Jag har följt den våldsamma debatt som blåst upp kring 2 år gamla Haddile som omhändertogs av socialnämnden efter att hon övergivits på BB av sin mamma.

Jag är inte mer insatt i fallet än andra. Det jag vet, vet jag genom medias rapportering. Å ena sidan dom som anser att Hadile bör återförenas med sin biologiska familj, å andra sidan den stora majoriteten som lydigt följer mediaströmmen och upprörs å det grövsta för att flickan inte får stanna i det familjehem där hon vistats sedan födseln. 175 000 namnunderskrifter lämnades visst till migrationsverkets pressade rättschéf.

Vad som är barnets bästa i det här fallet är inte lätt att veta. Kanske Haddile har en eller två bra föräldrar som saknar och söker efter henne? Eller så får hon det bättre om hon får stanna hos sin nuvarande familj som väl säkert är jättefina. Jag vet inte, och det är faktiskt inte heller för att ha en åsikt i den frågan som jag skriver det här inlägget.

Hur många av er anser att det är medierna som är brottslingar i detta fall?

Jag blir nämligen väldigt förvirrad (igen). Här har Aftonbladet, Expressen, Dagens nyheter, Göteborgsposten, Aktuellt, Rapport och TV 4 nyheterna och säkert hundra tidningar till publicerat artiklar om lilla Haddile i en hel vecka. Man har visat upp henne i TV, publicerat hennes bild och hennes namn. Man har rapporterat detaljer om hennes levnadshistoria och om hennes mammas. Hur hon t ex lämnade Haddile på BB och försvann. Hur hon varit utsatt för hot av sin egen familj. Man har rapporterat om mammans make (ej pappa) som misstänktes för misshandel på flickan.

Rapporteringen och den folkliga ilska som följde satte till slut en sådan press på myndigheterna att utvisningen av Haddile till Frankrike stoppades. I alla fall tillfälligt. Ett beslut som nog dom flesta kan hålla med om var det rätta för stunden. Varför skall hon behöva byta familjehem då hon redan har ett som är bra?

Men min fråga lyder, hur många av er därute anser att alla dessa medier som rapporterat om detta fall har kränkt Haddile och hennes biologiska mor? Hur många av er tycker att samtliga ansvariga utgivare och bloggare som skrivit om Haddile och vad hon råkat ut för borde ställas inför rätta och dömas till 50 dagsböter?

Börjar ni förstå vart jag vill komma?

Om inte så låt mig förtydliga. När jag 2009 skrev om de övergrepp som jag ansåg utfördes av myndigheterna mot min dotter, då fyra år, och i samband med det publicerade hennes namn och bild så var det ett brott. Det hette att jag kränkte henne. Idag vet alla att jag hade rätt. Myndigheternas hantering av mitt barn har skadat henne. Men det var ändå ett brott att skriva om det enligt åklagare Henrik Johansson och tingsrätten i Uddevalla. 50 dagsböter och en dom där jag påstås vara den som kränkte henne blev straffet.

 Göran ville inte prata med mig i radion

Enligt min anmälare Göran Gräslund, generaldirektör på datainspektionen så var min publicering till och med "Det mest flagranta exempel på brott mot personuppgiftslagen han sett". Du kan inte vara ute och surfa särskilt mycket på nätet du Göran.

Jag vet att jag inte har något utgivningsbevis såsom dom stora drakarna, som därmed är skyddade mot PUL lagen, men alla dom andra bloggarna då (fick 79 400 träffar på Google bloggsök), som skriver om lilla Haddile med både namn och bild? Jag skulle vilja veta vad skillnaden är? Förutom att jag skrev om mitt eget barn förstås, men är det verkligen en försvårande omständighet?

Om jag så blir hundra år så kommer jag aldrig att förstå varför lagarna i detta land tycks gälla annorlunda från den ena dagen till den andra? Också varför lagarna inte tycks skydda mig som dom skyddar andra? Är jag ett undantag?

Jag trodde ju att jag skulle få fråga Göran själv då Studio ett ringde mig på morgonen dagen jag fick min dom och ställde några frågor. En fråga var om jag ville delta i en direktsänd debatt med Gräslund senare samma dag. Jag sa "jaaaa tack, det vill jag hemskt gärna!". Dom skulle ringa tillbaks till mig då det blev dags sa dom. Glad över att få chansen att ställa några frågor till min anmälare gick jag dagen till mötes.

Men tydligen var Göran Gräslund inte villig att prata med mig i direktsändning, för något samtal kom aldrig från SR. Istället fick Gräslund sitta själv i studion och tala om detta "mycket flagranta brott" helt utan att få en enda kritisk fråga. Ur den 5-10 minuter långa intervjun med mig hade dom klippt ut 5 ca sekunder. 

Jag blev inte särskilt förvånad. Jag kände det faktiskt på mig, men en envis dåre vägrar ju att ge upp hoppet.

Vad ska vi med alla lagar till när dom ändå inte gäller?

Däremot blir jag förvirrad av alla dessa lagar som inte gäller, eller gäller olika för den ena än den andra. Häromdagen fick jag på nytt ett beslut om att inte inleda förundersökning om tjänstefel mot den skumbanan på skatteverket som bytte namn på mitt barn utan att meddela mig, än mindre inhämta mitt godkännande. Förra gången hette det att dom inte kunde hitta någon misstänkt. Den här gången hette det att inget brott var begånget. I alla fall inget som lyder under allmänt åtal.

Så nu vet ni det alla tjänstemän därute. 6§ namnlagen: (Om ett barn under 18 år bär någon av föräldrarnas namn utan att denna förälder är vårdnadshavare, krävs för byte av barnets efternamn enligt 5 § att föräldern har samtyckt till namnbytet eller att domstol har funnit att namnbytet är förenligt med barnets bästa.) Gäller inte. Den kan ni bryta mot hur mycket ni vill. Knock yourselfs out. Likaså kan ni utan risk meddelst sekretessmarkeringar och andra händiga verktyg gömma barn för deras vårdnadshavare helt godtyckligt. Ni behöver inte ens uppge ett skäl till sagda vårdnadshavare då han ber om ett.

Så vill ni tjänstemän på skatteverket riktigt jävlas med en förälder som ni av någon anledning ogillar, rekommenderar jag denna åtgärd. Varenda myndighet som suckern ringer till angående sitt barn efter det kommer på två röda sekunder ha stämplat honom som absolut livsfarlig. Fantastiskt roligt eller hur? Efter några groggar på personalfesten blir det säkert ännu roligare att skratta åt idioten som ringer stup i kvarten och tjatar om "lagliga rättigheter".

En annan lag som inte gäller, vilket kan vara bra att veta för er som hamnar i vårdnadstvist och som tycker det är roligt att göra erat ex liv till ett levande helvete, är lagen om falsk tillvitelse. Ni kan lugnt, utan risk för några som helst konsekvenser för egen del, anmäla er motpart för vilka hemska brott som helst. Det har återigen fastslagits i en färsk dom. Denna gång av en tingsrätt i Skåne (framgår inte vilken). Där har en kvinna i en vårdnadstvist anmält pappan för en rad olika brott. Bland annat för misshandel med knytnävarna och för att ha slängt syra i hennes ansikte.

Vid tillfället då syraattacken enligt modern skulle ha skett visade det sig emellertid att pappan varit utomlands, och vad gäller misshandeln med knytnävarna så har sjukhuset konstaterat att kvinnan försökt få intyg på ansiktsskador som hon meddelst smink hade målat dit själv.

Inget bevisat uppsåt anser tingsrätten och friar kvinnan. 

Det var således enligt tingsrätten en ren olyckshändelse att kvinnan råkat anmäla barnens pappa för brott han bevisligen inte har begått. Hoppas för pappans skull att inte kvinnan råkar ut för några fler sådana olyckor framöver.

Märklig rättsskipning

Nu riskerar alltså pappan istället att anmälas för falsk tillvitelse mot modern och få betala skadestånd till henne. Tippar att tingsrätten i det fallet i så fall kommer att ha betydligt lättare att hitta uppsåt. Har du penis brukar dom ha det nämligen. Speciellt då det påstådda brottsoffret saknar denna ondskeframkallande kroppsdel.

Det kan låta cyniskt och bittert när jag skriver det så, men alla, även jag, har faktiskt av ett behov av att förstå dom regler jag är satt att följa i det samhälle jag lever. Annars blir det faktiskt svårt att de facto följa dom. Men hur skall jag kunna veta vad som är tillåtet och inte, och vilka av alla lagar som gäller och vilka jag lugnt kan strunta i?

Särskilt som det tycks vara personrelaterat och dessutom verkar vara avhängigt dels av vilket kön jag har och om jag är statlig eller kommunal tjänsteman, eller bara en vanlig pappa eller mamma som älskar och bryr sig om sina barn tillräckligt för att bli en bråkstake då man försöker jävlas med dom?

Jag skulle varmt välkomna en förtydling på detta område. Gärna med en vidhängande logisk förklaring för oss trögskallar som saknar juridisk skolning.

Apropå det där med konsekvens förresten, hittade en ny bild av Max Gustafsson som faktiskt förklarar ordet konsekvens. Åtminstone som det ofta tolkas av den stora majoriteten av vårt lands jämställdhetsambassadörer.

Slutligen vill jag rekommendera alla som är intresserade av rättsfrågor att läsa Jan Guillous senaste krönika som tar upp ämnet justitiemord.  http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article15488655.ab

Det är tur att vi i alla fall har Guillou på Aftonbladet och GW på Expressen som motvikter mot all den andra politiskt korrekta smeten som sipprar ut. För er som önskar en ännu djupare studie av det svenska rättsystemets sjukdomar kan jag rekommendera Jan Guillous bok "Häxornas försvarare".

Först ut var Pär Ström med sin bok Mansförbjudet. En bok som redan tagit sig in på topplistorna över mest sålda böcker i Sverige. Igår var det så dags för Pelle Billing att annonsera sin nya bok Jämställdhetsbluffen. 

Om Billings bok jämställdhetsbluffen kan man läsa följande på Bokus:

Känner du att det är något som inte stämmer i jämställdhetsdebatten? Har du svårt att få ihop den negativa bilden av män och manlighet med dina egna erfarenheter av vänner och närstående? Pelle Billing är en central röst och en ledande bloggare för de nya tankarna om jämställdhet. I denna bok presenterar han argument och fakta som ger en annorlunda och överraskande bild av jämställdhet.

Några områden som tas upp i boken är:

– 50/50-fördelning: Måste varje arbetsplats ha en jämn könsfördelning för att få kallas jämställd?
– Medfödda könsskillnader: Finns de? Och hur stora är de i så fall?
– Män som förbrukningsvara: Läs om hur framgångsrika kulturer använder manliga uppoffringar som en viktig del i sin framgång.
– Kvinnors ekonomiska framsteg: Fler kvinnor än män utbildar sig och skaffar sig chefspositioner. Hur förändrar det samhället på sikt? 

Och om Pär Ströms bok mansförbjudet står det följande på Bokus.se:

Det pratas mycket om diskriminering av kvinnor, men det är svårt att hitta exempel på sådan i Sverige. Däremot är diskrimineringen av män och pojkar mycket utbredd. Det börjar i lagstiftningen. Myndighetsutövning och praktisk politik är också full av mansdiskriminering. Även den privata sektorn främjar ofta kvinnor/flickor på bekostnad av män/pojkar. "Mansförbjudet" ger en översikt över problemet och följer upp med en diskussion om orsaker och konsekvenser, inklusive en genomgång av hur Diskrimineringslagen gjorts tandlös och hur Diskrimineringsombudsmannen (DO) tittar bort. 

Bägge böckerna finns att beställa både per post och som ljud och e-bok.

Det är inte många som får gratis reklam på denna blogg, men Daddys gratulerar förstås bägge dessa jämställdhets kämpar och hoppas på god försäljning och spridning av dessa viktiga verk.

Nu ser vi med spänning fram emot hur böckerna kommer att tas emot av media och allmänhet. Även förstås den obligatoriska debatten med alla dom som anser att man är en mentalsjuk kvinnohatare för att man lyfter upp diskriminering och orättvisor riktade mot män i ljuset.

Om inte annat så har dom ju ett underhållningsvärde.

Bloggen aktivarum har också skrivit om böckerna:
https://aktivarum.wordpress.com/2012/09/24/bokslapp-av-pelle-billing-jamstalldhetsbluffen/
http://aktivarum.wordpress.com/tag/mansforbjudet/ 
 
Jag har sett debatterna med Ström och hans motståndare och håller med Ström om att diskrimineringen idag riktas mot män och inte kvinnor, men en sak håller jag inte med om helt och fullt. Det finns givetvis även diskriminering mot kvinnor i vårt samhälle.

Några exempel är att kvinnor har betydligt svårare än män att få hjälp och behandling för ett våldsamt beteende.
Likaså blir kvinnor än idag behandlade som viljelösa våp och offer utan ansvar av dom som sätter agendan för vår jämställdhetspolitik.

Båda könen och inte minst våra barn har således mycket att vinna på att synen på jämställdhet blir jämställd.

EDIT
Precis då jag postat detta inlägg får jag en pressrelease angående boken Jämställdhetsbluffen. Jag lägger in denna nedan.


Jämställdhetspolitiken har hamnat snett. Mansfrågorna lyser med sin frånvaro. Man fokuserar på 50/50-fördelning mellan könen, utan att fråga sig om det är ett rimligt mål. I dag släpps boken Jämställdhetsbluffen, av läkaren och debattören Pelle Billing.

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni annonserade nyligen att mansfrågorna för första gången ska utredas. Hon sa också att det är dags att sluta demonisera männen i jämställdhetsdebatten.

Pelle Billing har i flera år varit en ledande förespråkare för att mansfrågor ska bli en del av jämställdhetspolitiken. I sin nya bokJämställdhetsbluffen lyfter han flera viktiga mansfrågor:

– 3 av 4 hemlösa är män.

– 2 av 3 som begår självmord är män.

– 9 av 10 som dör på arbetet är män.

– Mer än hälften av alla barn bor enbart hos mamman efter en separation

Pelle Billing är en debattör som de senaste åren rönt uppmärksamhet i tv, radio och tidningar. Hans blogg är en av de största om jämställdhet, och han anses vara en av få aktörer på området som är både kontroversiell och seriös.

I Jämställdhetsbluffen frågar Pelle Billing vad jämställdhet borde innebära? Är det 50/50-fördelning som gäller? Eller ska vi satsa på lika spelregler för alla individer och nolltolerans mot diskriminering? Billing argumenterar att det senare alternativet är att föredra, medan rådande jämställdhetspolitik fokuserar på det förra.

Jämställdhetspolitiken måste handla om både kvinno- och mansfrågor. I dag är mansfrågorna relativt okända. Därför måste kunskapen om dem spridas. I Jämställdhetsbluffen visar Pelle Billing hur vi kan skapa en jämställdhetspolitik som talar till båda könen, och som är bra för båda könen.

Du når Pelle Billing på 0738-43 12 89 eller pelle@pellebilling.se.

Välkommen att kontakta honom med frågor, intervjuer eller annat!

Monica Antonsson gör ett stort nummer på sin blogg om att jag kliver in på hennes "område" då jag tog upp den avsomnade Gömda affären i ett inlägg nyligen. Att den sedan länge är avsomnad gör också att man ibland glömmer saker som hänt. Dokument som såldes av Aftonbladet plus en kort period, ter sig plötsligt som nya och osedda. Ibland kan det faktiskt vara rätt smart att lägga ifrån sig saker en stund. Med fräscha ögon ser man bättre.

Men det finns saker i denna historia som absolut inte är gammal skåpmat. Och om detta varit Antonssons område eller om hon bryr sig om Sara så som hon påstår så förstår jag inte varför hon inte berättat detta?

Sara är försvunnen. Hennes pappa vet inte var hon är. Inte heller hennes barns farmor. Hon skriver till pappan endast för ett par dagar sedan på Facebook:

Och jodå, visst har han frågat Mia. Enligt henne sitter Sara fortfarande i fängelse. Det vet han inte minst med anledning av alla hennes meddelanden där han uppmanas skicka pengar till hennes advokatkostnader. Nu då hon uppenbarligen har hamnat i skiten så är hon plötsligt nämligen hans barn. Ett rätt klassiskt beteende hos alienerande och saboterande mammor för övrigt. När barnen är små och gulliga så skall dom ha dom för sig själva, men när dom växer upp och spårar ur så kräver man att papporna skall hjälpa barnen. Då är dom plötsligt hans??

Och inte många pappor säger nej. Dom älskar sina barn och vill naturligtvis hjälpa dom. Så även Osama. Så han skickade pengar. Allt han kunde undvara till en familj som är miljonärer och bor i ett mansion i Arizona. Miljonärer på att sälja lögner som sanningar till svenska folket och lura politiker att ta fler barn från sina pappor.

I USA så är det rätt lätt att hitta uppgifter. Mycket är offentligt. När det gäller interner på federala och statliga fängelser så är det fritt för alla med en internet uppkoppling att söka i databaserna. Till och med fångarna på Death row i Arizona ligger ute på nätet med namn och bild samt en beskrivning på deras brott. Men någon med namnet Lerarp finns inte i fängelsemyndighetens databaser. För att vara riktigt säker skrev jag ett mail till den statliga myndigheten Arizona corrections och bad om hjälp att lokalisera Sara. Svaret kom dagen efter,

Så var är Sara? I hennes kriminalregister finns ingen fängelsedom. Enbart en rad trafikförseelser och en villkorlig dom för shoplifting. Den går ut nästa år. Var Saras barn finns är dock känt. Dom har deras mormor lagt beslag på. Mia siktar nu uppenbarligen på att adoptera dom.

Så Monica Antonsson. Lämna du detta problem till oss i papparörelsen som faktiskt bryr sig om barn, och fortsätt du att sitta på din kammare och skriva hånande och elaka inlägg om människor som försöker hjälpa.

Men lite konstigt är det att du inte känner något ansvar för den situation som Sara befinner sig i? Var hon bara intressant så länge hon kunde generera pengar för dig? På vilket sätt skiljer du dig då från Liza Marklund? Själv har jag aldrig tjänat en spänn på något jag skrivit om henne och är inte heller intresserad av några pengar. När jag vet hur denna stackars flicka har behandlats så får jag fan kramp i hjärtat. Den enda belöning jag önskar är att se henne få hjälp.

Jag finner det för övrigt fortfarande helt vansinnigt att ingen av alla som är ansvariga för Saras fruktansvärda liv och situation bryr sig det minsta om att hjälpa henne. Hör ni det alla rika mäktiga människor med detta tragiska människoöde på era händer? Bonniers förlag, Liza Marklund, Nord & Co, Kerstin Weigl. Vad gör ni för att hjälpa Sara och hennes pappa?

Inte en hand lyfter ni och inte en spänn undvarar ni. Istället sitter ni och blir förbannade på en liten fattig pappabloggare som försöker. 

Vad är ni för människor?

Ni borde tamejfan skämmas som hundar.

Igår ringde det i telefonen. Inget ovanligt med det, det gör det nästan varje dag. En snabb titt på displayen. Okänt nummer. Inget ovanligt med det heller. I stort sett varje gång det är från en myndighet, eller sjukvården (har drabbats av diskbråck) så står det så. Jag tryckte på den gröna knappen och sa hallå? Sekunden senare far jag (trots diskbråck) upp i en ofrivillig givakt. Den släpiga rösten var omisskännlig. "Tjenare det är GW".

Det hela förklarades med att jag någon vecka tidigare hade skickat ett mail till honom via Expressen. Det handlade om en rätt intressant historia som jag har roat mig med att rota i de senaste veckorna.

Jag ska inte gå in på detaljer. För jag vill inte förstöra för dom som eventuellt rotar vidare i det hela. Ibland dyker man på grejer som helt enkelt känns för stora för att hantera för en liten hobbymurvel som mig. Detta var en sådan. 

Jag kontaktade först en journalist på Kalla Fakta som jag haft lite kontakt med innan. Jag berättade inte så mycket, men tillräckligt för att väcka intresset i alla fall. Hon lovade att återkomma men gjorde inte det. Då kontaktade jag min kontakt på uppdrag granskning. Han mailade tillbaks med en fråga, som jag svarade på, sedan blev det tyst därifrån också. 

Jag tänkte, va fan? Är dom inte intresserade av att lyssna ens?  Med TV4:s eller SVT:s resurser bakom sig hade det varit betydligt enklare att gräva vidare. Speciellt när man vill få folk att lyssna och prata så är det nog lättare när man ringer från Kalla fakta eller Uppdrag granskning inbillar jag mig. Det smäller liksom högre än att inleda med "hej, jag heter joakim och jag har en liten blogg på nätet som heter Daddys". Och likaså smäller ett avslöjande högre i rutan eller på en löpsedel än på en blogg. Och vissa saker förtjänar att smälla högre än andra.

"Jaha vad 17 gör man nu då"? Så fick jag då idén att kontakta Leif GW Persson. Han skriver ju i Expressen vilket betyder att han ju har en mailadress kopplad till tidningen och säkert goda känningar med journalister med lite muskler. Jag gillar dessutom GW.Jag beundrar människor som har en stenhård intigritet och kulor som matchar den, och något annat kan man inte säga om mannen som i direktsändning i Efterlyst törs säga sanningar som får Hasse Aro att börja kallsvettas och nervöst börja peta upp glasögonen på näsan. Att man inte precis alltid håller med honom i allt spelar ingen roll. Man vet att man i alla fall det är någon man kan lita på. Dessutom håller jag med honom i det mesta.

Men någon hade sagt till mig att GW får en jävla massa mail varje dag, så jag var inte allt för optimistisk att just mitt tips skulle få hans uppmärksamhet. Både Kalla fakta och Uppdrag granskning hade ju för övrigt redan avfärdat det. Rätt ohövligt dessutom.

Jag skrev i mailet i princip enbart vilka personer det handlade om, inget mer. Efter en fem sex dagar så såg jag mitt mail öppnades av någon, förmodligen ägaren till mailadressen. Pulsen steg en aning, men sedan hände inget under resten av kvällen. Ja ja tänkte jag, det var i alla fall värt ett försök.

Men så kom alltså samtalet igår någon gång mitt på dagen. Det kändes såklart stort att få tala med professorn i egen hög person. Man blir säkert lite surrigare än normalt bara av adrenalinpåslaget och nervositeten. Men vi pratade en stund i alla fall och jag lyckades hyfsat att i korta berätta hela historien. Han berättade även en sak för mig som var lite kul. (ingen fara Leif, det tar jag med mig i graven). Det hela slutade i alla fall med att GW sa  "Jaaa, du kan faktiskt ha en poäng här. Låt mig tänka så hörs vi om nån vecka".

Och om inte GW ringer så skulle ju jag alltid kunna ringa honom. (Jag sa ju att jag är en hyfsad grävare;)

Hoppas han inte tar illa upp för att jag skriver om vårt samtal, om han skulle råka se det. Vissa saker är för stora för en liten blogg att skriva om, men det finns också saker som är för stora för att en liten blogg skall kunna hålla käften om dom. Ett samtal från nestorn är en sådan.

Jag tror han hajar.

Och som sagt ämnet för samtalet behåller jag för mig själv så länge.

 En liten tur längs memory lane skadar aldrig. Här är asyldokumenten som Aftonbladet sålde för 19 spänn då det begav sig. Samtliga sades det. Beslutet av Judge Donn Livingston i Colorados domstol med bilagor. Dokumenten är sedan länge bortplockade från Aftonbladets hemsida men dock inte från deras server. Vilken / vilka högt uppsatta medlemmar av den svenska regeringen som gav Mia en hjälpande knuff in i det stora landet i väst gick aldrig att få reda på. Skit flyter alltid upp till ytan förr eller senare sägs det. Vi väntar dock fortfarande på den här korven.

Domaren grundar beslutet på brev från HD

Vid en första genomläsning är det dock främst en sak man lägger märke till. I domarens beslut om att bevilja asylen hänvisar han till ett brev från Högsta domstolen i Sverige som sägs skall intyga att Sverige inte förmådde skydda denna mamma och barn. Men något sådant brev finner jag inte bland bilagorna. Däremot två domar från kammarrätten och en från regeringsrätten som säger precis tvärt om. Att en rättsstat som Sverige skall ha dom resurser som krävs för att skydda denna familj.

Blev domaren lurad? Är det domen från regeringsrätten som avslår bistånd han syftar på? Eller finns det ett annat brev från Högsta domstolen som intygar asylskälen? Varför skulle Livingstone ha refererat till ett "brev" (letter). En domare borde väl kunna se skillnad på ett brev och en dom?

Jag vill också att ni skall lägga märke till en annan sak i dessa dokument. Hur lilla Sarah blir behandlad och hur hon mår av det. Det är den allra jobbigaste biten i allt detta. Kanske extra jobbigt för mig av känd anledning.

Denna barnmisshandel hjälper alla svenska myndigheter villigt till med, samtidigt som pappa OSama aldrig tycks få komma till tals någonstans. Alla Mias lögner rapas villigt upp av BUP, Socialtjänsten, Omsorgsnämnden, Stiftelsen trossen, sjukvården.

Alla såg emellertid att Sara som var fyra fem år mådde dåligt, hade våldsutbrott mot sig själv och lillebror, att hon hämmades i sin utveckling. Det talas till och med om att det fanns risk för att "patienten blir allvarligt störd om inte isoleringen bryts" . Men ingen riktade blickarna mot mamman. Hennes historia om en galen och våldsam man köptes av alla rakt av. Det är helt otroligt. Men just detta var ju också vitsen med hela det politiska projektet Gömda.

Professor Jan Hjerpe intygar till och med att det är för att pappan är muslim som han upplever att hans rättigheter som förälder kränks. Underförstått att om han varit svensk så hade han förstått att i Sverige är det mamma som bestämmer.

Det är väl tur att vi vet bättre nu. Eller gör vi det?

Hur länge skall detta fortsätta vara lagligt?

Detta gjordes mot Sara Awad för 20 år sedan. Det skulle ta 20 år innan hon fick veta sanningen om sin pappa. Idag är hon en 25 år gammal godhjärtad men trasig kvinna som inte tror att hon betyder någonting för någon. Medan Liza Marklund och hennes förlag skålar i champagne och räknar sina miljoner så tvingas Sara gå till kyrkan och få matkuponger till sig och sina barn. Enligt uppgift skall hon nu sitta i fängelse. Dömd för narkotikabrott. (Detta är dock obekräftade uppgifter). Är det bara jag som tycker att Liza Marklund, Bonniers och svenska staten borde ta ansvar för vad dom ställt till med? Att dom borde hjälpa åtminstone detta offer, det första, på fötter igen? 

Låt Sara komma hem till Sverige med sina barn och ersätt henne för dom brott som begåtts och det liv i lögn hon fått utstå. 

Sara och Osama och alla vi andra pappor och våra barn som drabbats av samma systemfel måste få upprättelse? Vill ni se ett paradexempel på hur man alienerar och förstör ett barn, så läs dokumenten som Mia ljög sig in i USA med. 

Frågan om huruvida det fanns ett brev eller inte från Sveriges högsta domstol bör också bli besvarad.

Hur länge till skall det vara lagligt att behandla barn på det här viset? Vi är många som nu vill ha svar på den frågan. Svar! Inget av det vanliga svammlet om "svår fråga" eller "vi utreder". Det kan inte vara rimligt att det i en rättsstat kan få gå till så här.

Först reportaget som Annika Widebeck gjorde för TV4 för er som behöver rekapitulera historien.

Här är asylbeslutet plus bilagor. 

Del 1. Prata inte hata


Dom som till synes vill undvika den nödvändiga sakdebatten om feminism vs jämställdhet har många sätt att lyckas med detta på. Den senaste tiden har metoden "Vi stackars feminister som uttalar oss offentligt blir hatade och tystade" - metoden varit den mest tongivande. Det senaste exemplet på detta är My Vingren som i Aftonbladet målar upp en dyster bild av de hon kallar antifeminister. De obligatoriska jämförelserna med Behring Breivik och nazister finns givetvis med. 

Vingren gör i artikeln gällande att hon för sitt feministiska engagemang tvingas motta en stor mängd dödshot och ekivoka förslag av det mindre trevliga slaget per mail och telefon. Dom skyldiga till dessa omogna handlingar är kränkta män av kaukasisk hudfärg och normativ sexuell läggning. Eller som vi populärt kallas "Vita kränkta män".

Vingrens och hennes feministiska vänners svar på dessa trakasserier blir att håna sagda folkgrupp i en särskild grupp på Facebook. Skapad för just detta ändamål. 

"Vi skrattar tillsammans åt gruppen ”Vita Kränkta Män” på Facebook. Vi omyndighetsförklarar männen bakom det högljudda antiintellektuella korståget som jämför feminism med fascism. Och det klart vi gör. Hur skulle vi annars orka?"

Jag kan till viss del sympatisera med detta. När man blir hårt och brutalt attackerad utifrån sluter man sig gärna i sin egen grupp där man känner sig trygg och uppskattad. Det har även jag gjort. Hån har använts som vapen även i våra kretsar. Men tror My Vingren med vänner att detta sätt att bemöta problemet är rätt medicin för att minska hatet som uppenbarligen finns därute? Jag tillhör ju den grupp som My beskriver som hatisk, sexistisk och pervers. "Dom vita kränkta männen", men hatar gör jag inte. Inte heller ringer jag till feminister mitt i natten och vrölar om att dom behöver mer kuk och borde våldtas med sagda organ. Det tvivlar jag för övrigt på att Pär Ström, Pelle Billing, Medborgare X, Aktivarum eller någon annan av oss som utmålats som ledare för dessa hatets stormtrupper gör heller.

Eftersom detta är en sant jämställdhetsivrande blogg så skall det även sägas att jag aldrig heller drabbats av någon vit kränkt kvinna som ringer mig mitt i natten och påpekar att jag behöver mer fitta. Inte heller får jag några sexerbjudanden på mailen förutom ett och annat från ryskor och thailändskor som ibland, på något för mig okänt sätt letar sig in i min mailbox, (jag misstänker dock inte att detta är relaterat till mina mina åsikter i jämställdhetsdebatten). Ett och annat hot om död och våld har det väl blivit genom åren, men dom kan man nog räkna på ena handens fingrar vilket jag är väldigt glad för.

Vi så kallade "antifeminister" är oskyldiga

Men om det nu är sant att My och hennes vänner utsätts för dessa oerhört omogna trakasserier så är det inget jag är skyldig till. Inte heller någon som ingår i det stora nätverk av vänner och bekanta som jag lärt känna och som delar mina åsikter om jämställdhet och feminismen. Det kan jag i stort sett garantera. Det skulle förvåna mig oerhört. My skriver:

"Jag kan inte låta bli att tänka att precis som extremhögern florerar på nätet, rekryterar nya anhängare på sociala medier, forum, bloggar och privata hemsidor så organiserar sig antifeminister på liknande vis." 

Visst grupperar och organiserar sig motståndare till feminismen. Men inte i hatgrupper vars syfte det är att göra livet surt för My Vingren. Inte heller i syfte att per se bekämpa feminismen. Det gemensamma målet för papparättsgrupper, jämställdister, mansjourer och rättssäkerhetsgrupper är inte att ringa och väcka My Vingren mitt i natten för att skrika könsord i örat på henne. Målet är att främja det vi menar är sann jämställdhet, barns och vuxnas rätt till familjeliv, rättssäkra lagar som är lika för alla, och som behandlar alla lika och som tillämpas så. Det gör vi med demokratiska och ärliga metoder. Genom att blogga, kommentera skriva debattartiklar, informera och lobba mot politiker och allmänhet.

I princip alla människor som jag genom åren mött i denna rörelse har varit vänliga, hyggliga, icke dömande, öppna, fredliga och toleranta människor med ett starkt rättspatos. Alla tycker inte alltid om alla. Ibland har det uppstått meningsskiljaktligheter, osämja och splittring kring olika frågor, men då har man gått skilda vägar och arbetar istället parallellt med varandra på de sätt man tycker är bäst. Vilka organistaioner känner inte igen detta? My vingrens beskrivning av det hon kallar antifeminister skorrar därför falskt i mina öron. Eller så kanske det är några andra antifeminister hon talar om? Någon liten obskyr grupp vars metoder går ut på att vröla kuk i örat på Vingren och hennes vänner? Men varför har jag inte hört talas om dessa då? Jag som av My och hennes tidning feministiskt perspektiv utpekats som en av ledarna för antifeministerna i Sverige borde väl rimligtvis veta om det skulle finnas någon gren av rörelsen med denna arbetsmetod? (Som jag för övrigt allvarligt ifrågasätter effektiviteten på).

Ljuger du för mig så tappar jag förtroendet för dig.

Jag hatar inte feminister. Jag älskar feminister, lika mycket som antifeminister rasister, antirasister, invandrare, svenskar, muslimer, kristna, kvinnor, män, barn och gamla. Jag kan dock bli oerhört provocerad,till och med förbannad på det jag ser som dumhet, övergrepp på barn och vuxna, oförstånd, elakhet och hyckleri, men även om jag tycker My & hennes vänner står för mycket av just det jag räknade upp skulle jag aldrig någonsin hata eller känna lust att göra henne illa eller förstöra hennes nattsömn heller för den delen. 

Jag är dock extremt misstänksam och negativ mot den form av feminism som rått i Sverige sedan början på 90 talet. Det erkänner jag villigt. Detta beroende på egna fruktansvärda erfarenheter, varvat med exempel efter exempel på rättsövergrepp, korruption, diskriminering, hat och inte minst det faktum att det feministerna ropat ut från barrikaderna har visat sig vara rena lögner i fall efter fall. När någon medvetet ljuger för mig så tappar jag förtroendet. Därför känner jag skepsis när det gäller Vingrens påståenden om den grova terror som drabbat henne. Jag skulle gärna se alla dom dröser med hat och dödshot hon sparat i sin speciella mailmapp innan jag tror på det. Aftonbladet som ju upplåtit en hel ledarartikel åt My's problem tycks dock ta bara ta påståendet för givet. 

Annars fungerar det så i dom flesta rättsstater att den är den anklagande som har bevisbördan och inte den anklagade. Och det My Vingren nu anklagar oss feministkritiker för är ganska grova brott. Inte i en domstol men i en tidning, vilket ofta är värre. Det vore därför faktiskt snyggt av tidningen att visa upp bevis för anklagelsen och inte bara beskriva den i svepande termer. Om det hade varit en nyhetsartikel och inte en ledare hade dom aldrig kommit undan med det.

Att annars leda bort uppmärksamheten från sakfrågorna med hjälp av distraktioner är ett sedan länge känt trick. Trollkarlar och magiker använder sig av just detta för att leda bort publikens blickar från det som dom inte vill visa. Detta vet förstås även Vingren och feministerna mycket väl. Det är en väl beprövad och fungerande strategi som bland annat feministrörelsen flitigt har använt sig av för att slippa diskutera det som blir för besvärligt. 

Ni som följde Daddytråden på Flashback vet ju att det var exakt denna metod HJ och dennes bundsförvanter använde för att förvilla och undvika de besvärliga frågorna. Och dom lyckades ständigt. Framför allt för att dom som var där för att diskutera sakfrågorna till sist blev så provocerade av idiotin att dom i ren ilska lät sig dras med i rena kvasidebatter. Mission accomplished,

Vi behöver inte varken hata eller hota

Varför är då så många arga och besvikna på feminismen? Finns det en anledning? Är det kanske dags att börja diskutera den istället? Det är inte vi, som ni kallar antifeminister som ringer och hotar er feminister. Inte heller är det vi som skriver mail med referenser till våldtäkter och annan skrevretorik. Vi behöver nämligen inte det. Vi har nämligen sakliga och adekvata argument för vår kritik.

Det vore hemskt trevligt om våra ideologiska motståndare i jämställdhetsdebatten kunde börja bemöta dom istället för att sprida osanningar om oss i riksmedia.

Vad säger ni feminister? Ställer ni upp på en saklig debatt?

I så fall bör ni med fördel läsa nedanstående meddelande i Del 2, som på ett bra sätt sammanfattar VARFÖR vi är kritiska och många gånger arga på feminismen. Efter ni gjort det ser jag fram emot en seriös, konstruktiv, saklig och kärleksfull debatt i kommentarsfältet. En debatt om ideologi, tro och syn på jämställdhetsfrågor och inte om vad vi anser om varandra och varandras mammor.

Del 2. Finns det fog för att kritisera feminismen? 

Av Markus Ollikainen

Den senaste tiden har feminism stått som måltavla för en rad beskyllningar och påhopp från både kända aktörer som sakkunniga inom just feminism. Samtidigt har "feminister" inte heller varit sena att gå till attack med både personangrepp och kränkande uttalanden, vilket vissa mediekanaler snabbt rapporterat om. Hur kunde det bli så här? Och kan kritiken mot just feminismen vara befogad?

Syftet med denna skrivelse är inte att försöka provocera, eller ta parti varken för- eller emot feminism. Mitt arbete handlar om gott föräldraskap och barns behov och rätt till båda sina föräldrar. I detta arbete har den feministiska ideologin varit ett återkommande samtalsämne. Det jag upptäckte var också att det råder en tydlig obalans avseende kunskap i ämnet, och med risk för att åter bli kallad för feministinfiltratör, så vill jag ändå rikta denna skrivelse till alla sk. feminister. Nedan skrivelse har som främsta syfte att förklara, på ett opartiskt sätt (hoppas jag), varför kritiken kan var befogad.

Vi skall börja med vad människor i allmänhet ser angående "feminism". Zoomar vi ut en bit så ter sig denna grupp liten som ett riskorn. En sektliknande gruppering som göder varandra genom bekräftelse och radikala utspel. Allmänheten tror dock inte att dessa har något inflytande och ser heller ingen hotbild kring denna knasiga sammanslutning av människor. I den "normala" världen så bevittnar de varje dag en avslappnad relation mellan kvinnor och män, mammor och pappor. Problemet som kablas ut existerar helt enkelt inte. Det är en verklighetsfrämmande världsbild dessa "feminister" målar upp.

Ett konkret bevis på ovan beskrivning såg vi Inför valet 2010 då Svenska folket hade möjligheten att rösta på ett utpräglat feministiskt parti. "Fi", (Feministiskt Initiativ) hette partiet och resultatet visade tydligt att denna ideologi inte är vad Svenska medborgare ville ha. 0,9% av landets röster ljuger inte utan säger klart och tydligt att dom flesta av oss vill att Sverige skall förvaltas av aktörer som har en bred syn på medborgarnas allmänna intressen.

Den grupp som utgör majoriteten "feministmotståndare" är sådana som av intellektuella skäl kommit i kontakt med denna ideologi samt män, pappor farmödrar etc, som på ett eller annat sätt varit i kontakt med socialtjänsten. Eller som smakat rättssystemets förödande piska skära in i sina ryggar då de har blivit behandlade som brottslingar trots att bevis och domar helt saknats. Det kan även vara en ny flickvän som bevittnat pojkvännens mentala nedbrytning som påtvingad frånvarande pappa i det totalt surrealistiska "helvete" som kallas vårdnadstvister.

De här människorna är inte "Rädda vita män" som ofta påstås, utan pappor och anhöriga som är sårade och besvikna. För varje dag som går, växer denna bitterhet, och tro det eller ej, men de flesta väntar faktiskt tålmodigt på att vår regering och rättsystem skall komma ikapp och börja skipa rättvisa, och inte som många verkar tro; att de skall övergå i någon form av "revolution" där männen reser sig och går ut och gör uppror. Den kulturen har vi inte i Sverige. Här knyter vi näven i fickan och väntar och avvaktar.

Helene Bergman skrev på Newsmill i februari (2012) att feminismen har blivit en statsreligion och att en radikal grupp kidnappade feminismen i slutet på 80-talet. Det som i grunden byggde bl.a. på sexuell integritet och frigörelse av kvinnan, kravet på lika värde och jämställda förutsättningar m.m. blev istället i början av 90-talet en kamp mot "mannen som överordnad" och "kamp mot det patriarkala maktstrukturer som samhällets grunder vilade på".

I Aftonbladet (120823) kunde man läsa att Ulf Brunnberg tycker att det är "feministernas fel" att en kvinna brutalt mördades i sitt yrkesutövande som fångvaktare. Ulf menade att om vi inte hade haft en sådan fixering på att få in rätt mängd "kön" i miljöer som istället borde sätta fokus på "lämplighet" så hade det kanske undvikits. (Dock genom en annan formulering).

Händelserna efter Ulfs uttalande avslöjade också hur obehagligt det är att kritisera "feminismen" öppet.
Omedelbart spreds en förtalskampanj av sällan skådat slag. Personangrepp efter personangrepp avlöste varandra på Twitter. Angrepp som både saknade relevans och inte gav något som helst konstruktivt underlag för vidare debatt. Man kunde också se en film på youtube där aktivister kastade ut nallebjörnar med feministiska slagord över Ulfs trädgård från ett flygplan. Syftet påstods vara "att göra Ulf glad" - Svaret på Ulfs uttalande i en intervju blev alltså ett avsiktligt förlöjligande och hånande av honom som person. Både hans heder och hans rätt till integritet kränktes.

När andra människor ser en sådan massiv (och kapitalstark) attack mot en (1) person, så förstår jag fullt ut varför det de allra flesta inte öppet vågar kritisera feminismen. Vem vill bli utsatt för en sådan offentlig avrättning och förnedring?

Ett annat aktuellt exempel på denna rädsla finner vi då ett litet förlag publicerat och skickat ut pysselböcker med olika teman för tjejer och killar. Tjejernas bok var rosa och killarnas var blå. När detta väckte genusvetenskaplig ilska och uppmärksammades på FB så backade förlaget snabbt och drog tillbaka hela produktionen med ursäkten "Beslutet att trycka dem var felaktigt".

- Vilken förlust innebär inte detta rent ekonomiskt för detta lilla bokförlag, som stått för utveckling, framtagning, tryck och distribution, för att sedan bli tvungen att återkalla hela upplagan? Både enskilda och bolag är bevisligen rädda för dessa genuspoliser och det med all rätt. Vem vill bli uthängd, hånad och förnedrad? Vem vill se sitt varumärke dras i smutsen?

En produkt som saknar efterfrågan tappar i försäljning. Så fungerar det både logiskt och rationellt. Vad vi nu kan bevittna är en marknadskraft som tycks regleras av moral och påhittade genusvärderingar. Värderingar som endast några få kontrollerar , och inte har någonting att göra med vad allmänheten vill ha. Att styra människor med rädsla för repressalier är aldrig en bra utveckling. Det har historien visat oss gång på gång.

Så vad ligger då bakom denna vrede mot genus och det som i Sverige kallas jämställdhet? Varför börjar ett missnöje att växa? Jämställdhet vill väl alla i grund och botten ha? "Kan detta faktum kopplas till feminismen", eller är det något annat som ligger bakom?

Vi skall göra en resa tillbaka i tiden och titta på hur det ligger till med det som "feministerna" beskylls för. Vår barometer kommer vara vår barns psykiska hälsa. En faktor som lättare ger utslag när instabilitet råder i ett samhälle.

1989 gjorde socialstyrelsen en undersökning på tjejer i åldrarna 16 - 24 år. Då hade vi 9% som angav att de mådde psykiskt dåligt. 1989 hade vi inte mycket av den feminism, eller genusvetenskap som idag dikterar agendan. Dessa gjorde entré i början av 1990-talet, i samband med den omtalade "pedofilvågen" som stormade över landet. Plötsligt var alla män som arbetade med barn misstänkta för att vara pedofiler, vilket resulterade i en massflykt från barnomsorg och förskola. Innan detta skedde så hade regeringen fortlöpande satsat på bl.a. kampanjer för att uppmuntra ökad manligt deltagande inom just barn- och omsorg. Nu var denna period definitivt förbi. Ingen, varken man eller kvinna vill känna misstänksamma blickar i ryggen varje dag på sitt jobb, eller riskera att oskyldigt få fingrar pekade mot sig med anklagelser om hemska brott.

1997 släpptes avhandlingen "Slagen Dam" som byggde på en enkätundersökning som SCB skickat ut till 10 000 slumpvis utvalda kvinnor i blandade åldrar. Ca 7000 svarade. Detta blev det verkliga startskottet för det manshat och den misandri som senare skulle följa. Att "våldet" i sak omfattade alla former lyftes aldrig. Allt från att kvinnan känt sig hotad eller kränkt till fysiska handgemäng. Istället målade man med en otroligt bred pensel en bild av att "våld" tilläts. Inte heller lyftes det faktum att inga män var tillfrågade i enkätundersökningen. Svaren var alltså till 100% från kvinnor.

Med detta frågeformulär, som underlag, kunde man nu bevisa att "mannen är förövare" och även påvisa hur otroligt omfattande våldet var i vårt samhälle. Professor Eva Lundgren i Uppsala raljerade med avancerade hypoteser om "mannens överordning gentemot kvinnan" och om "våldets normaliseringsprocess". Budskapet var att mannen vidmakthåller makten över kvinnan genom våld. Våldet var psykiskt, fysiskt och sexuellt och numera har man även myntat uttrycket ekonomiskt våld. Detta ensidiga synsätt refereras flitigt än idag av feminister, kvinnojourer och genussekretariat. Universitetet i Uppsala undervisar åklagare med dokumentet som läromedel. Så sent som förra året (2011) höll Roks ett seminarie i Göteborg där denna forskning återkommande lyftes upp som fakta och bevis för att "mannen är överordnad" och att "mannen är en potentiell förövare".

Således är "mannen som överordnad kvinnan" en utav grundpelarna i den rådande feminismen. En som man har svurit på att bekämpa.

- Men vad händer då om mannen inte är överordnad, eller om det kanske till och med är tvärtom?

För att få en objektiv bild så ställde jag den SCB enkät som Eva Lundgrens forskning lutade sig på, mot en liknande undersökning som Aftonbladet genomförde 2003 (webbaserad). Där blev även män tillfrågade om våld i nära relation och med dessa svar då tornade en helt annan bild upp.

"Utsatt för våld från flickvän"
- På frågan "Har du någon gång fått stryk av din kvinnliga partner?" svarade 72,7% JA
- Av dessa svarade även 21,2% att de "ofta fått stryk av din kvinnliga partner"(2021 manliga svarande) 

Ställer vi detta mot SCB enkätundersökning (s.135) där "kvinnor svarade enligt följande"

- På frågan om kvinnan blivit "utsatt för våld någon gång efter 15 år" svarade 47,4% JA
(3878 kvinnliga svarande)

- Således anger ca 50% fler män än kvinnor att de utsätts för våld i en nära relation!

Detta resultat  bekräftas även av en Internationell studie där bl.a. Peter Gill, (Umeå universitet) var delaktig från Sverige. Studien visade att Sverige inte på något sätt var ett undantag och resultatet publicerades i DN 2005:

”Unik internationell studie: Dubbelt så många svenska kvinnor som män uppger att de slog först. Kvinnor använder våld mot sin partner i samma omfattning som männen...”

SLUTSATS: Mannens utsatthet för våld och konflikter i nära relation har helt osynliggjorts.

Under början av 2000-talet blev det en febril aktivitet. Media börjar spela en central roll för att förstärka bilden av mannen som förövare. Uttalande gjordes av olika kända aktörer. "Män är talibaner", "Män är djur", "Vi borde införa mansskatt" etc.
Uttalandena avlöste varandra. Det ena djärvare än det andra. Män var svin, gubbslem, våldsutövare och våldtäktsmän.  Nedanstående uttalande av Marianne Ny, överåklagare på utvecklingscenter i Göteborg visar tydligt vilken syn på män som råder även inom statsförvaltning och rättsväsende.

”Först då mannen frihetsberövas och kvinnan i lugn och ro hinner få lite perspektiv på sin tillvaro, får hon en chans att upptäcka hur hon egentligen behandlas”. ”Marianne Ny menar att lagföringen har god effekt som skydd för kvinnan, även i de fall gärningsmannen åtalas men inte döms.” (Den nya kvinnofridslagen 2001)

- Män skulle dömas och straffas ohörda och utan rättslig prövning!

Lagändringen i föräldrabalken 2006, innebar stora förändringar. Den största var att domare nu kunde intermistiskt (tillsvidare)  uppmuntrades att peta bort den ena föräldern, oftast pappan. Och om man omöjliggjorde kommunikation så innebar det omedelbar belöning för den som initierat konflikten och behöll barnet olovligt, oftast mamman. 

Eftersom det saknas beviskrav på påståenden i tvist så kan man nu beskylla den andra parten för allt mellan himmel och jord. Var man kvinna så lönade de sig att beskylla den andra för att vara hårdhänt, aggressiv och hotfull. Och hjälpte inte det användes istället ofta anklagelser om pedofili och incest. Statistiken talar sitt tydlig språk. Tvister i domstol har ökat med över 100% sedan 2005.

Kanske det mest destruktiva direktivet av alla och som drabbat alla invånare är det om att bekämpa mäns våld mot kvinnor och barn. Trots att massiva mängder vetenskapliga fakta länge funnits tillgänglig så valde dåvarande regering att blunda för  denna och med stöd av Eva Lundgrens forskning istället iscensätta det kanske största bedrägeriet mot det svenska folket i modern tid?

Enligt det nya regeringsdirektivet var det av yttersta vikt att bekämpa "mäns våld mot kvinnor och barn" och när alliansregeringen fick regeringsmakten 2006 så var det bara att trycka på knappen. Allt var redan tankat packat och klart.

900 miljoner öronmärktes för detta hedersamma uppdrag och de som lovat att bekämpa detta vurmade för denna satsning. Men vad gick pengarna till? Fick vi det bättre?

I utvärderingen kunde man bl.a. läsa följande (BRÅ 2010:18):

"När nu alla utbildningar som hållits kan räknas in, kan man konstatera att planen inneburit en gigantisk utbildningssatsning. Över 350 projekt rör våld mot kvinnor och barn som bevittnat våld, har startat i kommunerna med ekonomiskt stöd från regeringen. 10 000 poliser har fått utbildning i frågorna. Domstolsverket har hållit utbildning i bemötande för drygt 1 800 anställda i domstolsväsendet. Åklagarmyndigheten har lagt in bemötandefrågor i både grund- och vidareutbildningen för åklagare, och på samtliga kurser inom den administrativa grundutbildningen." (s.9)

Närmare 50% av regeringens medel gick till utbildning och inte till vilken utbildning som helst, utan om hur "man identifierar mannen som maskulin förövare". Istället för utredningsmetodik och läran om att leta rationella brottsmönster, ställa relevanta frågor som när, hur, på vilket sätt etc. (Bo Edvardsson, kritisk utredningsmetodik 2006) så massproducerades kurser i hur man bemöter "kvinnliga offer och barn som bevittnar våld - Där mannen var den enda förövaren."

Samtidigt gick socialstyrelsen ut med ett utbildningsmaterial som hette "Våldsutsatta kvinnor" som underströk vikten att inte ifrågasätta kvinnans version, så även att socialkontoren nu skulle samarbeta med privata aktörer som kvinnojourer. Dessa två i kombination medförde dels att den operativa kontrollen över socialtjänsten flyttades från socialstyrelsen till privata intressen som Roks och SKR. Samt att det nu var helt fritt för mamman att beskylla pappan, utan krav på bevis för sina påståenden. Vilken pappa, i tvist, har inte blivit beskylld för att vara hårdhänt, aggressiv, osamarbetsvillig? Från att ha fört en regelbunden dialog om barnet så "vågar mamman plötsligt inte närvara" i familjerätten. Det räckte med att bara spela rädd.

Exempel som är flera år gamla dras upp som de vore dagsaktuellt och om dessa socialtjänstekvinnor inte kan finna något i sin undersökning så var det nu helt okey att vinkla sanningen en smula. Även Bo Edvardsson försökte uppmärksamma detta
ämbetsmissbruk 2006. I DN kunde man läsa följande artikel "Utredningar baseras på skvaller".

- Allt för att skydda barnet och kvinnan från en potentiell manlig förövare?

Alla dessa utbildningar har skapat vår tid största förutfattade meningar om helt vanliga män, allt baserat på en bråkdel av män med dysfunktionella beteendestödningar. Allt prydligt utplanterat genom "slagen Dam" från 1997.

Så sent som förra året publicerades en undersökning som visade att båda parter var lika delaktiga i relationsgräl och osämja mellan varandra. Aftonbladet skrev om detta 2011:

"Par bråkar i genomsnitt 2 455 gånger om året, enligt en undersökning där 3 000 personer över hela världen tillfrågats, skriver Daily Mail. Det blir nästan sju gånger om dagen."

En annan undersökning som Aftonbladet gjorde 2005, mellan kvinnor och män avseende otrogenhet visade följande:

Vem är mest otrogen? 
"I undersökningen uppger 55 procent av kvinnorna och 53 procent av männen att de varit otrogna."
(Aftonbladet 2005)

Vi fortsätter med fler undersökningar...

Vem bestämmer över semesterplanerna?
”78 procent av mammorna uppger att de bestämmer över familjens semesterplaner."
(Aftonbladet 2011)

Vem bestämmer var huset skall stå?
"Det ser likadant ut i övriga Norden som i Sverige. 77 procent av de tillfrågade fastighetsmäklarna i Norge säger att det är mamman i kärnfamiljen som har störst inflytande när familjen ska flytta. Motsvarande siffra för Island, Danmark och Sverige är 75, 71 respektive 72 procent."
(Aftonbladet 2011)

Vilka gör oftast slut?
"Andra studier visar dock att det vid separationer i allmänhet oftast är kvinnan som tar initiativet."
(Aftonbladet 2010)

Regeringen har satsat miljardbelopp under åren på att bygga ut genusinstitutioner över hela landet och inte en enda har kunnat fastställa en enda undersökning inom det Aftonbladet gjort gratis för sina trogna läsare:

SLUTSATS: Kvinnan är överordnad mannen i alla beslut som rör relation, hem och familj, inte mannen!

Nu tillbaka till "Mäns våld mot kvinnor". Den andra 50% gick till olika satsningar som hade en mer operativ funktion där bl.a. kvinnojourerna fick ökade anslag. Grundtanken om att hjälpa utsatta är otroligt bra och förtjänar all respekt, men när man sätter ett sådant viktigt förtroende i privata aktörers förvaltning, speciellt med skattebetalarnas medel, så måste det finnas en uppföljning och krav på resultat.

Så vad fick vi fått för dessa satsade medel? "Med tanke på att förbättringarna av psykosocial hälsa var relativt blygsam och att även de kvinnor som inte erhållit specifikt riktande insatser uppnådde en förbättrad psykosocial hälsa går det inte att belägga effekten av de interventioner som getts."
(Utvärdering 2011)

Varje steg längs med denns stig har lämnat djupa sår och varje projekt som regeringen sjösatt, i förtroende till berörda parter, har skett i tron att det skulle leda till något bättre. Men hur jag än letar bland dokument, beslut och direktiv så finner jag inte att ambitionen verkar varit att det skall bli bättre, utan denna destruktivitet uppträder snarare vara vågen dessa rider på.

SLUTSATS: Fakta och utredningar visar att kritik mot denna destruktiva utveckling kan vara befogad.

Barns psykiska ohälsa har sedan 1989 gått från 9%, till över 30% 2005 (SOU 2006:77). Hur det ser ut idag (2012) vågar jag inte ens spekulera i.

Frågan många ställer sig är - Hur långt är regeringen beredd att gå och samtidigt behöva se sina väljare och medborgare lida i onödan? Och hur mycket skattemiljarder skall brännas upp innan regeringen kommer till insikten att detta sociala experiment sedan flera år tillbaka varit dömt och är direkt livsfarligt ur ett samhälls- och folkhälsoperspektiv?

Och när skall alla feminister (i all väl mening) inse att de blivit förda bakom ljuset, med en elit som med stor avsikt utplanterat missledande information. Att tillhöra en gemenskap är viktigt men ibland kan man tappa fotfästet i sin iver att rädda världen. En film (baserat på en verklig händelse) som tydligt illustrerar detta fenomen är "The Wave" från 1981. Se den och ställ Er sedan frågan:

- Borde inte 20 år räcka?

Ibland springer man på gamla artiklar när man är ute på nätet och irrar. Vissa blir rätt komiska så här i historiens spot light. Hittade denna till exempel från Sydsvenskan 2005. Den handlar om hur Sveriges åklagarmyndighet nu på allvar skulle ta grabbatag med all form av korruption i vårt land. Nu hade Sverige format sin egen Untouchables grupp. Nu skulle mutkolvar, lögnare och myglare bort från våra myndigheter. Vem skulle vara rätt man för det jobbet? Ja ni ser ju själva.

Thomas Allgén och Teet Härm har i hela sina vuxna liv tvingats bära en skuld i allmänhetens ögon för ett fruktansvärt brott. Detta trots att ingen av dom är dömda för det. Insatta i fallet, polis, domstolar, justitiekanslern och advokater vet att ingen av männen är skyldiga till varken mord eller det brott mot mot griftesfriden som man friade dom för på grund av att preskriptionstiden hade gått ut. Genom att skriva detta i domskälet brännmärkte domstolen två oskyldiga män som monster i en dom som aldrig kunde överklagas. Alla vet, och alla tiger. Varför? 

Vad är det staten är rädd för som kan vara värre än den eviga misstro mot dess rättväsen den här skandalen skapar? Varför vill man inte lyfta på locket? Är det som finns under möjligen värre än den eviga skam det innebär för den svenska staten att vägra att ta ansvar för en gigantisk rättsskandal? För inte är det för att staten inte har råd att betala det skadestånd läkarna kräver. Det är kaffepengar. Nej det är något annat. Svaret på frågan får vi förmodligen aldrig besvarad, men det hindrar inte att man kan se på fakta och dra egna slutsatser utifrån det samhälle och den rättsstat vi numera har.

En enorm seger för den framväxande maligna kvinnorörelsen

I de politiskt betingade kampanjerna mot de två f.d. läkarna har opinionsbildare på vänsterkanten och inom kvinnorörelsen fortsatt att misstänkliggöra dem, även efter det att nya omständigheter kommit i dagen, som bevisar deras oskuld.
Speciellt för kvinnorörelsen fanns det stora vinster i att brännmärka, särskilt Allgén som monster eftersom detta skulle komma att sätta ett för kvinnorörelsen önskat prejudikat för alla framtida pappor i vårdnadstvister. Denna seger var således för medlemmarna i den radikalfeministiska rörelsen enorm. Rättvisan för Catrine Da Costa och hennes kvarlevande betydde inte ett dugg för denna politiska lobby. DaCosta var användbar som redskap för att nå ett politiskt mål. Ingenting annat. Så tänker strateger i krig. Man får offra några för att nå ett högre syfte. Detta syfte har nu i stort sett uppnåtts, medan högen av offer kriget har lämnat efter sig växer för var dag.

Varför vill inte polis och åklagare lösa DaCosta mordet?

Hela utredningen av mordet på Catríne Da Costa har från början präglats av inkompetens, misstag, mystiskt förvunna bevis, medvetet fiffel och mörkning av fakta. Än idag, trots att det numera finns goda möjligheter att lösa mordet vägrar polisen att göra det. Varför? Likaså vägrar man att hjälpa två oskyldigt utpekade män hjälp att rentvå sina namn. 

Här nedan ser ni en tjänsteanteckning. Det är Karin Palmgren Godhe vid JK som redogör för sitt samtal med polisen Jan Kullström. Notera att polisen inte vill sätta på pränt att resultatet är friande. Polismannen bekräftar att läkarna kan uteslutas men vill inte skriva ut ett negativt intyg! Han ljuger sig alltså hellre ur situationen än att han tvingas bekräfta läkarnas oskuld.

Allt medan justitiemordet pågår skriver feministen och juridikprofessorn Madeleine Leijonhufvud, som fortfarande gärna citeras som expert i medierna, i DN att läkarnas advokat Kjerstin Koorti borde uteslutas ur advokatsamfundet för att hon försvarar män som är skyldiga till incest. En annan advokat som beskylldes för detta, Peter Haglund, blir själv anklagad för övergrepp på sina döttrar av en förbannad åklagare och tvingas se sitt namn i TV där man bedrev tittaromröstningar i huruvida Haglund var en pedofil eller inte. 

Det finns idag DNA bevis från den blå frotté handduk som man hittade i samband fyndet av den styckade kroppen. Man har i samband med fynden jämfört DNA fynden med Catrine och funnit spår av både hennes DNA och DNA från en okänd person. Med största sannolikhet mördaren. Man han alltså även funnit fingeravtryck, förvisso dåliga efter att säckarna tvättades av polisen(!). Det man hittills har gjort med dessa spår är....ja i princip ingenting. Man var inte ens villiga att jämföra proverna med Allgén och Härm för att utesluta dessa. Dom var ju avförda ur utredningen. Detta test fick läkarna således bekosta själva genom att beställa en privat analys. Denna har sedermera visat att inget av proverna härstammar från dom.

Man har inte jämfört DNA proven med Thomas Allgéns dotter, trots att handuken av Allgens fru och åklagaren hävdats ha legat i dotterns barnvagn. Man har inte heller jämfört DNA proven med den man som pekats ut som den mest trolige gärningsmannen. En polsk slaktare vid namn Gonerka. En man som hade styckmördat kvinnor förr och lagt dom i svarta sopsäckar. En man som besatt dom kunskaper i styckning som användes som ett starkt bevis mot obducenten och läkaren.  Gonerka var identifierad av andra kvinnor som en regelbunden kund på malmskillnadsgatan, och han led av ett intygat patologiskt kvinnohat. 

Från västerortspolisen hävdades först att det inte gick att få tag i DNA från Gonerka eftersom han var död. Något förvånande eftersom man på Huddinge sjukhus som utförde obduktionen ju hade sparade vävnadsprover från Gonerka. Då detta påpekades för polisen ändrades versionen till att det inte fanns någon anledning att jämföra DNA från fyndplatsen med Gonerkas eftersom han ju ändå var död och ändå inte skulle kunna åtalas. Det paradoxala resultatet av polisens resonemang blir således att man skyddar en bevisad kvinnohatisk styckmördare för att inte fria två oskyldiga pappor från skuld.

Man har målmedvetet skapat och sålt oss en vrångbild 

Många tar inte längre den typ av radikal feminism som vi såg exempel på i könskriget på allvar. Vi skämtar glatt om Wachenfeldts uttalanden om att "män är djur" och tror att vi har sett igenom dom där stollerierna nu. Dvs vi tror det ända tills vi själva får uppleva effekterna som Wachenfeldt och hennes medsystrar skapat med sitt målmedvetna könskrig. Tills vi som män kommer till en familjerätt eller domstol och finner att vi stämplas likt mannen här ovan redan då vi kliver över tröskeln. Eller då ni som kvinnor får veta vad som kommer att drabba er och ert barn den dag ni inte ställer upp på att stödja deras skapade bild av verkligheten. Mammor blir ofta inte maligna förrän dom hamnar i klorna på familjerätter och socialtjänster indränkta i feministiska dogmer och ideologier.

Stollar som Wachenfeldt, Hanna Olsson och Eva Lundgren behövs inte längre. Deras uppdrag är utfört. Dom har lurat och indoktrinerat ett helt land att tro på deras sagor i syfte att vi inte skall protestera emot deras splittring av familjer och deras näst intill löpande band separering av män och deras barn. Framgången är total. Och deras pilotfall i detta projekt var läkarens och obducentens. 

Feminismens pionjärer vrider sig i sina gravar

Feminismen går ända tillbaks till 1700 talet. Rörelsens pionjärer talade om att alla, både kvinnor och män skulle ha lika rättigheter och skyldigheter. Precis som dagens jämställdister alltså. Lika rätt till utbildning, jobb och inkomst. Dom hatade och skuldbelade inte sina män söner och pappor. Dom var definitivt inte ute efter att brännmärka män som styckmördare, pedofiler och våldspsykopater i fejkade rättegångar. Det är dagens feminister. Med fallet DaCosta fick dom ett paradexempel på att deras tes stämde. Nämligen att välutbildade, allmänt omtyckta och helt normala män och pojkar  i själva verket under ytan kunde vara mordiska, pedofila, perversa och incestuösa. Vi hörde alldeles nyligen exakt dessa stridsrop skrikas ut av Katarina Wennstam i uppdrag gransknings studio efter Bjästa reportaget. Ett rättsfall med exakt samma politiska syfte,

Alla män skulle misstänkliggöras. Vad kunde då passa bättre än att hitta på välutbildade, duktiga och populära läkare som exempel? Och man lyckades. Idag finns det många, inte minst bland kvinnorna på kvinnojourer och på socialtjänster som på fullt allvar har köpt bilden av alla män som potentiella förtryckare, våldsverkare och pedofila svin som aktivt arbetar för att hålla kvinnor nertryckta. Kanske inte lika öppet längre som för tio år sedan, men synen är densamma.

”[p]å gatan utanför domstolslokalerna på Kungsholmen i Stockholm demonstrerade ett femtiotal kvinnor […] med banderoller och plakat, där man med stora bokstäver textat: ”Till minnet av vår syster Catrine”, ”Går klass före kön?” och ”Vem blir nästa offer?” (Döden är en man, Per Lindberg, s. 7).  

Dessa kvinnor är ytterst ansvariga för Övergreppen på er och era barn

Amanda Ekberg skriver i sin, i jämförelse, totalt nedtystade och marginaliserade men utmärkta bok "Catrine och orättvisan" : 

"Det låter relativt harmlöst, men något som är harmlösts motsats är det faktum att Hanna Olsson gick ut i tv och pekade ut Allmänläkaren och Obducenten som skyldiga, sadistiska svin – trots att de blivit friade från misstanke. Hon gjorde allt i sin makt för att hålla kvar folkets klart negativa tankar om Härm och Allgén. Något som hon lyckades utmärkt med, med tanke på att hon kunde luta sig tillbaka i sin allt mer växande ideologi. Aktuellt-redaktionen bjöd in henne till sin studio ”och gav henne möjlighet att i direktsändning ännu en gång misstänktliggöra Läkarförbundet, Rättsliga rådet och professor Gerhard Voigt, vars person fick förkroppsliga Rättsliga rådets opålitlighet” (Lindeberg, s. 470), så det var inte enkom de två männen kallade Allmänläkaren och Obducenten, som föll offer för Olssons och andras vettlösa feminism – utan samtliga parter som hölls uppe av människor av mankön."

Men för radikalfeminismen var det inte enbart kampen mot det manliga könet som var viktigt, även om det var överordnat allt annat. Eftersom man är sprungna ur en marxistisk vänstervåg så var den politiska klasskampen en annan viktig käpphäst. Även i detta syfte var ju två medlemmar av samhällets elit perfekta offer. Två läkare som dessutom politiskt var riktade åt höger, medan offren var en fattig kvinna från gatan och en liten flicka knappt två år gammal. Blanda in lite sadism, pedofili, incest och styckning av kroppar i denna häxbrygd så blir den givetvis en våt dröm för vilken radikal feminist som helst.

Man är livrädda för att öppna Pandoras box

Dessa kvinnor bär ansvar för alla barn som idag utsatts för alienering från fäder och myndighetsövergrepp med psykiska och fysiska skador som följd. Dom bär ansvar för att kvinnor och män och barn dödas i bittra vårdnadsstrider där man som drabbad  är omedveten om vem som bär det egentliga ansvaret. Dom är ansvariga för den split och splittring mellan könen som vi numera tvingas leva med och allt det hat som debatten föder. Lite paradoxalt eftersom det från feministiskt håll nu envetet hävdas att det är DOM som är offren för hatet. Det beror i så fall enbart på att fler och fler människor håller på att se igenom deras onda agenda.

Hanna Olssons beskrivning i Catrine och rättvisan ”av Teet Härm och Thomas Allgén som psykiskt abnorma sexualförbrytare blev etablerad sanning i journalistkretsar. Därmed uppstod successivt i det hat mot dem båda som tv-journalisten Olle Andersson noterade bland reportrar och kulturjournalister” (Lindeberg, s. 469). Ett hat och en misstro som sedan dess kommit att gälla alla män. Och som idag, med hjälp av denna och andra uppdiktade historier (Gömda, Quick etc) har blivit en etablerad sanning.

Är detta den egentliga anledningen till att staten, som nu kommit att bygga på just den ideologi som dessa kvinnor skapat, så besynnerligt hårdnackat vägrar att ge upprättelse åt två män och pappor som bevisligen är helt oskyldiga? För att man i samma ögonblick skulle ge upprättelse även åt så många andra män som därefter dömts enligt samma mall? Är man helt enkelt rädd för att öppna Pandoras box och därmed släppa lös krafter och sanningar som skulle kunna leda till en sådan folklig vrede att det vore svårt att överblicka följderna?

Jag tror det är exakt där som skon klämmer. 

Titta på utdraget ur en överklagan här ovan och se om ni liksom jag ifrågasätter hur hovrätten i Sverige genom Hovrättsråden Christina Jacobsson och Sven Johannisson samt tf. hovrättsassessorn
Daniel Eriksson tolkar den svenska föräldrabalken. Frågan är inte om man måste vara jurist för att förstå belutet att fullständigt kapa alla band mellan ytterligare två barn och deras pappa. Frågan är snarare om man måste vara icke akademiskt skolad och därmed ha sitt sunda förnuft i behåll för att förstå hur in i helvete fel detta är?

I föräldrabalken står följande klart och tydligt i 6 Kap 2§:

Barnets bästa skall vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas avseende särskilt vid- risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, och barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. 

I det aktuella fallet ovan är det modern som olovligen och utan förvarning fört bort barnen och flyttat till en stad som ligger 85 mil från fadern. Inga övergrepp på barnen har antytts från pappans sida. Det enda övergrepp på barnen som för närvarande föreligger är moderns upprepade umgängessabotage. Behöver man tillägga att en nära och god kontakt mellan barnen och pappan knappast har förelegat sedan modern förde bort barnen. Detta har hon gjort sitt bästa för att se till.

Såsom jag tolkar lagen så är samtliga kriterier för vad lagen säger om vad som INTE är barnens bästa här uppfyllts. I samtliga fall är det modern som står som ansvarig.

• Olovligt bortförande
  

• Övergrepp
  

• Saboterar en nära kontakt
  

Fadern har genom enträgen vilja och sedvanlig motvind lyckats kämpa sig till 2 dagar i månaden med övervakat umgänge. I samtliga dessa fall är det han som tvingas resa fram och tillbaka. 170 mil totalt varje gång. Därutöver har han och barnen fått rätt av tingsrätten att ha regelbunden kontakt via Skype. Fadern och hans nya sambo har även erbjudit sig att lämna jobb, vänner och familj och flytta till den nya orten och om han garanteras umgänge med sina barn. Så mycket betyder dom för honom.

Den barnbortrövande Modern är missnöjd över att han över huvud taget fick något umgänge alls och överklagar detta beslut till hovrätten. En ny utredning beställs och utförs av familjerättssekreteraren Catarina Carpelan i faderns hemkommun. En utredning som är så tunn och bedrövlig att jag nog aldrig sett värre. En privat och erkänt professionell utredare som pappan anlitar för att bedöma utredningen skriver i sitt långa utlåtande bland annat:

"Viktigast i en utredning angående vårdnad boende och umgänge är att ge en bild av hur barnen har det och vad som vore det bästa ur deras synvinkel. Dessutom ska man få en klar uppfattning om föräldrarnas lämplighet och omsorgsförmåga.
Jag skulle vilja säga att det inte finns någon utredning angående detta. De flesta av de rubriker Socialstyrelsen rekommenderar saknas."

"Föräldrarna får beskriva varandra, vilket är ytterst olämpligt med tanke på att man på så sätt uppmanar till att de ska förtala varandra."

"Utredaren visar inte någon som helst ansats till att hjälpa föräldrarna till ett bättre samarbete."

"Denna utredning har inte lyckats närma sig frågan om hur barnen har det hos sin mor."

"Utredaren har valt att inte samtala med barnen alls, med hänsyn till att de redan är pressade. Så kan man naturligtvis säga i alla vårdnadsutredningar, men det är ingen ursäkt för att inte bedriva barnsamtal."

"Hembesöket hos modern visar sig inte vara i deras hem utan hos moderns kusin där barnen visar sina rum. Varför frågar inte utredaren om varför hon inte får komma till barnens hem? Vad kommer det sig att barnen har egna rum hos kusinen?"

"Den stora frågan kvarstår om varför utredaren inte gjort någon utredning alls om föräldrarnas lämplighet och barnens levnadsomständigheter. Trots att utredaren har haft 15 månader på sig, har hon inte producerat ett resultat som på något sätt kan anses svara upp mot de mest basala krav man kan ställa på en utredning."

Och så fortsätter det. Exemplen är bara en bråkdel av den hårda kritiken.

Men på denna tunna soppa som inte ens kan kallas utredning anser alltså Hovrättsråden Christina Jacobsson, Sven Johannisson samt tf. hovrättsassessorn Daniel Eriksson vid Svea hovrätt, att man kan helt säkert kan utläsa att barnens bästa är att helt skäras av från sin egen pappa.

Till saken hör också att då pappan ville ha en ny utredning istället för den ursprungliga som gav honom rätten till den mycket snålt tilltagna och övervakade umgängesrätten så avslogs begäran. Men när mamman yrkade på en ny utredning för att hon ville helt kväva det lilla umgänget, så beviljades hon det.

En annan märklig omständighet är att hovrättsråden inte finner att utredningen är tillräcklig som beslutsunderlag i vårdnadsfrågan. Men i umgängesfrågan håller den uppenbarligen måttet?

Vad barnen själva tycker om beslutet framgår rätt tydligt av deras reaktioner då dom får beskedet. Reaktioner som alltså bekräftas`både av umgängesstödjaren och av den lokala chefen för familjerätten. Om en chef på en familjerätt är beredd att trotsa ett beslut från både tingsrätt och hovrätt så får man nog anta att det finns starka skäl.

Slutsatsen blir sålunda, precis som i så många fall förr, att hovrätten tolkar lagen på följande sätt. Om du som mamma olovligen för bort dina barn utan att meddela pappan eller ens tala om var dom finns och håller dom kvar där, utsätter barnen för det allvarliga psykiska övergrepp det innebär plötsligt fråntas en älskad förälder utan att förstå varför, samt hindrar och saboterar en nära och god kontakt med barnens pappa så blir du belönad med egen vårdnad, medan pappan som försöker ge barnen dessa rättigheter förlorar all rätt till kontakt med sina barn.

Tycker ni att Hovrätten i det här fallet gör en korrekt bedömning av den av riksdagen beslutade föräldrabalken? Tror ni liksom hovrättsråden att beslutet att kapa allt umgänge är barnens bästa?

Pappan kontaktade mig för att få hjälp. Han vill göra en JO anmälan av hovrättsråden. "Jag vet att det inte är någon mening", sa han, men jag måste göra nånting. 

Vad tror ni. Är det någon mening? Och på vilka grunder i så fall? Själv är jag helt enig med pappan i detta fallet. Jag vet, inte minst genom egen erfarenhet, att domstolen har alltid rätt att tolka som dom vill. (Så länge dom inte kränker en kvinna förstås).

chefredaktören för rättsmagasinet Paragraf Dick Sundvall intar en något förvånande inställning i Thomas Quick fallet. Visserligen skriver han att han "lutar åt" att Quick är oskyldig, för att senare i en kommentar skriva "jag vete fan". Han verkar även benägen att hålla med Göran Lambertz i sak. Dvs att fallet Thomas Quick inte är någon rättsskandal och att bevisen mot honom är starka. '

Han är visserligen försiktig med att "kasta skit ", som han själv uttrycker det, på Råstam såsom Gubb Jan och Lambertz gärna gör, men gör ändå en poäng att Råstams bok bara utgör någon procent av utredningarna. Han menar också att den är rörigt editerad, och färsöker härmed kasta en skugga över Mattias Göransson som var den som färdigställde boken.

Först Göran Lambertz och sedan Dick Sundvall. Det gör ont när knoppar brister.Jag trodde mer om dom bägge än detta. Man han visserligen rätt att tycka. Vi har både åsiktsfrihet och yttrandefrihet i Sverige. Det omfattar även Sundvall, Lambertz och Stigsson. Men när man som Lambertz och Stigsson attackerar Hannes Råstam och ifrågasätter hans intigritet så visar dom bara att dom inte kände Råstam. Det är fult gjort. Inte bara för att han är död och inte kan försvara sig, men för att det inte finns minsta fog för det. Uttalanden som att Råstam "valt bort" vissa saker i boken i syfte att dölja något är både grovt lögnaktigt och kränkande. Dessutom förtal av en avliden. Hur kan jag veta det? Jag var inte med i arbetet med boken. I alla fall inte som annat än möjligt bollplank.  Men det behövdes inte. Det enda man behövde göra för att avslöja den lögnen var att lära känna mannen. Och i mitt fall gick det snabbt. 

Hade en enastående intigritet

Det började med att jag under ett möte i Uppsala fick ett telefonsamtal från ett okänt mobilnummer. Det var Hannes. jag blev först lite paff, sedan nervös, sådär som man blir när Sveriges bästa grävande journalist plötsligt ringer. En som man dessutom beundrar. Jag började genast titta mig omkring efter Gevalia paket och dolda kameror, men fann inga. Men nervositeten la sig väldigt snabbt. Hannes borde ha varit medveten om sin idolstatus när han ringde, men i så fall dolde han det väl. Han pratade till mig som till vilken kompis som helst. Först vart det lite småprat om bloggen och sen om Rock och Bluesscenerna i Göteborg. Vi hade givetvis flera gemensamma vänner i dom kretsarna. 

Rätt snart kom förstås vi in på frågor rörande rättssystemet och brott och straff. Han var en journalist ut i fingerspetsarma, medan jag kanske, ner i handlederna. Samtidigt så visste jag också en del saker som inte han visste. Det blev ett utbyte. Jag tror vi talade i två timmar. Vid det laget var mannen jag var där för att träffa rätt sur. Men inte fan hänger man luren i örat när Hannes Råstam ringer. Och så där fortsatte det efter det. Jag känner igen mycket i boken från våra samtal. 

Långa samtal som aldrig blev tråkiga en sekund

Vi kom att ha flera långa samtal vid flera tillfällen. Dom kunde vara i timmar. Därför skall INGEN ska påstå för mig att han var en person som fuskade i sina granskningar. Vi talade naturligtvis om Quickfallet. Hannes berättade flera spännande saker som få visste. Det var t ex Råstam som berättade för mig om Monica Dahlström Lannes berömmande brev till Thomas Quick. Uppenbarligen litade han på att jag inte skulle gå ut med något innan han var klar. Men vi talade även om andra rättsfall. 

Bland annat Bjästafallet där jag berättade för honom om allt jag hade funnit i min granskning. Hannes lyssnade, blev intresserad och beställde ut allt material om fallet på SVT:s bekostnad. Han försökte även få träffa pojken på Bärby där han satt inspärrad, men detta stoppades av anstaltsledningen, som plötsligt av någon anledning blev jättekalla om fötterna, Snabbt som ögat forslades pojken upp till Kiruna. Men trots alla fakta, indicier och oförklarligheter som jag la fram så sa Hannes Råstam att, jovisst mycket lutade åt att jag hade rätt om att pojken dömts felaktigt, och jag hade definitivt rätt i att han behandlades helt folkrättsvidrigt oavsett. Kanske det var mest det som triggade hans intresse.

Men gällande skuldfrågan så menade han att det där beviset som absolut ofrånkomligen och utan något tvivel bevisade pojkens oskuld saknades. Och utan det kan man inte fria en dömd sa han. När en person väl är dömd då räcker inte samma vaga bevisning som domstolarna dömer honom på. Då krävs det exceptionellt starka bevis som inte kan ifrågasättas. Bevisbördan blir helt omvänd. Nu är det alltså pojken och hans ombud som måste bevisa oskuld, inte tvärt om. Det är alltid mycket svårare. Ett efter ett förkastade han mina argument, tills det blev näst intill absurt. Men det gjorde han, tror jag, för att lära mig en värdefull läxa, inte för att han inte tyckte dom var ointressanta. Jag lärde mig. Sög in varje ord han sa.

Hannes Råstam var oerhört noggrann, och hade en intigritet starkare än hos någon annan jag mött. Då han pratade om att göra en granskning av Bjästafallet så minns jag att jag invände att han ju jobbade på SVT och att dom fått både kristaller och guldspadar och annat bling bling för det där reportaget. "Inte fan kommer dom att låta dig sticka hål på den guldballongen" sa jag. Hur skulle det tas emot av cheferna tror du?"  "Det bryr jag mig inte det minsta om sa Hannes." och han menade det verkligen. I den stunden kände jag om möjligt ännu mer respekt, beundran och samhörighet.

Jag frågade honom minns jag, om att få göra min journalist praktik hos honom. Jag förstod att här fanns en unik chans att få lära av den bäste-men det skulle ju inte bli så. Strax efter hörde jag om sjukdomen och också att det var en aggressiv form. Det skulle bli en kamp mot klockan för att hinna göra klart boken förstod jag, Efter det ringde jag inte mer. Svårt att veta om det var rätt eller fel. Jag ville inte störa.

Jävla satans skitcancer. 

Boken innehåller inte allt, men allt som behövs

I det senaste numret av tidningen para§raf, som jag oftast annars inte har några problem att rekommendera, upplåter Dick Sundvall gott om utrymme både för Göran Lambertz och Gubb Jan stigsson att återigen rada upp punkt efter punkt av det innehållslösa fluff dom kallar starka bevis. Vi har alla läst dom förr. Dom har samtliga förklarats och avfärdats av såväl Hannes Råstam som ett stort antal domare och åklagare.

Sundvall gör också ett stort nummer av det han kallar Dala-demokratens munkavle på Gubb Jan Stigsson. Stigsson har, menar Sundvall, av sin arbetsgivare förbjudits att yttra sig både i tidningen, i Radio såväl som privat om fallet. Orsaken till detta menar Sundvall är ett mail till Dalademokratens chefredaktör som undertecknats av Jenny Küttim, journalist och researcher vid SVT:s dokumentärer om Thomas Quick, och Mattias Göransson, chefredaktör på magasinet Filter. Dessa två menar Sundvall upprört, skall ha hotat Dala demokratens chefredaktör med att vidta rättsliga åtgärder om dom inte tystar Gubb jan. Mailet publiceras i sin helhet av Sundvall. 

Dom flesta som kommenterat det, inklusive jag, delar inte Sundvalls åsikt om att mailet är så skandalöst som han vill få det till. Jag är den första att stå upp för yttrandefrihet och transparens. Det tror jag alla som läser här håller med om. Men precis som Mattias Göransson påpekar i sitt svar till Sundvall så måste man skilja på¨yttrandefrihet och tryckfrihet.
Sture Bergvall, oavsett vad man tycker om honom, är en medborgare i Sverige och omfattas därmed av samma mänskliga rättigheter och skydd under lagen som alla andra. Det innebär att man inte får skriva vad som helst om honom offentligt. Precis lika lite som man får skriva om Dick Sundvall eller Gubb Jan Stigsson, kungen eller dig och mig. Om Quick är friad från ett brott så skall han anses vara oskyldig. Allt annat är ett brott mot Quicks mänskliga rättigheter. Och om man i krönika efter krönika anklagar en friad person för, som i detta fallet, mord, så är man ute på väldigt hal is både tryckfrihetsmässigt och moraliskt.

Dessutom tror jag kanske att Sundvall missförstått förbudet från att blogga på fritiden. Det gällde vad jag förstår Stigssons egen blogg, men även den skrevs ju under Dala demokratens flagga, och därmed samma ansvarige utgivare.
Jag tror inte arbetsgivaren skulle kunna ha lagt sig i om Stigsson öppnat en alldeles egen liten Blogger eller Wordpress blogg under eget namn och eget juridiskt ansvar. Men om det var så att han förbjöds även detta med hot om sparken, så kan jag hålla med Sundvall, men i så fall är det ju inte Mattias Göranson han skall bli förbannad på. I så fall är det ju ansvarig utgivare på Dalademokraten som inskränker rätten för sin journalist att yttra sig, helt utan Göranssons hjälp.

Sedan kan jag inte låta bli att undra var Sundvall fanns när det var min rätt att publicera offentliga handlingar som attackerades av datainspektionen och åklagaren. När det var jag som belades med munkavle och till och med straffades för att jag skrivit sanningen om socialtjänstens, polisens och domstolarnas misshandel av mitt barn. Var fanns Sundvalls och alla andra journalisters vurm för yttrande och tryckfriheten då?

"Gubb-Jan är den erfarnaste på fallet"

Sundvall menar att Gubb Jan Stigsson är den journalist i Sverige som besitter mest kunskap om fallet. Ingen annan har läst igenom de 50000 sidorna förundersökningsmaterial och dessutom deltagit på alla rättegångar. Sundvall abtyder till och med att man måste ha läst alla 50 000 sidor och varit med på alla rättegångar för att kunna ha en säker åsikt i fallet. Men det resonemanget håller inte. För om Gubb Jan nu är den som läst allt och sett allt. Hur kommer det sig då att han ändå inte kunnat lägga fram ett enda bevis som håller och som inte Råstam och andra före honom redan stuckit hål i? Jag behöver inte heller läsa igenom hela bibeln för att avfärda tanken på gud som en gubbe med skägg som bor i himlen.

50 000 dokument och inte ett enda konkret bevis. Det behöver jag bara läsa Råstams och Pelle Svensson böcker för att veta. Gubb jan tycker visserligen att han har bevis. Men att ens kalla det bevis kan bara en man som tillhör sekten kring Quick. Jag tycker Gubb Jan borde satsa på en ordentlig avprogrammering och komma tillbaks ut i verkligheten med oss andra.

Men för all del fortsätt att visa röven för hela svenska folket. Det har ni all rätt att göra. Ni har också rätt i att bli hörda och få era ståndpunkter prövade. Men ni har INTE rätt att försöka vinna mark genom att misstänkliggöra Hannes Råstam. Då passerar ni i alla fall min gräns.

Om Hannes Råstam i sin granskning hade hittat minsta lilla bevis för att Thomas Quick verkligen hade begått ett enda av dom mord han är dömd för, då hade hans reportage och bok spruckit, och då hade han berättat det. I helvete att han har smusslat undan eller dolt något. Att ens antyda något sånt om Hannes Råstam visar bara att man inte hade en aning om vem han var. Men kanske det är så att man själv måste besitta den sortens intigritet för att förstå vad den innebär. Jag kan inte påstå att jag hann lära känna Hannes jätteväl tyvärr, men tillräckligt väl för att förstå detta. Kanske det var därför vi kom så bra överrens redan från början. Jag ser upp till sådana människor. Dom är sällsynta. 

Han kände förhoppningsvis lite detsamma om mig. Jag hoppas det. 

Råstam var inte naiv. Han visste vad som väntade efter boken kom ut. Han visste att dom skulle komma att attackera och ifrågasätta. Så fungerar ju den här världen. Alla är inte överrens om allt. Och om någon har synpunkter på innehållet i Hannes bok så är dom i sin fulla rätt. Men det är det ingen som har. Däremot har dom synpunkter om vad som inte står i boken. Detta bevisar ju mer än något annat att Hannes bok är korrekt och mycket väl underbyggd. Den går inte att ifrågasätta.

Att attackera Hannes bok genom att attackera hans vandel blir då istället metoden. Detta säger dock inte ett smack om Hannes Råstams intigritet, moral och ärlighet, med det säger desto mer om belackarnas.