I det förra inlägget togs två så kallade sakkunnigas vittnesmål upp. Vittnesmål där så kallade experter, enbart på ena partens påstådda utsaga är villiga att vittna om den andra partens karaktär och till och med anklaga denne för grova brott utan grund. Reaktionen lät inte vänta på sig. Journalister, främst ifrån Blekinge har ringt och velat ha mer information. Nu har bloggen dessutom nåtts av uppgiften att Eva Britt Dahlström bestämt sig för att avsäga sig alla sina politiska uppdrag. En uppgift som i så fall välkomnas av denna blogg samt många andra pappor som genom åren drabbats av denna (s)politikers vilda framfart.

Uppgiftslämnaren som vi anser är ytterst trovärdig skriver följande:
Eva Britt Dahlström har sagt att hon nu kliver åt sidan för yngre krafter och att hon bara väljer att sitta kvar i något kyrkoråd. Där det allmänt råder vänligare samtalsklimat. Jag har i varje fall uppfattat det som att hon går inom kort, när "partiapparaten" hittat den smidigaste lösningen.

Domen i målet som vi skrev om förra veckan kom idag. Rätten bortsåg helt från uppgifterna både från Lotta Molander på alla kvinnors hus, samt den socialdemokratiske politikern Eva Britt Dahlström. Beslutet blev fortsatt gemensam vårdnad samt boendet hos pappan. Mamman får umgänge varannan vecka onsdag till måndag. Avvikande mening hade Eddy Landqvist (SD) som ansåg att mamman skulle ha tilldömts egen vårdnad då hon hittills tagit det huvudsakliga ansvaret för barnet. Synd att inte Eddy förstår att det är svårt som pappa att ta ett ansvar när man nekas och hindras. Troligen är han inte särskilt insatt i situationen för pappor och barn som dessa. Vi på Daddys är glada för barnets räkning som nu får bo med den förälder som kommer att säkerställa dess kontakt med bägge. Vi vill även önska alla inblandade lycka till i framtiden.

Idag vill jag ta upp en annan dom i ett vårdnadsmål som nyligen avkunnades i Uppsala tingsrätt. Denna dom avviker från praxis på flera sätt. Pappan tilldömdes nämligen ensam vårdnad trots att barnen varit boende hos modern sedan 2008, och trots att han vid ett tillfälle dömts för ringa misshandel av henne. Men det framkommer av domskälen att anklagelser och anmälningar om både våld, sexuella övergrepp samt att barnen är rädda för fadern har gjorts och visat sig vara osanna. Detta valde tingsrätten i det här fallet att ta fasta på och beivra vilket naturligtvis vi på Daddys naturligtvis välkomnar.

Även i denna dom har två, med barn yrkesverksamma professionella, vittnat om pappans olämplighet utan att ha en aning om huruvida deras uppgifter är sanna. Men i denna dom har domstolen faktiskt gjort mer än att endast bortse från vittnesmålen, här har man även valt att utdela skarp kritik mot de båda så kallade experterna. Den ena, Gun Forslund Tuominen är barnpsykolog på BVC, och den andra Yvonne Sturesson-Ljungblad enhetschef inom socialtjänsten i Håbo kommun. I rubriken till detta inlägg skriver jag "vittnat falskt", och det tycker jag är en adekvat beskrivning när man vittnar om en människas karaktär och brister som förälder, utan att ha en aning om varken eller. Så här skriver tingsrätteni domskälet: (Se särskilt det fetade partiet)

Det är en god sida av (mamman) att se till barnens behov men det får inte  gå till överdrift då hennes skyddande inställning kan leda till att barnen hämmas i sin utveckling. Det är i målet upplyst att de fyrtiotal anmälningar som gjorts av såväl (Pappan) som (mamman) inte har lett till något utredningsresultat, med undantag för de anmälningar som lett till den fällande domen mot (pappan) för ringa misshandel. 

Att barnen utsatts för ständiga utredningar och förhör måste ses som mycket allvarligt. De långa uppehållen i umgänget mellan barnen och (pappan) har till viss del sin förklaring i polisanmälningarna om våld och sexuella övergrepp, men allt för många inställda umgängestillfällen synes ha varit utslag av (mammans) mycket restriktiva hållning när det gäller umgänget. 

Gun Forslund-Tuominen och Yvonne Sturesson-Ljungblad har genomgående beskrivit (mamman) som en omsorgsfull och empatisk mamma och har aldrig varit oroliga för hur barnen har det hos henne. Det är dock anmärkningsvärt att Gun Forslund-Tuominen och Yvonne Sturesson-Ljungblad även har beskrivit (pappans) brister trots ingen eller mycket begränsad kännedom om honom. 

Det har av  utredningen i målet inte framkommit något som tyder på att barnen skulle visa någon rädsla för sin pappa. Tvärtom synes barnen vara spontana i umgänget med (pappan) och trivs i hans sällskap. Det är tingsrättens uppfattning att barnen kommer att ha större möjligheter till utveckling och fritidsengagemang hos (pappan) och att informationsflödet mellan föräldrarna kring barnen kommer att bli bättre om (pappan) anförtros ensam vårdnad om barnen. Övervägande skäl talar enligt tingsrättens mening att vårdnaden om (barn 1) och (barn 2) istället bör anförtros (pappan) ensam i enlighet med vad vårdnadsutredaren föreslagit.

Om någon av läsarna har mer information eller egen erfarenhet av de experter som nämns i inläggen så hör gärna av er. Den här gången lyckades inte dessa båda kvinnor separera barnen från sin ena förälder, men man kan ju ha gjort det förr. Det är vi i så fall intresserade av att få veta. Även ni som har andra exempel på barnpsykologer, socialutredare eller andra "sakkunniga" som bevisligen vittnat falskt i mål rörande barns liv, hälsa och framtid uppmanas höra av er.

Även jag har drabbats av detta fenomen. I mitt fall var ett exempel en av Kungsbacka kommuns anställda terapeuter på kriscentrum för kvinnor, Johanna Lilja som ansåg sig veta att jag utgjorde en risk för mitt barn, och därför gjorde orosanmälningar mot mig, utan att faktiskt veta ett dugg om mig. Varken som människa eller som förälder. Då jag fick kännedom om detta skrev jag ett mail med ett antal frågor till nämnde Lilja, men jag fick aldrig något svar. Inte heller socialstyrelsen har återkommit efter min anmälan av henne i januari 2011. Däremot avsade hon sig hastigt uppdraget som kontaktperson för mamman efter att ha mottagit mailet.

Detta ofog med psykologer, läkare, socialhandläggare och jourkvinnor som vittnar om saker som dom inte vet någonting om måste upphöra. Domar som denna är ett viktigt första steg. Rätten gjorde helt rätt som gav dessa två experter på tafsen. Det kunde även Södertörns tingsrätt ha gjort i sin dom.

Ska staten verkligen stödja separatiströrelser?

Jag läser även idag om ROKS nya kampanj för att värva fler frivilliga kvinnor till sina jourer. Man har valt att kalla den "What can we do? Plenty sister" Kampanjen pryds av ett antal jourkvinnor som står och gör oanständiga gester på bild.

Några aktiviteter som är inplanerade:
Kvinnojouren i Norrköping samarbetar med SF Bio om en reklamfilm som ska visas på biografen där.

Kvinnojouren i Enköping tjuvstartade i helgen och kampanjade i samarbete med en lokal ICA-affär.

Kvinno- och tjejjouren i Botkyrka kommer att visa ett bildspel med bilderna från hemsidan och puffa för kampanjen på sitt 10-årsjubileum som de firar nu på fredag.

Kvinnojouren i Munkfors/Hagfors ordnar själva en filmvisning med filmen Våga minnas (en dokumentärfilm om en kvinna som blir våldtagen) och kommer då att presentera kampanjen. 

När jag läser pressreleasen från ROKS fångas mitt öga dock särskilt av en formulering i det fjärde stycket. Där läser jag följande:

– Vi vill också med den här kampanjen lyfta systerskapet och prata om varför vi är en kvinnoseparatistisk rörelse, något som gör oss unika och viktiga. Alla kvinnor och tjejer som vill bidra behövs, säger Roks ordförande Angela Beausang. 

Separatister är något som jag personligen hittills mest förknippat med gerillor och terrorgrupper såsom ETA och Tjetjener. Men på wikipedia kan man läsa att ordet även har en annan betydelse: Separatism, bruket att begränsa en grupp efter kön, hudfärg eller andra kriterier. Inom vissa former av feminism, framför allt radikalfeminism, är det vanligt med separatistiska evenemang eller arbetsgrupper. 

Detta blir för mig något förvirrande. Jag trodde att Sverige med sin statsfeminism och önskat jämställda profil var emot att begränsa människor efter kön, hudfärg och andra kriterier? Men uppenbarligen gäller inte det feministerna själva? Att ROKS är en radikalfeministisk organisation är visserligen känt ända sedan könskriget sändes i SVT, och sedan tack vare vår nuvarande kulturminister fälldes i granskningsnämnden, men hur kommer det sig att staten så ivrigt pumpar in miljon efter miljon i en rörelse som till och med enligt egen utsago vill begränsa människor efter kön ? Något som man ju i alla andra sammanhang säger sig vara emot?

Dessutom, är det lämpligt att kvinnojourer, eller mansjourer för den delen drivs av en extrem separatistisk politisk rörelse? Speciellt som man ju även gärna säger sig ta emot barn? Vad får dessa barn höra och lära sig om sina egna pappor då dom kommer in på ett skyddat boende som drivs av ROKS? 

Och vad blir nästa steg? Kan även andra separatistiska rörelser få öppna egna boenden för barn som behöver skolas i politiskt tänkande? Kanske Hells Angels skulle öppna boenden för barn och lära dom att hata poliser? Eller kanske nationaldemokraterna kunde öppna egna skyddade boenden för kvinnor och barn (enbart vita då förstås)? Dom kan ju lära barnen sina sanningar om invandrare och muslimer. Om staten skulle stödja sådana projekt antar jag att det skulle få en reaktion både i media och ute i samhället. Men vad är egentligen skillnaden? 

Roks är en extrem hatdriven politisk rörelse som ständigt hetsar mot en folkgrupp med propaganda och ofta med rena lögner. Om jag själv skulle gissa var skillnaden ligger, så handlar det om vilka som hatet riktar sig emot. Det finns ju en grupp i samhället idag som inte bara är politiskt rumsrena att hata, utan där hatet och diskrimineringen även är extremt ekonomiskt lönsamt. Vita heterosexuella män. Speciellt om dom råkar vara medelålders och pappor. Då har staten plötsligt ingenting emot diskriminering och olika behandling inför lagen. 

Man blundar till och med för misshandel och trakasserier av just denna grupp. Trots miljonsatsningar på att få bort sådana brott när det gäller alla andra grupper i samhället.

Det är så roligt att känna sig uppskattad. Verkligen!

Staten bör tvingas betala alla offer för dess hänsynslösa politik

Man tycks nu från svenska regeringen vara beredda att ersätta alla som fallit offer för vanvård i statens regi fram till 1980 med 250 000 kr. Jättebra. Jag vet minst en människa som kommer att få denna ersättning och det är han väl värd.

Men statens och kommunernas övergrepp på barn och föräldrar upphörde ju inte 1980. Dom pågår ju ännu för fulla muggar. Nyligen skrev denna blogg om 15 år gamla Donia som för fem år sedan togs av oklara skäl från sin mamma och sedan dog ensam på sitt rum i ett i raden av alla fosterhem hon skyfflades runt bland. Det har nu framkommit uppgifter om att hon led av dubbelsidig lunginflammation. Men fick alltså trots det ingen vård. Men socialtjänsten sekretessbelägger gärna så mycket dom bara kan. Man gillar nu tydligen inte att Donias Facebooksida är öppen. Som vanligt skyr man insyn. Det har även framkommit att Donias mamma i journalerna beskrivs som knarkare och lösaktig. Detta är dock uppgifter som helt saknar all grund. Mamman i detta fallet skyr droger, och inte är hon speciellt lösaktig heller.

Nu vill mamman ha hjälp så att Donias pappa som lever med svår PTSD i utlandet skall få komma hit och få beskedet samtidigt som han kan få professionell hjälp att hantera det. Hon vill inte att Donia skall begravas utan att hennes pappa får vara närvarande. Detta vill dock staten inte hjälpa till med vad denna blogg erfar. Däremot kunde samma stat utan problem betala 89 000 kronor i månaden för Donias "vård" medan hon levde. Samma vård som till slut blev hennes död.

Nu pryder en bild på vackra Donia förstasidan på en ny global rörelse på Facebook. Man har tagit Occupy Wallstreet rörelsen som modell, men döpt denna rörelse till "Occupy Social services" istället. Det har redan väckts förslag om en demonstration i Sverige i November då ceremonin i blå hallen skall hållas för offren.

I så fall hoppas jag att man genomför aktionen utan att förstöra för dom som väntat ett helt liv på att få en ursäkt från staten. Men i så fall, absolut. Socialtjänsten MÅSTE reformeras och lagarna ändras så att barn och familjer åtminstone åtnjuter lite beskydd från barnrövare i statens tjänst.

Vi på Daddys anser att alla barn och föräldrar, både mammor och pappor, som oförskyllt och felaktigt separeras från varandra med hjälp av enögda, okunniga och maktfullkomliga statliga och kommunala tjänstemän, oavsett när, skall erkännas ett skadestånd på 150 000 kronor per person. Dvs både barn och vuxen. Dessutom skall ytterligare skadestånd på 50 000 kronor utgå till barnet för varje år som stat och kommun låter dessa brott mot FN stadgan och barnkonventionen fortgå i deras fall.

Pengar verkar ju vara ett språk dessa människor förstår. Kanske detta skulle i alla fall hejda den värsta ivern att krossa och förstöra familjeband för all framtid?