Detta är den första bok av Joseph Caux som blivit utgiven, men det är ingen debutroman. Bakom pseudonymen döljer sig en redan etablerad författare som redan givit ut sex böcker på ett stort förlag. Men när han (gissar att det är en han, ursäkta annars), skrev denna så valde han att göra det under ett fingerat namn. Förmodligen väl medveten om slakten han annars skulle tvingas utstå på kultursidorna i våra stora huvudstadstidningar. Inte för att boken är dålig, för det är den inte. Men hatgrupperna på Facebook och liknelserna mellan författaren och Anders Breivik på DN:s kultursida skulle inte dröja särskilt länge. Det är ju som bekant det öde som drabbar alla som offentligt vågar avsvära sig feminismen som den enda sanna läran.

Även om namnen är bytta så är det inte särskilt svårt att lista ut vilka som möjligen kan ha stått som förlagor för figurerna i boken. I berättelsen lär vi till exempe känna feministernas okrönte och sjukligt mediakåta drottning Gun Äsping.  Advokatkollegorna Klingström och Klangström. Professorerna Noja Lindgren,  den koleriske Stiina Rosenras, samt den minst sagt sexualfobiske professor Måshjerna för att nämna några,

Feministerna som försvarar Solanas Scum manifest använder gärna  argumentet att "det är ju bara satir". Men argumentet faller platt. Endast en mycket skruvad hjärna kan se någon distans eller humor i Solanas droginducerade manshat och massmords svammel. Café Rättvisan däremot är satir när den är som bäst.

Satir är ett litterärt begrepp vars syfte är att kritisera en företeelse, person eller, som ofta i detta fall, ett samhällssystem. Satirens syfte är att håna och förlöjliga det den vill kritisera, helst på ett roligt, elegant och träffsäkert sätt. Men genren är svår, eftersom det är en balansgång. Det får inte bli för snällt, för då blir den bara fånig, men den får heller inte gå över gränsen och bli alltför plump och elak, för då riskerar den att få motsatt syfte. Framför allt måste den vara rolig, annars är den föga effektiv.

Svaret på hur Joseph Caux lyckats med denna balansgång blir säkert väldigt olika beroende på vem du frågar, vad vederbörande anser om feminismen och framförallt kanske hur insatt man är i denna allt mer ruttnande ideologi. Rolig är den definitivt om du frågar mig. Jag skrattade högt flera gånger då jag läste boken, och även om den på sina ställen är rätt ordentligt elak så tycker jag inte att Caux går över gränsen och blir plump någonstans. Humorn och kritiken levereras definitivt med den sortens elegans som satiren kräver. Frågan är dock om verklighetens Klingström och Klangström skulle hålla med? Troligen inte.

Själv skrev Caux nyligen i en kommentar här på bloggen att satiren var den enda form av berättande som gjorde det möjligt för honom att litterärt beskriva det som idag kallas feminism. Och även om det givetvis finns andra sätt så är det inte svårt att förstå vad han menar. Satiren näst intill skriver sig själv bara genom att beskriva dagens svenska statsfeminism. För att ge ett exempel; På ett ställe i boken är ämnet för kvällens diskussion på Cafeet kvotering. Efter många diskussioner enades församlingen om det förslag man gemensamt skulle ställa sig bakom i frågan.

Man hade här lätt här kunnat tro att denna osannolikt märkliga formulering är ett påhitt av författaren för att förlöjliga tokiga feminister, men faktum är att detta "tillägg" som Äsping triumferande läste upp, är direkt hämtat från verkligheten, Stycket är nämligen hämtat från Uppsala studentkårs jämlikhetsprogram för 2011, och är som författaren klargör i en fotnot "omöjligt att förbättra i en satirisk text". I ett land fullt av sådana exempel är det säkert lätt att vara satiriker.

Några av huvudpersonerna. Från vänster minister Klingström, Professor Noja Lindgren och feministdrottningen Gun Äsping. (så som denne skribent tänker sig dom)

Annars handlar boken om huvudpersonen Josef. Josef är en lätt överviktig medelålders vit heterosexuell man som bor i en trist hyreskasern någonstans i Stokholm. Josef är en av dom i den stora majoriteten män i sagda kategori som varken åtnjuter makt, inflytande eller pengar. Josef brottas inte med problem som hur han skall förtrycka kvinnor på bästa sätt, eller med något som överhuvudtaget har med kvinnor och kön att göra. Lyckligt omedveten om det könskrig som utspelar sig i det offentliga rummet kretsar hans liv mest runt hur han just denna dag skall lyckas äta sig mätt. Josef har nämligen en stor omättlig mage, men saknar oftast resurser att få den fylld. Hans största lycka i livet är att få avnjuta en nybakad pizza och en öl i sin fotölj framför TV:n hemma i sitt spartanska vardagsrum.

En dag emellertid förändras Josefs liv för gott. Efter att nesligt förlorat ett parti Schack mot sin granne Yousuf på det lokala biblioteket, så slår han dyster i hågen upp lokaltidningen, vari han får syn på en liten annons.

Josefs ögon fångas ögonblickligen av orden "Gratis" och "Soppa". Dessutom är ju Josef, trots sin eländiga tillvaro, en godhjärtad man. Han har absolut inget emot att stå på de förtrycktas sida. I alla fall inte om det är förenat med gratis mat. Vad som menas med "genus" och vad det har med betyg att göra har han däremot ingen aning om.

Men det kommer han att få lära sig. Likaså att den där soppan nog inte var så gratis som annonsen ville få honom att tro.

Josefs väg från omedveten till fullfjädrad svensk radikalfeminist är, tippar jag, till stor del symptomatisk för många mäns väg in i denna fördärvade rörelse. Caux målar en symbolisk bild av emanciperingen av män i Sverige. Detta är en bok jag varmt rekommenderar till alla mina läsare. Läs Café Rättvisan. Det är en bok som på sitt sätt verkligen gör skäl för sitt namn och som kommer att skänka er många roliga skratt, även om en del kan komma att fastna i halsen. Det finns nämligen även stråk av allvar och tragedi blandat med det humoristiska.

Och till författaren Joseph Caux, som jag även har äran att ha som gäst här på bloggen vill jag rikta ett tack för ditt bidrag till ett klokare och mindre fördummat Sverige. Och ja, jag är grymt nyfiken på vem du är. Jag skulle gärna ta chansen till givande diskussioner över ett glas whisky eller två någon gång. Men det är sekundärt. Mest hoppas jag att du skriver fler böcker under din pseudonym. Denna gav definitivt mersmak.