På julen ska varenda unge vara glad
Detta blir den fjärde julen i rad utan min dotter. Utan att få se henne, prata med henne, ge henne en julklapp, önska henne en god jul eller att få tala om för henne hur mycket pappa saknar och tänker på henne. Ni som har lyckan att ha henne i era liv måste se ett barn med ett stort svart hål av sorg i hjärtat. Ändå frågar ni er aldrig, är detta verkligen rätt?
Ingen enda myndighet i Sverige tycker det är särskilt allvarligt att begå denna form av barnmisshandel. Att skapa detta djupa livslånga pappasår i en ung flickas själ. Tillsynsmyndigheter delar ut några slag på fingrarna och chefer beklagar ljummet gamla "synder", samtidigt som dom i lönndom irriterar sig på dessa galna pappor som bara gnäller och inte kan släppa och gå vidare.
Underhållsbidraget jag skall betala till mitt barns kidnappare höjs rejält nästa år. Lösensumman skall betalas punkligt varje månad annars straffas jag ytterlgare ekonomiskt av staten. Skillnaden när det gäller statligt suventionerade barnkidnappningar och dom som anses kriminella, är dock att när det gäller statens så skall du betala lösensumma i 18 år men kan ändå glömma att få se ditt barn igen. På det sättet är dom kriminella faktiskt hederligare.
Fyra jular utan henne hittills. Hur många till det blir innan denna pappa firat sin sista jul vet ingen.
Och alla dessa varför, som maler och maler och inte lämnar någon ro.
Varför behandlas jag som en kriminell av mitt eget land när jag inte gjort något fel? Varför blir min dotter, med statens goda minne och aktiv hjälp, bestulen sin pappa när dom vet hur viktig jag är för henne? Jag har sökt svaren i över fyra år, men förstår ändå inte.
Finns det ens några svar?
Och till dig er som kidnappat mitt barn och gör ert bästa för att förgifta hennes oskuldsfullhet och kärlek, hur kan ni med gott samvete leva med det ni gör? Du som skall föreställa hennes mamma. Har du inget samvete alls? Räknar du med att vårt barn skall förstå och förlåta dig i framtiden för det du gjort? Visst, kanske gör hon det. Det beror helt och hållet på om du lyckas med att förgifta henne tillräckligt med din bitterhet och ditt hat. Men varför önska henne detta helvete? Önskar du verkligen henne att tvingas upprepa samma liv som du levt, med all den djupa smärtan och sorgen? Har du glömt?
Jag är inte perfekt och jag gjorde inta alltid allt rätt, men jag gjorde mitt bästa och hade dom bästa intentioner. Har jag förtjänat att dömas till denna långsamma och smärtsamma död? Och vårt barn? Endast dom allra svartaste själarna på denna jord skadar ett barn för att straffa dess förälder.
Jag älskade dig en gång. Precis som jag älskar vårt barn. Samma brinnande, äkta och villkorslösa kärlek. Jag förlät dig gång på gång för saker du gjorde och sa när dina rädslor satte in. Jag kramade och tröstade dig när världen blev svart. Hjälpte dig då du behövde hjälp. Jag gav dig ett löfte om evig villkorslös kärlek och en underbar dotter. Du tackar genom att slita ur mitt hjärta, svärta ner min heder och döma mig att brinna i helvetet för evigt. Varför? Vad har jag gjort för att förtjäna denna eviga smärta?
Svaret är; ingenting. Ty hade jag verkligen gjort något så hemskt hade du berättat det. Och jag hade med skam accepterat straffet. istället hittar du på och ålägger mig brott som inte är sanna. Varför?
Var är människan som jag såg i dig den gången? Hon som skrattade med mig, litade på mig, älskade med mig, kröp ihop i min famn. Är hon för alltid utplånad? Gömmer hon sig av fruktan? Böjer hon sig för omgivningens hårda tryck och fördömanden? Fanns hon över huvud taget? Eller var hon bara en hägring? En drömbild skapad av längtan, hopp och en naiv tro på kärleken?
Jag önskar att jag förstod.
Du säger att jag vill kontrollera, att jag vägrar släppa taget. Jag släppte dig i samma stund du bestämde dig för att gå. Det enda jag någonsin begärt är att få finnas för min dotter. Ge henne en bra och stabil grund som möjligt för att klara sig i denna hårda värld, Du ville annorlunda och då blir det så. Så är reglerna i vårt land. Men är priset värt det lidande för henne, dig och mig du skapat. Eller mår du bra i detta?
Tänker du över huvud taget på mig på denna jul? Vad tänker du i så fall? Är du nöjd och glad över att än en gång få vrida om kniven? Känns det bra i ditt inre att ännu en jul tänka på mig sittandes ensam och fundera på om jag orkar ett år till? Skänker det dig en inre tillfredsställelse att veta hur ont det gör? Hur kändes det i ditt hjärta den julafton 2008 då du ringde och ville tala med henne, men då hon vägrade. Kommer du ihåg den smärtan? Det är klart du gör.
Hatar du mig? Vill du att jag ska dö?
Är denna situation verkligen vårt barns bästa? Ja så måste ni ju tycka. Alla ni som skapat den. Annars hade vår dotter inte behövt spendera ännu en jul med den smärtsamma vetskapen att hennes mamma och pappa är bittra fiender. Det behövs endast en människa för att starta och underhålla en konfliikt, men två för att lösa den. Denna basala kunskap saknas idag på våra familjerätter och i våra domstolar. Jag har aldrig startat eller underhållit denna konflikt. Inte heller har jag någonsin nekat att lösa den.
Att begära att få finnas, värna, juridiskt ansvara för och spendera tid med sitt eget barn är inte att starta en konflikt, Det är att kräva sin mänskliga rätt. Men du och dom otäcka människor du har runt dig kallar detta för att bråka och vara besvärlig.
Vill du göra vårt barn glad denna jul? Hälsa henne då att hennes pappa älskar och saknar henne och att du och jag inte tycker illa om varandra längre. Sedan ringer ni till mig och låter mig prata med er. Det skulle bli den bästa julklapp vår dotter någonsin fått i sitt åttaåriga liv.
Och ni myndighetspersoner som nu en efter en avslöjas som dom lögnare och maktmissbrukare ni är. Ni kan också sända en tanke denna jul till mitt och alla dom andra barn som ni hjälpt till att göra faderslösa. I mitt fall är det särskilt en person som alltmer framstår som den ytterst ansvarige. Du vet själv vem du är.
Jag förlåter dig aldrig,
Ingen enda myndighet i Sverige tycker det är särskilt allvarligt att begå denna form av barnmisshandel. Att skapa detta djupa livslånga pappasår i en ung flickas själ. Tillsynsmyndigheter delar ut några slag på fingrarna och chefer beklagar ljummet gamla "synder", samtidigt som dom i lönndom irriterar sig på dessa galna pappor som bara gnäller och inte kan släppa och gå vidare.
Underhållsbidraget jag skall betala till mitt barns kidnappare höjs rejält nästa år. Lösensumman skall betalas punkligt varje månad annars straffas jag ytterlgare ekonomiskt av staten. Skillnaden när det gäller statligt suventionerade barnkidnappningar och dom som anses kriminella, är dock att när det gäller statens så skall du betala lösensumma i 18 år men kan ändå glömma att få se ditt barn igen. På det sättet är dom kriminella faktiskt hederligare.
Fyra jular utan henne hittills. Hur många till det blir innan denna pappa firat sin sista jul vet ingen.
Och alla dessa varför, som maler och maler och inte lämnar någon ro.
Varför behandlas jag som en kriminell av mitt eget land när jag inte gjort något fel? Varför blir min dotter, med statens goda minne och aktiv hjälp, bestulen sin pappa när dom vet hur viktig jag är för henne? Jag har sökt svaren i över fyra år, men förstår ändå inte.
Finns det ens några svar?
Och till dig er som kidnappat mitt barn och gör ert bästa för att förgifta hennes oskuldsfullhet och kärlek, hur kan ni med gott samvete leva med det ni gör? Du som skall föreställa hennes mamma. Har du inget samvete alls? Räknar du med att vårt barn skall förstå och förlåta dig i framtiden för det du gjort? Visst, kanske gör hon det. Det beror helt och hållet på om du lyckas med att förgifta henne tillräckligt med din bitterhet och ditt hat. Men varför önska henne detta helvete? Önskar du verkligen henne att tvingas upprepa samma liv som du levt, med all den djupa smärtan och sorgen? Har du glömt?
Jag är inte perfekt och jag gjorde inta alltid allt rätt, men jag gjorde mitt bästa och hade dom bästa intentioner. Har jag förtjänat att dömas till denna långsamma och smärtsamma död? Och vårt barn? Endast dom allra svartaste själarna på denna jord skadar ett barn för att straffa dess förälder.
Jag älskade dig en gång. Precis som jag älskar vårt barn. Samma brinnande, äkta och villkorslösa kärlek. Jag förlät dig gång på gång för saker du gjorde och sa när dina rädslor satte in. Jag kramade och tröstade dig när världen blev svart. Hjälpte dig då du behövde hjälp. Jag gav dig ett löfte om evig villkorslös kärlek och en underbar dotter. Du tackar genom att slita ur mitt hjärta, svärta ner min heder och döma mig att brinna i helvetet för evigt. Varför? Vad har jag gjort för att förtjäna denna eviga smärta?
Svaret är; ingenting. Ty hade jag verkligen gjort något så hemskt hade du berättat det. Och jag hade med skam accepterat straffet. istället hittar du på och ålägger mig brott som inte är sanna. Varför?
Var är människan som jag såg i dig den gången? Hon som skrattade med mig, litade på mig, älskade med mig, kröp ihop i min famn. Är hon för alltid utplånad? Gömmer hon sig av fruktan? Böjer hon sig för omgivningens hårda tryck och fördömanden? Fanns hon över huvud taget? Eller var hon bara en hägring? En drömbild skapad av längtan, hopp och en naiv tro på kärleken?
Jag önskar att jag förstod.
Du säger att jag vill kontrollera, att jag vägrar släppa taget. Jag släppte dig i samma stund du bestämde dig för att gå. Det enda jag någonsin begärt är att få finnas för min dotter. Ge henne en bra och stabil grund som möjligt för att klara sig i denna hårda värld, Du ville annorlunda och då blir det så. Så är reglerna i vårt land. Men är priset värt det lidande för henne, dig och mig du skapat. Eller mår du bra i detta?
Tänker du över huvud taget på mig på denna jul? Vad tänker du i så fall? Är du nöjd och glad över att än en gång få vrida om kniven? Känns det bra i ditt inre att ännu en jul tänka på mig sittandes ensam och fundera på om jag orkar ett år till? Skänker det dig en inre tillfredsställelse att veta hur ont det gör? Hur kändes det i ditt hjärta den julafton 2008 då du ringde och ville tala med henne, men då hon vägrade. Kommer du ihåg den smärtan? Det är klart du gör.
Hatar du mig? Vill du att jag ska dö?
Är denna situation verkligen vårt barns bästa? Ja så måste ni ju tycka. Alla ni som skapat den. Annars hade vår dotter inte behövt spendera ännu en jul med den smärtsamma vetskapen att hennes mamma och pappa är bittra fiender. Det behövs endast en människa för att starta och underhålla en konfliikt, men två för att lösa den. Denna basala kunskap saknas idag på våra familjerätter och i våra domstolar. Jag har aldrig startat eller underhållit denna konflikt. Inte heller har jag någonsin nekat att lösa den.
Att begära att få finnas, värna, juridiskt ansvara för och spendera tid med sitt eget barn är inte att starta en konflikt, Det är att kräva sin mänskliga rätt. Men du och dom otäcka människor du har runt dig kallar detta för att bråka och vara besvärlig.
Vill du göra vårt barn glad denna jul? Hälsa henne då att hennes pappa älskar och saknar henne och att du och jag inte tycker illa om varandra längre. Sedan ringer ni till mig och låter mig prata med er. Det skulle bli den bästa julklapp vår dotter någonsin fått i sitt åttaåriga liv.
Och ni myndighetspersoner som nu en efter en avslöjas som dom lögnare och maktmissbrukare ni är. Ni kan också sända en tanke denna jul till mitt och alla dom andra barn som ni hjälpt till att göra faderslösa. I mitt fall är det särskilt en person som alltmer framstår som den ytterst ansvarige. Du vet själv vem du är.
Jag förlåter dig aldrig,
Click to set custom HTML
RSS Feed
