Extra Extra
I helgen har föreningen grävande journalister seminarium i Skövde. Då skall man bland annat dela ut guldspaden för årets bästa grävande reportage.
I den här artikeln ska vi titta på en av dom största lögnerna och myterna i svensk nutidshistoria. En lögn som, trots att den är vetenskapligt motbevisad tillåts fortsätta krossa barn och föräldrar, fortsätta skörda liv. År ut år in. Man kan inte kalla detta ett scoop, eftersom denna information har funnits sedan länge, och därmed inte är en nyhet. Att den däremot troligen kommer som en för dom flesta av er, är en annan sak.
Själv förärades jag på tal om priser i Februari, utmärkelsen månadens bloggskunk. Eller var det blogghunk? Oavsett så är jag naturligtvis hedrad. Att reta upp pappahatarna Viktiga Lena och Monica Antonsson och deras svans är buslätt. Åtminstone för mig. Jag tillhör nämligen den kategorin människor dom hatar mest av alla. Pappor som tar sig ton när det gäller ungarna. Det är för övrigt den första utmärkelse jag fått för någonting. Nu väntar jag naturligtvis på något slags plakett eller dylikt, som jag stolt kan visa för mina vänner.
Jag talade med Nils Hanson på uppdrag granskning i Göteborg häromveckan. Han trodde att hans och Janne Josefssons avslöjande om mutskandalen i Göteborg hade en chans på guldspaden. Det tror tyvärr inte jag. Inte när media och kulturelitens absoluta favorit alla kategorier är nominerat. Jag talar om Bjästa - den andra våldtäkten, som fortfarande är ett osant och oärligt vinklat reportage (styrkt). Jag lovar härmed Nils, att jag bjuder på lunch på valfri restaurang i Göteborg om jag har fel. Vi har ju ändå en del att diskutera eller hur?
I den här artikeln ska vi titta på en av dom största lögnerna och myterna i svensk nutidshistoria. En lögn som, trots att den är vetenskapligt motbevisad tillåts fortsätta krossa barn och föräldrar, fortsätta skörda liv. År ut år in. Man kan inte kalla detta ett scoop, eftersom denna information har funnits sedan länge, och därmed inte är en nyhet. Att den däremot troligen kommer som en för dom flesta av er, är en annan sak.
Själv förärades jag på tal om priser i Februari, utmärkelsen månadens bloggskunk. Eller var det blogghunk? Oavsett så är jag naturligtvis hedrad. Att reta upp pappahatarna Viktiga Lena och Monica Antonsson och deras svans är buslätt. Åtminstone för mig. Jag tillhör nämligen den kategorin människor dom hatar mest av alla. Pappor som tar sig ton när det gäller ungarna. Det är för övrigt den första utmärkelse jag fått för någonting. Nu väntar jag naturligtvis på något slags plakett eller dylikt, som jag stolt kan visa för mina vänner.
Jag talade med Nils Hanson på uppdrag granskning i Göteborg häromveckan. Han trodde att hans och Janne Josefssons avslöjande om mutskandalen i Göteborg hade en chans på guldspaden. Det tror tyvärr inte jag. Inte när media och kulturelitens absoluta favorit alla kategorier är nominerat. Jag talar om Bjästa - den andra våldtäkten, som fortfarande är ett osant och oärligt vinklat reportage (styrkt). Jag lovar härmed Nils, att jag bjuder på lunch på valfri restaurang i Göteborg om jag har fel. Vi har ju ändå en del att diskutera eller hur?
Eva Lundgren
Vi har svalt myterna som möjliggör dom verkliga övergreppen.
De fakta och forskningsresultat jag publicerar längst ner på bloggen idag är långt ifrån nya. Ändå kommer dom att förvåna dom allra flesta av er. Inte minst gäller det alla er journalister (i princip samtliga) som fortsätter att i all sin okunskap fortsätta sprida myter och lögn.
Samma myter som sedan oljar maskineriet, i vilket fler och fler barn idag utsätts för dom verkliga övergreppen. Dras genom förhör på BUP, barnhus och annat jävelskap. Det görs mot så unga barn som 4 år. Dom utsätts, liksom mitt, för vedervärdiga polisför av skruvade barnutredare med sjukliga snoppfixeringar, ofta flera månader, ibland tom år, efter dom redan tvångsskilts från sin pappa.
Sedan spelar det ingen större roll om pappan slängs i fängelse eller inte. Målet är ändå redan uppnått. Pappa-barn bandet är avslitet och kommer så förmodligen att förbli livet ut. Däri ligger det egentliga övergreppet. Och däri ligger det egentliga straffet. Vad hade du valt? Ett eller två år oskyldigt fängslad där du får umgänge med ditt barn, eller bli friad och få spendera en livstid utan henne?
Vår drift att skydda barn exploateras skamlöst
Den för våld och övergrepp anmälande föräldern, (nästan alltid mamman) får därmed efter sin anmälan, barnet helt i sitt våld och även god tid på sig att "förbereda" och "coacha" innan man ens genomför ett första videoförhör. BUP, kvinnojourer, BRIS, Rädda barnen och socialtjänst är gärna behjälpliga i dessa övergrepp. Även dessa människor har förblindats av myten och lögnen.
Dessa övergrepp begår man för barnens bästa! För vi vet ju att pappor mer eller mindre är pedofiler allihop Eller hur? Våra lagstiftare är dom som ytterst har möjliggjort detta med sina special lagar där en misstanke om övergrepp eller misshandel mot ett barn eller kvinna alltid måste utredas. Att påståendet kommer från en part i en tvist, som redan tidigare anmält och vittnat falskt har ingen betydelse.
Detta visar varför könskriget av Evin Rubar var så nödvändig. Också varför den fälldes och förbjöds av en ROKS infekterad granskningsnämnd. Det är inte svårt att förstå hur galna kvinnor som Eva Lundgren, Dahlström Lannes, Von Wachtmeister, Margareta Winberg m fl lyckades piska upp en sådan hysteri gällande övergreppsbrott mot barn. Alla med kanske några få undantag tycker vi väl om barn. Vi har alla, både män och kvinnor en inbyggd drift att skydda och värna dom små. Denna drift kan lätt exploateras av människor med agendor.
De fakta och forskningsresultat jag publicerar längst ner på bloggen idag är långt ifrån nya. Ändå kommer dom att förvåna dom allra flesta av er. Inte minst gäller det alla er journalister (i princip samtliga) som fortsätter att i all sin okunskap fortsätta sprida myter och lögn.
Samma myter som sedan oljar maskineriet, i vilket fler och fler barn idag utsätts för dom verkliga övergreppen. Dras genom förhör på BUP, barnhus och annat jävelskap. Det görs mot så unga barn som 4 år. Dom utsätts, liksom mitt, för vedervärdiga polisför av skruvade barnutredare med sjukliga snoppfixeringar, ofta flera månader, ibland tom år, efter dom redan tvångsskilts från sin pappa.
Sedan spelar det ingen större roll om pappan slängs i fängelse eller inte. Målet är ändå redan uppnått. Pappa-barn bandet är avslitet och kommer så förmodligen att förbli livet ut. Däri ligger det egentliga övergreppet. Och däri ligger det egentliga straffet. Vad hade du valt? Ett eller två år oskyldigt fängslad där du får umgänge med ditt barn, eller bli friad och få spendera en livstid utan henne?
Vår drift att skydda barn exploateras skamlöst
Den för våld och övergrepp anmälande föräldern, (nästan alltid mamman) får därmed efter sin anmälan, barnet helt i sitt våld och även god tid på sig att "förbereda" och "coacha" innan man ens genomför ett första videoförhör. BUP, kvinnojourer, BRIS, Rädda barnen och socialtjänst är gärna behjälpliga i dessa övergrepp. Även dessa människor har förblindats av myten och lögnen.
Dessa övergrepp begår man för barnens bästa! För vi vet ju att pappor mer eller mindre är pedofiler allihop Eller hur? Våra lagstiftare är dom som ytterst har möjliggjort detta med sina special lagar där en misstanke om övergrepp eller misshandel mot ett barn eller kvinna alltid måste utredas. Att påståendet kommer från en part i en tvist, som redan tidigare anmält och vittnat falskt har ingen betydelse.
Detta visar varför könskriget av Evin Rubar var så nödvändig. Också varför den fälldes och förbjöds av en ROKS infekterad granskningsnämnd. Det är inte svårt att förstå hur galna kvinnor som Eva Lundgren, Dahlström Lannes, Von Wachtmeister, Margareta Winberg m fl lyckades piska upp en sådan hysteri gällande övergreppsbrott mot barn. Alla med kanske några få undantag tycker vi väl om barn. Vi har alla, både män och kvinnor en inbyggd drift att skydda och värna dom små. Denna drift kan lätt exploateras av människor med agendor.
Uppmaning till föreningen grävande journalister
Jag vet hur mycket ni älskar att avslöja pedofiler. Kanske ni då bör pröva att tänka lite utanför boxen och rikta blickarna mot ett annat håll än det sedvanliga någon gång?
Professor Eva Lundgren har skrivit en bok om det s k Södertäljefallet. La de sma barnen komme til meg. Jag har läst lite i den. För den som finner glädje av att läsa påhittad, grovt sadistisk barnpornografisk litteratur kan den möjligen rekommenderas. Vi andra bör nog undvika verket i möjligaste mån. Att låta små barn komma till henne är absolut inte heller något jag skulle rekommendera.
Detsamma gäller andra mer eller mindre perversa, påstått sanna, fantasiverk som "När blodsbanden brister" av "Hanna Svensson", "Vem vågar tro på ett barn" av Birgitta Allmo. "Att leva med sanningen" av Camilla Danilda. "Catrine och rättvisan" av Hanna Olsson. För att inte tala om det mest brömda falsariet "Gömda" av Liza Marklund. Etc etc. Stanna upp och ställ er frågan. Om övergrepp av fäder är så vanliga, varför tycks det så svårt att hitta sanna historier att dokumentera? För visst, det finns gräsliga fall där barn misshandlas, och till och med dödas, Såsom Bobby, och Baby P tex. Om man nu vill skriva hemska sanna böcker där stackars olycksbarns öde beskrivs, så vore väl dessa två fall idealiska? Bara ett problem, dom innehåller inga pappor.
Dessa påhittade sannhar blivit en hel genre. Kanske lönsam? Men är pengar det enda som driver dessa kvinnor att sitta och fantisera ihop dessa vidrigt perversa historier? vad tror ni hade hänt om jag eller någon annan pappa hade gett ut en bok med dylikt innehåll, och det sen visat sig att vi suittit och fantiserat ihop vidrigheterna? Vi hade slängts på bålet direkt. Att även kvinnor kan ha fantasier om barn och konsumera förbjuden pornografi fick vi ju ett unikt exempel på nyligen.
Våran sexualitet sitter inte i könet, den sitter i huvudet.
Idag kan vi ju skratta åt fd professor Lundgren och enkelt avfärda henne som en galning med sina fantasier om manliga padofila satanistsekter som torterade och halshögg barn, kopulerade i deras avhuggna halsar och åt deras inälvor. Men 1993 då spektaklet i Södertälje utspelade sig, satt gravallvarliga nyhetsankare kväll efter kväll i TV och rapporterade om alla pedofila ritaulmord på barn som försiggick lite varstans i vårt land.
För att inte tala om alla krigsrubriker på löpen. Tror ni att det sedan hjälper att lögnerna avslöjas? Läkaren & obducenten, Tomas Qvick, Billy Butt, Tito Beltran, Södertäljefallet m fl. Nej för avsikten är, tror jag mer sublimenal. Ju mer dom skriver om alla dessa bloddrypande hemska fall där pappor och män förgriper sig, och våldtar kvinnor och barn, ju mer formar dom vår världsbild. Våra sinnesintryck och känslor är det som formar den. Och den är ju aldrig osann? Sen har det ingen betydelse att ett och annat rättsövergrepp avslöjas. Vår världsbild är stadigt planterad av decennier av lögner och ruckas inte för det.
Dom har lyckats över förväntan. Idag tycker ingen journalist att det är konstigt, eller värt att skriva om att barn och pappor tvångssepareras i tusental varje år. Att vi med stor sannolikhet har över 1000 dömda oskyldiga i våra fängelser, många är pappor dömda för brott mot sina barn, och brännmärkta för livet. Det brutala och onormala har blivit normalt. Vad spelar det sen för roll att Eva Lundgren får sparken. Hon har redan gjort sitt jobb.
Jag vet hur mycket ni älskar att avslöja pedofiler. Kanske ni då bör pröva att tänka lite utanför boxen och rikta blickarna mot ett annat håll än det sedvanliga någon gång?
Professor Eva Lundgren har skrivit en bok om det s k Södertäljefallet. La de sma barnen komme til meg. Jag har läst lite i den. För den som finner glädje av att läsa påhittad, grovt sadistisk barnpornografisk litteratur kan den möjligen rekommenderas. Vi andra bör nog undvika verket i möjligaste mån. Att låta små barn komma till henne är absolut inte heller något jag skulle rekommendera.
Detsamma gäller andra mer eller mindre perversa, påstått sanna, fantasiverk som "När blodsbanden brister" av "Hanna Svensson", "Vem vågar tro på ett barn" av Birgitta Allmo. "Att leva med sanningen" av Camilla Danilda. "Catrine och rättvisan" av Hanna Olsson. För att inte tala om det mest brömda falsariet "Gömda" av Liza Marklund. Etc etc. Stanna upp och ställ er frågan. Om övergrepp av fäder är så vanliga, varför tycks det så svårt att hitta sanna historier att dokumentera? För visst, det finns gräsliga fall där barn misshandlas, och till och med dödas, Såsom Bobby, och Baby P tex. Om man nu vill skriva hemska sanna böcker där stackars olycksbarns öde beskrivs, så vore väl dessa två fall idealiska? Bara ett problem, dom innehåller inga pappor.
Dessa påhittade sannhar blivit en hel genre. Kanske lönsam? Men är pengar det enda som driver dessa kvinnor att sitta och fantisera ihop dessa vidrigt perversa historier? vad tror ni hade hänt om jag eller någon annan pappa hade gett ut en bok med dylikt innehåll, och det sen visat sig att vi suittit och fantiserat ihop vidrigheterna? Vi hade slängts på bålet direkt. Att även kvinnor kan ha fantasier om barn och konsumera förbjuden pornografi fick vi ju ett unikt exempel på nyligen.
Våran sexualitet sitter inte i könet, den sitter i huvudet.
Idag kan vi ju skratta åt fd professor Lundgren och enkelt avfärda henne som en galning med sina fantasier om manliga padofila satanistsekter som torterade och halshögg barn, kopulerade i deras avhuggna halsar och åt deras inälvor. Men 1993 då spektaklet i Södertälje utspelade sig, satt gravallvarliga nyhetsankare kväll efter kväll i TV och rapporterade om alla pedofila ritaulmord på barn som försiggick lite varstans i vårt land.
För att inte tala om alla krigsrubriker på löpen. Tror ni att det sedan hjälper att lögnerna avslöjas? Läkaren & obducenten, Tomas Qvick, Billy Butt, Tito Beltran, Södertäljefallet m fl. Nej för avsikten är, tror jag mer sublimenal. Ju mer dom skriver om alla dessa bloddrypande hemska fall där pappor och män förgriper sig, och våldtar kvinnor och barn, ju mer formar dom vår världsbild. Våra sinnesintryck och känslor är det som formar den. Och den är ju aldrig osann? Sen har det ingen betydelse att ett och annat rättsövergrepp avslöjas. Vår världsbild är stadigt planterad av decennier av lögner och ruckas inte för det.
Dom har lyckats över förväntan. Idag tycker ingen journalist att det är konstigt, eller värt att skriva om att barn och pappor tvångssepareras i tusental varje år. Att vi med stor sannolikhet har över 1000 dömda oskyldiga i våra fängelser, många är pappor dömda för brott mot sina barn, och brännmärkta för livet. Det brutala och onormala har blivit normalt. Vad spelar det sen för roll att Eva Lundgren får sparken. Hon har redan gjort sitt jobb.
Vetenskapliga studier
Texten nedan är ett utdrag ur avhandlingen "ekot av incest", skriven av Peter Klevius 1998.
Den är kanske lite torr, men oerhört belysande. För dom som verkligen vill veta sanningen om biologiska fäder och våran påstådda incestuösa läggning. Och det vill väl alla som verkligen värnar om barn? Eller?
För er som inte orkar läsa allt har jag fetat det viktigaste.
Forskningsresultat:
Texten nedan är ett utdrag ur avhandlingen "ekot av incest", skriven av Peter Klevius 1998.
Den är kanske lite torr, men oerhört belysande. För dom som verkligen vill veta sanningen om biologiska fäder och våran påstådda incestuösa läggning. Och det vill väl alla som verkligen värnar om barn? Eller?
För er som inte orkar läsa allt har jag fetat det viktigaste.
Forskningsresultat:
Peter Martens
Peter Martens redovisar en undersökning över anmälda sexualbrott mot 886 barn under 1984. En fjärdedel av brotten hade som misstänkt gärningsman fadern, lika många någon vuxen bekant, en tredjedel obekant vuxen och resten ungdomar (Martens, 1991). Antalet anmälda brott (1997) under rubriken sexuellt tvång eller utnyttjande riktat mot person under 15 år som står i nära relation med offret är, som kan utläsas av bilaga 1 och 2, i förhållande till andra brottsrubriceringar gällande sexuellt tvång, utnyttjande mm, tämligen lågt (BRÅ, 1998/Tabell 100, bilaga 1 och 2).
Dessa siffror antyder proportioner men eftersom undersökningar baserade på anmälningar troligen har ett högre mörkertal än offerintervjuer har jag här koncentrerat mig på de senare.
Jag har valt far/dotter-incest eftersom denna form av föräldraövergrepp anses vara vanligare förekommande än far/son, mor/dotter eller mor/son (se t.ex. Finkelhor, 1984:166, Martens, 1989:114, Sariola, 1990:95). Undersökningarna är tyvärr inte standardiserade och i de fall far/dotterincest inte har kunnat separeras, har den närmast specificerade gruppen där denna ingår medtagits. Även gruppen som omfattar samtliga sexuella övergrepp mot barn har medtagits eftersom uppsatsens hypotes ju utgår från att denna huvudgrupp ofta (och i Ekots programserie i synnerhet) sammanblandas med föräldraincest.
Med dessa kriterier fann jag nedannämnda svenska och finska undersökningar kompletterade med några ofta refererade amerikanska. En översikt av prevalensstudier över uppskattade sexuella övergrepp, gjord av Underwager och Wakefield, uppvisar ett spektrum som sträcker sig från 6 - 62 % för kvinnor till 3 -30 % för män (Underwager & Wakefield, 1988:261-266). Officiella noteringar i USA visar ganska entydigt att ca 85 % av anmälda fall av sexuella övergrepp gäller flickor. Självrapportering från offer ger ca 2/3 flickor/-kvinnor (Underwager & Wakefield, 1988:266).
1 % av kvinnorna i Kilpatricks självrapporteringsstudie i Georgia och Florida rapporterade incestuösa erfarenheter från sin barndom, de flesta av dem med bröder (Kilpatrick, 1986:221-242).
Då det gäller incest mellan ospecificerad far (dvs. att det inte framgår om det är fråga om biologisk-, styv-, adoptiv- eller fosterfar) och dotter fann Finkelhor att 1,3 % av de svarande flickorna hade dylika erfarenheter (Finkelhor, 1979:113) vilket kan jämföras med Kinsey-rapporten från 50-talet där motsvarande siffra var 0,5 %. 1,5 % av de intervjuade kvinnorna i Kinsey-rapporten hade även haft sexuella kontakter med djur före puberteten och 3,6 % efter densamma (Kinsey m.fl.., 1953:117-118).
Enligt Russel hade 4,5 % av flickorna i San Fransisco-studien blivit utsatta för någon form av sexuella övergrepp av fäder, styvfäder eller fosterfäder. Detta är för övrigt den högsta siffra som framkommit i denna genomgång. Av förövarna, då det gällde sexuella övergrepp, var 15 % främlingar, 42 % ytligt bekanta och 41 % släktingar. Av incestuösa förövare var 17 % styvfäder och endast 2 % biologiska fäder.
Sammantaget hade 54 % av kvinnorna i Russels Boston- och San Fransiscostudier varit utsatta för sexuella övergrepp. Av dessa innefattade 38 % någon form av beröring (Russell, 1983). Kritik har riktats av bl.a. Sariola mot Russels metod, t.ex. att upptagningen inte skedde godtagbart slumpmässigt, 50 % bortfall, hög (18 år) åldersgräns (bl a var fem av offren för sexuella övergrepp mot barn gifta med förövaren), samt att man betalade ut deltagarhonorar. Detta sistnämnda förhållande samt uteslutningen av personer som var bortresta eller hade en argsint hund på tomten framför sitt hus kan tänkas ha minskat de mera väletablerade kvinnornas proportionella andel. Liknande kritik riktar Sariola även mot Wyatts (se nedan) resultat (Sariola, 1990:27). Även Finkelhor har kritiserat Russels och Wyatts resultat och i en jämförelse med sitt eget material som korrigerats för samstämmighet låg Russels och Wyatts resultat ändå nästan tre gånger högre (Finkelhor, 1986:27).
Dessa siffror antyder proportioner men eftersom undersökningar baserade på anmälningar troligen har ett högre mörkertal än offerintervjuer har jag här koncentrerat mig på de senare.
Jag har valt far/dotter-incest eftersom denna form av föräldraövergrepp anses vara vanligare förekommande än far/son, mor/dotter eller mor/son (se t.ex. Finkelhor, 1984:166, Martens, 1989:114, Sariola, 1990:95). Undersökningarna är tyvärr inte standardiserade och i de fall far/dotterincest inte har kunnat separeras, har den närmast specificerade gruppen där denna ingår medtagits. Även gruppen som omfattar samtliga sexuella övergrepp mot barn har medtagits eftersom uppsatsens hypotes ju utgår från att denna huvudgrupp ofta (och i Ekots programserie i synnerhet) sammanblandas med föräldraincest.
Med dessa kriterier fann jag nedannämnda svenska och finska undersökningar kompletterade med några ofta refererade amerikanska. En översikt av prevalensstudier över uppskattade sexuella övergrepp, gjord av Underwager och Wakefield, uppvisar ett spektrum som sträcker sig från 6 - 62 % för kvinnor till 3 -30 % för män (Underwager & Wakefield, 1988:261-266). Officiella noteringar i USA visar ganska entydigt att ca 85 % av anmälda fall av sexuella övergrepp gäller flickor. Självrapportering från offer ger ca 2/3 flickor/-kvinnor (Underwager & Wakefield, 1988:266).
1 % av kvinnorna i Kilpatricks självrapporteringsstudie i Georgia och Florida rapporterade incestuösa erfarenheter från sin barndom, de flesta av dem med bröder (Kilpatrick, 1986:221-242).
Då det gäller incest mellan ospecificerad far (dvs. att det inte framgår om det är fråga om biologisk-, styv-, adoptiv- eller fosterfar) och dotter fann Finkelhor att 1,3 % av de svarande flickorna hade dylika erfarenheter (Finkelhor, 1979:113) vilket kan jämföras med Kinsey-rapporten från 50-talet där motsvarande siffra var 0,5 %. 1,5 % av de intervjuade kvinnorna i Kinsey-rapporten hade även haft sexuella kontakter med djur före puberteten och 3,6 % efter densamma (Kinsey m.fl.., 1953:117-118).
Enligt Russel hade 4,5 % av flickorna i San Fransisco-studien blivit utsatta för någon form av sexuella övergrepp av fäder, styvfäder eller fosterfäder. Detta är för övrigt den högsta siffra som framkommit i denna genomgång. Av förövarna, då det gällde sexuella övergrepp, var 15 % främlingar, 42 % ytligt bekanta och 41 % släktingar. Av incestuösa förövare var 17 % styvfäder och endast 2 % biologiska fäder.
Sammantaget hade 54 % av kvinnorna i Russels Boston- och San Fransiscostudier varit utsatta för sexuella övergrepp. Av dessa innefattade 38 % någon form av beröring (Russell, 1983). Kritik har riktats av bl.a. Sariola mot Russels metod, t.ex. att upptagningen inte skedde godtagbart slumpmässigt, 50 % bortfall, hög (18 år) åldersgräns (bl a var fem av offren för sexuella övergrepp mot barn gifta med förövaren), samt att man betalade ut deltagarhonorar. Detta sistnämnda förhållande samt uteslutningen av personer som var bortresta eller hade en argsint hund på tomten framför sitt hus kan tänkas ha minskat de mera väletablerade kvinnornas proportionella andel. Liknande kritik riktar Sariola även mot Wyatts (se nedan) resultat (Sariola, 1990:27). Även Finkelhor har kritiserat Russels och Wyatts resultat och i en jämförelse med sitt eget material som korrigerats för samstämmighet låg Russels och Wyatts resultat ändå nästan tre gånger högre (Finkelhor, 1986:27).
Hannu Sariola
I en finsk enkätstudie, utförd 1988 och omfattande 7549 barn i åk 9, visade sig risken (uträknad på basis av självrapporteringen) för att en 15-årig flicka i någon form varit utsatt för sexuella handlingar från sin biologiske fars sida vara 0,2 %, och 0,1 % för en 10-åring. Inkluderas pojkarna faller prevalensen ytterligare.
Styvfäder inkluderade stiger dock siffran markant men ligger för en 15-åring fortfarande under 0,5 %. I 86 % av fallen hade fadern alltid eller oftast varit berusad (Sariola 1990 och 1996).
Far/dotter- och styvfar/dotterincest rapporterade 0,47 % av de svarande flickorna i Sariolas studie. Detta kan jämföras med 17,8 % för sexuella erfarenheter med vuxna som är minst fem år äldre. Incestupplevelser med biologiska fäder rapporterade 0,24 % av flickorna. (Sariola, 1990:69, 87). Endast tre av sammanlagt 16 flickor hade varit under tio år när övergreppen började (ibid., 91).
Intensiv uppmärksamhet och fördömande av incest borde rimligen, om övriga förhållanden är oförändrade, öka anmälningsbenägenheten och sänka brottsbenägenheten. Orimligt utvidgad definition på sexuellt utnyttjande kan, enligt Sariola, förhindra en exakt bedömning av antalet barn som verkligen behöver hjälp. Många fall är, enligt Sariola, också så lindriga att de bäst kan bekämpas genom upplysning (Sariola, 1990:12).
Enligt Kinberg låg incestfrekvensen på 40-talet kring 0,5 per 100.000 invånare/år (Kinberg, 1943). Detta kan jämföras med fem per 100.000 invånare/1997 för antalet anmälda fall av sexuellt tvång, utnyttjande mm. mot person under 15 år av annat kön i nära relation (se bilaga 2).
Rönström fann att 8 % av 444 slumpmässigt utvalda vuxna kvinnor i en svensk brottsofferstudie rapporterade om upplevelser av sexuella övergrepp före 18 års ålder. 1,1 % hade erfarit sexuella övergrepp av en förälder/föräldragestalt (Rönström, 1983). I en uppföljande undersökning 1985 var målgruppen ca 500 kvinnor i åldern 16-24 år och här rapporterade 7 % om sexuella övergrepp under barndomen. Andelen övergrepp av förälder/föräldragestalt var lägre i denna grupp (Martens, 1989:157-162). Könsfördelningen framgår inte men om man utgår från att minst hälften var flickor blir prevalensen < 0,6 % vilket kan jämföras med Sariolas uppgift om 0,47 % för biologisk + styvfaderincest.
I SAM (Tonåringar - sex och samlevnad) 73 -90 -undersökningen, omfattande 2.000 17-åringar, uppger sig 3 % av pojkarna och 7 % av flickorna någon gång ha blivit utsatta för sexuella övergrepp. En fjärdedel av dessa (1,1 %) uppgav att gärningsmannen var en "närstående" dvs. förälder, styvförälder, fosterförälder, syskon eller släkting (Edgardh, 1992). Även denna siffra är i överensstämmelse med Sariolas undersökning (0,9 % utgående från Sariolas uppgift om att 2 % av de sexuella erfarenheterna gällde inom familjen och 3 % med släktingar). Andelen biologiska föräldrar framgår inte i SAM 73-90 liksom inte heller andelen föräldrar sammanlagt. I den finländska undersökningen (liknande SAM 73-90 till metod men mer omfattande och detaljerad) rapporterade 0,55 % av flickorna om incest inom kärnfamiljen. Av förövarna var åtta biologiska fäder (obs. att det biologiska släktskapet ej är säkert fastställt - min anm.), tio styvfäder och tre bröder. Enligt Sariola skulle alltså 1 % av pojkarnas och 2 % av flickornas sexuella erfarenheter ha tillkommit inom familjen. (Sariola, 1990:78).
Utgående från hypotesen att pojkar enligt ovan är mindre utsatta än flickor och att mödrar är mindre frekventa som förövare än män kan nedanstående siffror ses som tilltagna i överkant då det gäller förekomsten av föräldraincest enligt offerstudier.
Resultaten ovan ger sammanfattningsvis vid handen att den lägsta prevalensuppgiften för biologisk far/dotterincest, 0,14 %, gäller den biologiska "kärnfamiljen" (jmf Sariola, 1990:89). Utslaget på bägge könen ger det för biologisk föräldraincest en prevalens på < 0,07 %. Detta kan jämföras med undersökningar som visat att 67 % av kvinnor råkat ut för sexuella övergrepp under sin barndom (Wyatt, 1985:509). Den sammanlagda siffran för incest med någon familjemedlem var i Sariolas studie 0,7 % och då det gällde släktingar utanför familjen 0,8 % (Sariola, 1990:11, 93).
Ett i sammanhanget beaktansvärt förhållande är att fosterföräldrar vanligen utgör en del av det system som är avsett att skydda barn då dessa far illa hos sina egna föräldrar. Samtidigt verkar just fosterfäder, tillsammans med styvfäder (jmf Russell nedan och Sariola ovan) utgöra en betydligt större statistisk riskfaktor än biologiska fäder.
Crewdson varnar för "smarta pedofiler", dvs. män som blivit styvfäder i syfte att komma barn nära (Crewdson, 1988, p. 31). I Russells San Fransisco-studie framgick det att en av sex som hade haft en styvfar som förälder även varit utsatt för sexuella övergrepp av denne (Russell, 1984:21). Förhållandet liknar det Sariola fått fram ovan även om totalprevalensen hos Russell ligger avsevärt högre. Däremot fann Russell till skillnad från Sariola (1990:89-90) att styvfädernas övergrepp var grövre (Russell, 1984:19).
Styvfäder inkluderade stiger dock siffran markant men ligger för en 15-åring fortfarande under 0,5 %. I 86 % av fallen hade fadern alltid eller oftast varit berusad (Sariola 1990 och 1996).
Far/dotter- och styvfar/dotterincest rapporterade 0,47 % av de svarande flickorna i Sariolas studie. Detta kan jämföras med 17,8 % för sexuella erfarenheter med vuxna som är minst fem år äldre. Incestupplevelser med biologiska fäder rapporterade 0,24 % av flickorna. (Sariola, 1990:69, 87). Endast tre av sammanlagt 16 flickor hade varit under tio år när övergreppen började (ibid., 91).
Intensiv uppmärksamhet och fördömande av incest borde rimligen, om övriga förhållanden är oförändrade, öka anmälningsbenägenheten och sänka brottsbenägenheten. Orimligt utvidgad definition på sexuellt utnyttjande kan, enligt Sariola, förhindra en exakt bedömning av antalet barn som verkligen behöver hjälp. Många fall är, enligt Sariola, också så lindriga att de bäst kan bekämpas genom upplysning (Sariola, 1990:12).
Enligt Kinberg låg incestfrekvensen på 40-talet kring 0,5 per 100.000 invånare/år (Kinberg, 1943). Detta kan jämföras med fem per 100.000 invånare/1997 för antalet anmälda fall av sexuellt tvång, utnyttjande mm. mot person under 15 år av annat kön i nära relation (se bilaga 2).
Rönström fann att 8 % av 444 slumpmässigt utvalda vuxna kvinnor i en svensk brottsofferstudie rapporterade om upplevelser av sexuella övergrepp före 18 års ålder. 1,1 % hade erfarit sexuella övergrepp av en förälder/föräldragestalt (Rönström, 1983). I en uppföljande undersökning 1985 var målgruppen ca 500 kvinnor i åldern 16-24 år och här rapporterade 7 % om sexuella övergrepp under barndomen. Andelen övergrepp av förälder/föräldragestalt var lägre i denna grupp (Martens, 1989:157-162). Könsfördelningen framgår inte men om man utgår från att minst hälften var flickor blir prevalensen < 0,6 % vilket kan jämföras med Sariolas uppgift om 0,47 % för biologisk + styvfaderincest.
I SAM (Tonåringar - sex och samlevnad) 73 -90 -undersökningen, omfattande 2.000 17-åringar, uppger sig 3 % av pojkarna och 7 % av flickorna någon gång ha blivit utsatta för sexuella övergrepp. En fjärdedel av dessa (1,1 %) uppgav att gärningsmannen var en "närstående" dvs. förälder, styvförälder, fosterförälder, syskon eller släkting (Edgardh, 1992). Även denna siffra är i överensstämmelse med Sariolas undersökning (0,9 % utgående från Sariolas uppgift om att 2 % av de sexuella erfarenheterna gällde inom familjen och 3 % med släktingar). Andelen biologiska föräldrar framgår inte i SAM 73-90 liksom inte heller andelen föräldrar sammanlagt. I den finländska undersökningen (liknande SAM 73-90 till metod men mer omfattande och detaljerad) rapporterade 0,55 % av flickorna om incest inom kärnfamiljen. Av förövarna var åtta biologiska fäder (obs. att det biologiska släktskapet ej är säkert fastställt - min anm.), tio styvfäder och tre bröder. Enligt Sariola skulle alltså 1 % av pojkarnas och 2 % av flickornas sexuella erfarenheter ha tillkommit inom familjen. (Sariola, 1990:78).
Utgående från hypotesen att pojkar enligt ovan är mindre utsatta än flickor och att mödrar är mindre frekventa som förövare än män kan nedanstående siffror ses som tilltagna i överkant då det gäller förekomsten av föräldraincest enligt offerstudier.
Resultaten ovan ger sammanfattningsvis vid handen att den lägsta prevalensuppgiften för biologisk far/dotterincest, 0,14 %, gäller den biologiska "kärnfamiljen" (jmf Sariola, 1990:89). Utslaget på bägge könen ger det för biologisk föräldraincest en prevalens på < 0,07 %. Detta kan jämföras med undersökningar som visat att 67 % av kvinnor råkat ut för sexuella övergrepp under sin barndom (Wyatt, 1985:509). Den sammanlagda siffran för incest med någon familjemedlem var i Sariolas studie 0,7 % och då det gällde släktingar utanför familjen 0,8 % (Sariola, 1990:11, 93).
Ett i sammanhanget beaktansvärt förhållande är att fosterföräldrar vanligen utgör en del av det system som är avsett att skydda barn då dessa far illa hos sina egna föräldrar. Samtidigt verkar just fosterfäder, tillsammans med styvfäder (jmf Russell nedan och Sariola ovan) utgöra en betydligt större statistisk riskfaktor än biologiska fäder.
Crewdson varnar för "smarta pedofiler", dvs. män som blivit styvfäder i syfte att komma barn nära (Crewdson, 1988, p. 31). I Russells San Fransisco-studie framgick det att en av sex som hade haft en styvfar som förälder även varit utsatt för sexuella övergrepp av denne (Russell, 1984:21). Förhållandet liknar det Sariola fått fram ovan även om totalprevalensen hos Russell ligger avsevärt högre. Däremot fann Russell till skillnad från Sariola (1990:89-90) att styvfädernas övergrepp var grövre (Russell, 1984:19).
RSS Feed
