För en tid sedan skrev jag om en pappa som anklagats av mamman för misshandel, grov kvinnofridskränkning, våldtäkt och brott mot besöksförbud. Den pappan och hans dotter (bilden) har nu endast fått ha ytterst begränsat, sporadiskt och övervakat umgänge i två och ett halvt år. Och det har nu precis som i många andra fall gått flera månader utan kontakt alls. Detta är dessutom inte första gången all kontakt brutits. Den längsta perioden varade i 9 månader. Jag har även sett fall där detta fått pågå i flera år. I vilka andra länder i världen är det tillåtet att traumatisera barn på detta sätt?
Trots att domstolen i det aktuella fallet redan för tre månader sedan beslutat om umgänge 6 timmar varannan helg med övervakare eller så kallad kontaktperson, vägrar Familjerätten i Nyköping att verkställa beslutet genom att först påstå att man inte kan ordna med kontaktperson, och sedan genom att påstå att modern kräver en som är fransktalande. Fadern är nämligen fransman och talar franska med dottern. Nu menar man från socialtjänsten i Nyköping att övervakaren måste behärska franska så hon / han kan avlyssna pappans och barnets konversation så att han inte, gud förbjude säger något "olämpligt" till dottern. Såsom sanningen exempelvis.
Man har dessutom föreslagit två utmärkta och fransktalande kontaktpersoner, men dom har inte accepterats av moder och socialtjänst. Hur intresserad är man då av att få igång ett fungerande umgänge? Hur mycket förstår man om hur otroligt viktigt och bråttom det är?
Mamman anses trovärdigare
Vad gäller anklagelserna så har alla lagts ner, utom den gällande grov kvinnofridskränkning och ett fall av brott mot besöksförbudet (dom bodde 100 meter ifrån varandra, och råkade mötas på parkeringsplatsen), som mannen fälldes för i tingsrätten. Han dömdes till 6 månaders fängelse. Fallet är dock överklagat och skall tas upp av hovrätten den 4 Oktober. Men en pappas chanser att få upprättelse i dessa fall är små. På grund av våra könsdiskriminerande lagar som särbehandlar kvinnor i fall som dessa.
Så vad fanns det då för bevis? Jo, mammans påståenden som går stick i stäv med mannens, samt vittnesmål från tre personer. Två nära familjemedlemmar till mamman, samt en tidigare kollega till henne. Mannens försvarare har å sin sida inte brytt sig om att kalla ett enda vittne. Trots att pappan särskilt insisterat på att få kalla en tidigare granne till paret. När man läser hans mail till utredarna (del 1) (del2 )förstår man varför. I domen påpekar man just saknaden av tekniska bevis och att ord står mot ord, men man väljer ändå att tro på mamman. Varför? Idag hyser kvinnor ett större förstroende i våra domstolar. Det bara är så. Varför det har blivit så kan man bara spekulera kring, men en kvinnolobby som får miljarder för att sprida rent manshat lär väl ha en del med saken att göra.
Den enda som vittnat om skador på mamman är den tidigare kollegan till henne som vittnade om att hon dagen efter att mannen häktades skall ha sett ett litet blåmärke på henne någonstans mellan ögat och örat. I rätten ändrar hon dock sin tidagare utsaga och säger istället att det skulle ha varit en svullnad någonstans kring ögat.
Här infaller dock en märklig omständighet i detta fall. Jag har läst polisrapporten om själva ingripandet då 4 polismän kallas till lägenheten på ett larm om misstänkt kvinnomisshandel. Gripandet gick helt lugnt tillväga och mannen gjorde inget motstånd. Det hade under alla omständigheter varit svårt eftersom han hade foten i gips och kunde endast ta sig fram på kryckor vid tillfället. Han hade endast dagar före denna händelse opererat hälsenan och led av svåra smärtor i foten. Något som dessutom borde ha försvårat en eventuell misshandel ganska rejält. Men det märkligaste är att det i rapporten inte nämns ett ord om några synbara skador på kvinnan. Som polis som kallas till en misstänkt misshandel torde väl det vara en av sakerna som man noga utreder och tittar efter. Det förefaller alltså rätt osannolikt att 4 poliser skulle missa en sådan sak. Men ingen av dessa polismän kallades som vittne i fallet.
Åklagaren Åke Olsson och inspektör Anette Andersson på "relationsgruppen" i Stockholm har sedan gripandet jobbat hårt för att bygga upp ett mål mot pappan. Väl hårt faktiskt, om man läser förundersökning och slask. De allvarliga anklagelser som pappan å sin sida riktade mot mamman har samtliga fullständigt ignorerats av åklagarna.
Bup vägrar vittna i rätten om vad dottern berättat
Man försökte länge att få dotterns terapeut på BUP att vittna, eftersom dotterns sägs skall vara den enda som bevittnat det påstådda våldet. Som för övrigt skall ha bestått i knytnävsslag, skallningar, huvud-i-väggen dunkningar och sparkar. i historien nämns bland annat ett krossat näsben, och ett fall där mamman skall ha slagits medvetslös, men det finns inga läkarjournaler som styrker detta, inte heller några objektiva vittnen som sett varken misshandel eller skador. (kvinnans bror vittnade i rätten om att ha sett blåmärken på hennes armar då paret fortfarande bodde i frankrike). Detta trots att den påstådda misshandeln skulle ha förekommit minst två gånger i veckan under ett sju år långt förhållande. Inte ens kvinnans egen mor kan vittna om några synliga skador på henne. Däremot säger hon i förhören att kvinnan har ett "svårt humör".
BUP vägrar dock att vittna och hänvisar till att brottet inte skall ha varit av den art som kan ge upp till ett års fängelse, och att man därför inte anser sig kunna bryta tystnadsplikten. Detta trots att man i ett utlåtande i vårdnadsmålet skriver att dottern skall vara ha blivit så skräckslagen för sin far att hon drabbats av post traumatiskt stressyndrom. Den förra kontaktpersonen vittnade emellertid om en flicka som blev så glad då hon fick se pappa att hon rusade in i hans famn, och därefter "existerade" inte kontaktpersonen längre. På socialtjänsten i Sundbyberg började man även spekulera i om kanske pappan även har förgripit sig sexuellt mot dottern, men inga sådana anklagelser har ännu gjorts till polisen. Kanske man först avvaktar och ser om de föreliggande anklagelserna räcker?
Trots att mamman senare nekar att ha kommit med sådana påståenden är det otvivelaktigt så att hon har väckt misstankarna genom att delge förvaltningen en e-mail konversation med tidigare nämnde granne, där hon blandat namnet på pappan med orden "fysisk misshandel" och"hemorojder" till en cocktail vars dödliga syfte var tydligt, och fungerade perfekt för att separera far och dotter. Detta resulterade i att dom enbart fick 42 timmars umgänge under övervakning under 1,5 år och mycket lite även därefter. Detta tar dock åklagaren Åke Olsson inte heller någon notis om när de nya anklagelserna framförs.
Trots att domstolen i det aktuella fallet redan för tre månader sedan beslutat om umgänge 6 timmar varannan helg med övervakare eller så kallad kontaktperson, vägrar Familjerätten i Nyköping att verkställa beslutet genom att först påstå att man inte kan ordna med kontaktperson, och sedan genom att påstå att modern kräver en som är fransktalande. Fadern är nämligen fransman och talar franska med dottern. Nu menar man från socialtjänsten i Nyköping att övervakaren måste behärska franska så hon / han kan avlyssna pappans och barnets konversation så att han inte, gud förbjude säger något "olämpligt" till dottern. Såsom sanningen exempelvis.
Man har dessutom föreslagit två utmärkta och fransktalande kontaktpersoner, men dom har inte accepterats av moder och socialtjänst. Hur intresserad är man då av att få igång ett fungerande umgänge? Hur mycket förstår man om hur otroligt viktigt och bråttom det är?
Mamman anses trovärdigare
Vad gäller anklagelserna så har alla lagts ner, utom den gällande grov kvinnofridskränkning och ett fall av brott mot besöksförbudet (dom bodde 100 meter ifrån varandra, och råkade mötas på parkeringsplatsen), som mannen fälldes för i tingsrätten. Han dömdes till 6 månaders fängelse. Fallet är dock överklagat och skall tas upp av hovrätten den 4 Oktober. Men en pappas chanser att få upprättelse i dessa fall är små. På grund av våra könsdiskriminerande lagar som särbehandlar kvinnor i fall som dessa.
Så vad fanns det då för bevis? Jo, mammans påståenden som går stick i stäv med mannens, samt vittnesmål från tre personer. Två nära familjemedlemmar till mamman, samt en tidigare kollega till henne. Mannens försvarare har å sin sida inte brytt sig om att kalla ett enda vittne. Trots att pappan särskilt insisterat på att få kalla en tidigare granne till paret. När man läser hans mail till utredarna (del 1) (del2 )förstår man varför. I domen påpekar man just saknaden av tekniska bevis och att ord står mot ord, men man väljer ändå att tro på mamman. Varför? Idag hyser kvinnor ett större förstroende i våra domstolar. Det bara är så. Varför det har blivit så kan man bara spekulera kring, men en kvinnolobby som får miljarder för att sprida rent manshat lär väl ha en del med saken att göra.
Den enda som vittnat om skador på mamman är den tidigare kollegan till henne som vittnade om att hon dagen efter att mannen häktades skall ha sett ett litet blåmärke på henne någonstans mellan ögat och örat. I rätten ändrar hon dock sin tidagare utsaga och säger istället att det skulle ha varit en svullnad någonstans kring ögat.
Här infaller dock en märklig omständighet i detta fall. Jag har läst polisrapporten om själva ingripandet då 4 polismän kallas till lägenheten på ett larm om misstänkt kvinnomisshandel. Gripandet gick helt lugnt tillväga och mannen gjorde inget motstånd. Det hade under alla omständigheter varit svårt eftersom han hade foten i gips och kunde endast ta sig fram på kryckor vid tillfället. Han hade endast dagar före denna händelse opererat hälsenan och led av svåra smärtor i foten. Något som dessutom borde ha försvårat en eventuell misshandel ganska rejält. Men det märkligaste är att det i rapporten inte nämns ett ord om några synbara skador på kvinnan. Som polis som kallas till en misstänkt misshandel torde väl det vara en av sakerna som man noga utreder och tittar efter. Det förefaller alltså rätt osannolikt att 4 poliser skulle missa en sådan sak. Men ingen av dessa polismän kallades som vittne i fallet.
Åklagaren Åke Olsson och inspektör Anette Andersson på "relationsgruppen" i Stockholm har sedan gripandet jobbat hårt för att bygga upp ett mål mot pappan. Väl hårt faktiskt, om man läser förundersökning och slask. De allvarliga anklagelser som pappan å sin sida riktade mot mamman har samtliga fullständigt ignorerats av åklagarna.
Bup vägrar vittna i rätten om vad dottern berättat
Man försökte länge att få dotterns terapeut på BUP att vittna, eftersom dotterns sägs skall vara den enda som bevittnat det påstådda våldet. Som för övrigt skall ha bestått i knytnävsslag, skallningar, huvud-i-väggen dunkningar och sparkar. i historien nämns bland annat ett krossat näsben, och ett fall där mamman skall ha slagits medvetslös, men det finns inga läkarjournaler som styrker detta, inte heller några objektiva vittnen som sett varken misshandel eller skador. (kvinnans bror vittnade i rätten om att ha sett blåmärken på hennes armar då paret fortfarande bodde i frankrike). Detta trots att den påstådda misshandeln skulle ha förekommit minst två gånger i veckan under ett sju år långt förhållande. Inte ens kvinnans egen mor kan vittna om några synliga skador på henne. Däremot säger hon i förhören att kvinnan har ett "svårt humör".
BUP vägrar dock att vittna och hänvisar till att brottet inte skall ha varit av den art som kan ge upp till ett års fängelse, och att man därför inte anser sig kunna bryta tystnadsplikten. Detta trots att man i ett utlåtande i vårdnadsmålet skriver att dottern skall vara ha blivit så skräckslagen för sin far att hon drabbats av post traumatiskt stressyndrom. Den förra kontaktpersonen vittnade emellertid om en flicka som blev så glad då hon fick se pappa att hon rusade in i hans famn, och därefter "existerade" inte kontaktpersonen längre. På socialtjänsten i Sundbyberg började man även spekulera i om kanske pappan även har förgripit sig sexuellt mot dottern, men inga sådana anklagelser har ännu gjorts till polisen. Kanske man först avvaktar och ser om de föreliggande anklagelserna räcker?
Trots att mamman senare nekar att ha kommit med sådana påståenden är det otvivelaktigt så att hon har väckt misstankarna genom att delge förvaltningen en e-mail konversation med tidigare nämnde granne, där hon blandat namnet på pappan med orden "fysisk misshandel" och"hemorojder" till en cocktail vars dödliga syfte var tydligt, och fungerade perfekt för att separera far och dotter. Detta resulterade i att dom enbart fick 42 timmars umgänge under övervakning under 1,5 år och mycket lite även därefter. Detta tar dock åklagaren Åke Olsson inte heller någon notis om när de nya anklagelserna framförs.
Den sanna bilden
Pappans och barnets mänskliga rättigheter kränks på punkt efter punkt
Europakonventionens artikel 6 är den som handlar om alla medborgares rätt till en rättvis och osaklig prövning, då man blir delgiven misstanke för brott. I artikeln statueras 5 punkter som europadomstolen ställer som ett minimikrav i det hänseendet. bland annat att den som åtalas för brott skall ha rätt att få ta del av anklagelserna i direkt och i detalj, på ett språk som man förstår. Pappan i detta fallet fick efter ett år och många påstörningar en timmes betald tolk för att delge honom 110 sidor förundersökning, bestående enbart av påståenden.
Man skall även ha rätt, vilket även slås fast i den svenska rättegångsbalken, att bli företrädd av en advokat som med nit och omsorg skall tillse att den anklagade får sina rättigheter tillgodosedda.
Huruvida ca 75 minuters kontakt med sin försvarare på två år kan kallas nit och omsorg är ju en bedömningsfråga förstås, men inte tycker jag att advokaten i fråga verkar bry sig nämnvärt om sin klients öde. Pappan har nu begärt att få byta, men det har avslagits av hovrätten, och HD har inte gett prövningstillstånd i saken. Pappan har ett flertal gånger försökt att få kontakt med sin advokat de senaste månaderna utan att lyckas. Man ser dock inga problem i hovrätten med att en man i princip helt saknar försvarare. Officiellt ser det ju nämligen ut som att han är vederbörligt företrädd av en ansedd advokat från en känd byrå.
Sedan har vi då åklagaren som skall inta en objektiv roll och utreda både sådant som talar mot och sådant som talar för den misstänkte. Har man gjort det i det här fallet? Gör man det överhuvud taget speciellt ofta? En som bör veta och som hävdar att svaret inte är så självklart som det borde vara är advokat Per E Samuelsson.
Pappan har lämnat in en rad intyg och vittnesuppgifter till åklagaren, men dessa har man helt bortsett ifrån. Många av dessa är nämligen på franska och tydligen har man inte ansett det värt besväret att översätta. I FUP:en framgår det att man gett högen till en kollega som talar lite franska för att hjälpligt tyda innehållet.
Kollegan kan dock inte ha haft allt för goda betyg i ämnet. Exempelvis har man lyckats få ett läkarintyg som fastslår att pappan led av sömnlöshet och ångest på grund av mammans våld, kränkningar, trakasseri och svåra utbrott, till följande som är ett direkt citat från förundersökningsprotokollet: X lämnar in ett intyg som visar att han har permanenta våldstendenser.
Detta läkarintyg utfärdades alltså långt innan både vårdnadstvist och bråk om lägenhetskontrakt uppstod, och vilka motiv skulle då pappan ha för att gå till en läkare och ljuga om detta?I det interna PM som åklagaren skrev till utredaren Anette Andersson, då pappan lämnade in sin hög med skriftliga bevis på franska så har han skrivit för hand på en påsatt post-it lapp: "Roligt va?" Exakt vad det är åklagaren finner humoristiskt i det hela kan jag inte svara på. Att Åke Olsson emellertid är flitigt förekommande i JO:s register av anmälda åklagare är dock fastslaget. Då jag ringer honom för att diskutera fallet är han mycket kort och rent av otrevlig.
Europakonventionens artikel 6 är den som handlar om alla medborgares rätt till en rättvis och osaklig prövning, då man blir delgiven misstanke för brott. I artikeln statueras 5 punkter som europadomstolen ställer som ett minimikrav i det hänseendet. bland annat att den som åtalas för brott skall ha rätt att få ta del av anklagelserna i direkt och i detalj, på ett språk som man förstår. Pappan i detta fallet fick efter ett år och många påstörningar en timmes betald tolk för att delge honom 110 sidor förundersökning, bestående enbart av påståenden.
Man skall även ha rätt, vilket även slås fast i den svenska rättegångsbalken, att bli företrädd av en advokat som med nit och omsorg skall tillse att den anklagade får sina rättigheter tillgodosedda.
Huruvida ca 75 minuters kontakt med sin försvarare på två år kan kallas nit och omsorg är ju en bedömningsfråga förstås, men inte tycker jag att advokaten i fråga verkar bry sig nämnvärt om sin klients öde. Pappan har nu begärt att få byta, men det har avslagits av hovrätten, och HD har inte gett prövningstillstånd i saken. Pappan har ett flertal gånger försökt att få kontakt med sin advokat de senaste månaderna utan att lyckas. Man ser dock inga problem i hovrätten med att en man i princip helt saknar försvarare. Officiellt ser det ju nämligen ut som att han är vederbörligt företrädd av en ansedd advokat från en känd byrå.
Sedan har vi då åklagaren som skall inta en objektiv roll och utreda både sådant som talar mot och sådant som talar för den misstänkte. Har man gjort det i det här fallet? Gör man det överhuvud taget speciellt ofta? En som bör veta och som hävdar att svaret inte är så självklart som det borde vara är advokat Per E Samuelsson.
Pappan har lämnat in en rad intyg och vittnesuppgifter till åklagaren, men dessa har man helt bortsett ifrån. Många av dessa är nämligen på franska och tydligen har man inte ansett det värt besväret att översätta. I FUP:en framgår det att man gett högen till en kollega som talar lite franska för att hjälpligt tyda innehållet.
Kollegan kan dock inte ha haft allt för goda betyg i ämnet. Exempelvis har man lyckats få ett läkarintyg som fastslår att pappan led av sömnlöshet och ångest på grund av mammans våld, kränkningar, trakasseri och svåra utbrott, till följande som är ett direkt citat från förundersökningsprotokollet: X lämnar in ett intyg som visar att han har permanenta våldstendenser.
Detta läkarintyg utfärdades alltså långt innan både vårdnadstvist och bråk om lägenhetskontrakt uppstod, och vilka motiv skulle då pappan ha för att gå till en läkare och ljuga om detta?I det interna PM som åklagaren skrev till utredaren Anette Andersson, då pappan lämnade in sin hög med skriftliga bevis på franska så har han skrivit för hand på en påsatt post-it lapp: "Roligt va?" Exakt vad det är åklagaren finner humoristiskt i det hela kan jag inte svara på. Att Åke Olsson emellertid är flitigt förekommande i JO:s register av anmälda åklagare är dock fastslaget. Då jag ringer honom för att diskutera fallet är han mycket kort och rent av otrevlig.
Epedemin av falskanmälningar måste börja uppmärksammas!
Den höga tjocka muren kallad 'familjerätt'
Allt för ofta blir traumat av en skilsmässa intensifierade för barnen när en av föräldrarna använder familjerätter och domstolar för att skilja den andre föräldern helt från barnets liv. Falska anklagelser om våld i hemmet och övergrepp mot barn är vanliga vapen, där den anklagande föräldern är helt likgiltig eller omedveten om det arv av tomhet som kommer att bli en del av barnets hjärta för resten av sitt liv.
Pappor och män är lätta mål för dessa brott. Vi har stränga lagar mot brott av kvinnofrid och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn, medan den form av svår misshandel mot barn och deras fäder som dessa falska anklagelser ju faktiskt innebär, sällan beivras. Undantagen är väl när kvinnor går allt för långt i sina hämndplaner, men oftast får dom inga straff alls, även om mannen eller pappan frias från misstankar av rätten. Vad som dock är värre är att långt ifrån alla oskyldiga män ens frias. Istället döms dom på ofta på påhittade historier. Ju mer extrem och absurd en historia är, ju lättare verkar det, ofattbart nog, att döma efter den.
Och än mer ofattbart är det egentligen att dom som försvarar denna misshandel gör det med samma infantila argument som man använde på medeltiden för att döma häxor. Nämligen att "barn ljuger inte" och man hänvisar till och med fortfarande till Eva Lundgrens rapport "slagen dam" som hävdade på fullt allvar att 46 procent av sveriges kvinnor misshandlats av en närstående man. Angående just denne forskare så finns det inte ens ord att beskriva hur mycket lidande hon orsakat barn i Sverige med sin fullständigt förryckta "forskning."
Ett annat stendumt argument man ofta får höra är att "dom flesta föräldrar ju faktiskt klarar att samarbeta". Och visst är det ändå någonstans skönt att veta, men på vilket sätt ursäktar det att tusentals barn varje år blir offer i dessa grymma rättsliga krig?
Barnen skuldbelägger sig själva
Familjerätter och domstolar används som påk
Falska minnen är lätta att plantera hos barn. Som vuxen tror man ofta att vad andra berättat om ens tidiga barndom är sådant som man själv minns. Om det är en närstående – en förälder exempelvis – som försöker plantera sådant som inte inträffat, kan personen som utsatts för lögnerna lätt tro att det rör sig om händelser och bilder ur hans eget minne.Minnen byts ut och falska minnen planteras med störst framgång då det finns känslomässig intensitet eller/och det handlar om traumatiska personliga händelser.
Människor som drivs av hämndlystnad orsakar stor skada. Lögner kan förvandla ett harmoniskt barn till en olycklig person och förstöra livet för andra inblandade. Det har gått så långt att människor har tagit sina egna liv på grund av anklagelser grundade i falska minnen som inplanterats.
Allt för många mammor väljer obegripligt nog detta som ett lätt och riskfritt sätt att få bort papporna från barnens liv, och därmed få fullständig kontroll över alla beslut som rör dem. Om man därtill lägger de ekonomiska fördelar man får som enskild vårdnadshavare och boendeförälder så kan frestelsen bli än högre. Motiven varierar. Men den viktigaste aspekten på detta handlar om vad barnet berövas genom att man inte erkänner att en relation med en pappa är inte bara är en oumbärlig del av ett barns uppväxt, men också en hörnsten i hans eller hennes hela liv.
Denna taktiska manöver att använda falska påståenden för att separera föräldrar från sina barn är inget mindre än våld i sig. Våld som begås mot en förälder av en annan. Våld mot barnen, där familjerätterna och själva systemet används som påk.
Lagar om egenmäktighet med barn, mened och falska tillvitelser existerar, men används i princip aldrig av åklagare i sådana här fall. I ett samtal med Åklagare Roger Nilsson i Nyköping får jag beskedet att så länge mammorna bara håller sig innanför landets gränser så får dom inte ens väcka allmänt åtal för egenmäktighet. Varför det är på det viset fick jag fråga makthavarna, sade han. Dessutom tillade han att han hade 200 fall "i burken". Detta gällde alltså vad jag förstår EN åklagare i en liten stad som Nyköping.
Jag gjorde därför som han sade och frågade själva justitieministern då jag lyckades få ett möte med henne tidigare i sommar varför det är så? "Ja det låter ju konstigt" blev svaret. Jag passade även på att lämna fem stycken fall till henne, som hon tackade för och lovade att läsa. Fallet med pappan ovan var ett.
Forskare försöker gång på gång visa att en förälder som väljer att ta bort den andra föräldern från barnets liv, i slutändan skadar barnet på många sätt. I de flesta fall, dock inte alla, när barnet växer upp och kan inse vad den anklagande föräldern har gjort, kommer den föräldern att drabbas av barnets ilska och förbittring, efter att ha blivit berövad den andra förälderns närhet och kärlek. Och allt detta bara för att barn är tillåts, av familjerätter, utredningsenheter, domstolar och oseriösa barnpsykologer att bli tagna gisslan i en förälders vendetta.
Det värsta av allt är att denna tortyr av barn och fäder oftast inträffar i just dom fall där fadern är bra bortom genomsnittet, och har en mycket stark och nära relation till sina barn. Detta är barnens mammor väl medvetna om. Men hennes hat mot sin före detta blir starkare än hennes kärlek till sina barn. Hon vill såra, och drar sig inte för att använda barnen som vapen, väl medveten om att inget sårar mer än detta.
Alla barn förtjänar bättre än så. Att vägra ett barn så mycket kärlek från sin pappa år oerhört grymt. Att neka en far att få ge den, vilket oftast är allt som han ber om, är att ta ifrån honom all mänsklig värdighet. Detta kan aldrig kallas rättvisa, och allra minst kan det någonsin kallas "barnets bästa".
Jag drömmer om den dag så även myndigheterna i Sverige inser detta.
Falska minnen är lätta att plantera hos barn. Som vuxen tror man ofta att vad andra berättat om ens tidiga barndom är sådant som man själv minns. Om det är en närstående – en förälder exempelvis – som försöker plantera sådant som inte inträffat, kan personen som utsatts för lögnerna lätt tro att det rör sig om händelser och bilder ur hans eget minne.Minnen byts ut och falska minnen planteras med störst framgång då det finns känslomässig intensitet eller/och det handlar om traumatiska personliga händelser.
Människor som drivs av hämndlystnad orsakar stor skada. Lögner kan förvandla ett harmoniskt barn till en olycklig person och förstöra livet för andra inblandade. Det har gått så långt att människor har tagit sina egna liv på grund av anklagelser grundade i falska minnen som inplanterats.
Allt för många mammor väljer obegripligt nog detta som ett lätt och riskfritt sätt att få bort papporna från barnens liv, och därmed få fullständig kontroll över alla beslut som rör dem. Om man därtill lägger de ekonomiska fördelar man får som enskild vårdnadshavare och boendeförälder så kan frestelsen bli än högre. Motiven varierar. Men den viktigaste aspekten på detta handlar om vad barnet berövas genom att man inte erkänner att en relation med en pappa är inte bara är en oumbärlig del av ett barns uppväxt, men också en hörnsten i hans eller hennes hela liv.
Denna taktiska manöver att använda falska påståenden för att separera föräldrar från sina barn är inget mindre än våld i sig. Våld som begås mot en förälder av en annan. Våld mot barnen, där familjerätterna och själva systemet används som påk.
Lagar om egenmäktighet med barn, mened och falska tillvitelser existerar, men används i princip aldrig av åklagare i sådana här fall. I ett samtal med Åklagare Roger Nilsson i Nyköping får jag beskedet att så länge mammorna bara håller sig innanför landets gränser så får dom inte ens väcka allmänt åtal för egenmäktighet. Varför det är på det viset fick jag fråga makthavarna, sade han. Dessutom tillade han att han hade 200 fall "i burken". Detta gällde alltså vad jag förstår EN åklagare i en liten stad som Nyköping.
Jag gjorde därför som han sade och frågade själva justitieministern då jag lyckades få ett möte med henne tidigare i sommar varför det är så? "Ja det låter ju konstigt" blev svaret. Jag passade även på att lämna fem stycken fall till henne, som hon tackade för och lovade att läsa. Fallet med pappan ovan var ett.
Forskare försöker gång på gång visa att en förälder som väljer att ta bort den andra föräldern från barnets liv, i slutändan skadar barnet på många sätt. I de flesta fall, dock inte alla, när barnet växer upp och kan inse vad den anklagande föräldern har gjort, kommer den föräldern att drabbas av barnets ilska och förbittring, efter att ha blivit berövad den andra förälderns närhet och kärlek. Och allt detta bara för att barn är tillåts, av familjerätter, utredningsenheter, domstolar och oseriösa barnpsykologer att bli tagna gisslan i en förälders vendetta.
Det värsta av allt är att denna tortyr av barn och fäder oftast inträffar i just dom fall där fadern är bra bortom genomsnittet, och har en mycket stark och nära relation till sina barn. Detta är barnens mammor väl medvetna om. Men hennes hat mot sin före detta blir starkare än hennes kärlek till sina barn. Hon vill såra, och drar sig inte för att använda barnen som vapen, väl medveten om att inget sårar mer än detta.
Alla barn förtjänar bättre än så. Att vägra ett barn så mycket kärlek från sin pappa år oerhört grymt. Att neka en far att få ge den, vilket oftast är allt som han ber om, är att ta ifrån honom all mänsklig värdighet. Detta kan aldrig kallas rättvisa, och allra minst kan det någonsin kallas "barnets bästa".
Jag drömmer om den dag så även myndigheterna i Sverige inser detta.
Mer information om detta allt för sällan diskuterade problem kan ni hitta bland annat under följande länkar:
http://www.sourze.se/Falska_anklagelser_%C3%A4r_ett_problem_10484097.asp
http://www.yakida.se/falskt.html
Falska anklagelser om sexbrott allt vanligare
Falska anklagelser i princip riskritt
Familjer mot falska incestminnen
annu-en-kvinna-domd-for-falska-anklagelser-om-valdtakt/
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/atalas-for-falska-anklagelser_4455039.svd
Fortfarande-riskfritt-med-falska anklagelser
Hur_star_det_till_inom_rattsvasendet_nar_oskyldiga_kan_domas_till_fangelse?
Till mina älskade döttrar.
https://www.flashback.org/p25233263
RSS Feed
