Photo: Weebly
Tar en paus i sidbyggandet för att dela följande lilla intressanta historia med er:
"Apa, tönt, fradgatuggande, herr Töntström, fjant." Det var några av epiteten Susanna Alakoski satte på Pär Ström och oss andra jämställdister i en artikel i Kristianstadsbladet den 3 December. Artikeln är vad jag förstår menad som en recension av Turteaterns SCUM föreställning, men recensenten tycks vara mer inriktad på att förtala och förlöjliga Pär Ström och moderatmännen än att beskriva själva föreställningen.
Dessutom riktar Alakoski allvarliga anklagelser mot moderatmännen. Anklagelser om att de skulle ligga bakom mordhot mot teatern. Anklagelser som är helt grundlösa. Jag undrar varför det moderata partiet inte reagerar hårdare mot dessa påhopp? Hade dom varit lika tysta om det varit det mäktiga kvinnoförbundet som felaktigt anklagats för allvarliga brott?
Alakoski skriver bl a:
"Mest humorbefriade är ”moderatmännen” som blev så uppretade över detta teatrala litterära mordhot mot män att de själva verkade vara i stånd att mordhota i verkliga livet. Per Ström, Sveriges största tönt-antifeminist tuggade fradga i teve. Avslöjade sig begripa mindre än en apa om litteratur och teater. Skådespelaren Andrea Edwards hotas och föreställningen får vaktskydd. Indignationen tycks vara utan gränser. Samma sak hände när Helen Zahavis ”Dirty weekend” (”En jävla helg”) och Anja Snellmans ”Rädslans geografi” utkom i Finland."
Läsare på Pär Ströms blogg genusnytt reagerade på detta hätska utfall och en av dem skrev till chefredaktören på tidningen och frågade vad han ansåg vara skillnanden på denna artikel och det anonyma näthat (artikeln var från början ej signerad i nätversionen) som tidningen tidigare ondgjort sig över i olika artiklar.
Svaret uteblev inte.Chefredaktör Jörgen Svensson:
"Det som skiljer det anonyma näthatet från denna artikel på Kristianstadsbladets kultursidor är väl möjligen att artikeln inte var osignerad (av misstag var den inledningsvis det på sajten, det är tillrättat nu, i papperstiden var skribenten presenterad med en väl tilltagen bildbyline) och att avsikten inte var att hata."
Vidare säger Jörgen att "det måste vara högt i tak på en kuturredaktion".
Vad bra, då vet vi i alla fall vad skillnaden är. När tidningarna sprider hat, personangrepp, lögn och förtal så kallas det "högt i tak", och när vanliga människor protesterar mot lögn, förtal och hyckleri så¨kallas det näthat. Så nu vet ni det.
Alakoski skriver också i sin recension att Pär Ström satt och tuggade fradga i SVT:s debatt. Något så elakt och osant var det länge sedan jag läste på något redaktionellt utrymme. Man undrar dessutom om Alakoski sett samma program som vi andra? Inte satt Pär Ström och tuggade fradga i Debatt. Han var bara sitt vanliga coola jag. Däremot var ju teaterns manlige regissör och skådespelaren rätt upprörda och gick flera gånger upp i falsett.
Jag känner Pär och har träffat honom flera gånger. Mer saklig, lugn och timid man får man leta efter. Det är väl det som retar feministerna mest av allt.
"Apa, tönt, fradgatuggande, herr Töntström, fjant." Det var några av epiteten Susanna Alakoski satte på Pär Ström och oss andra jämställdister i en artikel i Kristianstadsbladet den 3 December. Artikeln är vad jag förstår menad som en recension av Turteaterns SCUM föreställning, men recensenten tycks vara mer inriktad på att förtala och förlöjliga Pär Ström och moderatmännen än att beskriva själva föreställningen.
Dessutom riktar Alakoski allvarliga anklagelser mot moderatmännen. Anklagelser om att de skulle ligga bakom mordhot mot teatern. Anklagelser som är helt grundlösa. Jag undrar varför det moderata partiet inte reagerar hårdare mot dessa påhopp? Hade dom varit lika tysta om det varit det mäktiga kvinnoförbundet som felaktigt anklagats för allvarliga brott?
Alakoski skriver bl a:
"Mest humorbefriade är ”moderatmännen” som blev så uppretade över detta teatrala litterära mordhot mot män att de själva verkade vara i stånd att mordhota i verkliga livet. Per Ström, Sveriges största tönt-antifeminist tuggade fradga i teve. Avslöjade sig begripa mindre än en apa om litteratur och teater. Skådespelaren Andrea Edwards hotas och föreställningen får vaktskydd. Indignationen tycks vara utan gränser. Samma sak hände när Helen Zahavis ”Dirty weekend” (”En jävla helg”) och Anja Snellmans ”Rädslans geografi” utkom i Finland."
Läsare på Pär Ströms blogg genusnytt reagerade på detta hätska utfall och en av dem skrev till chefredaktören på tidningen och frågade vad han ansåg vara skillnanden på denna artikel och det anonyma näthat (artikeln var från början ej signerad i nätversionen) som tidningen tidigare ondgjort sig över i olika artiklar.
Svaret uteblev inte.Chefredaktör Jörgen Svensson:
"Det som skiljer det anonyma näthatet från denna artikel på Kristianstadsbladets kultursidor är väl möjligen att artikeln inte var osignerad (av misstag var den inledningsvis det på sajten, det är tillrättat nu, i papperstiden var skribenten presenterad med en väl tilltagen bildbyline) och att avsikten inte var att hata."
Vidare säger Jörgen att "det måste vara högt i tak på en kuturredaktion".
Vad bra, då vet vi i alla fall vad skillnaden är. När tidningarna sprider hat, personangrepp, lögn och förtal så kallas det "högt i tak", och när vanliga människor protesterar mot lögn, förtal och hyckleri så¨kallas det näthat. Så nu vet ni det.
Alakoski skriver också i sin recension att Pär Ström satt och tuggade fradga i SVT:s debatt. Något så elakt och osant var det länge sedan jag läste på något redaktionellt utrymme. Man undrar dessutom om Alakoski sett samma program som vi andra? Inte satt Pär Ström och tuggade fradga i Debatt. Han var bara sitt vanliga coola jag. Däremot var ju teaterns manlige regissör och skådespelaren rätt upprörda och gick flera gånger upp i falsett.
Jag känner Pär och har träffat honom flera gånger. Mer saklig, lugn och timid man får man leta efter. Det är väl det som retar feministerna mest av allt.
Jämställd man
Sände sin man till sjukhus
Susanna Alakoski är mest känd för sin roman "svinalängorna" som kom ut 2006. Hon har blivit rikligt prisad för boken som även blivit film. Alakoski är annars socionom till yrket, vänsterpartist och har tidigare även arbetat som press-sekreterare åt Gudrun Schyman under (v) tiden. Numera leder ju Gudrun som bekant ett annat parti.
Hennes radikala feministiska åsikter går knappast att ta miste på. I samtliga hennes böcker framställs män och pappor som våldsamma svin som älskar att puckla på försvarslösa kvinnor. I den senaste "Jag håpas du trifs i fängelset" får man stifta bekantskap med ännu en missbrukande barnmisshandlande pappa, sexövergrepp, HIV smittade tonårsflickor och apatiska flyktingbarn. Det är alltså inga solskenshistorier vi talar om.
I antologin "Lyckliga slut" skriver Alakoski om 17 stycken kvinnor som alla blir misshandlade av sina män. Susanne Alakoski skriver i förordet till antologin:
"I stort sett alla kvinnor hon träffat någon gång blivit slagna men bara ett fåtal vill berätta sin historia offentligt. Skammen är helt enkelt för stor för att våga erkänna att en man, pojkvän, kompis eller pappa slagit och förtryckt. Kvinnor som blivit slagna ses sällan som brottsoffer utan tvingas istället ta på sig rollen som offer."
Hemma hos Alakoski själv verkar dock rollerna vara ombytta.
"Tre veckors hästkur penicillin, hela sommaren med gips från lår till fot, kryckor och många grannar som undrade: Men vad har du råkat ut för?"
Detta stycke är hämtat från Bangs nätupplaga från mars 2011 och handlar om Susanna Alakoskis "jämställda man" Mats Söderlund. Poet och ordförande i Författarförbundet. Ja vad hade han råkat ut för? Exakt får vi kanske aldrig veta, men den officiella historien är att Susanna Alakoski under ett gräl slog sönder en tallrik så den gick i tre delar. En av dessa delarna skall ha flugit så olyckligt att det skar sönder en sena i makens ben.
Snacka om osis...
Susanna Alakoski är mest känd för sin roman "svinalängorna" som kom ut 2006. Hon har blivit rikligt prisad för boken som även blivit film. Alakoski är annars socionom till yrket, vänsterpartist och har tidigare även arbetat som press-sekreterare åt Gudrun Schyman under (v) tiden. Numera leder ju Gudrun som bekant ett annat parti.
Hennes radikala feministiska åsikter går knappast att ta miste på. I samtliga hennes böcker framställs män och pappor som våldsamma svin som älskar att puckla på försvarslösa kvinnor. I den senaste "Jag håpas du trifs i fängelset" får man stifta bekantskap med ännu en missbrukande barnmisshandlande pappa, sexövergrepp, HIV smittade tonårsflickor och apatiska flyktingbarn. Det är alltså inga solskenshistorier vi talar om.
I antologin "Lyckliga slut" skriver Alakoski om 17 stycken kvinnor som alla blir misshandlade av sina män. Susanne Alakoski skriver i förordet till antologin:
"I stort sett alla kvinnor hon träffat någon gång blivit slagna men bara ett fåtal vill berätta sin historia offentligt. Skammen är helt enkelt för stor för att våga erkänna att en man, pojkvän, kompis eller pappa slagit och förtryckt. Kvinnor som blivit slagna ses sällan som brottsoffer utan tvingas istället ta på sig rollen som offer."
Hemma hos Alakoski själv verkar dock rollerna vara ombytta.
"Tre veckors hästkur penicillin, hela sommaren med gips från lår till fot, kryckor och många grannar som undrade: Men vad har du råkat ut för?"
Detta stycke är hämtat från Bangs nätupplaga från mars 2011 och handlar om Susanna Alakoskis "jämställda man" Mats Söderlund. Poet och ordförande i Författarförbundet. Ja vad hade han råkat ut för? Exakt får vi kanske aldrig veta, men den officiella historien är att Susanna Alakoski under ett gräl slog sönder en tallrik så den gick i tre delar. En av dessa delarna skall ha flugit så olyckligt att det skar sönder en sena i makens ben.
Snacka om osis...
Könsmaktsordningen
Kvinnornas egna berättelser på Makt & Kön i Umeå 1996
Alakoskis egna ord om händelsen kan man läsa i feminsternas eget husorgan Bang.
Artikeln handlar om hur hon 1996 skulle föreläsa på konferensen Makt & Kön i Umeå. Vad hon vill säga med denna artikel begriper jag inte, men jag finner hennes berättelse från konferensen mycket intressant.
"Det fanns inget att göra. Jag erkände genast för allt och alla.
– Det är jag som har kastat en tallrik i vredesmod.
Då kom kvinnoberättelserna på löpande band:
– Kastade du bara en tallrik? Jag rev ner hela köket.
– ... ett helt kök, men ... blev ingen skadad?
– ... nej, jag gjorde det mitt i natten, alla sov.
En annan kvinna:
– När min man vägrade prata kastade jag en gjutjärnsstekpanna efter honom. Den missade huvudet. Då rusade jag efter honom, bet honom i axeln. Vi fick åka till sjukhuset, stelkrampsspruta.
En tredje:
– Jag kastade in en sten genom fönsterrutan hos min före detta."
Dessa historier får mig att osökt tänka på vad Erin Pizzey, skaparen av Englands första kvinnojour en gång sade i en intervju.
"Jag har försökt berätta sanningen, att de kvinnor som sökte skydd på jouren var minst lika våldsamma som de män de lämnat, men dom var inte intresserade att lyssna. Det enda dom ville höra vara att män var våldsamma perversa svin. Allt annat skulle tystas ned"
Pizzeys bok "prone to violence" blev censurerad av kvinnorörelsen då den kom ut första gången. Man gick helt enkelt man ur huse och rev sönder varenda exemplar man kunde hitta.
Så mycket för sanning och yttrandefrihet i den rörelsen. Hur länge har dom känt till den verkliga sanningen och hur länge har den tystats ner? Och hur många människor och barn har man offrat på kuppen?
Frågor som kräver svar.
Alakoskis egna ord om händelsen kan man läsa i feminsternas eget husorgan Bang.
Artikeln handlar om hur hon 1996 skulle föreläsa på konferensen Makt & Kön i Umeå. Vad hon vill säga med denna artikel begriper jag inte, men jag finner hennes berättelse från konferensen mycket intressant.
"Det fanns inget att göra. Jag erkände genast för allt och alla.
– Det är jag som har kastat en tallrik i vredesmod.
Då kom kvinnoberättelserna på löpande band:
– Kastade du bara en tallrik? Jag rev ner hela köket.
– ... ett helt kök, men ... blev ingen skadad?
– ... nej, jag gjorde det mitt i natten, alla sov.
En annan kvinna:
– När min man vägrade prata kastade jag en gjutjärnsstekpanna efter honom. Den missade huvudet. Då rusade jag efter honom, bet honom i axeln. Vi fick åka till sjukhuset, stelkrampsspruta.
En tredje:
– Jag kastade in en sten genom fönsterrutan hos min före detta."
Dessa historier får mig att osökt tänka på vad Erin Pizzey, skaparen av Englands första kvinnojour en gång sade i en intervju.
"Jag har försökt berätta sanningen, att de kvinnor som sökte skydd på jouren var minst lika våldsamma som de män de lämnat, men dom var inte intresserade att lyssna. Det enda dom ville höra vara att män var våldsamma perversa svin. Allt annat skulle tystas ned"
Pizzeys bok "prone to violence" blev censurerad av kvinnorörelsen då den kom ut första gången. Man gick helt enkelt man ur huse och rev sönder varenda exemplar man kunde hitta.
Så mycket för sanning och yttrandefrihet i den rörelsen. Hur länge har dom känt till den verkliga sanningen och hur länge har den tystats ner? Och hur många människor och barn har man offrat på kuppen?
Frågor som kräver svar.
RSS Feed
