna med önskemål annars.
RSS Feed
