Del 1. Prata inte hata
Dom som till synes vill undvika den nödvändiga sakdebatten om feminism vs jämställdhet har många sätt att lyckas med detta på. Den senaste tiden har metoden "Vi stackars feminister som uttalar oss offentligt blir hatade och tystade" - metoden varit den mest tongivande. Det senaste exemplet på detta är My Vingren som i Aftonbladet målar upp en dyster bild av de hon kallar antifeminister. De obligatoriska jämförelserna med Behring Breivik och nazister finns givetvis med.
Vingren gör i artikeln gällande att hon för sitt feministiska engagemang tvingas motta en stor mängd dödshot och ekivoka förslag av det mindre trevliga slaget per mail och telefon. Dom skyldiga till dessa omogna handlingar är kränkta män av kaukasisk hudfärg och normativ sexuell läggning. Eller som vi populärt kallas "Vita kränkta män".
Vingrens och hennes feministiska vänners svar på dessa trakasserier blir att håna sagda folkgrupp i en särskild grupp på Facebook. Skapad för just detta ändamål.
"Vi skrattar tillsammans åt gruppen ”Vita Kränkta Män” på Facebook. Vi omyndighetsförklarar männen bakom det högljudda antiintellektuella korståget som jämför feminism med fascism. Och det klart vi gör. Hur skulle vi annars orka?"
Jag kan till viss del sympatisera med detta. När man blir hårt och brutalt attackerad utifrån sluter man sig gärna i sin egen grupp där man känner sig trygg och uppskattad. Det har även jag gjort. Hån har använts som vapen även i våra kretsar. Men tror My Vingren med vänner att detta sätt att bemöta problemet är rätt medicin för att minska hatet som uppenbarligen finns därute? Jag tillhör ju den grupp som My beskriver som hatisk, sexistisk och pervers. "Dom vita kränkta männen", men hatar gör jag inte. Inte heller ringer jag till feminister mitt i natten och vrölar om att dom behöver mer kuk och borde våldtas med sagda organ. Det tvivlar jag för övrigt på att Pär Ström, Pelle Billing, Medborgare X, Aktivarum eller någon annan av oss som utmålats som ledare för dessa hatets stormtrupper gör heller.
Eftersom detta är en sant jämställdhetsivrande blogg så skall det även sägas att jag aldrig heller drabbats av någon vit kränkt kvinna som ringer mig mitt i natten och påpekar att jag behöver mer fitta. Inte heller får jag några sexerbjudanden på mailen förutom ett och annat från ryskor och thailändskor som ibland, på något för mig okänt sätt letar sig in i min mailbox, (jag misstänker dock inte att detta är relaterat till mina mina åsikter i jämställdhetsdebatten). Ett och annat hot om död och våld har det väl blivit genom åren, men dom kan man nog räkna på ena handens fingrar vilket jag är väldigt glad för.
Vi så kallade "antifeminister" är oskyldiga
Men om det nu är sant att My och hennes vänner utsätts för dessa oerhört omogna trakasserier så är det inget jag är skyldig till. Inte heller någon som ingår i det stora nätverk av vänner och bekanta som jag lärt känna och som delar mina åsikter om jämställdhet och feminismen. Det kan jag i stort sett garantera. Det skulle förvåna mig oerhört. My skriver:
"Jag kan inte låta bli att tänka att precis som extremhögern florerar på nätet, rekryterar nya anhängare på sociala medier, forum, bloggar och privata hemsidor så organiserar sig antifeminister på liknande vis."
Visst grupperar och organiserar sig motståndare till feminismen. Men inte i hatgrupper vars syfte det är att göra livet surt för My Vingren. Inte heller i syfte att per se bekämpa feminismen. Det gemensamma målet för papparättsgrupper, jämställdister, mansjourer och rättssäkerhetsgrupper är inte att ringa och väcka My Vingren mitt i natten för att skrika könsord i örat på henne. Målet är att främja det vi menar är sann jämställdhet, barns och vuxnas rätt till familjeliv, rättssäkra lagar som är lika för alla, och som behandlar alla lika och som tillämpas så. Det gör vi med demokratiska och ärliga metoder. Genom att blogga, kommentera skriva debattartiklar, informera och lobba mot politiker och allmänhet.
I princip alla människor som jag genom åren mött i denna rörelse har varit vänliga, hyggliga, icke dömande, öppna, fredliga och toleranta människor med ett starkt rättspatos. Alla tycker inte alltid om alla. Ibland har det uppstått meningsskiljaktligheter, osämja och splittring kring olika frågor, men då har man gått skilda vägar och arbetar istället parallellt med varandra på de sätt man tycker är bäst. Vilka organistaioner känner inte igen detta? My vingrens beskrivning av det hon kallar antifeminister skorrar därför falskt i mina öron. Eller så kanske det är några andra antifeminister hon talar om? Någon liten obskyr grupp vars metoder går ut på att vröla kuk i örat på Vingren och hennes vänner? Men varför har jag inte hört talas om dessa då? Jag som av My och hennes tidning feministiskt perspektiv utpekats som en av ledarna för antifeministerna i Sverige borde väl rimligtvis veta om det skulle finnas någon gren av rörelsen med denna arbetsmetod? (Som jag för övrigt allvarligt ifrågasätter effektiviteten på).
Ljuger du för mig så tappar jag förtroendet för dig.
Jag hatar inte feminister. Jag älskar feminister, lika mycket som antifeminister rasister, antirasister, invandrare, svenskar, muslimer, kristna, kvinnor, män, barn och gamla. Jag kan dock bli oerhört provocerad,till och med förbannad på det jag ser som dumhet, övergrepp på barn och vuxna, oförstånd, elakhet och hyckleri, men även om jag tycker My & hennes vänner står för mycket av just det jag räknade upp skulle jag aldrig någonsin hata eller känna lust att göra henne illa eller förstöra hennes nattsömn heller för den delen.
Jag är dock extremt misstänksam och negativ mot den form av feminism som rått i Sverige sedan början på 90 talet. Det erkänner jag villigt. Detta beroende på egna fruktansvärda erfarenheter, varvat med exempel efter exempel på rättsövergrepp, korruption, diskriminering, hat och inte minst det faktum att det feministerna ropat ut från barrikaderna har visat sig vara rena lögner i fall efter fall. När någon medvetet ljuger för mig så tappar jag förtroendet. Därför känner jag skepsis när det gäller Vingrens påståenden om den grova terror som drabbat henne. Jag skulle gärna se alla dom dröser med hat och dödshot hon sparat i sin speciella mailmapp innan jag tror på det. Aftonbladet som ju upplåtit en hel ledarartikel åt My's problem tycks dock ta bara ta påståendet för givet.
Annars fungerar det så i dom flesta rättsstater att den är den anklagande som har bevisbördan och inte den anklagade. Och det My Vingren nu anklagar oss feministkritiker för är ganska grova brott. Inte i en domstol men i en tidning, vilket ofta är värre. Det vore därför faktiskt snyggt av tidningen att visa upp bevis för anklagelsen och inte bara beskriva den i svepande termer. Om det hade varit en nyhetsartikel och inte en ledare hade dom aldrig kommit undan med det.
Att annars leda bort uppmärksamheten från sakfrågorna med hjälp av distraktioner är ett sedan länge känt trick. Trollkarlar och magiker använder sig av just detta för att leda bort publikens blickar från det som dom inte vill visa. Detta vet förstås även Vingren och feministerna mycket väl. Det är en väl beprövad och fungerande strategi som bland annat feministrörelsen flitigt har använt sig av för att slippa diskutera det som blir för besvärligt.
Ni som följde Daddytråden på Flashback vet ju att det var exakt denna metod HJ och dennes bundsförvanter använde för att förvilla och undvika de besvärliga frågorna. Och dom lyckades ständigt. Framför allt för att dom som var där för att diskutera sakfrågorna till sist blev så provocerade av idiotin att dom i ren ilska lät sig dras med i rena kvasidebatter. Mission accomplished,
Vi behöver inte varken hata eller hota
Varför är då så många arga och besvikna på feminismen? Finns det en anledning? Är det kanske dags att börja diskutera den istället? Det är inte vi, som ni kallar antifeminister som ringer och hotar er feminister. Inte heller är det vi som skriver mail med referenser till våldtäkter och annan skrevretorik. Vi behöver nämligen inte det. Vi har nämligen sakliga och adekvata argument för vår kritik.
Det vore hemskt trevligt om våra ideologiska motståndare i jämställdhetsdebatten kunde börja bemöta dom istället för att sprida osanningar om oss i riksmedia.
Vad säger ni feminister? Ställer ni upp på en saklig debatt?
I så fall bör ni med fördel läsa nedanstående meddelande i Del 2, som på ett bra sätt sammanfattar VARFÖR vi är kritiska och många gånger arga på feminismen. Efter ni gjort det ser jag fram emot en seriös, konstruktiv, saklig och kärleksfull debatt i kommentarsfältet. En debatt om ideologi, tro och syn på jämställdhetsfrågor och inte om vad vi anser om varandra och varandras mammor.
Dom som till synes vill undvika den nödvändiga sakdebatten om feminism vs jämställdhet har många sätt att lyckas med detta på. Den senaste tiden har metoden "Vi stackars feminister som uttalar oss offentligt blir hatade och tystade" - metoden varit den mest tongivande. Det senaste exemplet på detta är My Vingren som i Aftonbladet målar upp en dyster bild av de hon kallar antifeminister. De obligatoriska jämförelserna med Behring Breivik och nazister finns givetvis med.
Vingren gör i artikeln gällande att hon för sitt feministiska engagemang tvingas motta en stor mängd dödshot och ekivoka förslag av det mindre trevliga slaget per mail och telefon. Dom skyldiga till dessa omogna handlingar är kränkta män av kaukasisk hudfärg och normativ sexuell läggning. Eller som vi populärt kallas "Vita kränkta män".
Vingrens och hennes feministiska vänners svar på dessa trakasserier blir att håna sagda folkgrupp i en särskild grupp på Facebook. Skapad för just detta ändamål.
"Vi skrattar tillsammans åt gruppen ”Vita Kränkta Män” på Facebook. Vi omyndighetsförklarar männen bakom det högljudda antiintellektuella korståget som jämför feminism med fascism. Och det klart vi gör. Hur skulle vi annars orka?"
Jag kan till viss del sympatisera med detta. När man blir hårt och brutalt attackerad utifrån sluter man sig gärna i sin egen grupp där man känner sig trygg och uppskattad. Det har även jag gjort. Hån har använts som vapen även i våra kretsar. Men tror My Vingren med vänner att detta sätt att bemöta problemet är rätt medicin för att minska hatet som uppenbarligen finns därute? Jag tillhör ju den grupp som My beskriver som hatisk, sexistisk och pervers. "Dom vita kränkta männen", men hatar gör jag inte. Inte heller ringer jag till feminister mitt i natten och vrölar om att dom behöver mer kuk och borde våldtas med sagda organ. Det tvivlar jag för övrigt på att Pär Ström, Pelle Billing, Medborgare X, Aktivarum eller någon annan av oss som utmålats som ledare för dessa hatets stormtrupper gör heller.
Eftersom detta är en sant jämställdhetsivrande blogg så skall det även sägas att jag aldrig heller drabbats av någon vit kränkt kvinna som ringer mig mitt i natten och påpekar att jag behöver mer fitta. Inte heller får jag några sexerbjudanden på mailen förutom ett och annat från ryskor och thailändskor som ibland, på något för mig okänt sätt letar sig in i min mailbox, (jag misstänker dock inte att detta är relaterat till mina mina åsikter i jämställdhetsdebatten). Ett och annat hot om död och våld har det väl blivit genom åren, men dom kan man nog räkna på ena handens fingrar vilket jag är väldigt glad för.
Vi så kallade "antifeminister" är oskyldiga
Men om det nu är sant att My och hennes vänner utsätts för dessa oerhört omogna trakasserier så är det inget jag är skyldig till. Inte heller någon som ingår i det stora nätverk av vänner och bekanta som jag lärt känna och som delar mina åsikter om jämställdhet och feminismen. Det kan jag i stort sett garantera. Det skulle förvåna mig oerhört. My skriver:
"Jag kan inte låta bli att tänka att precis som extremhögern florerar på nätet, rekryterar nya anhängare på sociala medier, forum, bloggar och privata hemsidor så organiserar sig antifeminister på liknande vis."
Visst grupperar och organiserar sig motståndare till feminismen. Men inte i hatgrupper vars syfte det är att göra livet surt för My Vingren. Inte heller i syfte att per se bekämpa feminismen. Det gemensamma målet för papparättsgrupper, jämställdister, mansjourer och rättssäkerhetsgrupper är inte att ringa och väcka My Vingren mitt i natten för att skrika könsord i örat på henne. Målet är att främja det vi menar är sann jämställdhet, barns och vuxnas rätt till familjeliv, rättssäkra lagar som är lika för alla, och som behandlar alla lika och som tillämpas så. Det gör vi med demokratiska och ärliga metoder. Genom att blogga, kommentera skriva debattartiklar, informera och lobba mot politiker och allmänhet.
I princip alla människor som jag genom åren mött i denna rörelse har varit vänliga, hyggliga, icke dömande, öppna, fredliga och toleranta människor med ett starkt rättspatos. Alla tycker inte alltid om alla. Ibland har det uppstått meningsskiljaktligheter, osämja och splittring kring olika frågor, men då har man gått skilda vägar och arbetar istället parallellt med varandra på de sätt man tycker är bäst. Vilka organistaioner känner inte igen detta? My vingrens beskrivning av det hon kallar antifeminister skorrar därför falskt i mina öron. Eller så kanske det är några andra antifeminister hon talar om? Någon liten obskyr grupp vars metoder går ut på att vröla kuk i örat på Vingren och hennes vänner? Men varför har jag inte hört talas om dessa då? Jag som av My och hennes tidning feministiskt perspektiv utpekats som en av ledarna för antifeministerna i Sverige borde väl rimligtvis veta om det skulle finnas någon gren av rörelsen med denna arbetsmetod? (Som jag för övrigt allvarligt ifrågasätter effektiviteten på).
Ljuger du för mig så tappar jag förtroendet för dig.
Jag hatar inte feminister. Jag älskar feminister, lika mycket som antifeminister rasister, antirasister, invandrare, svenskar, muslimer, kristna, kvinnor, män, barn och gamla. Jag kan dock bli oerhört provocerad,till och med förbannad på det jag ser som dumhet, övergrepp på barn och vuxna, oförstånd, elakhet och hyckleri, men även om jag tycker My & hennes vänner står för mycket av just det jag räknade upp skulle jag aldrig någonsin hata eller känna lust att göra henne illa eller förstöra hennes nattsömn heller för den delen.
Jag är dock extremt misstänksam och negativ mot den form av feminism som rått i Sverige sedan början på 90 talet. Det erkänner jag villigt. Detta beroende på egna fruktansvärda erfarenheter, varvat med exempel efter exempel på rättsövergrepp, korruption, diskriminering, hat och inte minst det faktum att det feministerna ropat ut från barrikaderna har visat sig vara rena lögner i fall efter fall. När någon medvetet ljuger för mig så tappar jag förtroendet. Därför känner jag skepsis när det gäller Vingrens påståenden om den grova terror som drabbat henne. Jag skulle gärna se alla dom dröser med hat och dödshot hon sparat i sin speciella mailmapp innan jag tror på det. Aftonbladet som ju upplåtit en hel ledarartikel åt My's problem tycks dock ta bara ta påståendet för givet.
Annars fungerar det så i dom flesta rättsstater att den är den anklagande som har bevisbördan och inte den anklagade. Och det My Vingren nu anklagar oss feministkritiker för är ganska grova brott. Inte i en domstol men i en tidning, vilket ofta är värre. Det vore därför faktiskt snyggt av tidningen att visa upp bevis för anklagelsen och inte bara beskriva den i svepande termer. Om det hade varit en nyhetsartikel och inte en ledare hade dom aldrig kommit undan med det.
Att annars leda bort uppmärksamheten från sakfrågorna med hjälp av distraktioner är ett sedan länge känt trick. Trollkarlar och magiker använder sig av just detta för att leda bort publikens blickar från det som dom inte vill visa. Detta vet förstås även Vingren och feministerna mycket väl. Det är en väl beprövad och fungerande strategi som bland annat feministrörelsen flitigt har använt sig av för att slippa diskutera det som blir för besvärligt.
Ni som följde Daddytråden på Flashback vet ju att det var exakt denna metod HJ och dennes bundsförvanter använde för att förvilla och undvika de besvärliga frågorna. Och dom lyckades ständigt. Framför allt för att dom som var där för att diskutera sakfrågorna till sist blev så provocerade av idiotin att dom i ren ilska lät sig dras med i rena kvasidebatter. Mission accomplished,
Vi behöver inte varken hata eller hota
Varför är då så många arga och besvikna på feminismen? Finns det en anledning? Är det kanske dags att börja diskutera den istället? Det är inte vi, som ni kallar antifeminister som ringer och hotar er feminister. Inte heller är det vi som skriver mail med referenser till våldtäkter och annan skrevretorik. Vi behöver nämligen inte det. Vi har nämligen sakliga och adekvata argument för vår kritik.
Det vore hemskt trevligt om våra ideologiska motståndare i jämställdhetsdebatten kunde börja bemöta dom istället för att sprida osanningar om oss i riksmedia.
Vad säger ni feminister? Ställer ni upp på en saklig debatt?
I så fall bör ni med fördel läsa nedanstående meddelande i Del 2, som på ett bra sätt sammanfattar VARFÖR vi är kritiska och många gånger arga på feminismen. Efter ni gjort det ser jag fram emot en seriös, konstruktiv, saklig och kärleksfull debatt i kommentarsfältet. En debatt om ideologi, tro och syn på jämställdhetsfrågor och inte om vad vi anser om varandra och varandras mammor.
Del 2. Finns det fog för att kritisera feminismen?
Av Markus Ollikainen
Den senaste tiden har feminism stått som måltavla för en rad beskyllningar och påhopp från både kända aktörer som sakkunniga inom just feminism. Samtidigt har "feminister" inte heller varit sena att gå till attack med både personangrepp och kränkande uttalanden, vilket vissa mediekanaler snabbt rapporterat om. Hur kunde det bli så här? Och kan kritiken mot just feminismen vara befogad?
Syftet med denna skrivelse är inte att försöka provocera, eller ta parti varken för- eller emot feminism. Mitt arbete handlar om gott föräldraskap och barns behov och rätt till båda sina föräldrar. I detta arbete har den feministiska ideologin varit ett återkommande samtalsämne. Det jag upptäckte var också att det råder en tydlig obalans avseende kunskap i ämnet, och med risk för att åter bli kallad för feministinfiltratör, så vill jag ändå rikta denna skrivelse till alla sk. feminister. Nedan skrivelse har som främsta syfte att förklara, på ett opartiskt sätt (hoppas jag), varför kritiken kan var befogad.
Vi skall börja med vad människor i allmänhet ser angående "feminism". Zoomar vi ut en bit så ter sig denna grupp liten som ett riskorn. En sektliknande gruppering som göder varandra genom bekräftelse och radikala utspel. Allmänheten tror dock inte att dessa har något inflytande och ser heller ingen hotbild kring denna knasiga sammanslutning av människor. I den "normala" världen så bevittnar de varje dag en avslappnad relation mellan kvinnor och män, mammor och pappor. Problemet som kablas ut existerar helt enkelt inte. Det är en verklighetsfrämmande världsbild dessa "feminister" målar upp.
Ett konkret bevis på ovan beskrivning såg vi Inför valet 2010 då Svenska folket hade möjligheten att rösta på ett utpräglat feministiskt parti. "Fi", (Feministiskt Initiativ) hette partiet och resultatet visade tydligt att denna ideologi inte är vad Svenska medborgare ville ha. 0,9% av landets röster ljuger inte utan säger klart och tydligt att dom flesta av oss vill att Sverige skall förvaltas av aktörer som har en bred syn på medborgarnas allmänna intressen.
Den grupp som utgör majoriteten "feministmotståndare" är sådana som av intellektuella skäl kommit i kontakt med denna ideologi samt män, pappor farmödrar etc, som på ett eller annat sätt varit i kontakt med socialtjänsten. Eller som smakat rättssystemets förödande piska skära in i sina ryggar då de har blivit behandlade som brottslingar trots att bevis och domar helt saknats. Det kan även vara en ny flickvän som bevittnat pojkvännens mentala nedbrytning som påtvingad frånvarande pappa i det totalt surrealistiska "helvete" som kallas vårdnadstvister.
De här människorna är inte "Rädda vita män" som ofta påstås, utan pappor och anhöriga som är sårade och besvikna. För varje dag som går, växer denna bitterhet, och tro det eller ej, men de flesta väntar faktiskt tålmodigt på att vår regering och rättsystem skall komma ikapp och börja skipa rättvisa, och inte som många verkar tro; att de skall övergå i någon form av "revolution" där männen reser sig och går ut och gör uppror. Den kulturen har vi inte i Sverige. Här knyter vi näven i fickan och väntar och avvaktar.
Helene Bergman skrev på Newsmill i februari (2012) att feminismen har blivit en statsreligion och att en radikal grupp kidnappade feminismen i slutet på 80-talet. Det som i grunden byggde bl.a. på sexuell integritet och frigörelse av kvinnan, kravet på lika värde och jämställda förutsättningar m.m. blev istället i början av 90-talet en kamp mot "mannen som överordnad" och "kamp mot det patriarkala maktstrukturer som samhällets grunder vilade på".
I Aftonbladet (120823) kunde man läsa att Ulf Brunnberg tycker att det är "feministernas fel" att en kvinna brutalt mördades i sitt yrkesutövande som fångvaktare. Ulf menade att om vi inte hade haft en sådan fixering på att få in rätt mängd "kön" i miljöer som istället borde sätta fokus på "lämplighet" så hade det kanske undvikits. (Dock genom en annan formulering).
Händelserna efter Ulfs uttalande avslöjade också hur obehagligt det är att kritisera "feminismen" öppet.
Omedelbart spreds en förtalskampanj av sällan skådat slag. Personangrepp efter personangrepp avlöste varandra på Twitter. Angrepp som både saknade relevans och inte gav något som helst konstruktivt underlag för vidare debatt. Man kunde också se en film på youtube där aktivister kastade ut nallebjörnar med feministiska slagord över Ulfs trädgård från ett flygplan. Syftet påstods vara "att göra Ulf glad" - Svaret på Ulfs uttalande i en intervju blev alltså ett avsiktligt förlöjligande och hånande av honom som person. Både hans heder och hans rätt till integritet kränktes.
När andra människor ser en sådan massiv (och kapitalstark) attack mot en (1) person, så förstår jag fullt ut varför det de allra flesta inte öppet vågar kritisera feminismen. Vem vill bli utsatt för en sådan offentlig avrättning och förnedring?
Ett annat aktuellt exempel på denna rädsla finner vi då ett litet förlag publicerat och skickat ut pysselböcker med olika teman för tjejer och killar. Tjejernas bok var rosa och killarnas var blå. När detta väckte genusvetenskaplig ilska och uppmärksammades på FB så backade förlaget snabbt och drog tillbaka hela produktionen med ursäkten "Beslutet att trycka dem var felaktigt".
- Vilken förlust innebär inte detta rent ekonomiskt för detta lilla bokförlag, som stått för utveckling, framtagning, tryck och distribution, för att sedan bli tvungen att återkalla hela upplagan? Både enskilda och bolag är bevisligen rädda för dessa genuspoliser och det med all rätt. Vem vill bli uthängd, hånad och förnedrad? Vem vill se sitt varumärke dras i smutsen?
En produkt som saknar efterfrågan tappar i försäljning. Så fungerar det både logiskt och rationellt. Vad vi nu kan bevittna är en marknadskraft som tycks regleras av moral och påhittade genusvärderingar. Värderingar som endast några få kontrollerar , och inte har någonting att göra med vad allmänheten vill ha. Att styra människor med rädsla för repressalier är aldrig en bra utveckling. Det har historien visat oss gång på gång.
Så vad ligger då bakom denna vrede mot genus och det som i Sverige kallas jämställdhet? Varför börjar ett missnöje att växa? Jämställdhet vill väl alla i grund och botten ha? "Kan detta faktum kopplas till feminismen", eller är det något annat som ligger bakom?
Vi skall göra en resa tillbaka i tiden och titta på hur det ligger till med det som "feministerna" beskylls för. Vår barometer kommer vara vår barns psykiska hälsa. En faktor som lättare ger utslag när instabilitet råder i ett samhälle.
1989 gjorde socialstyrelsen en undersökning på tjejer i åldrarna 16 - 24 år. Då hade vi 9% som angav att de mådde psykiskt dåligt. 1989 hade vi inte mycket av den feminism, eller genusvetenskap som idag dikterar agendan. Dessa gjorde entré i början av 1990-talet, i samband med den omtalade "pedofilvågen" som stormade över landet. Plötsligt var alla män som arbetade med barn misstänkta för att vara pedofiler, vilket resulterade i en massflykt från barnomsorg och förskola. Innan detta skedde så hade regeringen fortlöpande satsat på bl.a. kampanjer för att uppmuntra ökad manligt deltagande inom just barn- och omsorg. Nu var denna period definitivt förbi. Ingen, varken man eller kvinna vill känna misstänksamma blickar i ryggen varje dag på sitt jobb, eller riskera att oskyldigt få fingrar pekade mot sig med anklagelser om hemska brott.
1997 släpptes avhandlingen "Slagen Dam" som byggde på en enkätundersökning som SCB skickat ut till 10 000 slumpvis utvalda kvinnor i blandade åldrar. Ca 7000 svarade. Detta blev det verkliga startskottet för det manshat och den misandri som senare skulle följa. Att "våldet" i sak omfattade alla former lyftes aldrig. Allt från att kvinnan känt sig hotad eller kränkt till fysiska handgemäng. Istället målade man med en otroligt bred pensel en bild av att "våld" tilläts. Inte heller lyftes det faktum att inga män var tillfrågade i enkätundersökningen. Svaren var alltså till 100% från kvinnor.
Med detta frågeformulär, som underlag, kunde man nu bevisa att "mannen är förövare" och även påvisa hur otroligt omfattande våldet var i vårt samhälle. Professor Eva Lundgren i Uppsala raljerade med avancerade hypoteser om "mannens överordning gentemot kvinnan" och om "våldets normaliseringsprocess". Budskapet var att mannen vidmakthåller makten över kvinnan genom våld. Våldet var psykiskt, fysiskt och sexuellt och numera har man även myntat uttrycket ekonomiskt våld. Detta ensidiga synsätt refereras flitigt än idag av feminister, kvinnojourer och genussekretariat. Universitetet i Uppsala undervisar åklagare med dokumentet som läromedel. Så sent som förra året (2011) höll Roks ett seminarie i Göteborg där denna forskning återkommande lyftes upp som fakta och bevis för att "mannen är överordnad" och att "mannen är en potentiell förövare".
Således är "mannen som överordnad kvinnan" en utav grundpelarna i den rådande feminismen. En som man har svurit på att bekämpa.
- Men vad händer då om mannen inte är överordnad, eller om det kanske till och med är tvärtom?
För att få en objektiv bild så ställde jag den SCB enkät som Eva Lundgrens forskning lutade sig på, mot en liknande undersökning som Aftonbladet genomförde 2003 (webbaserad). Där blev även män tillfrågade om våld i nära relation och med dessa svar då tornade en helt annan bild upp.
"Utsatt för våld från flickvän"
- På frågan "Har du någon gång fått stryk av din kvinnliga partner?" svarade 72,7% JA
- Av dessa svarade även 21,2% att de "ofta fått stryk av din kvinnliga partner"(2021 manliga svarande)
Ställer vi detta mot SCB enkätundersökning (s.135) där "kvinnor svarade enligt följande"
- På frågan om kvinnan blivit "utsatt för våld någon gång efter 15 år" svarade 47,4% JA
(3878 kvinnliga svarande)
- Således anger ca 50% fler män än kvinnor att de utsätts för våld i en nära relation!
Detta resultat bekräftas även av en Internationell studie där bl.a. Peter Gill, (Umeå universitet) var delaktig från Sverige. Studien visade att Sverige inte på något sätt var ett undantag och resultatet publicerades i DN 2005:
”Unik internationell studie: Dubbelt så många svenska kvinnor som män uppger att de slog först. Kvinnor använder våld mot sin partner i samma omfattning som männen...”
SLUTSATS: Mannens utsatthet för våld och konflikter i nära relation har helt osynliggjorts.
Under början av 2000-talet blev det en febril aktivitet. Media börjar spela en central roll för att förstärka bilden av mannen som förövare. Uttalande gjordes av olika kända aktörer. "Män är talibaner", "Män är djur", "Vi borde införa mansskatt" etc.
Uttalandena avlöste varandra. Det ena djärvare än det andra. Män var svin, gubbslem, våldsutövare och våldtäktsmän. Nedanstående uttalande av Marianne Ny, överåklagare på utvecklingscenter i Göteborg visar tydligt vilken syn på män som råder även inom statsförvaltning och rättsväsende.
”Först då mannen frihetsberövas och kvinnan i lugn och ro hinner få lite perspektiv på sin tillvaro, får hon en chans att upptäcka hur hon egentligen behandlas”. ”Marianne Ny menar att lagföringen har god effekt som skydd för kvinnan, även i de fall gärningsmannen åtalas men inte döms.” (Den nya kvinnofridslagen 2001)
- Män skulle dömas och straffas ohörda och utan rättslig prövning!
Lagändringen i föräldrabalken 2006, innebar stora förändringar. Den största var att domare nu kunde intermistiskt (tillsvidare) uppmuntrades att peta bort den ena föräldern, oftast pappan. Och om man omöjliggjorde kommunikation så innebar det omedelbar belöning för den som initierat konflikten och behöll barnet olovligt, oftast mamman.
Eftersom det saknas beviskrav på påståenden i tvist så kan man nu beskylla den andra parten för allt mellan himmel och jord. Var man kvinna så lönade de sig att beskylla den andra för att vara hårdhänt, aggressiv och hotfull. Och hjälpte inte det användes istället ofta anklagelser om pedofili och incest. Statistiken talar sitt tydlig språk. Tvister i domstol har ökat med över 100% sedan 2005.
Kanske det mest destruktiva direktivet av alla och som drabbat alla invånare är det om att bekämpa mäns våld mot kvinnor och barn. Trots att massiva mängder vetenskapliga fakta länge funnits tillgänglig så valde dåvarande regering att blunda för denna och med stöd av Eva Lundgrens forskning istället iscensätta det kanske största bedrägeriet mot det svenska folket i modern tid?
Enligt det nya regeringsdirektivet var det av yttersta vikt att bekämpa "mäns våld mot kvinnor och barn" och när alliansregeringen fick regeringsmakten 2006 så var det bara att trycka på knappen. Allt var redan tankat packat och klart.
900 miljoner öronmärktes för detta hedersamma uppdrag och de som lovat att bekämpa detta vurmade för denna satsning. Men vad gick pengarna till? Fick vi det bättre?
I utvärderingen kunde man bl.a. läsa följande (BRÅ 2010:18):
"När nu alla utbildningar som hållits kan räknas in, kan man konstatera att planen inneburit en gigantisk utbildningssatsning. Över 350 projekt rör våld mot kvinnor och barn som bevittnat våld, har startat i kommunerna med ekonomiskt stöd från regeringen. 10 000 poliser har fått utbildning i frågorna. Domstolsverket har hållit utbildning i bemötande för drygt 1 800 anställda i domstolsväsendet. Åklagarmyndigheten har lagt in bemötandefrågor i både grund- och vidareutbildningen för åklagare, och på samtliga kurser inom den administrativa grundutbildningen." (s.9)
Närmare 50% av regeringens medel gick till utbildning och inte till vilken utbildning som helst, utan om hur "man identifierar mannen som maskulin förövare". Istället för utredningsmetodik och läran om att leta rationella brottsmönster, ställa relevanta frågor som när, hur, på vilket sätt etc. (Bo Edvardsson, kritisk utredningsmetodik 2006) så massproducerades kurser i hur man bemöter "kvinnliga offer och barn som bevittnar våld - Där mannen var den enda förövaren."
Samtidigt gick socialstyrelsen ut med ett utbildningsmaterial som hette "Våldsutsatta kvinnor" som underströk vikten att inte ifrågasätta kvinnans version, så även att socialkontoren nu skulle samarbeta med privata aktörer som kvinnojourer. Dessa två i kombination medförde dels att den operativa kontrollen över socialtjänsten flyttades från socialstyrelsen till privata intressen som Roks och SKR. Samt att det nu var helt fritt för mamman att beskylla pappan, utan krav på bevis för sina påståenden. Vilken pappa, i tvist, har inte blivit beskylld för att vara hårdhänt, aggressiv, osamarbetsvillig? Från att ha fört en regelbunden dialog om barnet så "vågar mamman plötsligt inte närvara" i familjerätten. Det räckte med att bara spela rädd.
Exempel som är flera år gamla dras upp som de vore dagsaktuellt och om dessa socialtjänstekvinnor inte kan finna något i sin undersökning så var det nu helt okey att vinkla sanningen en smula. Även Bo Edvardsson försökte uppmärksamma detta
ämbetsmissbruk 2006. I DN kunde man läsa följande artikel "Utredningar baseras på skvaller".
- Allt för att skydda barnet och kvinnan från en potentiell manlig förövare?
Alla dessa utbildningar har skapat vår tid största förutfattade meningar om helt vanliga män, allt baserat på en bråkdel av män med dysfunktionella beteendestödningar. Allt prydligt utplanterat genom "slagen Dam" från 1997.
Så sent som förra året publicerades en undersökning som visade att båda parter var lika delaktiga i relationsgräl och osämja mellan varandra. Aftonbladet skrev om detta 2011:
"Par bråkar i genomsnitt 2 455 gånger om året, enligt en undersökning där 3 000 personer över hela världen tillfrågats, skriver Daily Mail. Det blir nästan sju gånger om dagen."
En annan undersökning som Aftonbladet gjorde 2005, mellan kvinnor och män avseende otrogenhet visade följande:
Vem är mest otrogen?
"I undersökningen uppger 55 procent av kvinnorna och 53 procent av männen att de varit otrogna."
(Aftonbladet 2005)
Vi fortsätter med fler undersökningar...
Vem bestämmer över semesterplanerna?
”78 procent av mammorna uppger att de bestämmer över familjens semesterplaner."
(Aftonbladet 2011)
Vem bestämmer var huset skall stå?
"Det ser likadant ut i övriga Norden som i Sverige. 77 procent av de tillfrågade fastighetsmäklarna i Norge säger att det är mamman i kärnfamiljen som har störst inflytande när familjen ska flytta. Motsvarande siffra för Island, Danmark och Sverige är 75, 71 respektive 72 procent."
(Aftonbladet 2011)
Vilka gör oftast slut?
"Andra studier visar dock att det vid separationer i allmänhet oftast är kvinnan som tar initiativet."
(Aftonbladet 2010)
Regeringen har satsat miljardbelopp under åren på att bygga ut genusinstitutioner över hela landet och inte en enda har kunnat fastställa en enda undersökning inom det Aftonbladet gjort gratis för sina trogna läsare:
SLUTSATS: Kvinnan är överordnad mannen i alla beslut som rör relation, hem och familj, inte mannen!
Nu tillbaka till "Mäns våld mot kvinnor". Den andra 50% gick till olika satsningar som hade en mer operativ funktion där bl.a. kvinnojourerna fick ökade anslag. Grundtanken om att hjälpa utsatta är otroligt bra och förtjänar all respekt, men när man sätter ett sådant viktigt förtroende i privata aktörers förvaltning, speciellt med skattebetalarnas medel, så måste det finnas en uppföljning och krav på resultat.
Så vad fick vi fått för dessa satsade medel? "Med tanke på att förbättringarna av psykosocial hälsa var relativt blygsam och att även de kvinnor som inte erhållit specifikt riktande insatser uppnådde en förbättrad psykosocial hälsa går det inte att belägga effekten av de interventioner som getts."
(Utvärdering 2011)
Varje steg längs med denns stig har lämnat djupa sår och varje projekt som regeringen sjösatt, i förtroende till berörda parter, har skett i tron att det skulle leda till något bättre. Men hur jag än letar bland dokument, beslut och direktiv så finner jag inte att ambitionen verkar varit att det skall bli bättre, utan denna destruktivitet uppträder snarare vara vågen dessa rider på.
SLUTSATS: Fakta och utredningar visar att kritik mot denna destruktiva utveckling kan vara befogad.
Barns psykiska ohälsa har sedan 1989 gått från 9%, till över 30% 2005 (SOU 2006:77). Hur det ser ut idag (2012) vågar jag inte ens spekulera i.
Frågan många ställer sig är - Hur långt är regeringen beredd att gå och samtidigt behöva se sina väljare och medborgare lida i onödan? Och hur mycket skattemiljarder skall brännas upp innan regeringen kommer till insikten att detta sociala experiment sedan flera år tillbaka varit dömt och är direkt livsfarligt ur ett samhälls- och folkhälsoperspektiv?
Och när skall alla feminister (i all väl mening) inse att de blivit förda bakom ljuset, med en elit som med stor avsikt utplanterat missledande information. Att tillhöra en gemenskap är viktigt men ibland kan man tappa fotfästet i sin iver att rädda världen. En film (baserat på en verklig händelse) som tydligt illustrerar detta fenomen är "The Wave" från 1981. Se den och ställ Er sedan frågan:
- Borde inte 20 år räcka?
Av Markus Ollikainen
Den senaste tiden har feminism stått som måltavla för en rad beskyllningar och påhopp från både kända aktörer som sakkunniga inom just feminism. Samtidigt har "feminister" inte heller varit sena att gå till attack med både personangrepp och kränkande uttalanden, vilket vissa mediekanaler snabbt rapporterat om. Hur kunde det bli så här? Och kan kritiken mot just feminismen vara befogad?
Syftet med denna skrivelse är inte att försöka provocera, eller ta parti varken för- eller emot feminism. Mitt arbete handlar om gott föräldraskap och barns behov och rätt till båda sina föräldrar. I detta arbete har den feministiska ideologin varit ett återkommande samtalsämne. Det jag upptäckte var också att det råder en tydlig obalans avseende kunskap i ämnet, och med risk för att åter bli kallad för feministinfiltratör, så vill jag ändå rikta denna skrivelse till alla sk. feminister. Nedan skrivelse har som främsta syfte att förklara, på ett opartiskt sätt (hoppas jag), varför kritiken kan var befogad.
Vi skall börja med vad människor i allmänhet ser angående "feminism". Zoomar vi ut en bit så ter sig denna grupp liten som ett riskorn. En sektliknande gruppering som göder varandra genom bekräftelse och radikala utspel. Allmänheten tror dock inte att dessa har något inflytande och ser heller ingen hotbild kring denna knasiga sammanslutning av människor. I den "normala" världen så bevittnar de varje dag en avslappnad relation mellan kvinnor och män, mammor och pappor. Problemet som kablas ut existerar helt enkelt inte. Det är en verklighetsfrämmande världsbild dessa "feminister" målar upp.
Ett konkret bevis på ovan beskrivning såg vi Inför valet 2010 då Svenska folket hade möjligheten att rösta på ett utpräglat feministiskt parti. "Fi", (Feministiskt Initiativ) hette partiet och resultatet visade tydligt att denna ideologi inte är vad Svenska medborgare ville ha. 0,9% av landets röster ljuger inte utan säger klart och tydligt att dom flesta av oss vill att Sverige skall förvaltas av aktörer som har en bred syn på medborgarnas allmänna intressen.
Den grupp som utgör majoriteten "feministmotståndare" är sådana som av intellektuella skäl kommit i kontakt med denna ideologi samt män, pappor farmödrar etc, som på ett eller annat sätt varit i kontakt med socialtjänsten. Eller som smakat rättssystemets förödande piska skära in i sina ryggar då de har blivit behandlade som brottslingar trots att bevis och domar helt saknats. Det kan även vara en ny flickvän som bevittnat pojkvännens mentala nedbrytning som påtvingad frånvarande pappa i det totalt surrealistiska "helvete" som kallas vårdnadstvister.
De här människorna är inte "Rädda vita män" som ofta påstås, utan pappor och anhöriga som är sårade och besvikna. För varje dag som går, växer denna bitterhet, och tro det eller ej, men de flesta väntar faktiskt tålmodigt på att vår regering och rättsystem skall komma ikapp och börja skipa rättvisa, och inte som många verkar tro; att de skall övergå i någon form av "revolution" där männen reser sig och går ut och gör uppror. Den kulturen har vi inte i Sverige. Här knyter vi näven i fickan och väntar och avvaktar.
Helene Bergman skrev på Newsmill i februari (2012) att feminismen har blivit en statsreligion och att en radikal grupp kidnappade feminismen i slutet på 80-talet. Det som i grunden byggde bl.a. på sexuell integritet och frigörelse av kvinnan, kravet på lika värde och jämställda förutsättningar m.m. blev istället i början av 90-talet en kamp mot "mannen som överordnad" och "kamp mot det patriarkala maktstrukturer som samhällets grunder vilade på".
I Aftonbladet (120823) kunde man läsa att Ulf Brunnberg tycker att det är "feministernas fel" att en kvinna brutalt mördades i sitt yrkesutövande som fångvaktare. Ulf menade att om vi inte hade haft en sådan fixering på att få in rätt mängd "kön" i miljöer som istället borde sätta fokus på "lämplighet" så hade det kanske undvikits. (Dock genom en annan formulering).
Händelserna efter Ulfs uttalande avslöjade också hur obehagligt det är att kritisera "feminismen" öppet.
Omedelbart spreds en förtalskampanj av sällan skådat slag. Personangrepp efter personangrepp avlöste varandra på Twitter. Angrepp som både saknade relevans och inte gav något som helst konstruktivt underlag för vidare debatt. Man kunde också se en film på youtube där aktivister kastade ut nallebjörnar med feministiska slagord över Ulfs trädgård från ett flygplan. Syftet påstods vara "att göra Ulf glad" - Svaret på Ulfs uttalande i en intervju blev alltså ett avsiktligt förlöjligande och hånande av honom som person. Både hans heder och hans rätt till integritet kränktes.
När andra människor ser en sådan massiv (och kapitalstark) attack mot en (1) person, så förstår jag fullt ut varför det de allra flesta inte öppet vågar kritisera feminismen. Vem vill bli utsatt för en sådan offentlig avrättning och förnedring?
Ett annat aktuellt exempel på denna rädsla finner vi då ett litet förlag publicerat och skickat ut pysselböcker med olika teman för tjejer och killar. Tjejernas bok var rosa och killarnas var blå. När detta väckte genusvetenskaplig ilska och uppmärksammades på FB så backade förlaget snabbt och drog tillbaka hela produktionen med ursäkten "Beslutet att trycka dem var felaktigt".
- Vilken förlust innebär inte detta rent ekonomiskt för detta lilla bokförlag, som stått för utveckling, framtagning, tryck och distribution, för att sedan bli tvungen att återkalla hela upplagan? Både enskilda och bolag är bevisligen rädda för dessa genuspoliser och det med all rätt. Vem vill bli uthängd, hånad och förnedrad? Vem vill se sitt varumärke dras i smutsen?
En produkt som saknar efterfrågan tappar i försäljning. Så fungerar det både logiskt och rationellt. Vad vi nu kan bevittna är en marknadskraft som tycks regleras av moral och påhittade genusvärderingar. Värderingar som endast några få kontrollerar , och inte har någonting att göra med vad allmänheten vill ha. Att styra människor med rädsla för repressalier är aldrig en bra utveckling. Det har historien visat oss gång på gång.
Så vad ligger då bakom denna vrede mot genus och det som i Sverige kallas jämställdhet? Varför börjar ett missnöje att växa? Jämställdhet vill väl alla i grund och botten ha? "Kan detta faktum kopplas till feminismen", eller är det något annat som ligger bakom?
Vi skall göra en resa tillbaka i tiden och titta på hur det ligger till med det som "feministerna" beskylls för. Vår barometer kommer vara vår barns psykiska hälsa. En faktor som lättare ger utslag när instabilitet råder i ett samhälle.
1989 gjorde socialstyrelsen en undersökning på tjejer i åldrarna 16 - 24 år. Då hade vi 9% som angav att de mådde psykiskt dåligt. 1989 hade vi inte mycket av den feminism, eller genusvetenskap som idag dikterar agendan. Dessa gjorde entré i början av 1990-talet, i samband med den omtalade "pedofilvågen" som stormade över landet. Plötsligt var alla män som arbetade med barn misstänkta för att vara pedofiler, vilket resulterade i en massflykt från barnomsorg och förskola. Innan detta skedde så hade regeringen fortlöpande satsat på bl.a. kampanjer för att uppmuntra ökad manligt deltagande inom just barn- och omsorg. Nu var denna period definitivt förbi. Ingen, varken man eller kvinna vill känna misstänksamma blickar i ryggen varje dag på sitt jobb, eller riskera att oskyldigt få fingrar pekade mot sig med anklagelser om hemska brott.
1997 släpptes avhandlingen "Slagen Dam" som byggde på en enkätundersökning som SCB skickat ut till 10 000 slumpvis utvalda kvinnor i blandade åldrar. Ca 7000 svarade. Detta blev det verkliga startskottet för det manshat och den misandri som senare skulle följa. Att "våldet" i sak omfattade alla former lyftes aldrig. Allt från att kvinnan känt sig hotad eller kränkt till fysiska handgemäng. Istället målade man med en otroligt bred pensel en bild av att "våld" tilläts. Inte heller lyftes det faktum att inga män var tillfrågade i enkätundersökningen. Svaren var alltså till 100% från kvinnor.
Med detta frågeformulär, som underlag, kunde man nu bevisa att "mannen är förövare" och även påvisa hur otroligt omfattande våldet var i vårt samhälle. Professor Eva Lundgren i Uppsala raljerade med avancerade hypoteser om "mannens överordning gentemot kvinnan" och om "våldets normaliseringsprocess". Budskapet var att mannen vidmakthåller makten över kvinnan genom våld. Våldet var psykiskt, fysiskt och sexuellt och numera har man även myntat uttrycket ekonomiskt våld. Detta ensidiga synsätt refereras flitigt än idag av feminister, kvinnojourer och genussekretariat. Universitetet i Uppsala undervisar åklagare med dokumentet som läromedel. Så sent som förra året (2011) höll Roks ett seminarie i Göteborg där denna forskning återkommande lyftes upp som fakta och bevis för att "mannen är överordnad" och att "mannen är en potentiell förövare".
Således är "mannen som överordnad kvinnan" en utav grundpelarna i den rådande feminismen. En som man har svurit på att bekämpa.
- Men vad händer då om mannen inte är överordnad, eller om det kanske till och med är tvärtom?
För att få en objektiv bild så ställde jag den SCB enkät som Eva Lundgrens forskning lutade sig på, mot en liknande undersökning som Aftonbladet genomförde 2003 (webbaserad). Där blev även män tillfrågade om våld i nära relation och med dessa svar då tornade en helt annan bild upp.
"Utsatt för våld från flickvän"
- På frågan "Har du någon gång fått stryk av din kvinnliga partner?" svarade 72,7% JA
- Av dessa svarade även 21,2% att de "ofta fått stryk av din kvinnliga partner"(2021 manliga svarande)
Ställer vi detta mot SCB enkätundersökning (s.135) där "kvinnor svarade enligt följande"
- På frågan om kvinnan blivit "utsatt för våld någon gång efter 15 år" svarade 47,4% JA
(3878 kvinnliga svarande)
- Således anger ca 50% fler män än kvinnor att de utsätts för våld i en nära relation!
Detta resultat bekräftas även av en Internationell studie där bl.a. Peter Gill, (Umeå universitet) var delaktig från Sverige. Studien visade att Sverige inte på något sätt var ett undantag och resultatet publicerades i DN 2005:
”Unik internationell studie: Dubbelt så många svenska kvinnor som män uppger att de slog först. Kvinnor använder våld mot sin partner i samma omfattning som männen...”
SLUTSATS: Mannens utsatthet för våld och konflikter i nära relation har helt osynliggjorts.
Under början av 2000-talet blev det en febril aktivitet. Media börjar spela en central roll för att förstärka bilden av mannen som förövare. Uttalande gjordes av olika kända aktörer. "Män är talibaner", "Män är djur", "Vi borde införa mansskatt" etc.
Uttalandena avlöste varandra. Det ena djärvare än det andra. Män var svin, gubbslem, våldsutövare och våldtäktsmän. Nedanstående uttalande av Marianne Ny, överåklagare på utvecklingscenter i Göteborg visar tydligt vilken syn på män som råder även inom statsförvaltning och rättsväsende.
”Först då mannen frihetsberövas och kvinnan i lugn och ro hinner få lite perspektiv på sin tillvaro, får hon en chans att upptäcka hur hon egentligen behandlas”. ”Marianne Ny menar att lagföringen har god effekt som skydd för kvinnan, även i de fall gärningsmannen åtalas men inte döms.” (Den nya kvinnofridslagen 2001)
- Män skulle dömas och straffas ohörda och utan rättslig prövning!
Lagändringen i föräldrabalken 2006, innebar stora förändringar. Den största var att domare nu kunde intermistiskt (tillsvidare) uppmuntrades att peta bort den ena föräldern, oftast pappan. Och om man omöjliggjorde kommunikation så innebar det omedelbar belöning för den som initierat konflikten och behöll barnet olovligt, oftast mamman.
Eftersom det saknas beviskrav på påståenden i tvist så kan man nu beskylla den andra parten för allt mellan himmel och jord. Var man kvinna så lönade de sig att beskylla den andra för att vara hårdhänt, aggressiv och hotfull. Och hjälpte inte det användes istället ofta anklagelser om pedofili och incest. Statistiken talar sitt tydlig språk. Tvister i domstol har ökat med över 100% sedan 2005.
Kanske det mest destruktiva direktivet av alla och som drabbat alla invånare är det om att bekämpa mäns våld mot kvinnor och barn. Trots att massiva mängder vetenskapliga fakta länge funnits tillgänglig så valde dåvarande regering att blunda för denna och med stöd av Eva Lundgrens forskning istället iscensätta det kanske största bedrägeriet mot det svenska folket i modern tid?
Enligt det nya regeringsdirektivet var det av yttersta vikt att bekämpa "mäns våld mot kvinnor och barn" och när alliansregeringen fick regeringsmakten 2006 så var det bara att trycka på knappen. Allt var redan tankat packat och klart.
900 miljoner öronmärktes för detta hedersamma uppdrag och de som lovat att bekämpa detta vurmade för denna satsning. Men vad gick pengarna till? Fick vi det bättre?
I utvärderingen kunde man bl.a. läsa följande (BRÅ 2010:18):
"När nu alla utbildningar som hållits kan räknas in, kan man konstatera att planen inneburit en gigantisk utbildningssatsning. Över 350 projekt rör våld mot kvinnor och barn som bevittnat våld, har startat i kommunerna med ekonomiskt stöd från regeringen. 10 000 poliser har fått utbildning i frågorna. Domstolsverket har hållit utbildning i bemötande för drygt 1 800 anställda i domstolsväsendet. Åklagarmyndigheten har lagt in bemötandefrågor i både grund- och vidareutbildningen för åklagare, och på samtliga kurser inom den administrativa grundutbildningen." (s.9)
Närmare 50% av regeringens medel gick till utbildning och inte till vilken utbildning som helst, utan om hur "man identifierar mannen som maskulin förövare". Istället för utredningsmetodik och läran om att leta rationella brottsmönster, ställa relevanta frågor som när, hur, på vilket sätt etc. (Bo Edvardsson, kritisk utredningsmetodik 2006) så massproducerades kurser i hur man bemöter "kvinnliga offer och barn som bevittnar våld - Där mannen var den enda förövaren."
Samtidigt gick socialstyrelsen ut med ett utbildningsmaterial som hette "Våldsutsatta kvinnor" som underströk vikten att inte ifrågasätta kvinnans version, så även att socialkontoren nu skulle samarbeta med privata aktörer som kvinnojourer. Dessa två i kombination medförde dels att den operativa kontrollen över socialtjänsten flyttades från socialstyrelsen till privata intressen som Roks och SKR. Samt att det nu var helt fritt för mamman att beskylla pappan, utan krav på bevis för sina påståenden. Vilken pappa, i tvist, har inte blivit beskylld för att vara hårdhänt, aggressiv, osamarbetsvillig? Från att ha fört en regelbunden dialog om barnet så "vågar mamman plötsligt inte närvara" i familjerätten. Det räckte med att bara spela rädd.
Exempel som är flera år gamla dras upp som de vore dagsaktuellt och om dessa socialtjänstekvinnor inte kan finna något i sin undersökning så var det nu helt okey att vinkla sanningen en smula. Även Bo Edvardsson försökte uppmärksamma detta
ämbetsmissbruk 2006. I DN kunde man läsa följande artikel "Utredningar baseras på skvaller".
- Allt för att skydda barnet och kvinnan från en potentiell manlig förövare?
Alla dessa utbildningar har skapat vår tid största förutfattade meningar om helt vanliga män, allt baserat på en bråkdel av män med dysfunktionella beteendestödningar. Allt prydligt utplanterat genom "slagen Dam" från 1997.
Så sent som förra året publicerades en undersökning som visade att båda parter var lika delaktiga i relationsgräl och osämja mellan varandra. Aftonbladet skrev om detta 2011:
"Par bråkar i genomsnitt 2 455 gånger om året, enligt en undersökning där 3 000 personer över hela världen tillfrågats, skriver Daily Mail. Det blir nästan sju gånger om dagen."
En annan undersökning som Aftonbladet gjorde 2005, mellan kvinnor och män avseende otrogenhet visade följande:
Vem är mest otrogen?
"I undersökningen uppger 55 procent av kvinnorna och 53 procent av männen att de varit otrogna."
(Aftonbladet 2005)
Vi fortsätter med fler undersökningar...
Vem bestämmer över semesterplanerna?
”78 procent av mammorna uppger att de bestämmer över familjens semesterplaner."
(Aftonbladet 2011)
Vem bestämmer var huset skall stå?
"Det ser likadant ut i övriga Norden som i Sverige. 77 procent av de tillfrågade fastighetsmäklarna i Norge säger att det är mamman i kärnfamiljen som har störst inflytande när familjen ska flytta. Motsvarande siffra för Island, Danmark och Sverige är 75, 71 respektive 72 procent."
(Aftonbladet 2011)
Vilka gör oftast slut?
"Andra studier visar dock att det vid separationer i allmänhet oftast är kvinnan som tar initiativet."
(Aftonbladet 2010)
Regeringen har satsat miljardbelopp under åren på att bygga ut genusinstitutioner över hela landet och inte en enda har kunnat fastställa en enda undersökning inom det Aftonbladet gjort gratis för sina trogna läsare:
SLUTSATS: Kvinnan är överordnad mannen i alla beslut som rör relation, hem och familj, inte mannen!
Nu tillbaka till "Mäns våld mot kvinnor". Den andra 50% gick till olika satsningar som hade en mer operativ funktion där bl.a. kvinnojourerna fick ökade anslag. Grundtanken om att hjälpa utsatta är otroligt bra och förtjänar all respekt, men när man sätter ett sådant viktigt förtroende i privata aktörers förvaltning, speciellt med skattebetalarnas medel, så måste det finnas en uppföljning och krav på resultat.
Så vad fick vi fått för dessa satsade medel? "Med tanke på att förbättringarna av psykosocial hälsa var relativt blygsam och att även de kvinnor som inte erhållit specifikt riktande insatser uppnådde en förbättrad psykosocial hälsa går det inte att belägga effekten av de interventioner som getts."
(Utvärdering 2011)
Varje steg längs med denns stig har lämnat djupa sår och varje projekt som regeringen sjösatt, i förtroende till berörda parter, har skett i tron att det skulle leda till något bättre. Men hur jag än letar bland dokument, beslut och direktiv så finner jag inte att ambitionen verkar varit att det skall bli bättre, utan denna destruktivitet uppträder snarare vara vågen dessa rider på.
SLUTSATS: Fakta och utredningar visar att kritik mot denna destruktiva utveckling kan vara befogad.
Barns psykiska ohälsa har sedan 1989 gått från 9%, till över 30% 2005 (SOU 2006:77). Hur det ser ut idag (2012) vågar jag inte ens spekulera i.
Frågan många ställer sig är - Hur långt är regeringen beredd att gå och samtidigt behöva se sina väljare och medborgare lida i onödan? Och hur mycket skattemiljarder skall brännas upp innan regeringen kommer till insikten att detta sociala experiment sedan flera år tillbaka varit dömt och är direkt livsfarligt ur ett samhälls- och folkhälsoperspektiv?
Och när skall alla feminister (i all väl mening) inse att de blivit förda bakom ljuset, med en elit som med stor avsikt utplanterat missledande information. Att tillhöra en gemenskap är viktigt men ibland kan man tappa fotfästet i sin iver att rädda världen. En film (baserat på en verklig händelse) som tydligt illustrerar detta fenomen är "The Wave" från 1981. Se den och ställ Er sedan frågan:
- Borde inte 20 år räcka?
RSS Feed
