Ur DN idag
Vårdnad - Boende - Umgänge. Barnets bästa, föräldrars ansvar. Så hette den statliga utredning (SOU 2005:66) som till slut mynnade ut i Bodström & Co:s nya vårdnadslag från 2006. Min dotter blev ett av dess otaliga barnoffer. Jag har sedan 2008 i otaliga inlägg försökt att varna för konsekvenserna av denna fullständigt huvudlösa lag. Det är glädjande att se att även vissa inom "gammelmedia" nu börjar att så smått se detta. Undrar varför det dröjt så länge?
I vårdnadsrreformen från 1998 slogs det fast, helt i linje med barnkonventionen, att gemensam vårdnad skulle vara huvudregeln vid skilsmässor. Undantag skulle endast ske om det var fastslaget och bevisat att en förälder var våldsam och farlig.
Reformen väckte ont blod bland Sveriges feminister. Kvinnor hade ju sedan länge erhållit rätten att skilja sig, men också insett att denna rätt även hade en del nackdelar. Papporna började ju plötsligt började kräva lika rätt till barnen. Detta kunde självklart inte accepteras. Då hotades ju hela idén med könsmaktsordningen. Man attackerade problemet på samma sätt som man framgångsrikt tacklat alla andra problem. Genom att utmåla alla pappor som potentiellt våldsamma, incestuösa och farliga Samtidigt som man så gott man kunde mörklade alla uppgifter om kvinnors och mammors våldsutövning och sexuella övergrepp.
Det man framförallt stödde sig på i alla sina utsagor om pappors och mäns djuriska våldsinstinkter var ROKS chefsideolog Eva Lungren och hennes rapport "Slagen dam". Samma rapport som för övrigt hjälpte Mia Eriksson i Gömda att få asyl i USA. Att rapporten sedermera visat sig vara ett fullständigt luftslott och ren fiction har även det tystats ner i all väsentlig utsträckning.
2002 tillsattes kommittén som fick i uppdrag att se över vårdnadslagstiftningen. Och kommitténs slutsats blev bl.a. att lagstiftningen behövde förändras och bli tydligare när det gäller vårdnad, boende och umgänge i de fall när barn bevittnar misshandel eller andra övergrepp inom familjen och att det behövde förtydligas i lagstiftningen att det är barnens intressen som skall stå i centrum och inget annat.
En reform som betonade barnens rätt till två föräldrar ledde alltså till att det började mullra i den så kallade kvinnorörelsen. I ROKS tidning "kvinnotryck" avlöste artiklarna som demoniserade pappor varandra. Man ondgjorde sig särskilt över avsaknaden av "könsmaktsanalys" i socionomernas vårdnadsutredningar. Men glädjande nog för ROKS började det synas tecken på "förbättringar". Deras aggressiva lobbyism betalade sig. Med 2006 års vårdnadslag gav man kvinnorna de vapen de behövde för att utesluta papporna helt ur barnens liv om dom så önskade.
I vårdnadsrreformen från 1998 slogs det fast, helt i linje med barnkonventionen, att gemensam vårdnad skulle vara huvudregeln vid skilsmässor. Undantag skulle endast ske om det var fastslaget och bevisat att en förälder var våldsam och farlig.
Reformen väckte ont blod bland Sveriges feminister. Kvinnor hade ju sedan länge erhållit rätten att skilja sig, men också insett att denna rätt även hade en del nackdelar. Papporna började ju plötsligt började kräva lika rätt till barnen. Detta kunde självklart inte accepteras. Då hotades ju hela idén med könsmaktsordningen. Man attackerade problemet på samma sätt som man framgångsrikt tacklat alla andra problem. Genom att utmåla alla pappor som potentiellt våldsamma, incestuösa och farliga Samtidigt som man så gott man kunde mörklade alla uppgifter om kvinnors och mammors våldsutövning och sexuella övergrepp.
Det man framförallt stödde sig på i alla sina utsagor om pappors och mäns djuriska våldsinstinkter var ROKS chefsideolog Eva Lungren och hennes rapport "Slagen dam". Samma rapport som för övrigt hjälpte Mia Eriksson i Gömda att få asyl i USA. Att rapporten sedermera visat sig vara ett fullständigt luftslott och ren fiction har även det tystats ner i all väsentlig utsträckning.
2002 tillsattes kommittén som fick i uppdrag att se över vårdnadslagstiftningen. Och kommitténs slutsats blev bl.a. att lagstiftningen behövde förändras och bli tydligare när det gäller vårdnad, boende och umgänge i de fall när barn bevittnar misshandel eller andra övergrepp inom familjen och att det behövde förtydligas i lagstiftningen att det är barnens intressen som skall stå i centrum och inget annat.
En reform som betonade barnens rätt till två föräldrar ledde alltså till att det började mullra i den så kallade kvinnorörelsen. I ROKS tidning "kvinnotryck" avlöste artiklarna som demoniserade pappor varandra. Man ondgjorde sig särskilt över avsaknaden av "könsmaktsanalys" i socionomernas vårdnadsutredningar. Men glädjande nog för ROKS började det synas tecken på "förbättringar". Deras aggressiva lobbyism betalade sig. Med 2006 års vårdnadslag gav man kvinnorna de vapen de behövde för att utesluta papporna helt ur barnens liv om dom så önskade.
Nummer 2003:7
"Socionomer saknar könsmaktsanalys"
I ROKS tidning "kvinnotryck" kan man idag hitta intressanta fakta om den fullständigt rabiata kampen mot 98 års vårdnadsreform. Man ansåg den i högsta grad kvinnofientlig eftersom kvinnor nu skulle tvingas samarbeta med män som dom påstod hade misshandlat och utsatt henne för allehanda övergrepp. Bevis skulle inte krävas. Att misstro en kvinna var även det kvinnofientligt.
En feminist som gavs gott om utrymme i kvinnotryck och som även omtalas i hyllande ordalag i Belinda Olssons och Linda Skugges bok "Fittstim" var Jenny Svenberg. Denne Svenberg hade för övrigt siktet inställt på Jämställdhetsministerposten . (Kvinnotryck nr 4/2001: Svenberg, Jenny: ”Jag blir gärna jämställdhetsminister”. ) Den posten nöps dock som bekant av Jens Orback som efterträdde Margareta Winberg (som hade nära band till ROKS).
Här är ett exempel (I kid you not) på en av Svenbergs artiklar. Taget ur Kvinnotrycks aprilnummer 2004, då kampanjen för att riva upp vårdnadsreformen pågick som värst
"Socionomer har sällan en könsmaktanalys när de möter misshandlade kvinnor. Men på Kriscentrum för kvinnor i Stockholm är feminism något självklart.
Stockholms enda kommunala kvinnojour, Kriscentrum för kvinnor, har sedan starten för sju år sedan haft en könsmaktsanalys i sin verksamhet. Då socionomutbildningarna inte innehåller någon utbildning i mäns våld mot kvinnor är det ingen självklarhet att arbeta så. De flesta socialtjänstförvaltningar gör det inte.
– Det beror mycket på vår förra chef Ann Mari Wallberg att vi har denna kunskap när vi arbetar. Hon är feminist och var noga vid anställningsintervjuerna i början. Verksamheten hade lika gärna kunnat ha en annan grundsyn, säger Margareta Rosengren, socionom, som arbetat på jouren sedan starten.
Kvinnorna mår bra
Uppåt 700 kvinnor med barn har passerat Kriscentrum för kvinnor under de sju åren.
– Vi märker att kvinnorna mår bra av att vi arbetar som vi gör. De får starkare självförtroende.
Misshandlade kvinnor med barn tvingas ofta till samarbetssamtal med den våldsamme mannen. Ibland har kvinnan och mannen dessutom samma socialsekreterare som kontaktperson. Det händer att enskilda socialsekreterare kritiserar Kriscentrums personal för att vara ”enögda” och ”inte se till mannen”.
– Vi är inte här för att hjälpa männen, säger Inger Vallin, verksamhetens chef sedan ett år.
Hon tror att en orsak till att många socionomer har bristande kunskap om mäns våld mot kvinnor kan vara att de har så pass olika problemområden att ansvara för, t.ex ungdomars och missbrukares problem och att de därför får svårt att fokusera.
Kvinnorna misstros av socialtjänsten
Kvinnor som tvingas till samarbetssamtal blir ofta misstrodda av socialtjänsten. ”Hur ska vi kunna veta att just det du säger är sant, när din man säger motsatsen”, kan de exempelvis få höra.
– När jag träffar socionomer med denna verklighetsförståelse försöker jag ha tålamod och förklara hur vi arbetar och varför. Det är inte av elakhet de tänker som de gör, säger Margareta Rosengren, som liksom Inger Vallin tidigare arbetat med parsamtal inom socialtjänsten.
Efter att ha arbetat med parsamtal i tio år skrev Margareta Rosengren boken "Ett värdigt liv".
– Jag kände allt mer att misshandlade kvinnor var en osynliggjord grupp som ingen lyssnade på. Med boken ville jag stärka dem och synliggöra våldet.
Kvinnorna som bor på jouren måste komma via en socialsekreterare. Men till den öppna mottagningen, där man bland annat kan få stödsamtal kan vem som helst komma anonymt.
– Ibland måste man vara diplomatisk i samtalen med socialsekreterare, annars kanske de väljer att inte placera kvinnor här. Vårt könsmaktsperspektiv kan bli för starkt för en del, säger Inger Vallin."
(Fotnot) Kriscentrum för kvinnor finns numera i stort sett i varenda kommun. Inte minst Kungsbackas där dom spelat en central roll i vårt fall. Mer om detta i kommande inlägg.
I ROKS tidning "kvinnotryck" kan man idag hitta intressanta fakta om den fullständigt rabiata kampen mot 98 års vårdnadsreform. Man ansåg den i högsta grad kvinnofientlig eftersom kvinnor nu skulle tvingas samarbeta med män som dom påstod hade misshandlat och utsatt henne för allehanda övergrepp. Bevis skulle inte krävas. Att misstro en kvinna var även det kvinnofientligt.
En feminist som gavs gott om utrymme i kvinnotryck och som även omtalas i hyllande ordalag i Belinda Olssons och Linda Skugges bok "Fittstim" var Jenny Svenberg. Denne Svenberg hade för övrigt siktet inställt på Jämställdhetsministerposten . (Kvinnotryck nr 4/2001: Svenberg, Jenny: ”Jag blir gärna jämställdhetsminister”. ) Den posten nöps dock som bekant av Jens Orback som efterträdde Margareta Winberg (som hade nära band till ROKS).
Här är ett exempel (I kid you not) på en av Svenbergs artiklar. Taget ur Kvinnotrycks aprilnummer 2004, då kampanjen för att riva upp vårdnadsreformen pågick som värst
"Socionomer har sällan en könsmaktanalys när de möter misshandlade kvinnor. Men på Kriscentrum för kvinnor i Stockholm är feminism något självklart.
Stockholms enda kommunala kvinnojour, Kriscentrum för kvinnor, har sedan starten för sju år sedan haft en könsmaktsanalys i sin verksamhet. Då socionomutbildningarna inte innehåller någon utbildning i mäns våld mot kvinnor är det ingen självklarhet att arbeta så. De flesta socialtjänstförvaltningar gör det inte.
– Det beror mycket på vår förra chef Ann Mari Wallberg att vi har denna kunskap när vi arbetar. Hon är feminist och var noga vid anställningsintervjuerna i början. Verksamheten hade lika gärna kunnat ha en annan grundsyn, säger Margareta Rosengren, socionom, som arbetat på jouren sedan starten.
Kvinnorna mår bra
Uppåt 700 kvinnor med barn har passerat Kriscentrum för kvinnor under de sju åren.
– Vi märker att kvinnorna mår bra av att vi arbetar som vi gör. De får starkare självförtroende.
Misshandlade kvinnor med barn tvingas ofta till samarbetssamtal med den våldsamme mannen. Ibland har kvinnan och mannen dessutom samma socialsekreterare som kontaktperson. Det händer att enskilda socialsekreterare kritiserar Kriscentrums personal för att vara ”enögda” och ”inte se till mannen”.
– Vi är inte här för att hjälpa männen, säger Inger Vallin, verksamhetens chef sedan ett år.
Hon tror att en orsak till att många socionomer har bristande kunskap om mäns våld mot kvinnor kan vara att de har så pass olika problemområden att ansvara för, t.ex ungdomars och missbrukares problem och att de därför får svårt att fokusera.
Kvinnorna misstros av socialtjänsten
Kvinnor som tvingas till samarbetssamtal blir ofta misstrodda av socialtjänsten. ”Hur ska vi kunna veta att just det du säger är sant, när din man säger motsatsen”, kan de exempelvis få höra.
– När jag träffar socionomer med denna verklighetsförståelse försöker jag ha tålamod och förklara hur vi arbetar och varför. Det är inte av elakhet de tänker som de gör, säger Margareta Rosengren, som liksom Inger Vallin tidigare arbetat med parsamtal inom socialtjänsten.
Efter att ha arbetat med parsamtal i tio år skrev Margareta Rosengren boken "Ett värdigt liv".
– Jag kände allt mer att misshandlade kvinnor var en osynliggjord grupp som ingen lyssnade på. Med boken ville jag stärka dem och synliggöra våldet.
Kvinnorna som bor på jouren måste komma via en socialsekreterare. Men till den öppna mottagningen, där man bland annat kan få stödsamtal kan vem som helst komma anonymt.
– Ibland måste man vara diplomatisk i samtalen med socialsekreterare, annars kanske de väljer att inte placera kvinnor här. Vårt könsmaktsperspektiv kan bli för starkt för en del, säger Inger Vallin."
(Fotnot) Kriscentrum för kvinnor finns numera i stort sett i varenda kommun. Inte minst Kungsbackas där dom spelat en central roll i vårt fall. Mer om detta i kommande inlägg.
Maria Eriksson
"Våldsamma män ses som snälla pappor"
En annan skribent i tidningen "Kvinnotyck" April 2004 (vars enda tema var våld och pappor) var Maria Eriksson. Hon disputerade i januari 2004 vid Uppsala universitet med avhandlingen "I skuggan av Pappa. Familjerätten och hanteringen av fäders våld", (Stehag: Förlags AB Gondolin, 2003.)
Hon är numera forskare vid Institutionen för genusvetenskap, Göteborgs universitet.
Hon har även innehavt ett uppdrag som programkoordinator för Nordiska Ministerrådets program "Kön och våld – ett nordiskt forskningsprogram 2000-2004".
Hennes artikel "Våldsamma män ses som snälla pappor" bygger på den avhandling hon gjorde på Uppsala universitet där hon granskat 10 familjerätts socionomers inställning i frågor om vårdnad och boende. Föga förvånande är hon kritisk. Artikeln är lång så jag bjuder endast på några utvalda stycken:
"Vissa fäder kan därför utöva ett visst våld mot kvinnor utan att bli betraktade som våldsamma. Det gäller till exempel om det inte finns en dom om misshandel av modern, om våldet inte varit fysiskt allvarligt och långvarigt, om våldet börjar i samband med separationen, om modern inte fått fysiska skador eller framstår som väldigt rädd, eller om fadern i fråga framstår som ”normal” på andra sätt (i dessa intervjuer tenderar ”normal” att underförstått vara lika med ”svensk”).
Om en far kan definieras som en normal far blir också gemensam vårdnad och obevakat umgänge det självklara alternativet – trots tidigare våld – och frågan om riskerna för barnet försvinner ur fokus.
Utredares syn på våld i heterosexuella parrelationer, närmare bestämt deras tolerans för våld från fäder mot mödrar är alltså ett hinder inte bara i arbetet för att trygga mödrar som har en våldsam medförälder, utan också i arbetet för att trygga barn.
Familjerättssekreterarna utgår från att det är det (biologiska) heterosexuella föräldraskapet som är det naturliga och normala och att barn under sin uppväxt behöver två kön att identifiera sig med för att utvecklas optimalt. Därför antas barn behöva kontakt med båda föräldrarna oavsett om dessa lever tillsammans eller inte. Detta gäller också barn som upplevt våld.
När intervjuerna i stället handlade om familjerättssekreterarnas bedömning av våldsutövande fäders föräldraskap fick jag i vissa fall inga svar alls. I andra fall gick utredarna över till att i stället prata om hur mammorna eller barnen ser på papporna i fråga. Någon etablerad idé om våldsutövande fäder som motsvarar idéerna om mödrar går inte att se i dessa intervjuer – ”den inadekvata våldsamma pappan” finns inte.
Forskningen om fäder generellt har till exempel framförallt handlat om ”vanliga” fäder och har inte fokuserat våld, medan forskningen om mäns våld inte har fokuserat föräldraskap i någon särskilt hög utsträckning. Och trots att mycket har hänt på det politiska området under det senaste decenniet när det gäller mäns våld mot kvinnor har frågan om våldsamma mäns föräldraskap varit ett marginellt tema också i den politiska diskussionen.
Denna genomgång ger ett nedslående resultat. Att döma av den politiska diskussionen finns antingen ”våldsamma män”, eller ”fäder” (som antas vara fredliga). Det enda exemplet på att våld kopplas till faderspositionen och idéer om faderskap är diskussionen om flickors utsatthet i ”patriarkaliska familjestrukturer”, som alltså uttryckligen handlar om ”invandrare”. ”Svenska” våldsamma fäder finns inte, om vi ska tro den offentliga politiken. Sett mot den här bakgrunden framstår resultaten från intervjuerna med enskilda utredare som nedslående sett ur utsatta barns synvinkel, men högst begripliga.
En politisk och professionell hantering genom icke-hantering kan alltså definieras som en del av orsaken till fäders våld mot mödrar och barn i Sverige idag.
Låt oss hoppas att fäders våld nu äntligen sätts på dagordningen!
En annan skribent i tidningen "Kvinnotyck" April 2004 (vars enda tema var våld och pappor) var Maria Eriksson. Hon disputerade i januari 2004 vid Uppsala universitet med avhandlingen "I skuggan av Pappa. Familjerätten och hanteringen av fäders våld", (Stehag: Förlags AB Gondolin, 2003.)
Hon är numera forskare vid Institutionen för genusvetenskap, Göteborgs universitet.
Hon har även innehavt ett uppdrag som programkoordinator för Nordiska Ministerrådets program "Kön och våld – ett nordiskt forskningsprogram 2000-2004".
Hennes artikel "Våldsamma män ses som snälla pappor" bygger på den avhandling hon gjorde på Uppsala universitet där hon granskat 10 familjerätts socionomers inställning i frågor om vårdnad och boende. Föga förvånande är hon kritisk. Artikeln är lång så jag bjuder endast på några utvalda stycken:
"Vissa fäder kan därför utöva ett visst våld mot kvinnor utan att bli betraktade som våldsamma. Det gäller till exempel om det inte finns en dom om misshandel av modern, om våldet inte varit fysiskt allvarligt och långvarigt, om våldet börjar i samband med separationen, om modern inte fått fysiska skador eller framstår som väldigt rädd, eller om fadern i fråga framstår som ”normal” på andra sätt (i dessa intervjuer tenderar ”normal” att underförstått vara lika med ”svensk”).
Om en far kan definieras som en normal far blir också gemensam vårdnad och obevakat umgänge det självklara alternativet – trots tidigare våld – och frågan om riskerna för barnet försvinner ur fokus.
Utredares syn på våld i heterosexuella parrelationer, närmare bestämt deras tolerans för våld från fäder mot mödrar är alltså ett hinder inte bara i arbetet för att trygga mödrar som har en våldsam medförälder, utan också i arbetet för att trygga barn.
Familjerättssekreterarna utgår från att det är det (biologiska) heterosexuella föräldraskapet som är det naturliga och normala och att barn under sin uppväxt behöver två kön att identifiera sig med för att utvecklas optimalt. Därför antas barn behöva kontakt med båda föräldrarna oavsett om dessa lever tillsammans eller inte. Detta gäller också barn som upplevt våld.
När intervjuerna i stället handlade om familjerättssekreterarnas bedömning av våldsutövande fäders föräldraskap fick jag i vissa fall inga svar alls. I andra fall gick utredarna över till att i stället prata om hur mammorna eller barnen ser på papporna i fråga. Någon etablerad idé om våldsutövande fäder som motsvarar idéerna om mödrar går inte att se i dessa intervjuer – ”den inadekvata våldsamma pappan” finns inte.
Forskningen om fäder generellt har till exempel framförallt handlat om ”vanliga” fäder och har inte fokuserat våld, medan forskningen om mäns våld inte har fokuserat föräldraskap i någon särskilt hög utsträckning. Och trots att mycket har hänt på det politiska området under det senaste decenniet när det gäller mäns våld mot kvinnor har frågan om våldsamma mäns föräldraskap varit ett marginellt tema också i den politiska diskussionen.
Denna genomgång ger ett nedslående resultat. Att döma av den politiska diskussionen finns antingen ”våldsamma män”, eller ”fäder” (som antas vara fredliga). Det enda exemplet på att våld kopplas till faderspositionen och idéer om faderskap är diskussionen om flickors utsatthet i ”patriarkaliska familjestrukturer”, som alltså uttryckligen handlar om ”invandrare”. ”Svenska” våldsamma fäder finns inte, om vi ska tro den offentliga politiken. Sett mot den här bakgrunden framstår resultaten från intervjuerna med enskilda utredare som nedslående sett ur utsatta barns synvinkel, men högst begripliga.
En politisk och professionell hantering genom icke-hantering kan alltså definieras som en del av orsaken till fäders våld mot mödrar och barn i Sverige idag.
Låt oss hoppas att fäders våld nu äntligen sätts på dagordningen!
Gudrun förklarar könsmaktsordningen
Könsmaktsordning, det magiska ordet
Mycket mer kan skrivas om hur feministrörelsen med lögner, propaganda och manupilation av lagstiftarna drev igenom ändringarna i 2006 års vårdnadslag.
Hur "könsmaktsordningen" fick utgöra fundamentet på vilken lagstiftningen skulle vila och därmed grundlade den katastrofala situation vi ser idag. Hur en hel politikerkår lät sig radiostyras till en rent sexistisk lag utan att själva egentligen begripa det.
Hur vårt land fallit offer för en massiv manipulationsindustri som skamlöst utnyttjat vår vilja att värna barn och kvinnor, men som istället profiterar på deras lidande.
Hur kunde en utredning som den som presenterades av vårdnadskommittén 2005 klubbas till lag? I en rättsstat som inte vilar på statsfeministisk grund hade det varit fullständigt uteslutet.
Läs följande ur en numera borttagen artikel i DN och fråga dig om det egentligen kan ha kommit som en överraskning att vårdnadstvisterna ökat med 60 procent sedan 2006 (Källa: femitik.se):
1. "Det är vanligt att föräldrar (läs mammor) som inte kommer överens anklagar varandra (läs pappor) för våld, sexuella övergrepp eller för att inte vara kapabel att kunna vårda barnet. Utredningen menar att domstolarna måste ta sådana anklagelser på allvar. Även om misstankarna inte går att bevisa så kan de vara tillräckliga för att den ene föräldern inte ska få vårdnaden."
Hur kan man tillåta att en förälder skall kunna mista möjligheten till vårdnad pga anklagelser som inte behöver verifieras/bevisas? Gäller inte rättsstatens principer att man är oskyldig tills motsatsen bevisats?
2. "Även vid så kallat umgängessabotage vill kommittén förstärka barnperspektivet. Det ska inte handla om att bestraffa den förälder som hindrar att den andre föräldern kan träffa sitt barn, utan "det avgörande skall vara vilka konsekvenser och vilken betydelse som handlandet ifråga får för barnet".
Varför skall inte umgängessabotage beivras om en förälder utför detta? Det är ju ett brott mot ett beslut som oftast tagits i en domstol.
Idag ser vi resultatet av könsmaktsordningens införande i vårdnadsfrågan. Per Frennbro på Min pappa.nu sammanfattar det bra i sin senaste debattartikel i Hallands nyheter. Där han mosar Stefan Widells vid det här laget välbekanta analys av "Barns bästa".
Lagen fick alltså rakt motsatt effekt än den som utlovades. Nämligen att färre barn skulle behöva utsättas för föräldrars konflikter. Sedan 2006 har vi haft en borgelig regering. Dom har nu haft snart 5 år på sig att göra något åt problemet. Men förutom floskler om att dom tar problemet på allvar görs ingenting! Det är ett enormt svek mot våra barn och familjer.
Man får intrycket av att dom är nöjda med lagen? Detta trots att den inte fört något gott med sig för Sveriges barn utan bara skapat ökande sociala problem och mänskligt lidande, och att den dessutom är en ren spottloska i ansiktet på barnkonventionen och dom mänskliga rättigheterna.
Men den lönar sig förstås ekonomiskt. När min sexåriga dotter och alla hennes olyckssystrar och bröder kommer i tonåren och såren som tillfogas henne nu i späd ålder blir synliga så får dom ännu en lönsam sängplats på sina statliga instutioner fylld och kan därmed inkassera ca 180 000 kronor i månaden från kommunernas skattebetalare som får stå för notan.
Jag kan inte se någon annan anledning till att den nuvarande regeringen cyniskt låter dessa vansinniga brott mot både barnkonventionen, dikrimineringslagstiftningen och konventionen för de mänskliga rättigheterna få fortsätta år ut och år in.
Under den förra mandatperioden hette det att det tar tid att ändra lagar. Att det inte kunde bli aktuellt förrän möjligen under nästa mandatperiod. Ändå lyckades man ändra en jävla massa lagar redan under den första. Speciellt dom som handlade om att bestraffa arbetslösa och sjuka.
Nu har alla ni som förbryllat ställt er frågan om hur det kan få gå till så här fått en del av svaren. Men det finns mycket mer att berätta. Jag kommer att återkomma i detta ämne framöver.
Stay tuned.
Mycket mer kan skrivas om hur feministrörelsen med lögner, propaganda och manupilation av lagstiftarna drev igenom ändringarna i 2006 års vårdnadslag.
Hur "könsmaktsordningen" fick utgöra fundamentet på vilken lagstiftningen skulle vila och därmed grundlade den katastrofala situation vi ser idag. Hur en hel politikerkår lät sig radiostyras till en rent sexistisk lag utan att själva egentligen begripa det.
Hur vårt land fallit offer för en massiv manipulationsindustri som skamlöst utnyttjat vår vilja att värna barn och kvinnor, men som istället profiterar på deras lidande.
Hur kunde en utredning som den som presenterades av vårdnadskommittén 2005 klubbas till lag? I en rättsstat som inte vilar på statsfeministisk grund hade det varit fullständigt uteslutet.
Läs följande ur en numera borttagen artikel i DN och fråga dig om det egentligen kan ha kommit som en överraskning att vårdnadstvisterna ökat med 60 procent sedan 2006 (Källa: femitik.se):
1. "Det är vanligt att föräldrar (läs mammor) som inte kommer överens anklagar varandra (läs pappor) för våld, sexuella övergrepp eller för att inte vara kapabel att kunna vårda barnet. Utredningen menar att domstolarna måste ta sådana anklagelser på allvar. Även om misstankarna inte går att bevisa så kan de vara tillräckliga för att den ene föräldern inte ska få vårdnaden."
Hur kan man tillåta att en förälder skall kunna mista möjligheten till vårdnad pga anklagelser som inte behöver verifieras/bevisas? Gäller inte rättsstatens principer att man är oskyldig tills motsatsen bevisats?
2. "Även vid så kallat umgängessabotage vill kommittén förstärka barnperspektivet. Det ska inte handla om att bestraffa den förälder som hindrar att den andre föräldern kan träffa sitt barn, utan "det avgörande skall vara vilka konsekvenser och vilken betydelse som handlandet ifråga får för barnet".
Varför skall inte umgängessabotage beivras om en förälder utför detta? Det är ju ett brott mot ett beslut som oftast tagits i en domstol.
Idag ser vi resultatet av könsmaktsordningens införande i vårdnadsfrågan. Per Frennbro på Min pappa.nu sammanfattar det bra i sin senaste debattartikel i Hallands nyheter. Där han mosar Stefan Widells vid det här laget välbekanta analys av "Barns bästa".
- Idag forskas det på ämnet i trettio länder och det finns över 600 vetenskapliga referenser om alienation som förekommer i 20–25 procent av alla vårdnadstvister.
- Idag lever enligt en SOU-utredning 187 000 pappor utan någon närmare kontakt med sina barn. Bara i omkring sju procent av dessa fall är det självvalt.
- Samtidigt pekar all forskning på att barn far illa av att inte få umgås med båda sina föräldrar. Sannolikheten för dåliga relationer i vuxen ålder, missbruk, brott och självmord är många gånger högre för dessa barn.
- Ett barn som ständigt får höra att den andra föräldern är en skurk skadas i sin självbild. Ett angrepp på en förälder är också ett angrepp på det oskyddade barnet som inte har möjlighet att ta reda på vad som är sant.
Lagen fick alltså rakt motsatt effekt än den som utlovades. Nämligen att färre barn skulle behöva utsättas för föräldrars konflikter. Sedan 2006 har vi haft en borgelig regering. Dom har nu haft snart 5 år på sig att göra något åt problemet. Men förutom floskler om att dom tar problemet på allvar görs ingenting! Det är ett enormt svek mot våra barn och familjer.
Man får intrycket av att dom är nöjda med lagen? Detta trots att den inte fört något gott med sig för Sveriges barn utan bara skapat ökande sociala problem och mänskligt lidande, och att den dessutom är en ren spottloska i ansiktet på barnkonventionen och dom mänskliga rättigheterna.
Men den lönar sig förstås ekonomiskt. När min sexåriga dotter och alla hennes olyckssystrar och bröder kommer i tonåren och såren som tillfogas henne nu i späd ålder blir synliga så får dom ännu en lönsam sängplats på sina statliga instutioner fylld och kan därmed inkassera ca 180 000 kronor i månaden från kommunernas skattebetalare som får stå för notan.
Jag kan inte se någon annan anledning till att den nuvarande regeringen cyniskt låter dessa vansinniga brott mot både barnkonventionen, dikrimineringslagstiftningen och konventionen för de mänskliga rättigheterna få fortsätta år ut och år in.
Under den förra mandatperioden hette det att det tar tid att ändra lagar. Att det inte kunde bli aktuellt förrän möjligen under nästa mandatperiod. Ändå lyckades man ändra en jävla massa lagar redan under den första. Speciellt dom som handlade om att bestraffa arbetslösa och sjuka.
Nu har alla ni som förbryllat ställt er frågan om hur det kan få gå till så här fått en del av svaren. Men det finns mycket mer att berätta. Jag kommer att återkomma i detta ämne framöver.
Stay tuned.
RSS Feed
