Mitt upprop för någon vecka sedan om människor som vill organisera sig i den planerade föreningen barnperspektiv.nu, fick ett mycket positivt gensvar. 47 personer har hittills gått med i den googlegrupp som bildats för att fånga upp intresserade. 

Det tycker jag är ett glädjande resultat som uppmuntrar till en fortsättning på projektet. 47 personer låter kanske långt ifrån dom minst 1000 som är målet, men med tanke på att värvningskampanjen hittills endast består av ett blogginlägg så är jag mer än nöjd.

Domänen barnperspektiv.nu är nu registrerad och i min ägo, men än så länge ligger all information på sidan www.barnperspektiv.weebly.com. Länk till intressegruppen på google finns längst ner på sidan projekt barnperspektiv.nu på denna site.

Detta har också visat sig vara ett utmärkt sätt att knyta nya värdefulla kontakter.

Så kom igen. Endast tre kvar till vi når 50. Var med i kampen för barns rättigheter, och då menar vi ALLA rättigheter enligt barnkonventionen, även artikel 9.

"Ett barn ska inte skiljas från föräldrarna mot deras vilja, utom när det är för barnets bästa. Barn som är skilt från föräldrarna har rätt att träffa dem regelbundet."

Detta menar jag är den artikel som framför allt är orsaken bakom Svenska statens hårdnackade vägran att göra barnkonventionen till svensk lag. Man har ju tillräckligt med besvär med dom konventioner man har lagstadgat om. Europakonventionen exempelvis. Den som man därmed är tvungen att följa men ändå inte gör det.

Tillsammans kan vi som drabbats av statens lagbrott utnyttja detta faktum. Och ni andra kan hjälpa oss. Gör det för våra barns skull. Allas barn bör vara allas angelägenhet. Om vi skall lyckas bygga ett bättre samhälle så är det där vi måste börja.

Jag fick ett tips idag från en av papporna som saknar sitt barn. Ericsson kör just nu en kampanj där man kan skriva ett sms meddelande till någon man tycker om eller saknar. Meddelandet kommer sedan att visas på en stor bildskärm på Stureplan i Stockholm.

Pappan som kontaktade mig hade skrivit till sin son som han sedan en längre tid helt avskurits ifrån av socialtjänsten och domstolen i Solna. Han ville tipsa även oss andra om denna möjlighet att skicka en hälsning, både till barnen, allmänheten och med lite tur en och annan som bestämmer.

Jag tycker det är en bra idé och slår härmed ett slag för den.
Adressen till hemsidan är: http://trotsamorkret.se/sv

Brukar ni titta på expedition Robinson? Det gör jag på TV4 play. Det är den enda tv-serie jag följer. I så fall såg ni hur Ola Ahlgren, i det senaste avsnittet, bröt ihop i tårar av längtan och saknad till sina barn. Han hade då inte haft kontakt med dom på fem veckor. Jag förstår absolut Ola, som jag för övrigt tycker verkar vara en både reko och kul kille. Det är inte det,

men dom som såg hur dåligt han mådde kanske, åtminstone litegrann, kan föreställa sig hur jag och andra fäder mår, som drabbats av den organiserade brottslighet som utförs i namnet av våra barns bästa. För mig har det nu gått 40 veckor. Och innan man under förra året till slut fick igång ett ett mycket glest och sparsamt umgänge igen,  ytterligare 40 veckor. I totalt drygt två och ett halvt år (130 veckor ) har jag nu nekats att ha något normalt umgänge med mitt eget barn. Varför? Ja det är det nog inte många som begriper. Allraminst jag. 

130 veckor! Dom flesta föräldrar kan inte ens i sina värsta mardrömmar föreställa sig något sådant. Och jag klandrar dom inte. Vem skulle kunna göra det?

2,5 år nu utan ens ett datum för huvudförhandling

Jag måste vid det här laget vara en av dom mest utredda personerna i svensk socialtjänsts historia. Jag är utredd på längden, tvären, höjden, bredden, korsan och tvärsan. Inte bara utav socialtjänstens personal utan även av psykologer, polis, åklagare, överåklagare och vårdnadsutredare, (för att inte tala om en jävla massa amatördetektiver på flashback). 

Mina brotts och misstanke register har begärts ut minst två gånger av olika utredare med samma resultat bägge gångerna (tomt). Ingen av de senaste tre utredningarna ger något stöd för att jag någonsin skulle utsatt varken mina barn, eller någon annan för något brottsligt eller ens i närheten. (Jag är sedan dess delgiven misstanke för brott mot Pul för den som möjligen anser att det bör diskvalificera mig som pappa, rätt skall vara rätt). 

Åtalad är jag inte än. Vad jag vet verkar åklagaren inte ha bestämt sig. Det är synd att säga att han är direkt snabb denne åklagare,  men dom har väl mycket att göra kantänka. Den enda kritik, som i utredningarna riktats mot mig som förälder, handlar om att jag är för snäll mot barnet och för förbannad på klatterbyttorna som handlagt ärendet. Jag erkänner mig skyldig på bägge punkter.

Men ändå så fortgår detta nu totalt absurda spektakel. Jag får inte ens lämna presenter till R i skolan. Trots att jag alltså sedan december 2010 återfått vårdnaden. Man vill att skolan skall vara en fredad plats för R säger man. Och det har jag förståelse för, men hur fredad är den då R blir hämtad tidigt då jag skall på möte med hennes lärare? Allt för att säkerställa att vi inte skall ses. Detta är strategiskt viktigt om målet går till slutförhandling. Då kommer det att hävdas att R inte träffat mig på över ett år, och dessförinnan mycket sporadiskt. Det fungerade ju förra gången.

Skälet domstolen nu använder för att ursäkta sitt eviga mjäkande med min trilskande motpart är att R uppvisat "reaktioner" inför umgängena. Orsaken till det är också utredd av socialtjänstens inhyrda psykolog Eva Landmer. Hon slår helt fast i utredningen där hon talat med alla inblandade, även barnet, att R:s reaktioner inte är grundade i rädsla för mig. Tvärtom, skriver hon, att R uppvisar en tydlig glädje i umgänget med sin pappa. 

Men rådmannen (kvinnan) i Varbergs tingsrätt, som påstår sig ha läst utredningarna, avslår i sitt senaste beslut återigen min yrkan. Som skäl anges nu just R:s reaktioner innan umgängena.Nu när det alltså finns en rad utredningar utförda av hyfsat professionella och kompetenta yrkesmän  som omväxling, ja då verkar tingsrätten plötsligt inte vilja tro på dom?

Men i det tidigare totalt fatala och ödesdigra beslutet om att frånta mig både vårdnad och umgänge, så behövde samma rätt inte mer än ostyrkta anklagelser av den ena parten i tvisten?!

ÄR DETTA LIKA BEHANDLING INFÖR LAGEN??? Eller har vi helt frångått det konceptet i Sverige? Någon på domstolsverket eller annan insatt får gärna svara på den frågan.

Varbergs tingsrätt har nu lyckats få en stämning om vårdnad och umgänge att dra ut på tiden i snart två och ett halvt år, utan att fortfarande ens sätta ut ett datum för slutförhandling. Nu tycker man plötsligt att vi bör undvika en sådan. Precis det jag försökte göra för tre år sedan genom att lämna ett kompromiss förslag på en lösning enligt barnets egen önskan. 

Vad svaret blev på den vet dom flesta vid det här laget. En polisanmälan till. Denna gång för övergrepp på barnet.

Nu är det dock precis som att man anser att alla utredningar som gjorts efter kommunens "omorganisation" får fel resultat, och därför måste man göra nya och nya och nya. När resultatet trots det fortsätter att bli fel så blir man totalt handlingsförlamade. 

En annan ursäkt dom använder för att försvara detta är "det pågår insatser inom socialtjänsten". Dessa "insatser" handlar bland annat om ett beslut från i våras om kontaktfamilj varannan helg och terapisamtal. Beslutet togs tidigt i våras och ingen av oss föräldrar gavs något utrymme för att neka.  Men varken någon stödfamilj eller något umgänge har fortfarande kommit igång. Detta har man valt att kalla en vårdplan för R.  

Ibland undrar jag om dom som handlägger det här ärendet, ens skulle klara att förstå sanningen om det så skrevs på svenska för nybörjare. Samtidigt blie dagarna till veckor som blir till månader som blir till år. För ett barn som var fyra då detta började är tre år en eon av tid. Det nära band vi hade är krossat och förstört.

Och att jag blir mer och mer vanmäktig och förbannad. Jag trodde ett tag att det kanske fanns hopp, men idag känner jag mig bara lurad och totalt överkörd. Jag undrar ibland varför ingen av alla dessa män som anklagas för att vara så farliga och våldsamma, aldrig visar det genom att ta saken i egna händer? Inte ens efter flera års psykisk tortyr visar varken jag eller någon av mina olycksbröder några tendenser till det. Är inte det märkligt? Vi pappor som hamnar i tvister, verkar ju tvärt emot myterna, vara ett väldigt tålmodigt släkte.

Inte ens på nätet hittar man särskilt många ursinniga fäder. Den argaste är nog jag själv.

Skatteverket fortsätter att gömma R utan att veta varför

Skatteverkets sekretessavdelning i Göteborg, under ledning av Gert Krantz, fortsätter att tvinga R att leva med skyddade personuppgifter, trots att jag, som ju påståtts vara själva hotet, under sex år aldrig visat något tecken på detta.

Och trots att jag lämnat in alla utredningar, OCH TROTS att jag ju vetat var hon bor sedan April 2008. Jag hade till och med umgänge med henne varannan helg från April 08 till April 09.

I det senaste, som alltid, rent surrealistiska telefonsamtalet med en sur handläggare får jag höra att "om hon har sekretess-skyddad adress så finns det naturligtvis en orsak" (hallå eller...) Men den orsaken får jag inte veta. Beslutet kan därmed naturligtvis inte heller överklagas. Handläggaren upplyser mig därefter surt att jag "minsann inte alls har gemensam vårdnad utan endast "interrimistisk gemensam vårdnad". Då jag frågar om vad som är skillnaden så får jag inget svar.

Dessutom ifrågasätter handläggaren vad mammans sekretess markering har med mina problem att göra? RSV:s handläggare igen: "Men om du vet var hon bor, så spelar det väl ingen roll att hon har skyddade personuppgifter?"(hallå igen eller...)

Jag försöker förgäves förklara hur både skolan och stadsdelsnämnden i Göteborg, två gånger per telefon totalt förnekade min dotters existens. Jag tvingades själv leta efter henne på skolgårdar i stadsdelen. Efter att skolans lögn avslöjats, så skyllde man den just på skatteverkets sekretess-markering, som man alltså från skolans håll tog som ett bevis på min farlighet. Att detta inte är tanken och att agerandet strider mot lagen kan jag ju naturligtvis försöka föra fram, men lagarna tycks inte gälla mig och min dotter. 

Faktum är att jag faktiskt tror det på fullt allvar att jag är undantagen rätten att få skydd från brott. Hur skall man annars tolka att ingen av alla begäranden, yrkanden och överklagningar någonsin resulterat, trots mängder med bevis. Eller så har jag retat upp fel människor helt enkelt.

En sak är säker när det gäller skatteverket dock. Dom har varit en av dom största möjliggörarna av de djävulska övergrepp som skett mot mig och min dotter, och dom begriper det inte ens nu när dom fått ta del av resultatet av deras unkna agerande.

Jag kommer aldrig att bli en hel människa igen efter detta

Min dotter ritade en teckning till mig under ett av dom övervakade umgängena förra året. Den föreställde henne och mig under en stor sol och ett litet hus. "Där kan vi bo" sa hon och tittade hoppfullt på mig. Igen berättade hon om vad hennes vilja är. Att få ha både mamma och pappa. Helst tillsammans om det går, men i alla fall utan detta förödande krig.

Det skulle komma att ta fyra år och 11 nedlagda polisanmälningar innan någon ens besvärade sig med att verkligen prata med R om hennes syn på allt som hänt. (barnutredare på barnhuset med vridna sexfantasier räknas inte). När vi separerades efter socialtjänstens anmälan, diktade man ihop en historia för henne om att hennes "pappa och bror var ute på en "lång resa". Det var därför hon inte fick träffa oss.

I dokumentationen kan man läsa om hur R fått våldsutbrott, slog sin mamma och kallade henne "dum". Ingen tycktes dock begripa varför. Och varför man var tvungen att ljuga för henne över huvud taget om jag nu hade varit dum och hon var så rädd för mig, detta tycks ingen ens ha reflekterat över?

På R:s teckningar så har människorna enorma huvuden, med armar och ben som sticker ut. Det kallas huvudfotingar. Det slår mig när jag tittar på teckningen att det är en perfekt avbildning av en svensk myndighetsperson med ansvar för barnfrågor. En stor hjärna proppfull av inlärda mallar, manualer och universitetskunskap, men inget hjärta.

Jag har inget liv utanför denna mardröm. Det har jag inte haft på snart sex år. Detta river i mitt medvetande dag och natt. Det går inte att fly ifrån. I alla fall inga längre stunder. Så har det varit nu i sex år. Jag får nog ändå vara tacksam att jag inte har blivit galnare än jag redan är. Det är dock endast en tidsfråga känns det som ibland.

Må fan ta er allihop för vad ni har gjort. Såvida inte rättvisan hinner före förstås. Men den chansen får nog ses som marginell i vårt så jämställda rike.

Idag inleds ROKS seminarium "vårdnadstvisten-med barnet i fokus" Återigen får alltså sveriges skattebetalare bekosta dessa fanatiker och deras propaganda. En propaganda som endast har ett syfte. Att säkerställa mammornas vetorätt gällande barnets kontakt med pappa. Detta kallar ROKS för att sätta barnen i fokus. ROKS extremfeministiska budskap har inget med barnperspektivet att göra. Tvärtom. Om dessa damer fick bestämma så skulle barnens far en gång för alla degraderas till avelstjur och plånbok. Män är djur i dessa kvinnors ögon. Eller tror du dom har tänkt om sedan det begav sig?

Det är intressant att studera programmet för seminariet. Här hittar man mest idel gammal bekant manshatar adel. Vi som anser att vi måste reformera hela synen på jämställdhet och rättvisa så barnen verkligen skyddas från dessa vansinneskrig, inte nyttjas som vapen i dom, kan möjligen glädja oss åt att Annika Rejmer finns med på talarlistan. Hon har uttryckt kloka åsikter i dessa frågor förr. Inte minst i frågan om diskrimineringen av fäder. Så det var faktiskt en otippad katt bland dessa hermeliner.

Men låt oss ta en närmare titt på seminariets huvudtalare och se hur deras barnperspektiv egentligen ser ut bakom dom vackra orden.

Gudrun Nordborg

Jurist och informationschef för brottsoffermyndigheten. Numera även hedersdoktor vid Umeå universitet. När det gäller vem som skall betraktas som brottsoffer och vem som skall ses som förövare så tycks det vara en total ickefråga för Nordborg, precis som alla andra som idag är satta att ta tillvara deras  intressen. Här är det som vanligt endast kvinnor som göre sig besvär enligt den, numera välkända, feministiska offerretoriken. Att den ständigt gäckande könsmaktsordningen är fast rotad i denne hedersdoktors sinne, blir väldigt tydligt då man studerar hennes skrifter. (Se exempel till höger).

Men det är värre än så. Nordborg är en av extremfeministerna som under ROKS fana torpederade vårdnadsreformen från 1998 och såg till att den byttes ut mot missfostret till lag vi har idag. Knappast för barnens bästa om nu någon trodde det. För extremfeministerna i ROKS handlade det aldrig om barnen, och det gör det fortfarande inte. Det handlade om MAKTEN om barnen. Den som tror något annat är sorgligt missinformerad.

I tidningen genus från 2002 kan man ta del av Nordborgs kritik mot vårdnadsreformen som gav barnen rätt till bägge föräldrarna vid en skilsmässa, och det mesta är samma gamla skrämselpropagande som vi hört 1000 gånger förr. 

Män är våldsamma bla bla. Barn tvingas bevittna pappors våld bla bla. Nordborg menar också att den då nya lagen om kvinnofrid är sant könsneutral. Hur hon kommer till den slutsatsen gällande en lag som endast skyddar det ena könet är svårt och förstå. Fast det är å andra sidan inget nytt när det gäller den feministiska världstolkningen. Vi som fortfarande hyser förmåga till fritt och självständigt tänkande i Sverige, och glädjande nog finns det många, har för länge sedan avslöjat denna totalitära ideologi för vad den är. Fascistisk.

Men sedan kommer citatet som sätter fingret på exakt vad det här egentligen handlar om för ROKS systrar.

- Faderskapet har ersatt det heterosexuella kontrakt som äktenskapet utgjort.

Den meningen hade lika gärna kunnat vara hämtad direkt från s.c.u.m manifestet. Detta är extrem feministernas sanna agenda. Krossa äktenskapet och separera fäderna från barnen. Allt i könsmaktsordningens heliga namn. Kan man känna annat än förakt för en sådan kärleksfientlig ideologi? Och för en hycklande organisation som använder en påhittad könsmaktsordning för att kunna införa en reell?

Och hur i hela världen kan en sådan inställning någonsin likställas med att sätta barnen i fokus? Om man skulle fråga barnen tror jag att dom allra flesta skulle vilja behålla en nära kontakt med sina pappor. Barn behöver båda sina föräldrar. 

ROKS har varit framgångsrika. Verkligheten för hundratusentals svenska barn är idag att tvingas växa upp med endast en mycket sparsam kontakt med sin ena förälder.  Om boendeföräldern går med på det vill säga. Tiotusentals barn träffar inte sin pappa alls. Speciellt för mammor som vill tvinga bort pappan ur barnens liv har man tagit fram en imponerande vapenarsenal. Dessa lagar kallar Nordborg för könsneutrala?

Många av dessa barns öden, bland annat mitt, har formats av "experter" som Gudrun Nordborg. Men än är dom inte nöjda. Frågan är om dom blir det med annat än ett totalt förintande av faderskapet. Det är tveksamt. Gudruns bidrag till ROKS konferens om barnet i fokus har hon kallat "Barnfrid och kvinnofrid". Saknas det inte något här?

Nea Mellberg

Nästa kvinna på talarlistan är Nea mellberg med föredraget: Sexuella övergrepp - "barns utsatthet och mödrars dilemman" .

Här verkar vi med fog kunna tala om en extrem feminist av den otäckare sorten. Nea Mellberg, även hon lektor (var hittar dom allihop) på Umeå universitet, undervisar i ämnet genusvetenskap. Tydligen med en inriktning på det som kallas queerfeminism. På Umebloggen har signaturen "umestudier" skrivit om Mellberg. Jag har ofta stött på människor som sprider den här sortens hatpropaganda förr, så jag förvånas inte särskilt lätt längre. Att läsa om denna genusvetares syn på mäns sexualitet är som att få en unken fläkt från en oupplyst forntid i ansiktet. Har vi verkligen inte kommit längre?

Nea Mellberg, tidigare verksam i Umeå kvinnojour har visat på, med full övertygelse att vi i Sverige har sataniska sekter som offrar barn i ritualer. Nea Mellberg undervisar idag vid Umeå Universitet i genusvetenskap. En queerfeministisk vetenskap svår för många att förstå. Vi speglar här ett ett exempel på hur Nea Mellbergs vetenskap påverkat sunda relationer i en villfarelse att könet är en social konstruktion, m.a.o. att män kan älska män, kvinnor kan älska kvinnor eller djur, barn m.m. Queerfeminismen bottnar i Amerikansk gaykultur och visar inte efter vår studie på normalitet, en sund familjebildning där homosapies är i grunden utvecklad som andra levande arter för fortplantning,  perversa avvikelser visas bl.a. i Centrum mot våld Umeå genom Nea Mellbergs medverkan.

Återigen blir frågan berättigad. Är det att sätta barnen i fokus när man låter extremister med denna sjuka verklighetssyn diktera villkoren för barnens rättigheter till två föräldrar? Knappast blir det uppenbara svaret.

Eva Kornhall

Därnäst på talarlistan står en kvinna som inte behöver någon presentation för läsarna av denna blogg, Eva Kornhall. Advokaten från Uppsala som gjort det till sin livs mission att stoppa domstolarna från att ta hänsyn till föräldraalienation. Det är väl ett fint barnperspektiv det? 

Denna kvinna tycker att det skall vara helt tillåtet för föräldrar (läs mödrar) att med hjälp av emotionell utpressning, lögner och ren hjärntvätt, få barn att ta avstånd ifrån en i grunden älskad förälder.

Kornhall driver websidan barns fordringar. Så här uttrycker hon sig i en artikel från Uppsala nya tidning från November 2010:

I de allra flesta fall av komplicerade vårdnadstvister finns våld och sexuella
övergrepp med i bilden, anser Eva Kornhall. Oftast är det pappan som är misstänkt eller som blivit dömd för övergreppen. Jag har sett skrämmande exempel på att
en pappa tas i försvar och där det hävdas att han har rätt till sina barn även i de fall där barnen har anledning att vara rädda för sin far. Mamman anklagas för att vara hysterisk och för att hon hjärntvättat sitt barn att ta avstånd från pappan, säger Eva Korhall.

Mer om denna barnbeskyddande och pappahatande advokat kan ni läsa på Ingrid Carlqvists blogg i inlägget Eva Kornhall - en advokat som uppmanar till brott.

Jennifer Hoult

När det så tar slut på dårar som ställer upp på detta spektakel nationellt så importerar man några till från USA. Pengar tycks inte vara någon trång faktor hor ROKS.

Jennifer Hoult är en konsert harpist och advokat boende i New York som gjort sig känd som en fanatisk motståndare både till PAS diagnosen och det som kallas "false memory syndrome". Med andra ord förespråkar hon en fortsatt häxjakt på män och fäder. I de fall då barnen själva orkar stå upp och neka till att ha varit utsatta så tar man dom bara till en närmaste kvacksalvar psykolog som på ett magiskt sätt låser upp deras "förträngda" minnen.

Websidan Parental rights om Jennifer Hoult:
I wanted to find out more about the writer of the article above and found this nonsense article about Jennifer Hoult. Apparently Ms. Hoult, now an attorney, realized that there is big dollars in prosecuting for “repressed memories” and like a lot of rabid feminist attorneys, attack parental alienation, not on its merits, but because by keeping false allegations and repressed memories as part of the family law cycle, they can keep making $$Billions of Dollars in Legal fees, and keep the cycle of child abuse alive.

Och på den något udda websidan antifascistencyclpedia.com beskrivs experter på "false memory syndrome" som Elisabeth Loftus, av Hoult och hennes feministsystrar som förgrundsfigurer i en CIA finansierad front för mind control och pedofiler. Bara för tydliggöra vilken sorts människor som ROKS bjuder in på sitt seminarie för våra skattepengar.

Hur skrämmande lätt det i själva verket är, att plantera in falska minnen i ett barn kan ni se i den danska dokumentären "Farliga förklaringar".

Jennifer Hoult har även sänt sin egen far David Hoult, professor på MIT, i fängelse för övergrepp. Övergrepp som hon själv inte hade ett enda minne av förrän hon blev 24 år. Hon hamnade då i händerna på en olicensierad psykoterapeut i New York som genom någon slags hokus pokus magi låste upp minnen av övergrepp som därefter sades ha pågått fram till Jennifer var 17 år gammal. Ingen enda vettig människa kan väl tro på detta mumbo jumbo?

”Parental Alienation Syndrome: Science, American Law, and Public Policy” heter Hoults bidrag till dagens vårdnadstvists seminarie.

Barnet i fokus någon?

Och så fortsätter det...

De föreläsare jag räknar upp ovan är enbart dom som skall tala idag. I morgon Fredag fortsätter seminariet med ytterligare en bunt pappahatande förespråkare för övergrepp på barn.

Lynn Harne (UK) ”The parenting of violent fathers and safeguarding children”

Anna Kaldal: ”Riskbedömningar i vårdnadsmål” Kaldal menar naturligtvis att riskbedömningar som inte slår fast att pappan är ett misshandlande perverst svin inte håller måttet.

Sedan kommer ett intressant namn som är värt att nämna lite extra.

Anna Norlén

Terapeut på BUP bågen i Stockholm som är en specialmottagning för barn som utsatts för eller bevittnat våld i hemmet. Det kan ju tyckas lovvärt att det finns en sådan hjälp för barn som på något sätt har drabbats av detta, men på BUP bågen agerar man inte professionellt, utan snarare som en ren kvinnojour. Man ifrågasätter aldrig en mammas historia. Något som har kommit att kosta många barn dyrt.

Anna Norlén var personligen inblandad i ett fall som tidigare tagits upp här på Daddys.

Ett fall där en liten flicka miste sin pappa grundat på lögner och falska anklagelser om våld från en mamma som i själva verket var den våldsamme. Ni kan läsa om fallet under inläggen "kan någon finna en rimlig förklaring" och "Myndigheter hjälper mammor att misshandla"

Norlén skrev i det fallet ett intyg till rätten som stödde moderns version och som t o m påstod att barnet led av PTS (posttraumatiskt stress syndrom) orsakat av en pappa som hon aldrig träffat eller ens bekymrat sig att tala med.

Jag gjorde i den vevan en intervju med en annan teraput på BUP bågen. Som blev oerhört belysande. Den är ännu inte publicerad.

Norlén visar här återigen sina rätta färger rörande hennes syn på barnperspektiv. De offer hon lämnar efter sig i form av barn som berövas sina älskade fäder bekommer henne inte ett dugg.

Ja så avslutas hela spektaklet i morgon med med att man samlar ihop denna fina hög människor och kallar det för expertpanel. 

Själv skakar jag mest på huvudet och frågar mig hur en regering som säger sig vilja skydda barn från övergrepp kan fortsätta bidra med miljoner till denna övergrepps maffia.

För det är vad dom är. En ren övergreppsmaffia.

För er som vill stödja en förening med ett sant barnperspektiv, och som anser att barn skall skyddas från ALLA former av övergrepp, även psykiska. Läs mer under rubriken "projekt - barnperspektiv". Ni finner det i menyn ovan.

Det är sorgligt att  människor skall behöva arbeta i motvind och helt utan ersättning,  för att skydda barn från dom personer, som avlönas av staten för att göra just detta. Jävligt sorgligt. Men så ser verkligheten tyvärr ut idag.

Har ni upplevt ett "eureka moment" någongång? Ögonblicket då lösningen på ett till synes olösligt problem plötsligt poppar upp i huvudet. Idag upplevde jag ett sådant. Nu behöver jag er hjälp för att förverkliga min idé. Jag har hört det till leda. "Det är fördjävligt, men vad kan vi göra åt det?" Jag tror att jag funnit svaret. Äntligen.

Bakgrund

I åratal har jag nu med denna blogg och tusentals ideella timmar försökt informera och skapa opinion för en nödvändig förändring av vårt samhälles syn på det så kallade "barnperspektivet". Men det går alldeles för trögt och långsamt och jag har på sista tiden funderat mer och mer på om det överhuvudtaget är värt det. Ingen orkar i längden utkämpa en till synes hopplös kamp.
 
Det system vi har idag brister något fruktansvärt när det gäller att införliva det dom kallar barnperspektiv i lagstiftningen. Myndigheterna säger sig alltid ha barnperspektiv när dom fattar beslut i exempelvis vårdnadstvister, men det har i fall efter fall visat sig vara fullständigt lögnaktigt. Istället har dom satt i system att skydda brottslingar och straffa oskyldiga. Ofta med genusglasögon tjockare än Coca-cola flaskbottnar. Men även kvinnor drabbas av denna korruption. Den enda egentliga vinnaren är staten. Det är också därför viljan till en nödvändig förändring är obefintlig.

Jag och mitt stackars barn har dessutom sex års personlig erfarenhet av det myndigheterna kallar "barnperspektiv". Deras beslut har i mitt,  såsom i så många andras fall, endast lett till att en liten flicka förlorat sin pappa. Kanske för alltid. Helt i onödan. En pappa som hon älskar och som älskar henne tillbaks. En pappa som aldrig har gjort någonting för att förtjäna förlusten av sitt barn. Aldrig slagit, aldrig hotat, aldrig begått några som helst övergrepp. Någonsin. Trots ideliga varningar till myndigheterna om att just detta skulle komma att ske, och trots att det skett inför öppen ridå, så har man genom en lång rad helt huvudlösa beslut "lyckats" förstöra livet för ännu ett barn och krossat det som en gång var en familj för all framtid.  

För mig har det verkat som att det dessutom skett helt uppsåtligt.

Nu, ställda inför faktum, tvår man sina händer och säger att man är maktlösa. Ett påstående som för mig, som fått smaka på deras makt, ter sig som högoktanig bullshit. Kommunen vägrar nu att ta något som helst ansvar för illdåden som begåtts, trots att jag kan styrka att dom brutit mot minst tre artiklar i de mänskliga rättigheterna, samt ett otal andra lagar. Deras minst sagt märkliga syn på det dom kallar barnperspektiv och "familjerätt" har skadat mitt barn för livet. Men vad kan lilla jag göra åt det? Inte någonting. Dom har garderat sig på alla fronter. Avskaffat tjänstemannaansvaret, infört effektiva hinder som skyddar mot juridiska åtgärder, satt nickedockor på JO, JK och DO. Så vad kan man göra?

Frivilligorganisationerna stöder korruptionen

Att försöka få hjälp av organisationer som säger sig värna barn och som tar emot enorma summor pengar av godhjärtade människor för detta, har också visat sig helt lönlöst. Organisationer som Rädda barnen och BRIS har tydligt visat att man stöder det nuvarande systemet med vårdnadstvister, tvångsomhändertaganden och rena justitiemord. Trots att mängder med barn far otroligt illa i detta system. Det enda dessa organisationer tycks jobba för är att sätta fler fäder i fängelse. I frågan om vad som är barnperspektiv är dessa organisationer rörande överrens med kvinnorörelsen och deras frontorganisation ROKS. 

Fäder är våldsamma pedofiler som skall separeras från sina barn i så stor utsträckning som möjligt. Mammor är (oftast) rara änglar som skall skyddas från att behöva ta något ansvar för sina handlingar. Såvida dom inte väljer att ta parti för sina barns pappor vill säga. Där slutar ofta myndighetens tålamod. 

Nu sitter många och tänker "men kom till saken nån gång. Vad är idén? Kan det verkligen finnas något sätt att stoppa detta som ingen har provat?

Sorry, men jag tänker inte avslöja allt i detalj här och nu. Därtill är min idé alldeles för färsk och oskyddad. Men några saker kan jag berätta.

Det kommer att krävas att minst tusen personer förbinder sig att delta. Men om det blir fler så gör det ingenting.

Av dessa tusen personer kommer därefter inte  mycket att krävas. Man väljer helt själv hur mycket man vill engagera sig personligen i form av tid eller pengar. 

Om man inte vill skylta med sitt namn så behöver man inte. Det kommer att gå utmärkt att delta men ändå vara anonym utåt om man så önskar.

Det handlar inte om några demonstrationer eller andra politiska aktioner.

Det finns faktiskt en svag länk i kedjan och det är den som vi skall slå mot.

Allt kommer att vara fullständigt lagligt.

Upprättandet av en  förening i någon form kommer att bli nödvändig.

Det kommer inte att kosta mer än en normal årsavgift i vilken förening som helst om man förbinder sig att vara med.

Inget annat än det kommer att krävas av dom som inte vill.

Till er som längtar efter upprättelse

Jag vet att ni finns och att vi nu är mer än tillräckligt många för att det borde vara hyfsat lätt att få ihop tusen ynka namn. Vi är många som vill förändra framtiden för våra barn och skapa ett tryggare, mer rättvist och jämlikt samhälle. Att slåss ensam är omöjligt, men tillsammans blir det lätt om vi vidtar rätt åtgärder.

Allt ni behöver göra för nu är att klicka på länken nedan och gå med i den Googlegrupp som skapats enkom för detta ändamål. Därigenom kommer ni sedan att stegvis få veta mer om projektidén. Jag kommer även att genom denna grupp att efterlysa personer som vill hjälpa mig aktivt att förverkliga denna idé.

Ni förbinder er inte till någonting genom att gå med i gruppen och ni kan när som helst gå ur den igen om ni inte känner att den är något för er. Inte heller riskerar ni att få en massa orelevant tjatter och tjafs i eran mailbox då medlemmarna inte kommer att kunna posta några meddelanden själva. Endast projektledningen kommer att kunna posta meddelanden till gruppen och då kommer de endast att bestå av, för projektet relevant information. Däremot kommer alla medlemmar att kunna maila projektledningen (som ännu endast består av mig).

Det första steget i projektet kommer därför att gå ut på att finna människor som aktivt vill vara med att leda projektet och därmed förverkliga den här idén genom ett personligt engagemang. Men som sagt, det är inget krav.

Så vad har ni att förlora? Jag lovar att detta kommer att fungera, dock endast med er hjälp. Jag testade idén tidigare idag på en person som jag vet alltid sågar mina idéer i hundra fall av hundra. När han sa "Mjaa...det skulle kanske funka", så visste jag. Den här idén är faktiskt jävligt bra. 

Nedan finner ni länken. Gå med nu så kommer mer information inom kort. Sprid sedan detta till alla era kontakter som ni vet brinner för den här frågan. Särskilt dom som är personligen drabbade av rättsrötan. Kvinnor likväl som män, mammor likväl som pappor. Farmödrar, farfäder, morfäder och mormödrar, syskon, kusiner...Alla är lika välkomna. Kan vi bara få tusen personer att anamma denna idé, ja då är det bara en fråga om tid innan dom ansvariga kommer att tvingas ta denna angelägna fråga på allvar. Vi kommer också att få media att vakna.

PS. Namnet på gruppen är tills vidare Daddys-Sverige. Detta är inte något som är skrivet i sten. Det slutgiltiga namnet på detta projekt kan vi diskutera senare.

Hittade den här annonsen i GP idag nere på den lokala pizzerian. Behöver egentligen inte skriva så mycket om den då den talar rätt bra för sig själv.

Slutet har tyvärr fallit bort på bilden. "dock ej socialt arbete eller porr" står det. För övrigt verkar emellertid annonsören vara villig att jobba med vad som helst.

Personligen tror jag dock att om man är pålitlig, såsom denne person anser sig vara, så passar man nog bättre i porrbranschen. Om den dagen skulle komma då han/hon skulle tvingas välja menar jag.

Jag fick även idag ett tips om den här artikeln (tack Stefan); http://www.dagensjuridik.se/2011/09/domstolar-gar-emot-vardnadsutredning

Kan glatt konstatera att både tingsrätten (med ett nödrop) och hovrätten väljer att döma enligt barnperspektivet istället för att följa socialförvaltningens rekommendation. Det händer sannerligen (tyvärr) inte varje dag.

Altid roligt med små ljusglimtar i det, annars fortfarande, rätt kompakta mörkret.

PS. Ni från Kungsbacka socialtjänst (eller någon annan socialtjänst för den delen) som läser detta och tycker jag låter bitter kan ju fundera på varför. Om ni slår era (dum)huvuden ihop kanske ni kan lista ut det innan ni går för dagen och hämtar er egna små älsklingar på dagis.

Undrens tid är ju inte förbi sägs det.

Ofta försöker försvararna av dagens system med vårdnadstvister förminska frågan till att enbart handla om juridik. Men paragrafer i en bok tar inte hänsyn till kärleken mellan en förälder och ett barn.

I socialtjänstens och domstolarnas värld verkar man inte ens förstå innebörden av ordet kärlek. Se bara på socialstyrelsens senaste skapelse BBIC. Barnens behov i centrum står det för och sägs vara en modell för att utreda barnens behov och vilken av föräldrarna som bäst tillgodoser dom.

Men kärlek nämns överhuvudtaget inte i modellen. Trots att det är vad barn har allra störst behov av för att växa upp som hela och trygga människor. Det verkar inte socialstyrelsen ha begripit. Om dom gjort det och tagit med även det lilla ordet i sin utredningsmodell skulle det ha gjort livet lättare för många barn. 

Men vilken av föräldrarna tillgodoser då bäst barnets behov av kärlek. Jo förmodligen den som inte vill förvägra barnet den andre. Den som vill att barnets rätt till bägge sina föräldrar tillgodoses. Inte den som med hjälp av lögner och falska anmälningar försöker förvägra sitt barn en livsviktig förälder. Det är nämligen detsamma som att förvägra barnet en livsviktig källa till just kärlek. 

"Pappan behövs inte" skränar feministerna, "honom kan man ersätta med andra fadersfigurer". Och i dom fall där pappan är död så fungerar det säkert, men i dom fall där pappan lever och inget hellre vill än att ödsla massor av kärlek till sina barn. Där kan han aldrig ersättas. Att i det läget separera honom från barnen, och därmed förvägra barnen sin pappas kärlek är inte att sätta barnets behov i centrum. Bara i en statsfeministisk stat skulle man ens få för sig något så fantastiskt inbicillt. Att göra så mot ett barn är inte barnets bästa. Det är ondskefullt, elakt och grymt.

"Vi kan ju inte chansa när det gäller barn" säger domstolarna då dom tvångsseparerar pappor och barn efter att mamman sprungit och grinat hos kvinnojourer, kvinnofridscentrum och allt vad det heter nu för tiden. Ändå är det PRECIS det man gör gång på gång. Chansar på att mamman talar sanning. Och då bryter man kontakten helt och hållet med skälet att barnen skall inte behöva ha någon kontakt med en förövare (apropå oskuldspresumtionen). Sedan bestämmer man i samma andetag att placera barnet helt och hållet i händerna på den förälder som statistiskt mest troligt just ÄR förövaren.

Som sagt, bara i en statsfeministisk stat kan man resonera så inihelvete inskränkt, hycklande och vansinnigt. Hur många barn och föräldrar har dessa inbecilla människor förstört livet för? Och hur länge skall det få fortgå?

Sedan förstår man inte varför människor knäcks?

Det är också, som jag påpekat så många gånger förr, jävligt märkligt, att samma människor som först krossar en människas liv och berövar honom rätten att överhuvudtaget ha någon kontakt med sina barn. Samma människor kan sedan inte förstå varför man knäcks och slutar fungera normalt. Har dom ingen empati över huvud taget?

Det mesta man någonsin kan få ur en sådan här människa är "jag förstår din frustration" Har ni hört den förr?

Samma människor känner sig kränkta och påhoppade om man dristar sig att framföra kritik mot dom, eller berättar offentligt om vad dom har gjort. Dom verkar helt enkelt inte förstå att det dom gör är fullständigt vidrigt. 

Precis likt lägervakterna i Auschwitz gör dom ju bara sitt jobb efter dom direktiv dom fått uppifrån, och tror sig därmed göra en insats för barnen. Dom behöver aldrig se, aldrig känna. Dom kan utan en min, och utan att tveka det minsta, sticka kniven rätt i hjärtat på en förälder och vrida runt den i åratal. Sedan tycker som det är märkligt att människor går sönder? Vissa av dom dristar sig till och med till att kalla dessa föräldrar för gnällspikar. Dessutom kan dom senare använda just förälderns mående, eller än värre, barnens, som dom ju själva är ansvariga för, för att berättiga sina beslut att fortsätta hindra all kontakt med barnen.

Det kom ett mail...

Från en av alla de drabbade pappor som jag haft kontakt med genom åren. Det var ett tag sedan jag hörde ifrån honom, Nu mår han farligt dåligt.

Vad svarar man? Vad gör man? Förutom att försöka fortsätta informera och sprida kunskap om vansinnet? VAD? 

Hjälp mig. Hjälp oss. Hjälp våra barn. För guds skull!


Hej Jocke....
 
Hoppas allt är någorlunda ok med dej och din dotter..?!
 
Jag inser att nedanstående är väldigt negativt och säkert verkar väldigt mycket "å vad jag tycker synd om mej själv"....men faktum är att den här gången gör jag faktiskt det...kan tyvärr inte hjälpa det....men det är givetvis mer synd om mina barn (i en sjuk mammas "våld") och barnens nu ganska så knäckta underbara farmor....
 
Vill börja med att säja "sorry" för att jag mer eller mindre "försvann"...har inga andra ursäkter än att jag efter att jag bara fick träffa barnen 1 gång efter 2 1/2 år och det gick bra och dom (Tingsrätten) sedan ändå stoppade vidare umgänge utan någon egentlig förklaring så brast det....orkade inte mer...gick in i ett förhållande med en underbar Kvinna (med tre barn) och det kändes så skönt att få smärtstillande lindring (kärlek) efter 2 1/2 års olidlig smärta å kämpande så jag levde ett tag på nästan "bara" den "medicinen".....tog upp kampen igen i somras och soss i Borås öppnade då en ny utredning angående barnens situation i mammans hem...verkade, ju som så ofta, lovande i början men sedan började dom hålla mamman om ryggen å fullständigt fega ur som alltid....så det lär bli samma gamla visa med den utredningen som alltid...
 
Jag är fortfarande vårdnadshavare men inte fått någon kontakt med mina söner sedan slutet på November förra året (tre timmar)....och den 31:e oktober (och 1:e och 2:e November) är det huvudförhandling....så det ser tyvärr väldigt mörkt ut....
 
Allt med mitt förhållande med den "nya" kvinnan å hennes barn var mycket bra och kärleksfullt å tryggt...hon skulle villigt vittna i Tingsrätten om att jag är en mycket bra och empatisk person som är bra med barn....hennes barn kallade mej "bonus-pappa" å sa ofta att dom älskar mej (deras pappa dog i en hjärtsjukdom för sju år sedan)...men så kom den slutgiltiga sänkningen....
...min tjej blev med barn men fick ett mycket dramatiskt å svårt missfall....efter det blev hon emotionellt väldigt instabil å började få mycket jobbig terapi....men det blev bara värre å värre och till sist rasade vårat förhållande....det var tyvärr den slutgiltiga spiken i kistan för mej....har varit in en sväng på psyket (Sahlgrenska) men fick en chock...vilket fruktansvärt ångesthål....där finns absolut ingenting...inga aktiviteter alls...ingen fysisk "träning"....inte ens en samtalsterapeuft eller psykolog....bara mediciner och ett litet allrum....å en veritabel hönsgård bland personal å läkare....
 
Jag har gett upp nu....orkar inte mer smällar....förstår att mamman till våra barn kommer att få vårdnaden (fast hon är en katastrof som förälder) och jag undrar om jag, farmor å andra släktingar ens kommer att få träffa barnen mer.....jag kämpade med näbbar å klor i tre år men det verkade inte hjälpa nu när man snart står med facit i handen...
 
Det enda jag nu kämpar med är att föröka hitta en anledning att leva vidare...är ju inte killen som börjar dricka, ta droger eller annat....å att "dö" kan jag inte heller göra för den smärtan det skulle orsaka mina närmaste släktingar kan jag inte utsätta dem för....så jag vet ärligt talat inte vad som kommer att hända med NN*...för den här smärtan, ensamheten och att inte känna sej "behövd" klarar jag nog inte länge till....har inga krafter å ingen "gnista" kvar längre...min ekonomi har rasat och består nu av bara skulder...mitt hem har rasat....mitt förhållande till min flickvän har rasat...jag står också nu utan sysselsättning och har bara ångest, smärta och rädsla för framtiden kvar....känner mej och beter mej antagligen också som en fullständigt patetisk looser.....men det är tyvärr så jag känner nu.....jag förökte verkligen i tre år men det gick visst inte med någonting börjar det visa sej...all kärlek jag gav och fick togs ifrån mej eller gick i stöpet...har gjort vad jag kunnat...verkligen visat så så mycket kärlek å omtanke till mina barn, flickvän och hennes barn...men men.....nu är det bara tomt och mörkt....
 
Hoppas detta inte var för "jobbigt" och "å vad det är synd om mej" att läsa....men jag kände att jag måste få "tala om" detta för dej som jag alltid tyckt och tycker väldigt bra om....
 
"Dom" vann....och barnen, jag å farmor m.fl. förlorade....tyvärr bara att inse fakta...
 
Ha det så bra det går Jocke !
 
Kram !

NN

Jag fick ett mail idag från en vän tillika advokat. Han följer denna blogg och jag har ofta fått lovord för den av honom, men även ibland berättigad kritik. Bägge är naturligtvis välkomna. Hans mail handlade om mitt inlägg angående Södertälje kommuns yrkade rättegångskostnader. 

Jag har uppenbarligen fått en del om bakfoten gällande de juridiska reglerna för desamma. Jag publicerar därför med lätt rodnande kinder advokatens mail rakt upp och ner så att alla skall veta vad exakt som gäller. Jag har dock valt att redigera bort namnet på avsändaren eftersom det inte har någon betydelse i sammanhanget.

Han skriver följande:

Bäste Joakim!

Du skall veta att det finns flera som tidigare prövat att stämma en kommun på skadestånd på likartade grunder. Bl a har vi tagit över ett likartat fall som hade sin början för drygt 3.5 år sedan och som f n ligger vid Västerås tr för hf och avgörande. Jag delar din uppfattning i sak, men du måste lära dig hur reglerna om rättegångskostnader fungerar.

1. För det fall pappan skulle vinna skadeståndsprocessen , och således tillerkänna pappan yrkat skadestånd på 200.000 kr, kommer tr även enligt lag att tillerkänna honom ersättning för sina egna rättegångskostnader, d v s inklusive kostnaderna han haft för det egna ombudet.  Har pappan beviljats rättshjälp får ombudet endast debitera 1.161 kr jämte moms per timme, men i annat fall råder fri prissättning  i enlighet med överenskommelse träffat mellan ombudet och pappan. Om det egna ombudets kostnader uppgår till t ex 250.000 kronor inklusive moms skulle således tingsrätten vid detta scenario tillerkänna pappan totalt 450.000 kr (200.000 kr skadestånd + 250.000 kr rättegångskostnad!

OBS! Tingsrätten kan aldrig tillerkänna en part mer än vad denne yrkat i målet!

Det står nu klart vad Södertälje kommun yrkar på i rättegångskostnader av den pappa som stämt dom för brott mot de mänskliga rättigheterna. Meningen är nu att denne pappa samt alla andra som kan tänkas gå i liknande tankar skall läras en dyr läxa. Stick inte upp för då....

Pappan har yrkat på ett skadestånd på 200 000 kronor. Om han vinner skulle dessa pengar precis täcka hans kostnader för att driva målet. Dvs det skulle inte bli ett öre över för honom själv.

Det visar väl att det för honom inte är pengarna som är viktiga i det här fallet. Han vill ha upprättelse och att domstolen skall tydligt och klart skall deklarera att socialtjänsten har gjort orätt mot honom och hans barn. Att deras agerande strider mot de mänskliga rättigheterna.

Kommunen å sin sida, som precis som pappan representerades av ett ombud, har tydligen valt ett som tog bra betalt. Södertälje kommun yrkar på 500 000 kronor i rättegångskostnader. En halv miljon.

Det betyder att om pappan förlorar, och om rätten beslutar att han skall stå bägges rättegångskostnader så kan han bli skyldig att betala totalt 700 000 kronor för sitt försök att få upprättelse och kräva rättvisa enligt svensk och internationell lag. Och med min erfarenhet av det svenska rättssystemet är risken påtaglig. Jag hoppas att pappans advokat snabbt som ögat yrkar på oskälig rättskostnad.

Det är skamligt

Det är ett skamligt beteende av kommunen att på det här viset vilja ekonomiskt straffa en far som har "mage" att vara missnöjd med deras usla hantering av hans barn.

Jag gissar att Södertälje kommun och ev även högre instanser vill sända en signal till Sveriges föräldrar att "stick inte upp. Bråka inte med oss för då kommer det att stå dig dyrt". Men det är här det blir väldigt konstigt. Pappans advokat är ju för det första den som gjort det tunga jobbet med att sätta ihop en stämningsansökan. Att kommunens ombud som är den svarande och alltså bara behövt svara på anklagelserna kostar så mycket mer är mer än märkligt.

Se det så här. Antag att pappans advokat lägger 100 timmar på att sätta samman en ansökan om skadestånd. Han skickar den till kommunen som säger nej. Han sänder då in samma underlag till tingsrätten och stämmer kommunen på beloppet. Redan där ligger alltså pappans advokat 100 timmar före kommunens. Att då kommunens advokat sedan skulle, inta bara jobba ifatt utan dessutom dra ifrån med mer än dubbelt så många timmar är totalt osannolikt.

En annan aspekt i det hela är att kommunen inte med nödvändighet ens har rätt att ha ett ombud. Man kan ju med fog hävda att kommunen ju redan har jurister anställda, så varför skall dom då behöva anlita ännu en och då dessutom behöva betala dennes arvode plus moms på dennes kostnader.

För övrigt är ju kommunen till syvene och sist staten. Och staten skall inte anlita ombud för att representera sig i domstolen. Staten och domstolen är ju en och samma. 

Allt som allt kan man säga att om kommunen får igenom detta totala fantasikrav så är det en, i mitt tycke, ren rättsskandal.

Tingsrätten har nu chansen ta kommunerna i hampan

Det var slående att igår höra kommunens ombud i sin slutplädering oja sig över hur synd det var om kommunernas socialutredare som ju bara har det otacksamma jobbet att agera budbärare mellan bråkiga föräldrar.

"Alla sparkar på oss" sa hon. Inte en tanke på de två barn som drabbades svårt av kommunens ingripande i den här familjen, och hur dom tvingats lida under en mamma som uppenbart inte mått bra.

"Det är oss det är synd om" satt hon och sa. Jag fick spykänslor. Rättens ordförande frågade dessförinnan parterna om dom kunde tänka sig att göra upp i godo. Det kunde pappan, men kommunen var orubblig. "Inte ens om parterna får stå sina egna rättskostnader"? Frågade ordföranden. "nej", svarade kommunen.

Så nu har rätten som jag ser det fem val. 

1. Dom kan döma till förmån för pappan och plikta kommunen att betala det begärda beloppet på 200 000.
2. Dom kan döma till förmån till pappan och plikta kommunen att betala ett högre belopp som tingsrätten bestämmer.
3. Dom kan döma till förmån för kommunen och plikta pappan att betala sina och kommunens begärda rättskostnader.
4. Dom kan döma till fömån till kommunen men bestämma att vardera part skall stå för sina egna respektive kostnader.
5. Dom kan döma till förmån för kommunen och plikta pappan att betala sina egna och en del av kommunens kostnader, då summan faktiskt är oskälig.

Man kan ju önska att det skulle bli alternativ två. I så fall skulle rätten sända en kraftig signal till landets socialtjänster att det inte är okej att helt godtyckligt slita barn från sina föräldrar och sin invanda miljö om det inte finns mycket starka skäl.

I November får vi veta om tingsrätten i södertälje har dom cojones som krävs för det.

PS. Jag sa igår att jag inom kort skulle lägga ut ljudfilerna från förhandlingen. Pappan har dock bett om att jag i så fall raderar namnen för barnens skull. Det innebär ett rätt styvt redigeringsarbete. Ljudfilerna är flera timmar långa.

Vi får se om det kan bli aktuellt. Annars har MinPappa.nu också sagt att man kommer att lägga ut filerna.