Nyligen kunde ni här på Daddys ta del av två inspelade vittnesmål i en vårdnadsförhandling. De två vittnena var Eva Britt Dahlström, (s) politikern från Blekinge som gjort kampen mot papparättsrörelsen till hjärtefråga. Det andra vittnet var Lotta Molander från alla kvinnors hus. Sveriges största kvinnojour.

Idag ska vi titta lite närmare på den senares vittnesmål, och vad hon sade i det.
Att medvetet ljuga under ed i domstolen är ett brott. Det rubriceras som mened och kan ge upp till fyra års fängelse. Det anses alltså vara ett grovt brott.

Men för att man skall kunna fällas för mened så måste det kunna bevisas att men medvetet ljugit under sitt vittnesmål. Både Lotta Molander och Eva Britt Dahlström påstår saker om pappan i målet som inte är sanna. Detta behöver dock inte betyda att dom medvetet ljuger. Dom har kanske fått och trott på information som dom fått från mamman i fallet.

Däremot svarar Lotta Molander på frågan om vilken utbildning hon har, bland annat att hon undervisar på både polishögskolan och socialhögskolan. Det har förvånat många. Hur kan en helt outbildad människa få utbilda poliser och socionomer?

En av läsarna på Daddys bestämde sig för att undersöka detta lite närmare. Han skickade därför följande mail till de berörda skolorna:

Hej
Lotta Molander från Alla Kvinnors Hus påstår att hon undervisar på Polis högkolan och Social högskolan!
Stämmer Lottas påstående? Om så är fallet undrar jag hur ni kan tillåta en person som saknar utbildning att undervisa hos er? 

I länken ni nedan kan ni höra henne ljuga och förtala en pappa med sina ovetenskapliga "teorier".
http://www.daddys-sverige.com/3/post/2012/05/hr-experterna-ljuga-och-frtala-under-ed.html#comments
Jag skulle uppskatta om ni kunde kommentera detta och bekräfta att hon verkligen undervisar hos er. 
Tack på förhand

Svaret från polishögskolan kom den 12 Maj och löd som följer:

De gånger Lotta Molander varit på Polishögskolan har hon informerat om den verksamhet
som bedrivs på Alla Kvinnnors Hus. Lotta Molander har inte föreläst på Polishögskolan
under det senaste året.
 
Vänligen
Anna Orhall 

Lotta Molander har alltså aldrig undervisat på polishögskolan. Hon har däremot varit där och informerat om kvinnojourens verksamhet. Hur skall man tolka detta? Har Lotta Molander medvetet vilsefört rätten i sitt vittnesmål, eller har hon bara varit oförsiktig med definitioner? Var hennes påstående en lögn? Var det i så fall en medveten lögn?

Något svar från socialhögskolan har mig veterligen inte kommit.

Vad säger styrelsen för AKH?

Det vittnesmål Lotta Molander avgav i Södertörns tingsrätt, där hon anklagar en oskyldig man för misshandel, hot och våldtäkt är inte det första mål hon vittnat i. Inte heller är det det första vårdnadsmål där hon kommit i direkt kontakt med mamman och barnen. Hon har flera gånger lögnaktigt utpekat oskyldiga pappor för vidriga brott.

Vad säger styrelsen i alla kvinnors hus om att en av deras medarbetare regelmässigt försöker vilseleda rätten i vårdnadsmål? och att hon utför behandling av barn som till synes endast går ut på att demonisera deras pappa? Borde inte detta vara synnerligen allvarligt? Det är ju faktiskt barns liv och hälsa vi talar om.

En av medlemmarna i alla kvinnors hus styrelse är Anette Brifalk. Kanske mer känd som maka till utbildningsminister Jan Björklund. Brifalk är medlem i folkpartiet men är inte yrkespolitiker. Hon är till vardags delägare till PR byrån Gullers i Stockholm. Folkpartiet är ju dock ett parti som säger sig vilja värna barns trygghet, hälsa och utveckling. Hur går detta ihop med den verksamhet alla kvinnors hus bedriver?

Övriga i styrelsen är:1. Lena Josefsson, ordförande lena@radhusgruppen.se
2. Sofia Johansson, vice ordförande
3. Madeleine Skaarnes, kassör
4. Anette Brifalk, ledamot
5. Emilia Pettersson Ben-Djama, ledamot
6. Rönnaug Mellbye, ledamot
7. Maria Göransson, ledamot 

"RåckstaFarzan" gästbloggar

Råcksta / Vällingby 2012-05-14

I söndags var jag på en manifestation vid Sergels Torg. En bra dag, och för mig mycket positiv upplevelse. Oerhört starka berättelser, men det jag såg och upplevde gjorde mig glad. Pappor och mammor av alla de slag, som med rak rygg, med kraft och hjärta stod upp för sina barns rätt. Längtande pappor som inte låtit sig brytas ner. Pappor som haft stödet, eller lyckan att hålla sig uppe. 

En för mig känd och beundransvärd  person, en sann kulturbärare i keps var där. Rebell-Robban som för mig som bor i Stockholm har ofta spelat och förgyllt min stressade vardag i tunnelbanan med sina sånger. Då den Zuperfarsan med sin röst och gitarr river av ”Staten och kapitalet” då ryser man. Tågen stannar. Tack Robban för din berättelse. Jag önskar dig och din son allt gott. Mitt hjärta blöder för dig och din grabb.

På Sergels Torg var jag själv där med två av mina två barn, den tredje hade varit med om det inte råkat vara mammas vecka just denna gång.  Med andra ord är jag en av dem som har ”lyckats”. Haft tur. Som mot alla odds och i strid mot allt smutsigt förtal lyckats hantera, bemöta och göra det för rätten klart, att min son behöver mig, och att jag med min familj är den trygga pålitliga pappa min son behöver kontakt med.

Jag som vet hur nära det varit, vilka oerhört små marginaler som gäller, hur lögner på mest remarkabla sätt i socialtjänstens korridorer kan konverteras till ”sanningar”. Jag som lagt ner ett så övermäktigt hårt arbete, näst intill vanvettets rand är stolt och lycklig en dag som denna. Jag har mina barn, min nya kvinna. Min familj är intakt. Min äldsta son får fortsätta vara storebror! Han kommer måndag varannan vecka kunna fortsätta kasta sig in i sin Vällingbyfamilj, lyfta upp sin lillasyster, krama sin brorsa och vråla ut… Jag är hemma nu…..! Han kommer få fortsätta kunna reta sin farsa och kalla honom för ”knubbis”. Och jag drar ett litet strå till stacken genom att närvara på Sergels Torg.

Men jag som tillskillnad från mina olycksbröder och systrar som stod där på Sergels Torg, går nu dagen efter vägen till dagis. En dubbelvagn. Lillprinsessan jag är pappaledig och hemma med överst. Och min buskille Jonatan med myror i benen i underdelen av vagnen. Vi går den bekanta vägen förbi rivningshusen i Beckomberga området. Jag har många gånger stört mig på nonchalansen, att utan avspärrningar låta rivningssopor stå framme i Röda Big-Pack” säckar. Det har de gjort nu i två års tid. Till min irritation. Men till min äldre sons lycka då det betyder obegränsad tillgång till byggmaterial för de kojprojekt han och kompisarna har i området.

Påminner mig själv om hur det var att vara 10 år. Visst minns ni andra det? Lyckan att få vara så pass stor, i gränslandet mellan det lilla barnet och stor. Insikten om att man inte behöver inte berätta allt bus man gör. En så oerhört viktig tid där man formar sin karaktär om vad och vilka småbus som är ok, och vilka som är dumheter… En tid då man som klok och insiktsfull förälder kan börja släppa kontrollen, istället coacha barnet mer i de fall man förtjänar och har den närhet och kommunikation som sådan fostran förutsätter. Allt för att tillåta sitt älskade barn få växa, bygga sitt eget jag och sin egen sunda moral. Göra sina egna små misstag och lära av dem. Men förutsättningen för detta är just att barnet känner sig nära, sedd och älskad. För annars stannar den kommunikationen av… tror jag.

Men nu har rivningen av missbruksboendet kommit igång igen. Några hus till har plockats ner, och ytterligare ”Big Bag” säckar står redo för avhämtning.

Även missbrukare måste få möjlighet att bo efter sin rehab. Att så kallade lågtröskelboenden behövs är ett faktum. Vi kan ju inte hänvisa alla ut till gatorna eller hur? Och vem vet. Kanske det hade kunnat vara jag själv? I det fall jag låtit mig knäckas, inte funnit en ny kärlek, varit så pass galen och egoistisk att våga satsa igen. Kanske jag då varit en av dem vars hus i Råcksta nu rivits.

Kanske det skulle kunna varit mitt eget eller mina älskade barns minnessaker som låg där i ”sopsäcken”. Gränsen mellan liv och samhällstillhörighet är hår fin. Så lätt det är att pressas över gränsen och gå under då samhällets stöd vänder en ryggen och dessutom motarbetar en.

Jag vill avsluta detta med några bilder som kräver sin eftertanke och fantasi. Vi starka rakryggade bröder och systrar som stod där på Sergels Torg bör även skänka de andra som inte klarade det, eller har gått under en tanke.

 Ta en titt på dessa bilder, det är alltså frågan om utrensade boenden hos missbrukare, folk på den andra sidan samhällets gräns det handlar om. Men det handlar även om deras barn. Och frågan är, vad var det som knäckte dem. Som fick dem att falla ifrån?

Man kan givetvist tolka dessa bilder precis som man vill.

Jag själv får en berättelse om en flicka, kanske i samma ålder som min 10 årige son. En flicka med en pappa tyngd av problem och förmodligen även missbruk. En älskad pappa som tyvärr inte orkade stå, en pappa som tyvärr föll ifrån. En kärleksfull pappa som sparade dotterns leksaker och böcker.

Har de någon kontakt idag? Med tanke på att dotterns älskade leksaker och dagböcker ovärdigt ligger slängda i en sopsäck för allmän beskådan!…  Hur mår detta barn? Lever hennes älskade pappa?

Bild 1: Ett liv i soporna

Bild 2: Bild 2. Det skulle bli hennes bästa år. Blev det så?

Bild 3. En dotters almanacka / dagbok. Hur ofta fick hon träffa sin pappa? Varför hamnade hennes böcker och leksaker i soporna? Blev hon bryskt och brutalt omhändertagen utan möjlighet att ens få med sig sina saker?

Bild 4. Ta med kläder till Pappa! Du fick träffa din pappa. Får du det fortfarande lille vän? Om din pappa lever så minns detta. Han älskar dig. Han behöver dig. I det fall han blev knäckt, så döm honom inte. Lyssna och ta reda på vad han gick igenom och kämpade för. Jag önskar dig all lycka i världen vem du nu är. För din pappa hade kunnat vara jag. Men jag hade tur och tillräckligt med stöd på min sida.

Fotnot. Jag lätt min ettåriga dotter dotter adoptera en söt My Little Pony. Vi ”räddade” den från soporna och hon har redan blivit förälskad i den. En dag ska hon få höra hur vansinnigt fel och hemskt allt kan bli då en förälder väljer att inte sammarbeta, utan kränker, ljuger och struntar i barnets rätt till båda föräldrarna. Vi som har möjlighet måste nämligen fostra en ny generation, som en dag skall bestämma och då vara så pass klok att se till att barnens bästa och rätt till båda föräldrarna får gälla.

Min dotter är idag sju år. Idag är det 516 dagar sedan jag såg eller hörde hennes röst. 516 dagar sedan jag fick känna hennes små armar runt min hals och höra orden som varje förälder vill höra. Jag älskar dig pappa. Innan dess hade det gått lika länge.

Är jag olämplig? Våldsam? sexbrottsing? Nej inget av det. Jag är en pappa som fick ett barn med en kvinna som inte vill och inte klarar att dela barnets kärlek med en pappa. En kvinna som i sin tur förlorade sin egen pappa då hon var i min dotters ålder.

Vi har lagar med fina ord om barnets rätt och barnets bästa. Vi har deklarationer från FN som sägs skall ge barnen och oss vuxna rättigheter. Men vad hjälper det om dom som ska se till att dom följs inte tycker att det är viktigt, och inte behöver ta något ansvar om så inte sker?

Sverige som slår sig på bröstet och gärna skryter för alla i världen om hur duktig man är på mänskliga rättigheter har låtit mitt barn utstå kidnappning, tvångsseparation från en älskad och behövd förälder, man har ljugit för henne om orsaken, man har dragit henne genom polisförhör utan att vara intresserad av sanningen.  Man har pressat en fyraårig flicka att tala illa om en pappa som hon älskar och saknar. Man har tvingat henne att rita könsorgan med kritor. Men ingen har varit intresserad av att höra vad hon har försökt säga. I sex år har man torterat mitt barn och varför? Därför att man redan innan hade bestämt sig för vem som skulle tas bort ur hennes liv.

Polis, lagstiftare,  domstolar och socialtjänst har tillåtit att mitt barn plågats så illa att hon vid sex års ålder fått panikattacker och säger att hon inte längre vill vara barn. Och vem av oss kan säga emot henne? Hur kan man begära av henne att vilja vara barn när barn behandlas så i det här landet där hon bor? I sex år har man hamrat, skuldbelagt, ignorerat, vägrat lyssna, vägrat stötta ett barn som bara bad om enda sak- Att få träffa sin pappa lite mer än fyra dagar per månad.

Som pappa som älskar och som vill hjälpa och skydda sitt barn får man exakt samma behandling. Till slut finns det bara ett återstående sätt att hjälpa sitt barn. Man tvingas göra den ultimata uppoffringen och försvinna ur hennes liv. Man tvingas stå på avstånd och titta på henne på en skolgård, samtidigt som man får uppbåda all styrka man äger för att inte springa fram och ta henne i sina armar, hålla och trösta.

Sedan får man i resten av sitt liv höra att man är en svikare, skitfarsa, oansvarig. Man får i värsta fall även leva med barnets förakt. Hur kunde du svika mig? Var jag inget värd för dig?

Man skulle kunna och till och med vilja svara att, Jo, det finns inget på denna jord som är mer värt för mig än du. Jag älskar dig och har alltid gjort det. Det var därför jag försvann. Det var för din skull. Men man gör inte det, för hur kan man förvänta sig att barnet ska tro på eller ens förstå det?

Hur kan jag ens vänta mig att ni som står här och lyssnar idag ska förstå? Hur kan jag stå här och förvänta mig att ni, som inte sett detta med era egna ögon, eller själva upplevt smärtan,  förnedringen och övergreppen, ska förstå att man i Sverige idag behandlar barn och föräldrar på det här sättet? Det går inte. 

Man kan gå till media och många har försökt, men ingen har lyckats ta sig förbi den tysta överrenskommelse som finns på landets nyhetsredaktioner att inte belysa dom här brotten mot våra barn.

När ämnet någongång motvilligt tas upp så bjuder man in experter från myndigheter och förgiftade barnrättsorganisationer som sitter där och försäkrar att ingenting av det här är sant. Det händer inte. Inte här. I Sverige värnar vi om barns trygghet och hälsa.

Vi som vet, kan bara sitta och titta i vanmakt och stigande vrede.  Några av oss försöker i desperation använda oss av nätet för att föra ut sanningen. Då åtalas vi och döms för att vi kränker barnen.

Många tror att detta handlar om könsdiskriminering. Att socialtjänster och domstolar hatar pappor. Och hur kan man klandra dessa pappor för att dom tror det? När dom hela tiden mot all sans och allt förnuft motarbetas i sina försök att få träffa och vara med sina barn.

Hur skall man annars förklara det som händer? Att mamman får allt stöd. Alla lyssnar på och tror på henne, medan pappan bara får öppet förakt från en socialtjänst och en domstol som enligt lagen skall vara objektiv och bara se till barnets bästa?

Men om man gräver sig tillräckligt djupt ner i sin jakt på förklaringar så hittar man någonting annat. Man hittar politiker och makthavare som säger sig vilja minska antalet vårdnadstvister och den barnmisshandel dom utgör, för att sedan stifta lagar som istället helt förväntat fördubblar problemet.

Man hittar en industri som göder och berikar sig på att ta hand om alla dessa trasiga barn som genereras av vårdnadstvisterna, hat, strider och brist på kärlek och uppfostran. En industri som omsätter hiskliga summor och vars vinster göder aktieägare med konton i utländska skatteparadis. En industri som gärna vill främja könskrig, splittring, och hat, för att själva sedan kunna skörda frukterna. Dom trasiga barnen som gett upp på vuxensamhället.

Vi kallar dom här barnen för problembarn och låser in dom på vidriga SIS instutioner bakom taggtråd, i förhoppning att det ska hjälpa. När ska vi istället börja säga sanningen att det är vi vuxna som är problemet? Du hör aldrig uttrycket problemvuxen. Ändå vore det en mycket bättre beskrivning av vad det handlar om. Om det här samhället vore klokt så skulle man istället låsa in politiker, domare och socialhandläggare som bidrar till och låter detta barbari fortsätta. När kommer det uppfostringsanstalter där vuxna får lära sig att ta ansvar, slå larm om man ser orätter begås, stå upp för varandra och framförallt våra barn?

Sverige är det ledande skilsmässolandet i världen. Ingen annan stans på vår planet betyder löftet om att älska i nöd och lust så lite som just här, om vi ens avlägger det. I separationen blir sedan barnen behandlade som ett slags lösösre som likt andra ägodelar skall fördelas av en domstol. 

I lagen står det att alla beslut gällande vårdnad, boende och umgänge skall ske med barnens bästa för ögonen.

Då frågar jag mig.

Var det för mitt barns bästa som man ignorerade hennes önskan att få vara med sin pappa mer än fyra dagar i månaden?

Var det för mitt barns bästa som man istället slet henne med våld från honom och vägrade henne all kontakt, mot hennes egen uttalade vilja?

Var det för mitt barns bästa som man på familjerättren slängde bort och inte ens diarieförde hennes pappas anmälningar om oro för henne?

Var det för mitt barns bästa som man plågade henne med konstiga och ledande frågor om snoppar och annat som hon inte hade en aning om då hon var fyra år?

Var det för mitt barns bästa att man inte låtsades höra då hon berättade den hemlis som dom tjatade om, att hon ville vara hos pappa lite mer?

Var det för hennes bästa som man sedan istället själva komponerade ihop en annan hemlis som passade deras agenda bättre?

Var det för hennes bästa som man höll ett eller flera hemliga och odokumenterade polisförhör med en fyraäring innan man ens satte på videokameran?

Var det för hennes bästa att man ignorerade över 15 falska polisanmälningar?

Var det för hennes bästa då man ignorerade varningssignalerna från hennes dagis, dit hon dessutom skrivits in utan min vetskap?

Kanske det var för barnets bästa att man ljög för henne i ett år lät henne tro att hennes pappa hade rest bort och övergivit henne?

Idag när man från myndigheternas håll inte längre kan blunda för sanningen utan att verka alltför korkade, så använder man nu istället mammans anmälningsbenägenhet som skäl för att inte driva igenom ett umgänge. Men det kanske är för barnets bästa det också?

Jag kan inte begära att någon av er här ska förstå den smärta det innebär, att inte bara oförskyllt förlora all kontakt med sitt barn, utan ovanpå detta, efter att man har gjort sitt allra bästa för att vara den sorts pappa som ens barn förtjänar, dessutom oförskyllt utmålas som svikare eller till och med ännu värre saker.  Denna stämpel sätts idag på allt fler fäder utan bevis eller annan grund än ren hörsägen. En anklagan eller ett påstående från en motpart i konflikten om barnen räcker. 

Ingen kan förstå hur det känns att straffas och fällas i en domstol för att man har försökt göra sitt jobb som pappa, nämligen att skydda och hjälpa sitt barn. Eller att kallas barnkränkare av samma tidningar som i alla år fullständigt ignorerat dom verkliga brotten som begåtts. 

Tidningarna och media verkar bara glada att kunna hjälpa till att dölja sanningen om hur barn ignoreras, och hur pappor och mammor hetsas som pitbulls mot varandra i rättssalar. Att splittra föräldrarna är nämligen det första och nödvändiga steget för att senare komma åt russinen i kakan. Barnen som är utvalda att bli foder i den hungriga vårdindustrin. Propaganda, lögner och mörkläggning flödar i våra svenska medier i dag.

Man behöver faktiskt inte ens gå längre än till den svenska statens egen hemsida  för att upptäcka rena lögner i påståendena om män som framförs. 

Till exempel så påstås det på sidan om ”gender equality” att "28 000 kvinnor drabbades av våld från en man under 2008". När man då kontrollerar denna siffra på BRÅs hemsida ser man att det enda som är sant i detta påstående är själva siffran. 

28 000 kvinnor påstod att dom hade utsatts av våld från någon under 2008. När man då väger in falska anmälningar som polisen medger är ett stort problem, samkönat våld som i kvinnornas fall uppges vara 22 procent, okynnesanmälningar, och arbetsplatsrelaterat våld,  så får man en väldigt annorlunda siffra än den som staten ger sina besökare på sin hemsida.

Varför vill man sprida dessa myter om familjen som en farlig plats för, framför allt kvinnor och barn? Varför eldar man på rädslan och misstänksamheten hos människor, när man istället kunde tala om alla familjens positiva egenskaper?

Varför berättar man inte att barn som växer upp med både sin mamma och pappa rent statistiskt mår bättre än dom som inte gör det?

Varför berättar man inte att den tryggaste platsen rent statistikt sett för både kvinnor och barn är i en kärnfamilj?

Varför berättar man inte att andelen barn som separeras från sina biologiska föräldrar och hamnar i samhällets vård, löper minst sex gånger så stor risk att utsättas för våld, vanvård och andra övergrepp?

Varför talar man inte om att barnens största och bästa beskyddare statistiskt sett är en biologisk pappa?

Istället berättar man bara om dom få undantagen. Dessa trummar man ut så hårt att vi till slut tror att detta är normen. För det är exakt  det som är syftet. Vi pappor ska stämplas som farliga och potentiella våldsverkare som man med fördel kan separera från barnen vid minsta signal om att något inte stämmer. Gärna så tidigt som möjligt. Detta gör man under den falska förevändningen att det är för barnens bästa.

Men varför är man då så mån om att så splittring i familjer och därefter separera barnens mest naturliga beskyddare från barnen? Är det för att man anser sig veta mer och bäst om hur barn ska skyddas? Eller för att man byggt upp en enorm och lönsam apparat som måste generera sina egna inkomster och vinster, och som skulle bli nödvändig att till stor del montera ner om människor fick sköta skyddandet av sina barn själva?

Vad människor ofta inte vill förstå är att jag inte talar om att barn inte förtjänar att skyddas, eller att man ska tillåta föräldrar eller andra att på något sätt skada sina eller andras barn. Självklart skall samhället gripa in och förse barnen med skydd då det är motiverat. Det är barnets självklara rättighet.  

Men idag gör man istället tvärt om. Man tar ifrån barnet det beskydd som jag som pappa rent naturligt vill ge till mitt barn. Till mig säger man att, vi vet inte om du är farlig, men du KAN ju vara det, så därför tar vi det säkra före det osäkra. Sedan lämnar man barnet i händerna på den rädda och instabila person som utnyttjas som själva vapnet för att kunna genomföra detta. En person som inte alltid  kan skilja på verklighet och dikt, och som är lätt att skrämma med ett pappaspöke som hon själv har skrämts för i hela sitt liv. 

Sedan separerar man brutalt barnen från pappan. Utan förklaring. Där slår man det första och hårdaste slaget mot ett barns självkänsla och psykiska hälsa. Barnet som sedan, som det heter,  för sitt eget bästa tvingas växa upp i avsaknad av halva sin släkt, eller i värsta fall, i tron på att pappa har svikit och övergivit henne. Att han inte älskar henne, spårar sedan ofta ur när det kommer upp i tonåren. En tid som är jobbig i alla människors liv och där det ofta behövs just en fars hjälpande och skyddande hand.

Då griper istället samhället in som uppfostrare med någon av alla tusentals och mycket lönsamma instutioner som byggts upp för detta ändamål.

Men vi som sett statistiken vet att detta bara är en luftbubbla som kostar oss skattebetalare mellan 12 till 15 miljarder varje år. Ett futtigt försök att sätta ett plåster på ett infekterat sår som tillfogades redan långt tidigare av samma domstolar och sociala myndigheter som nu gladeligen betalar upp till 5000 kronor per dygn för att försöka låtsas reparera skadan.

Vi lever i ett land där staten tror sig kunna ersätta en mamma eller pappa med instutioner som låser in barn bakom taggtråd och larm. Där dom slängs in i kala isoleringsceller i upp till 24 timmar om dom inte lyder eller om dom öppet visar sitt förakt för ett system som förstört deras liv.

Vi mammor och pappor spelar lydigt med i det här spelet utan att förstå att vi utnyttjas som pjäser i ett spel där utgången redan är bestämd. Lydigt tömmer vi våra sparkonton och betalar till advokater som vi hoppas skall kunna rädda våra barn. För staten genererar detta naturligtvis vinster och skatteintäkter samtidigt som det ger sysselsättning  för dom tiotusentals små kuggar som behövs för att maskinen skall fungera.

Oljan som smörjer maskinen får man genom att ge miljon efter miljon i stöd till organisationer  som under täckmanteln att vilja skydda kvinnor och barn från våld och övergrepp, allt oftare är dom som själva begår övergreppen. Organisationer som  istället för att skydda kvinnor och barn  kommit att enbart inrikta sig på att elda på ett könskrig som egentligen inte hade behövt finnas, men som är en förutsättning för att denna kriminella verksamhet skall kunna fortgå.

Både mammor och pappor vill sina barns bästa med myket få undantag. Men dom här organisationerna  som alltmer kommit att leva i symbios med våran statsmakt,  försöker på alla sätt att lura oss  att så inte alls är fallet. Vi hör dom prata om mäns våld mot kvinnor och om pappors övergrepp på barn.  Dom kan snart inte ens säga en enda mening om barns rättigheter utan att klämma in orden sexuella övergrepp och våld.

Men vi hör aldrig att dom pratar om det som allra flest barn idag ringer om till BRIS jourtelefoner om. Mamma och pappa bråkar. Varför vill man inte tala om det? Varför är barns problem plötsligt inte värda att ta på allvar så fort dom går emot den officiella bilden av den traditionella familjen? 

upp? En bild som vill göra gällande att barn inte all behöver sina föräldrar för att växa upp till hela och fungerande vuxna. Åtminstone inte bägge.

I Sverige är synen på fäders nödvändighet och viktighet nu så körd i botten att dess riksdag till och med godkänner en lag som tar ifrån barnen rätten att ens få ha en pappa när dom föds.

Jag har fråntagits rätten att utföra det arbete som jag är satt här på jorden för. Att vara pappa till en liten flicka som behöver min kärlek, mitt beskydd och min ledning. Den rätten som jag anser är given mig av en makt som står långt över sveriges riksdag och regering har dessa ändå tagit från mig. Inte för att straffa för att jag brytit mot våra lagar, eller för att jag inte duger för jobbet.

Utan just för att förhindra att jag utför jobbet.

Jag kunde innan detta hände mig aldrig drömma om att Sverige, mitt trygga land som jag en gång var beredd att försvara med våld, kunde bete sig så här fruktansvärt mot mig och sina egna minsta. Det enda försvar som någonsin kan accepteras  för att inte åtminstone försöka göra något åt det här, är att man som jag, inte visste.

Nu vet jag. Jag har vaknat upp.

Jag har vaknat upp i ett land där man skickar poliser på mig om jag försöker göra det enda jobb som betyder något för mig i livet. Det som förälder till mina barn.

Jag har vaknat upp i ett land där man åtalar och straffar mig för att jag försöker visa sanningen om det som pågår bakom lyckta dörrar och sekretessparagrafer.

Jag har vaknat upp i ett land där en hel journalistkår tiger och rycker på axlarna om fruktansvärda övergrepp som utförs mot barn i vårt eget land, samtidigt som dom tycks ömma väldigt mycket för dom barn som bor på andra sidan jorden.

Framför allt har jag vaknat upp till insikten att dom här brotten som dagligen utförs mot våra små ,dom utan egen röst och utan någonting att säga till om måste avslöjas. Vi som är vuxna och som alla har en röst måste höja den så att den hörs ända in i riksdagen, rosenbad, kommunkontoren och domstolarna i Sverige.

-Vi ser vad ni gör! -Ni kan inte lura oss längre. Vi tänker inte längre tillåta att ni först skapar och sedan profiterar på våra barns olycka och kalla det för barnens bästa. 

Ni som ser och möjliggör denna vidriga handel med barns liv, men ändå lydigt låter detta bedrägeri fortgå måste nu välja väg. Antingen prioriterar ni er trygga tillvaro och försörjning, och lever med mitt och tusentals andra barns gråt ringande i öronen när ni lägger er på kvällen. Eller så ställer ni er upp och säger att nu jävlar räcker det. Jag tänker inte längre medverka till att ett enda barn till offras med hjälp av lögner och bedrägeri  för profit och aktieutdelningar.  Jag är hellre arbetslös och stolt än jobbar en enda dag till med att medverka till dessa skändliga handlingar.

Jag har i sex år kämpat för rätten att få vara pappa till min dotter. Dom sår i själen som jag har tillfogats av dom svenska  myndigheterna och medierna för att jag tog den striden kommer aldrig att läka helt. Jag har baktalats och nerkletats i svenska tidningar, där jag har beskrivits som en kränkare av mitt eget barn, enbart för att jag försökte informera om brotten som begåtts mot henne.

Jag har klassats som ett arbetsmiljöproblem av en kommun för att jag protesterat öppet mot att dom  i sex år grovt underlåtit att skydda mitt barns rätt till trygghet och hälsa.

Jag har i tusentals inlägg på internet kallats för pedofilkramare, kvinnohatare och pappadåre, men det skiter jag i. 

Jag kan i alla fall se mig i spegeln i trygg förvissning om att jag har gjort allt jag kunnat. Och jag tänker inte tystna förrän Sveriges vackra ord om barnperspektiv blir något annat än just bara vackra ord. 

Ingen liten pojke eller flicka i Sverige ska behöva gå igenom det som min dotter fått göra. Ingen pappa eller mamma skall heller tvingas att maktlöst behöva bevittna dom  vidriga övergrepp på sina barn, som jag har tvingats göra, för att sedan ideligen straffas om dom protesterar.

Inte heller vill jag behöva höra en enda pappa till säga, jag trodde inte att det kunde vara så illa, men nu förstår jag. Kan du hjälpa mig? Inte heller vill jag behöva tala om för en sådan pappa att det inte finns någon hjälp för sådana som oss.

Jag vill aldrig mer tvingas läsa att ett barn som slitits från en fullt duglig förälder med våld, har dött av vanvård under statens imaginära beskydd.

Jag bestämde mig redan för sex år sedan då två unga kvinnor på ett socialkontor, med låtsad medkänsla meddelade mig att jag skulle förlora rätten att vara pappa. Vi hade ju det man i lagen har valt att kalla ”samarbetssvårigheter”, men som i själva verket bara är ett sätt att ursäkta den juridiska terror mot familjer och enskilda som pågår varje dag i Sveriges medieskugga.

Jag har slagits och kämpat för mitt barns rätt till sin pappa på alla sätt jag har kunnat tänka ut och några till. Jag har suttit dag och natt, och offrat allt jag hade av ekonomiskt värde i mitt liv. För när detta en dag händer dig, så ser du plötsligt och brutalt kristallklart vad som är värt något och vad som inte är det.

Jag har sprungit i denna sataniskt uppbyggda labyrint i sex år under den falska förespeglingen att det fanns en utgång, endast för att slutligen, när jag är barskrapad och knäckt inse, att den enda vägen ut för mig och alla andra föräldrar som har oturen att hamna i den, är att riva ner väggarna. 

Nu är det dags att vi gör det. Politikerna verkar inte vilja göra något för att förändra det här. För dom tycks det kontraproduktiva kriget mot familjer,  fäder och barn ständigt prioriteras högre.

Men vi blir för varje dag fler som ser och säger ifrån. Jag hoppas att även ni härute vill hjälpa till. För vi behövs allihop om vi ska lyckas riva dom här murarna, och det är fan inte en sekund för tidigt att börja . 

Aldrig mer borde en älskande mamma eller pappa behöva se sitt barn torteras på det här sättet utan makt eller möjlighet att hjälpa henne. För ett värre öde än det finns inte på denna jord.

Nu jävlar räcker det!!

Några Länkar:

Artikel i DN om Söndagens manifestation. Innehåller enstaka faktafel. Exempelvis var det lika många kvinnor som män som demonstrerade.
Om manifestationen på Pappamanualen.se
Brev från Folkpartiet som lästes upp från scenen
Huvudtalet av Niklas Sundqvist
Strategi från regeringen för att stärka barns rättigheter
10 Pappafrågor till riksdagspartierna
DN: Barn behöver båda sina föräldrar
Aftonbladet: Inkompetenta socialhandläggare ödelägger liv
DN: Utredningar baseras på skvaller

Fler bilder från aktionen:

I det förra inlägget togs två så kallade sakkunnigas vittnesmål upp. Vittnesmål där så kallade experter, enbart på ena partens påstådda utsaga är villiga att vittna om den andra partens karaktär och till och med anklaga denne för grova brott utan grund. Reaktionen lät inte vänta på sig. Journalister, främst ifrån Blekinge har ringt och velat ha mer information. Nu har bloggen dessutom nåtts av uppgiften att Eva Britt Dahlström bestämt sig för att avsäga sig alla sina politiska uppdrag. En uppgift som i så fall välkomnas av denna blogg samt många andra pappor som genom åren drabbats av denna (s)politikers vilda framfart.

Uppgiftslämnaren som vi anser är ytterst trovärdig skriver följande:
Eva Britt Dahlström har sagt att hon nu kliver åt sidan för yngre krafter och att hon bara väljer att sitta kvar i något kyrkoråd. Där det allmänt råder vänligare samtalsklimat. Jag har i varje fall uppfattat det som att hon går inom kort, när "partiapparaten" hittat den smidigaste lösningen.

Domen i målet som vi skrev om förra veckan kom idag. Rätten bortsåg helt från uppgifterna både från Lotta Molander på alla kvinnors hus, samt den socialdemokratiske politikern Eva Britt Dahlström. Beslutet blev fortsatt gemensam vårdnad samt boendet hos pappan. Mamman får umgänge varannan vecka onsdag till måndag. Avvikande mening hade Eddy Landqvist (SD) som ansåg att mamman skulle ha tilldömts egen vårdnad då hon hittills tagit det huvudsakliga ansvaret för barnet. Synd att inte Eddy förstår att det är svårt som pappa att ta ett ansvar när man nekas och hindras. Troligen är han inte särskilt insatt i situationen för pappor och barn som dessa. Vi på Daddys är glada för barnets räkning som nu får bo med den förälder som kommer att säkerställa dess kontakt med bägge. Vi vill även önska alla inblandade lycka till i framtiden.

Idag vill jag ta upp en annan dom i ett vårdnadsmål som nyligen avkunnades i Uppsala tingsrätt. Denna dom avviker från praxis på flera sätt. Pappan tilldömdes nämligen ensam vårdnad trots att barnen varit boende hos modern sedan 2008, och trots att han vid ett tillfälle dömts för ringa misshandel av henne. Men det framkommer av domskälen att anklagelser och anmälningar om både våld, sexuella övergrepp samt att barnen är rädda för fadern har gjorts och visat sig vara osanna. Detta valde tingsrätten i det här fallet att ta fasta på och beivra vilket naturligtvis vi på Daddys naturligtvis välkomnar.

Även i denna dom har två, med barn yrkesverksamma professionella, vittnat om pappans olämplighet utan att ha en aning om huruvida deras uppgifter är sanna. Men i denna dom har domstolen faktiskt gjort mer än att endast bortse från vittnesmålen, här har man även valt att utdela skarp kritik mot de båda så kallade experterna. Den ena, Gun Forslund Tuominen är barnpsykolog på BVC, och den andra Yvonne Sturesson-Ljungblad enhetschef inom socialtjänsten i Håbo kommun. I rubriken till detta inlägg skriver jag "vittnat falskt", och det tycker jag är en adekvat beskrivning när man vittnar om en människas karaktär och brister som förälder, utan att ha en aning om varken eller. Så här skriver tingsrätteni domskälet: (Se särskilt det fetade partiet)

Det är en god sida av (mamman) att se till barnens behov men det får inte  gå till överdrift då hennes skyddande inställning kan leda till att barnen hämmas i sin utveckling. Det är i målet upplyst att de fyrtiotal anmälningar som gjorts av såväl (Pappan) som (mamman) inte har lett till något utredningsresultat, med undantag för de anmälningar som lett till den fällande domen mot (pappan) för ringa misshandel. 

Att barnen utsatts för ständiga utredningar och förhör måste ses som mycket allvarligt. De långa uppehållen i umgänget mellan barnen och (pappan) har till viss del sin förklaring i polisanmälningarna om våld och sexuella övergrepp, men allt för många inställda umgängestillfällen synes ha varit utslag av (mammans) mycket restriktiva hållning när det gäller umgänget. 

Gun Forslund-Tuominen och Yvonne Sturesson-Ljungblad har genomgående beskrivit (mamman) som en omsorgsfull och empatisk mamma och har aldrig varit oroliga för hur barnen har det hos henne. Det är dock anmärkningsvärt att Gun Forslund-Tuominen och Yvonne Sturesson-Ljungblad även har beskrivit (pappans) brister trots ingen eller mycket begränsad kännedom om honom. 

Det har av  utredningen i målet inte framkommit något som tyder på att barnen skulle visa någon rädsla för sin pappa. Tvärtom synes barnen vara spontana i umgänget med (pappan) och trivs i hans sällskap. Det är tingsrättens uppfattning att barnen kommer att ha större möjligheter till utveckling och fritidsengagemang hos (pappan) och att informationsflödet mellan föräldrarna kring barnen kommer att bli bättre om (pappan) anförtros ensam vårdnad om barnen. Övervägande skäl talar enligt tingsrättens mening att vårdnaden om (barn 1) och (barn 2) istället bör anförtros (pappan) ensam i enlighet med vad vårdnadsutredaren föreslagit.

Om någon av läsarna har mer information eller egen erfarenhet av de experter som nämns i inläggen så hör gärna av er. Den här gången lyckades inte dessa båda kvinnor separera barnen från sin ena förälder, men man kan ju ha gjort det förr. Det är vi i så fall intresserade av att få veta. Även ni som har andra exempel på barnpsykologer, socialutredare eller andra "sakkunniga" som bevisligen vittnat falskt i mål rörande barns liv, hälsa och framtid uppmanas höra av er.

Även jag har drabbats av detta fenomen. I mitt fall var ett exempel en av Kungsbacka kommuns anställda terapeuter på kriscentrum för kvinnor, Johanna Lilja som ansåg sig veta att jag utgjorde en risk för mitt barn, och därför gjorde orosanmälningar mot mig, utan att faktiskt veta ett dugg om mig. Varken som människa eller som förälder. Då jag fick kännedom om detta skrev jag ett mail med ett antal frågor till nämnde Lilja, men jag fick aldrig något svar. Inte heller socialstyrelsen har återkommit efter min anmälan av henne i januari 2011. Däremot avsade hon sig hastigt uppdraget som kontaktperson för mamman efter att ha mottagit mailet.

Detta ofog med psykologer, läkare, socialhandläggare och jourkvinnor som vittnar om saker som dom inte vet någonting om måste upphöra. Domar som denna är ett viktigt första steg. Rätten gjorde helt rätt som gav dessa två experter på tafsen. Det kunde även Södertörns tingsrätt ha gjort i sin dom.

Ska staten verkligen stödja separatiströrelser?

Jag läser även idag om ROKS nya kampanj för att värva fler frivilliga kvinnor till sina jourer. Man har valt att kalla den "What can we do? Plenty sister" Kampanjen pryds av ett antal jourkvinnor som står och gör oanständiga gester på bild.

Några aktiviteter som är inplanerade:
Kvinnojouren i Norrköping samarbetar med SF Bio om en reklamfilm som ska visas på biografen där.

Kvinnojouren i Enköping tjuvstartade i helgen och kampanjade i samarbete med en lokal ICA-affär.

Kvinno- och tjejjouren i Botkyrka kommer att visa ett bildspel med bilderna från hemsidan och puffa för kampanjen på sitt 10-årsjubileum som de firar nu på fredag.

Kvinnojouren i Munkfors/Hagfors ordnar själva en filmvisning med filmen Våga minnas (en dokumentärfilm om en kvinna som blir våldtagen) och kommer då att presentera kampanjen. 

När jag läser pressreleasen från ROKS fångas mitt öga dock särskilt av en formulering i det fjärde stycket. Där läser jag följande:

– Vi vill också med den här kampanjen lyfta systerskapet och prata om varför vi är en kvinnoseparatistisk rörelse, något som gör oss unika och viktiga. Alla kvinnor och tjejer som vill bidra behövs, säger Roks ordförande Angela Beausang. 

Separatister är något som jag personligen hittills mest förknippat med gerillor och terrorgrupper såsom ETA och Tjetjener. Men på wikipedia kan man läsa att ordet även har en annan betydelse: Separatism, bruket att begränsa en grupp efter kön, hudfärg eller andra kriterier. Inom vissa former av feminism, framför allt radikalfeminism, är det vanligt med separatistiska evenemang eller arbetsgrupper. 

Detta blir för mig något förvirrande. Jag trodde att Sverige med sin statsfeminism och önskat jämställda profil var emot att begränsa människor efter kön, hudfärg och andra kriterier? Men uppenbarligen gäller inte det feministerna själva? Att ROKS är en radikalfeministisk organisation är visserligen känt ända sedan könskriget sändes i SVT, och sedan tack vare vår nuvarande kulturminister fälldes i granskningsnämnden, men hur kommer det sig att staten så ivrigt pumpar in miljon efter miljon i en rörelse som till och med enligt egen utsago vill begränsa människor efter kön ? Något som man ju i alla andra sammanhang säger sig vara emot?

Dessutom, är det lämpligt att kvinnojourer, eller mansjourer för den delen drivs av en extrem separatistisk politisk rörelse? Speciellt som man ju även gärna säger sig ta emot barn? Vad får dessa barn höra och lära sig om sina egna pappor då dom kommer in på ett skyddat boende som drivs av ROKS? 

Och vad blir nästa steg? Kan även andra separatistiska rörelser få öppna egna boenden för barn som behöver skolas i politiskt tänkande? Kanske Hells Angels skulle öppna boenden för barn och lära dom att hata poliser? Eller kanske nationaldemokraterna kunde öppna egna skyddade boenden för kvinnor och barn (enbart vita då förstås)? Dom kan ju lära barnen sina sanningar om invandrare och muslimer. Om staten skulle stödja sådana projekt antar jag att det skulle få en reaktion både i media och ute i samhället. Men vad är egentligen skillnaden? 

Roks är en extrem hatdriven politisk rörelse som ständigt hetsar mot en folkgrupp med propaganda och ofta med rena lögner. Om jag själv skulle gissa var skillnaden ligger, så handlar det om vilka som hatet riktar sig emot. Det finns ju en grupp i samhället idag som inte bara är politiskt rumsrena att hata, utan där hatet och diskrimineringen även är extremt ekonomiskt lönsamt. Vita heterosexuella män. Speciellt om dom råkar vara medelålders och pappor. Då har staten plötsligt ingenting emot diskriminering och olika behandling inför lagen. 

Man blundar till och med för misshandel och trakasserier av just denna grupp. Trots miljonsatsningar på att få bort sådana brott när det gäller alla andra grupper i samhället.

Det är så roligt att känna sig uppskattad. Verkligen!

Staten bör tvingas betala alla offer för dess hänsynslösa politik

Man tycks nu från svenska regeringen vara beredda att ersätta alla som fallit offer för vanvård i statens regi fram till 1980 med 250 000 kr. Jättebra. Jag vet minst en människa som kommer att få denna ersättning och det är han väl värd.

Men statens och kommunernas övergrepp på barn och föräldrar upphörde ju inte 1980. Dom pågår ju ännu för fulla muggar. Nyligen skrev denna blogg om 15 år gamla Donia som för fem år sedan togs av oklara skäl från sin mamma och sedan dog ensam på sitt rum i ett i raden av alla fosterhem hon skyfflades runt bland. Det har nu framkommit uppgifter om att hon led av dubbelsidig lunginflammation. Men fick alltså trots det ingen vård. Men socialtjänsten sekretessbelägger gärna så mycket dom bara kan. Man gillar nu tydligen inte att Donias Facebooksida är öppen. Som vanligt skyr man insyn. Det har även framkommit att Donias mamma i journalerna beskrivs som knarkare och lösaktig. Detta är dock uppgifter som helt saknar all grund. Mamman i detta fallet skyr droger, och inte är hon speciellt lösaktig heller.

Nu vill mamman ha hjälp så att Donias pappa som lever med svår PTSD i utlandet skall få komma hit och få beskedet samtidigt som han kan få professionell hjälp att hantera det. Hon vill inte att Donia skall begravas utan att hennes pappa får vara närvarande. Detta vill dock staten inte hjälpa till med vad denna blogg erfar. Däremot kunde samma stat utan problem betala 89 000 kronor i månaden för Donias "vård" medan hon levde. Samma vård som till slut blev hennes död.

Nu pryder en bild på vackra Donia förstasidan på en ny global rörelse på Facebook. Man har tagit Occupy Wallstreet rörelsen som modell, men döpt denna rörelse till "Occupy Social services" istället. Det har redan väckts förslag om en demonstration i Sverige i November då ceremonin i blå hallen skall hållas för offren.

I så fall hoppas jag att man genomför aktionen utan att förstöra för dom som väntat ett helt liv på att få en ursäkt från staten. Men i så fall, absolut. Socialtjänsten MÅSTE reformeras och lagarna ändras så att barn och familjer åtminstone åtnjuter lite beskydd från barnrövare i statens tjänst.

Vi på Daddys anser att alla barn och föräldrar, både mammor och pappor, som oförskyllt och felaktigt separeras från varandra med hjälp av enögda, okunniga och maktfullkomliga statliga och kommunala tjänstemän, oavsett när, skall erkännas ett skadestånd på 150 000 kronor per person. Dvs både barn och vuxen. Dessutom skall ytterligare skadestånd på 50 000 kronor utgå till barnet för varje år som stat och kommun låter dessa brott mot FN stadgan och barnkonventionen fortgå i deras fall.

Pengar verkar ju vara ett språk dessa människor förstår. Kanske detta skulle i alla fall hejda den värsta ivern att krossa och förstöra familjeband för all framtid?

Nyligen hölls en huvudförhandling rörande vårdnad, boende och umgänge i Stockholm. Pappan i detta fallet är en man som jag lärt känna under mitt engagemang i bland annat föreningen Pappa-Barn. En man som själv engagerat sig och kämpar, inte bara för att få behålla sin älskade son i sitt liv, utan även för att andra söner och döttrar skall få växa upp i en nära relation med båda sina biologiska föräldrar. Detta är inte alls uppskattat av alla dock.

Efter att nogsamt "bleepat" bort namnen på både pappan, mamman och barnet så väljer vi på Daddys-Sverige att publicera ljudfilerna med dom vittnesmål som Eva Britt Dahlström och Lotta Molander gav i denna förhandling. Ni finner ljudfilerna längst ned i detta inlägg.

Eva Britt Dahlström är (S) politikern från Karlskrona som gjort sig känd för sitt engagemang för gömda kvinnor och barn som sägs ha utsatts för sexuella övergrepp. Och inte minst sitt engagemang när det gäller att förtala och motarbeta oss hon kallar papparättsrörelsen i Sverige. En rörelse hon avskyr med varenda cell i sin kropp.

Dahlström sitter som socialdemokratisk representant i barn & ungdomsutskottet i Karlskrona kommun, samt i kommunfullmäktige. Hon är även ordförande i Rädda Barnen i Karlskrona. 

Kallad att vittna var även Lotta Molander från kvinnojouren Alla kvinnors hus i Stockholm. Dahlström var kallad av mammans advokat för att vittna som sakkunnig om Pas (parental alienation syndrome). Dahlström menar att hon är mycket kunnig i ämnet. Det visar sig dock ganska fort att hon inte bara är oinsatt. Hon har inte en blekaste aning vad ordet ens betyder. Däremot tar hon varje chans att totalsåga begreppet. Pappan i det här fallet hade inte varken hävdat eller ens yttrat ordet PAS i en enda inlaga eller vittnesmål. Så hur vittnesmålet motiverades är svårt att förstå. Det råder dock som vi vet fri bevisföring i svenska domstolar.

Sanningen är obehaglig

Dahlström försitter förstås inte tillfället att gå loss på sitt största hatobjekt. Pappaföreningarna. Hon lyckas även klämma in det kanske största röda skynket, mig i sitt vittnesmål som exempel på hur vi pappor svartmålar och lägger ut "obehagligheter" på nätet. Obehagligheterna i mitt fall skulle då bestå i en tingsträttsdom och ett barnförhör, dvs inget annat än sanning dokumenterad av domstol och polis. Men för politiker och Rädda barnen ordföranden Dahlström är sanningen ytterst obehaglig. Dessutom är Eva Britt Dahlström med stor sannolikhet medveten om att hon på Facebook, förutom hela den socialdemokratiska eliten, har några av Sveriges värsta pappahatare och förtalsspridare som vänner. Med stor sannolikhet eftersom dom ingår i samma nätverk.

Dahlström påstår bland annat att pappan i detta ärende har lagt ut nakenbilder på sitt ex på nätet, och att detta gjorde att mamman kände sig "fruktansvärt förfärligt kränkt". Detta menar hon är ett exempel på hur pappan "pasade" mamman.  Och inte förvånade det henne heller, för det är nämligen så "vi  pappor i pappa föreningarma opererar". Sanningen, var dock att mamman i detta fallet själv lagt ut nakenbilder på sig själv på en så kallad S&M klubbs hemsida. En klubb där hon själv är medlem. Hon har även publicerat nakna bilder på både sig själv och sonen som var fem år. Bilder som polisen bedömt, om inte direkt olagliga så i alla fall olämpliga, och som gav pojkens pappa olustkänslor.

Men detta kallar Eva Britt lögnaktigt för badbilder och är, menar hon fullständigt okej. Undrar om hon tyckt det om situationen hade varit omvänd?

Jag rekommenderar er att lyssna på hela ljudklippet och ställa er frågan, är denna socialdemokratiske barnrättskämpe en tillgång eller en fara för barn? Vad tror ni? Vad tror ni mitt barn, som hon också har "hjälpt" kommer att tycka om den hjälpen den dag hon är stor nog att förstå att man bestal henne på hennes pappa då hon var fyra år?

Hjälpte henne att förstå 

Lotta Molander i sin tur var kallad, också av mammans ombud, att vittna om hennes kontakter med mamman på kvinnojouren alla kvinnors hus i Stockholm.  Detta vittnesmål är om möjligt ännu mer remarkabelt. Speciellt eftersom Molander på slutet när hon inser att hennes påståenden inte håller, plötsligt väljer att ta tillbaks det hon nyss stensäkert suttit och påstått.

I vittnesmålet säger Molander att mamman uppsökte alla kvinnors hus efter ett tips av en arbetskamrat. Orsaken var att hon mådde dåligt, men inte riktigt visste varför. 

"Då¨tittade vi på det och kom snart fram till att det var hennes relation som var problemet" Lotta Molander kallar sig familjebehandlare, men har ingen akademisk utbildning eller legitimation. Ändå undervisar hon både på socialhögskolan och på polishögskolan och är en efterfrågad föreläsare. "Jag bedöms som kunnig i dom här frågorna".

Vittnesmålet blir i det närmaste farsartat då Molander hävdar att mamman utsatts för både fysisk misshandel och våldtäkt, men inte kan sätta fingret på varför hon mår dåligt då hon uppsöker Alla kvinnors hus. Advokaten frågar då om kvinnor inte själva förstår att dom utsatts för dessa brott, och det menar alltså Molander att, nej det gör dom inte. Det är därför hennes uppgift att hjälpa kvinnorna att förstå detta då dom kommer till jouren. Uppenbarligen behandlar hon även barn , trots avsaknad av licens, vilket i så fall är ett brott.

Troligen "hjälper" hon även barn att förstå att dom utsatts för både det ena och andra av sina pappor. Det krävs ingen licens för det. Inte heller någon utbildning. Barn har ganska lätt för att lära sig saker.

Molander, hävdar vidare att mamman lämnade förhållandet beroende på att hon till slut fruktat för sitt liv. Hon tar till och med "åt sig äran" för den bedriften. När hon då sedan får höra att mamman i rätten under sanningsförsäkran berättat att skälet att man gjort slut var att pappan varit otrogen, uppstår en mycket lång paus i telefonen. Sedan blir Molander irriterad och menar att rätten är petig med ord.

Det som dock är det allra mest intressanta är att både Eva Britt Dahlström och Lotta Molander, i sina vittnesmål använde exakt samma uttryck. "Man kan lägga ett karbonpapper på alla de här kvinnornas historier". Något som i så fall snarast borde väcka till eftertanke.

Lyssna på ljudfilerna nedan och tänk efter. Hjälper och skyddar dessa kvinnor mammor och barn? Dom är säkerligen själva övertygade därom, men är inte risken mycket stor att dom i sin iver istället utsätter barnen för risker och ett stort onödigt lidande med livslånga skador som följd? I det här fallet gjorde dom båda sitt bästa för att med lögner ta ifrån en liten pojke rätten att få träffa och vara med sin pappa. Detta efter att själva övertygat mamman om vilken hemsk man och far han är.

Kanske lyckas dom till och med? Domen kommer på Torsdag. Hur många barn har dom gjort faderslösa hittills?

Pappan i detta fallet är aldrig dömd för någonting och en bevittnat bra och kärleksfull far. Honom vill dessa kvinnor beröva barnet all kontakt med. 

Är detta den nya tidens barnperspektiv? Man måste ju faktiskt ställa sig frågan då det ju lärs ut både på socialhögskolan och polishögskolan, samt representerar en förening som Rädda Barnen? Dessutom görs ju just detta mot barn på löpande band ute på socialkontoren.

Det är ju bra i alla fall att mitt och andras barn som alla drabbats vet vilka dom skall tacka för sina förstörda och trasiga liv då dom blir stora nog att förstå, även om det just nu känns som en klen tröst.

I nästa inlägg synar vi ytterligare två ljugande pappatorpeder. Denna gång i form av en BVC psykolog och en kommunal enhetschef.

Detta inlägg är skrivet av en anonym gästbloggare som önskar aktualisera frågan om kvinnojourernas och föreningen atsubs eventuella inblandning i kidnappning av barn i Sverige. Att kvinnojourer och kommunala boenden hjälper mammor att gömma barn från  fäder som är indragna i vårdnadstvister vet vi. Vi vet också att jourerna inte bryr sig om huruvida kvinnornas skäl att gömma sig är legitima och grundar sig på reella hot eller inte. Detsamma gäller ju för övrigt skatteverket som fortsätter att ge sekretessskydd till kvinnor, trots att dom vet att polisanmälan som dom grundat sitt beslut på var falsk. Man låter alltså mammor medveten missbruka skydd som är till för verkligt utsatta kvinnor, samtidigt som man nekar kvinnor med ett verkligt behov med tragiska följder. Varför vill dock skatteverket inte svara på.

Men att hjälpa en mamma eller pappa att fly och gömma barnen från en förälder som fått egen vårdnad är ett brott. Det kallas egenmäktighet med/kidnappning av barn. I USA är detta ett federalt brott som till och med kan ge dödsstraff, medan i Sverige så riskerar man på sin höjd några månaders fotboja. Det blev till slut straffet för dom kvinnor på ROKS kvinnojour i Tranås som avslöjades med att ha hjälpt en psykiskt sjuk mamma att undanhålla barnen från deras pappa i sex år. Samtliga kvinnor sa efter domen att dom skulle göra samma sak igen om dom fick chansen. Har ni information om detta, hör av er.


Nätverk i Sverige kidnappar barn?

Hade Robert Aschberg rätt i oktober 2008 i programmet Insider när han hävdade att det finns nätverk som kidnappar och gömmer barn? Se detta avsnitt med Gitta Holmberg, ordförande i Atsub, och fundera påvad som sägs, vilka som gör det och vad programförklaringarna och DN säger i sina artiklar. Den viktigaste frågan är nog: varför är detta känt och varför gör inte myndigheterna något åt problemet?! Vilka är Atsub, och vad vill dom? 

Insider 2008

Hemliga svenska nätverk kidnappar barn. 

Nätverk som hjälper kvinnor att gömma undan barn i vårdnadstvister växer upp på allt fler platser i landet. Nätverken bryr sig inte om samhällets syn i de enskilda fallen, utan ställer alltid upp på kvinnan sida. Insider presenterar i kvällens program flera fall där kvinnojourer, läkare, skolpersonal, politiker och enskilda öppet trotsat domstolar, socialtjänster och polis. I en stad i södra Sverige avslöjades ett nätverk där en kvinnojour gömde undan en mamma som var på flykt med sina barn, undan barnens pappa som påstods ha begått övergrepp. 

Hemligt boende ordnades på orten och barnen skrevs in på en skola under falskt namn. Så småningom visade det sig att mamman var psyksjuk och anklagelserna mot pappan var falska. Men det spelade ingen roll för nätverket som ansåg att de skulle stödja mamman oavsett omständigheter. Fallet polisanmäldes och representanter för bl. a. kvinnojouren åtalades i en spektakulär rättegång. De åtalade frikändes i tingsrätten. Mönstret med nätverk som nonchalerar samhället upprepas på flera håll i landet. En rad tragedier har utspelat sig där oberoende experter är övertygade om att barnen farit mycket illa på grund av nätverkens agerande. 

En rad pappor har fått sin rätt som föräldrar kraftigt inskränkt. Ett annat fall handlar om en mamma med två barn som varit på flykt från sin man under en längre tid. Mamman finner en fristad i staden och barnen kan börja på stadens Waldorf-skola.Rektorn som skriver in dem får veta att mamman och barnen har spärrade personuppgifter. En allmänläkare i Norrland, där mamman och barnen bott tidigare under sin flykt, ordnar nya tillfälliga personnummer. Rektorn är nöjd och tycker därmed att hon uppfyllt sin undersökningsplikt. Mamman och barnen bor i olika tillfälliga boenden och ibland tvingas de alla tre att tälta i skogen. Höstterminen 2008 tillträder en ny rektor som inte godtar de bristfälliga personuppgifterna på barnen och mamman och barnen flyr på nytt. En väninnas väninna i Göteborg duperas att ta emot dem. Efter några veckor tycker väninnan att något verkar skumt och att mammans berättelser om misshandel och övergrepp inte stämmer. Hon kontaktar då polisen som kort därefter griper mamman och barnen lämnas över till pappan som de inte sett på drygt två år.

Programledare är Robert Aschberg.Avsnitt 1 av 8(Säsong 13)

Insider 2006

Den barnpsykiatriska Mor-Barn mottagningen i Stockholm är omstridd. Vid ett flertal tillfällen har kliniken och dess läkare anklagats för att skriva intyg om sexuella övergrepp mot barn på beställning. Anmälningarna mot den välkända barnpsykiatern gör gällande att hon systematiskt används av mödrar som vill vinna vårdnadstvister. Insider har träffat ett flertal av de drabbade fäderna och i kvällens program berättar några av dem öppet sin historia i ett försök att stoppa en i deras ögon oseriös och skadlig verksamhet. 

Till Mor-Barn mottagningen på Södermalm i Stockholm är bara mödrar och barn välkomna. Den kvinnliga barnpsykiatern, Nina Yderberg, kommer mycket ofta fram till att fäderna gjort sig skyldiga till sexuella övergrepp mot sina egna barn. Yderberg var något av en kändis på 90-talet. Hon framträdde ofta i TV och figurerade i kändisspalter. På 2000-talet har hon hållit en låg profil och ägnat sig åt sin privata mottagning. Insider har varit i kontakt med ett femtontal män som anklagats av Yderberg. Flera av dem har friats av polis och utredningarna visar i många fall att det med stor sannolikhet aldrig funnits någon grund för misstankarna. 

I ett fall säger ett barn uttryckligen att hans mamma och barnpsykiatern försökt få honom att ljuga om pappan. Pappan skulle ha utfört avancerade sexuella övergrepp vilket sonen i ett videobandat förhör säger är helt felaktigt. Anklagelserna om sexuella övergrepp har varit förödande för fäderna. Relationer har spruckit, de har tvingats flytta och i några fall har de inte ens orkat bo kvar i Sverige. En rad anmälningar mot barnpsykiatern har lämnats in till Socialstyrelsen, men de har inte kunnat prövas av formella skäl eftersom det endast är mödrarna som har en patientrelation till läkaren som är behöriga att anmäla. Yderbergs verksamhet kan därför fortsätta ostört år efter år. Del 4:20 Visades senast 9/2 22:00

DN 2004
http://www.dn.se/sthlm/lakare-kritiseras-for-felaktiga-sexanklagelser
http://www.dn.se/sthlm/overgrepp-vanligare-an-de-flesta-tror
DN 2006
http://www.dn.se/nyheter/sverige/barnpsykiater-granskas-efter-flera-anmalningar

Det här är Cecilia, den avlidne Donias storasyster. Systrarna hade inte setts sedan Donia var 10 år gammal. Men nu skulle det äntligen ske. Båda hade längtat och sett fram mot det så länge. Men mötet hann aldrig bli av. Det såg socialtjänsten och fosterhemmet till.  I 20 dagar försökte systrarna att få tillåtelse att träffas utan framgång. Tydligen tyckte varken socialtjänsten eller fosterhemmet att fem år utan att ses är så farligt. Nu är en av dom död och den andre kommer att få tillbringa resten av sitt liv med att sakna och undra. Kunde jag ha gjort något om jag vetat och struntat i deras förbud? Men detta beslut var uppenbarligen också i enlighet med god omvårdnad och barnens bästa. Åtminstone tycker Attendo Care det som inte ser någon anledning att ens göra en Lex Sara anmälan.

Det var ju ingen dödlig sjukdom hade socialsekreterare Helena Andersson i Simrishamn upplyst Cecilia om. Så varför då riskera att reta upp dom i onödan? Kanske är bäst att vänta på att få lov att få träffa sin egen syster trots allt? Men ett liv blir ibland kortare än man tror. Det som ena dagen ter sig som en ny början, får plötsligt nästa ett abrupt och brutalt slut. Ibland är livet outsägligt grymt, det tvingas man ibland konstatera. Men varför ska vi då låta en myndighet som inte bara slukar enorma summor skattepengar, utan allt för ofta befolkas av dumma lågsinta människor, oförmögna att ens klara de enklaste additioner som ett plus ett, göra det ännu grymmare än det behöver vara? Vad i hela världen ska nyttan med det vara?

Varför systrarna inte setts på fem år kan man ju också fundera på. Även där stavas svaret socialtjänsten. För fem år sedan blev flickornas mamma Annina sjuk och var tvungen att läggas in på sjukhus under en period. Eftersom det då saknades någon som kunde ta hand om flickorna så bad hon socialtjänsten om hjälp.

Sjukhusvistelsen gick bra och mamman kunde lämna sjukhuset frisk såsom man ska. Hon ville då så klart få hem sina flickor så fort som möjligt, men se det gick plötsligt inte alls för sig det. Under sjukhus vistelsen hade nämligen någon liten småpåve på socialtjänsten kommit till slutsatsen att flickorna nog skulle få det bättre i deras vård än i mammans, så man tog helt enkelt beslut om att flickornas mamma inte längre dög till uppgiften och att flickorna skulle få det bättre utan sin mor.

Inga böner hjälpte. Beslutet var ju redan fattat och då är det som alla vet inget som någon kan göra något åt. Så fungerar det ju i vårt paragrafstyrda samhälle. Hur många gånger har man inte suttit med representanter från både offentliga myndigheter och företag där man råkar ha oturen att bli kund, och hört orden ,"det finns tyvärr inget jag kan göra", och som svensk är det då meningen att man ska svara "jag förstår, men tack så mycket ändå". Fastän man egentligen menar "det kan du visst det din stroppiga lilla minihitler, men du vill inte. Det är faktiskt en jävla skillnad det du."

Flickornas mamma Annina var som ni säkert redan förstått inte alls enig med socialtjänsten om hennes bristande förmåga att vara förälder, och när hon till slut insåg till sin fasa att hon faktiskt var på väg att förlora sina barn, gjorde hon det enda hon såg som utväg för att rädda kvar dom. Gå i landsflykt. Beslutet var ju redan fattat dock fanns det ännu ingen dom. Så hon tvingades fly Sverige och dess familjehatande myndigheter. Hon fick med sig Cecilia som lyckades fly från sin fångenskap, men lilla Donia 10 år klarade inte det. Hon blev stoppad och därmed "räddad" av goda svenska myndighetsföreträdare. Allt naturligtvis under devisen "för barnets bästa".

Försök som förälder att föreställa er den situationen. Ska man då avstå flykten för att kunna finnas för sitt minsta barn så mycket det i alla fall går, vetandes att det äldre barnet då också måste offras, eller ska man fly med i alla fall ett barn och lämna det andra, kanske för en lång tid framåt? Annina valde att ta med sig Cecilia till Spanien och uppfostra i alla fall henne själv. Och hon verkar faktiskt ha gjort ett helt okej jobb med det kan man tycka. Dom flesta föräldrar av bägge sorter älskar nämligen sina barn på ett sätt som ingen annan klarar av. Det är av naturen ordnat så. Vad regimen i Absurdistan tycker om det, har redan avhandlats i ett tidigare inlägg. Det går således trögt med förändringsarbetet, men som dom flitiga myror dom är ger dom sig inte. In med mer miljoner bara så löser det sig.

Annina har sedan flykten fört en envis kamp mot myndigheten för att få loss även Donia ur myndighetsgreppet, men givetvis förgäves. Det finns inte en av kvinna född som klarar det på egen hand. För det behövs en opinion. Ordet som sänder rysningar längs ryggen på varenda socialchef i Sverige. De enda ord man möjligen tycker sämre om är väl i så fall Josefsson och Janne får man anta.

Beslutet var ju redan fattat. Och då kan..... just det.....ingen göra någonting åt det. Orsaken till att man ansåg just denna mamma olämplig har inte ännu mig veterligen uppgivits av socialtjänsten eller någon annan ännu. Det är säkert sekretessbelagt som allt annat. Sekretesslagen verkar faktiskt vara den enda lag som socialtjänstemännen riktigt drillas i under sin utbildning. 

(Förlåt mig alla ni enstaka handläggare som i alla fall försöker använda både hjärna och hjärta i jobbet. Ni måste ha det väldigt tufft. Man börjar förstå varför personalflykten är så stor) 

Cecilia skriver själv

Cecilia mår som alla förstår riktigt riktigt dåligt idag. För första gången sedan flykten fem år tidigare, skulle hon äntligen äntligen få träffa sin syster igen. Donia var lika glad hon och bad sin fostermamma om lov att få ta emot besök.

Nix, det gick inte för sig. Även Cecilia fick nobben på sitt håll från socialtjänsten. Någon orsak vet jag inte om man ens angav? Möjligen var det så att beslutet kanske redan var fattat? Och då....ja ni fattar.

Det här mailet jag fick från Cecilia i natt är fullständigt hjärtskärande. och betänk då att jag börjar på att ha sett och hört det mesta vid det här laget. Men det är oftast vuxna föräldrar som hör av sig hit (förlåt förresten ni som eventuellt inte fått svar. Ibland är mail-skörden större än resurserna helt enkelt). Men det här griper fan tag i hjärtat på att annat sätt.

Läs själva. 

kan berätta att jag har försökt träffa min syster Donia i mer än 20 dagar och socialen i Simrishamn och fosterfamiljen bollade runt mej hit och dit. Det verkade som om ingen visste vad de skulle göra för att jag skulle kunna få träffa min lilla syster Donia. Och jag trodde aldrig att Donia skulle dö för att social sekreteraren Helena andesson sa till mej att " Det e så här att Donia är inte dödssjuk", så jag tänkte aldrig att detta skulle kunna hända för då skulle jag ha åkt dit även om jag inte fick det. Tycker också att det är konstigt att dom inte frågade Donia om hon orkade träffa mej för hon var ju 15 år gammal då borde man få kunna bestämma själv när man vill träffa sin stora syster. 

Hon sa också till mej att hon mådde bättre för hon hade inte feber längre utan hon hade bara ont i halsen, och så var hon hes. Hon sa till mej på telefonen att hon önskade att jag skulle få komma dit och hon sa till mej att hon orkade visst träffa mej, men att fosterfamiljen sa att hon inte gör det, och Donia kände sej kränkt av dom att hon inte fick bestämma något själv. 

Själv mår jag jätte dåligt av detta som hänt. Känner mej nerstampad av socialen som inte ordnade en en träff innan hon dog. Att dom inte kunde göra Donias önskan sann,eller min. Jag kan inte sova på nätterna jag har inte ätigt något sen jag fick det hämska samtalet lördagen den 31 april 2012 kl 17:00. Har blivigt mörkrädd, vågar inte vara ensam inte ens gå till toaletten. Har fått en mycket svår ångest av detta mina närver orkar inte mer vet inte vad jag ska göra. Har dessutom gått ner några kilon pågrund av detta. 

Sånt här får inte hända, det är inte normalt. Det är omänskligt att varken socialen eller fosterfamiljen lagt in henne på sjukhus utan låtigt henne ligga och dö i sin säng helt ensam och hon fick inte ens träffa mej som var hennes största önskan. Hon var så glad men tragiskt nog så fick vi inte fräffas när hon var vid liv. Vet inte hur jag kommer kunna leva med detta, jag vet inte vad som kommer hända. Jag älskar min syster mer än allt annat på jorden men jag kan inte få henne vid liv igen. 

Tack så mycket för att du bryr dej och skriver om detta i din blogg, du kan skriva det jag skrev till dej också så pressen får reda på det med att socialen och jag höll på så länge ... Tack för allt du gjort! kram  

Tycker ni det verkar som att Cecilia har haft en olämplig förälder och förebild under sin uppväxt? Eller Donia som var populär var än hon kom, förutom på det ställe som blev hennes sista förstås. Där hon placerades hos en fostermamma som vädrade ut hennes rum fyra gånger om dagen för att Donia "luktade illa".

Den egna dottern däremot är elitryttare och har sex arabiska fullblod i stallet enligt uppgift.

Detta liknar mer och mer en klassik askungesaga, fast utan lyckligt slut. Askungen gick aldrig på bal. Dom fixade det den här gången.

Kanske kan hon och hennes anhöriga åtminstone få se rättvisa skipas? Men möjligheterna verkar små. Igår kom det preliminära obduktionsprotokollet som enbart slår fast att Donia dog av en sjukdom. Det var allt man tydligen kunnat utröna. Prover är tagna och provsvaren skall komma till veckan.

Utan dödsorsak kommer alla inblandade att gå fria. Kanske det är det man vill?

Jag tror att det skulle hjälpa familjen mycket att i alla fall få upprättelse efter alla år av lidande som åsamkats av det okänsliga onda monster som socialtjänsten kan vara. Eller rättare sagt jag vet det. Inte minst genom min eviga längtan efter detsamma. Vi får väl försöka så gott det går att hjälpa Cecilia och Donia med det åtminstone. Vi som i alla fall fortfarande står upp om än hjälpligt.

Glöm inte demonstrationen på Sergels torg den 13 Maj kl 13.00.

Det tragiska fallet med den döde Donia 15 år, som jag skrev om i mitt förra inlägg togs ikväll upp av TV 4 Malmö. Där framkommer bland annat att Donias mamma nu polisanmält fosterhemmet för vållande till annans död. Fosterhemmet å sin sida hänvisar ansvaret till Attendo Care som tydligen var dom som ansvarade för placeringen på uppdrag av socialtjänsten. 

På Attendo Care säger den informationsansvsrige att man beklagar händelsen och att man nu avvaktar obduktionsrapporten för att få klarhet i vad som hänt. 

Just anklagelser om vanvård är inget nytt för bolaget. som exempel kan nämnas att man fick 28 Lex Maria anmälningar enbart på ett av sina äldreboenden. Samtidigt som dom säger sig inte ha råd att anställa nog med personal, har dom avslöjats av Kalla Fakta redan 2008 med att föra ut vinsterna till skatteparadis på Jersey. Samma år framkom att man delade ut tio miljoner kronor i styrelsearvoden.

2008 omsatte bolaget 2,3 miljarder kronor, och redan året efter fördubblades det till 6,3 miljarder. Idag sysselsätter man 12 000 människor i alla former av vård. Allt från äldrevård till individomsorg och  barn och ungdom. Man åtar sig även att göra utredningar och förstärka socialtjänsten inom flera områden. Man tar förstås mycket bra betalt.

Man skulle kunna säga att företagets ägare, riskkapitalbolaget IK Investment Partners blir ohyggligt rika på svenska skattepengar, till synes utan att betala särskilt mycket själva. Lite fakta om vad dessa privata vård konsulenter kostar skattebetalarna redovisas i ett intressant inlägg på Ann Skåners blogg.

Reportaget i TV4 kan man se här:

Attendo Care säger i tidningen Aftonbladet att man hittills inte hittat några tecken på att fosterhemmet har agerat felaktigt.
 
– Man hade kontakt med henne på kvällen men det var när man skulle väcka henne på morgonen som man upptäckte att hon inte andades, säger Charlotte Näsström Morén, presschef på Attendo, till TT. 

Hon uppger att om familjehemmet inte följt riktlinjerna för vården av flickan hade Attendo gjort en Lex Sarah-anmälan.
– Det har vi inte gjort.

Men det finns en hel rad frågetecken som man dock väljer att förtiga. För det första så var det inte på morgonen man hittade henne utan kl 13.30 på eftermiddagen. Dessförinnan hade alltså ingen brytt sig om att titta till henne trots att hon var svårt sjuk.

Man nekade henne att få träffa sin syster, vilket hon bett om, tills det blev för sent. Om man tillåtit det kunde Donia kanske levt idag.

Man har inte tagit flickan till Lunds sjukhus en enda gång trots att hon varit svårt sjuk i en månad. 

Hennes rum, blev rent juridiskt ett dödsbo och skulle ha tillfallit Donias riktiga familj i samma stund som man hittat henne död. Dessutom skulle man ha inväntat polisen. Men någon brottsanmälan gjordes inte förrän på måndagen. Två dagar efter man konstaterat dödsfallet. 

Då var rummet redan kliniskt rengjort. Allt som gick att tvätta var tvättat,  Bäddmadrassen avlägsnad och alla Donias väskor tömda på allt innehåll. Någon brottsplatsundersökning kunde därför inte heller genomföras. Lite konstigt att polisen inte själva tog initiativ till detta? Dom bör väl rimligen ha kallats till platsen redan på lördagen?

När familjen kom dit fanns alltså inte det minsta spår kvar av deras dotter annat än tvättade och vikta kläder. I bästa fall är detta grov respektlöshet. I värsta ett försök att dölja något.

Då mamman ställde frågor till fosterhemmet samt de två konsulenterna från Attendo om hennes dotters sista dagar, så vägrade man enligt henne att svara. Det tillhörde rutinerna att inte göra det sade man.

Vi tar informationschefens svar en gång till: 
Hon uppger att om familjehemmet inte följt riktlinjerna för vården av flickan hade Attendo gjort en Lex Sarah-anmälan.– Det har vi inte gjort.

Attendo care menar alltså att familjehemmet följt riktlinjerna för vården. Mycket märkliga riktlinjer man har för sin vård får man då konstatera. 

Och som verklig lök på laxen för Donias kvarlevande, vad sägs om det här?

Donia dog Lördagen den 28 April.

Måndagen den 30 April lägger hennes fostermamma, som synbarligen inte verkar ha tagit detta särskilt hårt, ut följande glada meddelande på sin Facebook sida där hon tydligen vill visa omvärlden hur stolt hon är över sin egen dotter,

"I am so prod of you! Very good work today my wonderful daughter"

Skriver hon och lägger till ett hjärta på slutet,

Hur tänker man då man gör detta efter det som just har hänt? Vill man då medvetet spotta en sörjande familj i ansiktet, eller är man bara obetänksam gränsande till imbecill?

Vi får väl trots allt hoppas på det sistnämnda. Men inte är man särskilt påverkad av tragedin i varje fall.

I morgon skall Donia obduceras på den rättsmedicinska kliniken på Lunds sjukhus. Hade det inte varit bättre att ta henne dit innan?

Då kanske en hårt prövad familj och massor av vänner sluppit den här sorgen, och jag hade sluppit sitta här och kämpa så hårt mot min ilska för att inte detta inlägg skall fyllas med en massa injektiv.

Om socialnämnden för fem år sedan lämnat tillbaks barnen till sin mamma då hon tillfrisknat, hade med all säkerhet båda systrarna levt idag. Däremot hade inte Attendo care tjänat dom hundratals tusen kronor till sina aktieägare som man trots allt hann tjäna på Donia Hassan innan hon till slut dog. Ibland undrar man om socialnämnderna får provision på dom där pengarna? 

Vilka anledningar fanns det annars i det här fallet, att ta ett barn från en uppenbarligen helt duglig mor? skyffla runt henne som ett paket mellan olika fosterhem i fem år, för att slutligen låta henne dö ensam i ett rum hos en främmande familj som inte brydde sig om henne?

Vi är många idag som ivrigt väntar på svar på den frågan.

Men Socialtjänsten i Simrishamn visste hur svårt sjuk flickan var men valde att inte berätta och förhala besök från hennes familj så länge att när Donias syster, som inte visste hur illa det var, väl fick godkänt var det redan försent.   

De anhöriga fick beskedet via telefonen av socialtjänsten som sa ”er dotter är död”. Ingen information hade föregåtts om att flickan var allvarligt sjuk, ingen kontakt med familjen för att ge dem en chans att träffa dottern. Simrishamns Kommun  var tillsynsansvariga för flickan.  

Donia lämnades ensam i tio timmar i sitt tillstånd. Någon gång under dessa tio timmar dog hon. 

Ensam.

Varför? Snälla kan någon svara?

Är det det här som är barnens behov i centrum? 

Mina tankar går i dessa dagar till Donias familj och framförallt hennes mamma som i åratal kämpade för att rädda sitt barn från socialtjänstens klor. Det gick inte. 

Vissa berikar sig, andra dör.

Idag tågade politikerna som vanligt under dom röda fanorna. Talade vackert om rättvisa och jämlikhet. 

I morgon är det business as usual.

Ni som vill hedra Donias minne kan göra det genom att komma till Sergels torg den 13 Maj kl 12.00 och delta i aktionen för barns och föräldrars rättigheter. 

Det finns även en namninsamling här.