Märk väl hur Karlsten här plötsligt sätter ordet "röstning" inom citattecken. Dessutom menar Atonbladet att det främst är av kvalitetsskäl som man ratar dom vinnande förslagen. Dom var av dålig kvalitet säger man. Undrar varför så många röstade på dom då? 

Kan en tidning sjunka djupare när det gäller att visa förakt för sina egna läsare? "Ni är så korkade att ni röstar på dåliga förslag. Därför måste vi som är bättre vetande ändå "rösta" i slutändan."  Det är vad man säger i klarspråk. 

Ungefär samma metoder används mot Sverigedemokraterna och andra för Aftonbladet misshagliga element. "Eftersom 5,7 procent av Svenskarna röstade "fel" så har vi nu fått in ett främlingsfientligt parti i riksdagen" Säger Aftonbladet och startar en fånig "vi gillar olika" kampanj. Även det är förresten en stor lögn. Aftonbladet gillar inte olika. Dom gillar lika. Åtminstone när det gäller vilka områden som skall granskas. Inget nytt under solen där. Samtidigt är dom totalt blinda för sin egen skuld i den ökande främlingsfientligheten. Där sätter man sig själva istället på piedestal som det goda samvetets röst, medan man lär ut till folket vad som är rätt och fel.
 
 Jag skrev inte mitt förslag i förhoppning om att Aftonbladet skulle våga granska den mörka vårdnadstvists industrin och dess barnoffer.  Jag skrev det mest för att visa just på att dom INTE törs. Dom skulle ju få ovänner på illa valda platser. Dessutom är ju ledande journalister på tidningen själva en del av denna industri med sina mansföraktande artiklar och ljugande böcker.

Först lurar man läsarna, sedan idiotförklarar man dom

På Aftonbladets egen lista hittar vi idel bekanta ämnen. Vård, skola och omsorg , blandat med lite kommunmygel och integration. *gäsp*

Samma ämnen som redan granskats tusen gånger. Kanske man hittar någon fler doktor som sätter på sina patienter eller som hjälper döende barn att slippa lida. Eller kanske ännu en kommunpamp som snor skattebetalarnas pengar för att bygga ett garage.

Inga av dessa granskningar kommer att gynna varken sveriges skattebetalare eller dess barn. Tänk om aftonbladet hade vågat ge sig in på de områden som är nya och döljer mer skit än ett reningsverk i Bombay? Tänk om dom vågat skriva sanningen om hur barn hanteras i det här landet? Både av genusexperter, social och familjerättssekreterare, domare, nämndemän, medlare, advokater, kvacksalvarpsykologer och barnkidnappande kvinnojourer. 

Censur för att frammana ett önskat beteende får motsatt effekt

"Politische korrektheit macht frei" Borde det stå över Aftonbladets redaktionsentré.

Vägen till helvetet kan vara kantad av goda föresatser, och censur kan aldrig aldrig vara rätt sätt att framkalla önskat beteende. Om Sveriges medier gett oss sanningen om invandringen och dess effekter istället för att måla allt i rosa så  hade vi förmodligen inte haft några Sverigedemokrater i riksdagen idag. Och om Sveriges medier hade gett oss sanningen om våldet i hemmen istället för att göra det till en könsmaktsordning som inte existerar så hade vi förmodligen kunnat sätta in adekvata insatser istället för den miljardrullning vi haft de senaste åren, som inte gett ett enda öre effekt.

Människor tycker inte om när man ljuger för dom. Det borde Aftonbladet ta fasta på. Men istället så idiotförklarar man sina redan lurade läsare. Verkligen snyggt. 
Göran Skytte skrev för femton år sedan nedanstående text. Jag tror han försökte säga exakt samma sak som jag. Synd att så få av hans kollegor lyssnade.

"För tio år sedan fanns det en regel som sade: journalister skall vara ytterst återhållsamma med att publicera negativa uppgifter om invandrare. Det ansågs t ex olämpligt att publicera statistik om invandrare och bidrag, invandrare och kriminalitet, etc. Syftet med denna regel var (som alltid i Sverige) gott och välmenande. Etablissemanget trodde att sann men negativ information skulle göra folket till invandrarhatare och rasister. Genom att inte publicera sådana uppgifter ville man skydda svenskarna från skadliga tankar och invandrarna från skadliga svenskar. I toppen av samhället bland politiker och massmediala makthavare - etablissemanget - kunde man därigenom berömma sig av humanism, omsorg, solidaritet."

Göran Skytte, 1996

På Aftonbladets kampanj "Tipsa oss om ditt granskningsämne" så ligger nu mitt förslag om en granskning av vårdnadstvisterna på första plats. Både bland mest kommenterade och mest rekommenderade förslag.

Man blir glad och varm i hjärtat av att se att människor engagerar sig. Nu får vi en ordentlig test, tycker jag, av Aftonbladets hederlighet, moral och vilja att verkligen hjälpa utsatta. Afonbladet frågade och läsarna har svarat. Detta är det ämne som en majoritet av deras läsare nu vill se en ordentlig granskning av. Kanske det är dags då?

Aftonbladet borde lyssna på sina läsare. Om inte annat bör dom ju ta sig en funderare på varför just detta annars aldrig avhandlade ämne tycks vara det som  flest människor vill syna närmare? Finns det förmodligen inte då en orsak?

Skulle Aftonbladet ta tag i det här, och dessutom våga ifrågasätta vissa "strukturer" och systemfel i vårt samhälle utan hänsyn till den politiska korrektheten så skulle tidningen vinna sympati, samtidigt som dom skulle göra en stor insats för Sveriges barn. Men pressen är nog inte riktigt så fri som vi gärna vill tro. Alla bolag har ägare, så även tidningar.

Hur som helst så blir det intressant att se hur Aftonbladet ska lyckas åla sig ur det här. Om dom bestämmer sig för att lyda läsarnas förslag får dom gärna höra av sig, för här finns det fakta, historier, och uppslag för hur många artiklar som helst.

Fortsätt rekommendera och kommentera förslaget här.

Aftonbladet kör nu en kampanj där läsarna får maila in tips på vad man anser bör granskas i samhället. Ju fler som trycker på "rekommendera" knappen ju större chans att förslaget vinner. Jag ber er därför nu att gå till Aftonbladet och stödja mitt förslag om en granskning av vårdnads-tvisterna och industrin som växt upp runt omkring dem.

Här är länken för att stödja förslaget. Klicka på länken och sedan på "rekommendera" under mitt förslag. Det här är ett ämne som man måste använda lätt tvång för att få de flesta journalister att ta i, därför behövs allas hjälp om mitt förslag skall ha en chans.

Mitt förslag till Aftonbladet lyder alltså sålunda (här i en längre version):

Vårdnadstvisterna 
Syna den cyniska industri som tjänar på att förstöra och krossa barn och splittra familjer för alltid. Och ställ politikerna som tillåter det mot väggen.

I det nedladdningsbara word dokumentet som jag bifogade står det så här:

Hela industrin runt vårdnadstvisterna måste synas. Tvisterna har fördubblats sedan den nya vårdnadslagen 2006 då man sade sig ändra lagen just för att få motsatt syfte. Trots att man visst att den nya lagen skulle bli konfliktdrivande så införde man den. Det visste man för att i stort sett varenda remissinstans (utom ROKS och Rädda Barnen) varnade för just detta.

Idag dras uppskattningsvis 7-8000 barn årligen igenom långa och plågsamma rättsprocesser där dom tvingas bevittna deras mamma och pappa slita varandra i stycken inför deras ögon. Allt oftare flyger beskyllningar och polisanmälningar genom luften. Barnen används som vapen. Det händer dessutom att sådana polisanmälningar har fått mycket svåra konsekvenser för både barn och förälder.  Människor utmålas oskyldigt som odjur, fängslas utan bevis och tvångssepareras från sina barn.

Och titta inte bara utanpå fasaden, utan börja titta lite bakom också så ser ni att gör klokt i att ignorera allt vackert tal om barnens bästa som ni får höra på ytan.  Saker är nästan aldrig vad dom ser ut att vara vid en första anblick.

Så vill man hålla alla i vårdnads-tvistbranschen nöjda och glada så skall man låta allt bara pågå som nu. Det skapar ju massvis med jobb. Inte minst i den juridiska och sociala sektorn och jobb är vad vi behöver mest. 

Men vem ser spåret av trasiga människor som den här industrin tuggar i sig, för att till sist bara spotta ut och lämna åt sitt öde? Vem ser till barnen som slits isär själsligt för all framtid? Som går under av droger, våld, sätts i fängelse, eller hamnar i gäng som gör uppror mot ett vuxensamhälle som sviker dom. 

Är det värt ett enda barns liv att någon skall få se sina investeringar  gå upp någon procentenhet till? Eller få ett extra streck på axeln och finare kontor? Det är precis vad som händer. Dom myser över vinster, förtjänst och karriärsmöjligheter, medan barnen skriker av ångest när dom rycks ur famnen på älskade föräldrar och stängs in och isoleras på instutioner tillsammans med andra redan utslagna och kriminellt belastade.

Detta är ofta dessa barns första kontakt med polisen. Männen och kvinnorna som slet mig med våld från min mamma eller pappa. Beordrade av socialsekreterarna som alltid vet bäst. Sedan kliar sig samma politiker och polis i huvudet och undrar varför kidsen inte har något förtroende för varken dom eller socialtjänsten. 

Syna vårdnadstvistindustrin. Syna lobbygrupperna runt omkring den. Syna politikerna som tydligen anser att barn är egendom. Som tar ifrån oss rätten till våra egna barn.

Syna HVB och familjehemsindustrin. Syna advokaterna. Syna alla som har vinning av att vi förstör våra barn.

Vårdnadstvisterna fyller sitt syfte att säkerställa att sängplatserna på instutionerna och familjehemmen hålls fyllda även i framtiden. Och med en ökning av tvisterna i denna takt så kanske branschen till och med kan komma att nyanställa. Så bra! 

Allt går i en perfekt och nedåtgående spiral. Människor lider och går under och på lång sikt kommer hela samhället att skadas oerhört svårt. Vi börjar redan se effekterna. Men vad spelar det för roll? Huvudsaken ekonomins hjul snurrar. Gärna fortare och fortare. Då blir det mer klirr för dom som redan har.

"Barnens bästa" har dom skrivit in i lagtexten. Det är nästan det mest bisarra av allt.

Ge aldrig upp. Hjälp till att få ett slut på detta tyranneri

Tryck på "rekommendera" knappen här. Det tar ,max 10 sekunder. Sedan kan du känna dig nöjd med att du faktiskt gjort något idag. 

Sprid sedan uppmaningen på alla sociala nätverk ni har. Facebook, Twitter och allt vad dom heter. Låt oss försöka få igång lite tocken där viralisk nätmarketföring eller vad di kallart. 

Kom igen. För varje litet slag bildas små sprickor i betongen. Nu har vi chansen att slå ett hyfsat välkordinerat slag för förändring. Och kravet är dessutom högst rimligt. Det borde väl både feminist och antifeminister kunna enas om?  

Så låt dom veta på Aftonbladet att ni är förbannade och kräver att den här skiten dras upp till ytan nu.

We dont mind doing it for the kids!!

Right?

Färdigt. Busenkelt. 

Redan 11 namn efter en timme. Vi borde lätt kunna få ihop över hundra. Både män , kvinnor, mammor, pappor skriv på. Ingen av er tjänar på det här systemet. Alla som är emot ALLA slags övergrepp på barn kan rekommendera, BÖR rekommendera denna granskning.

Efter att ha tagit del i diskussionerna på Cattas blogg som handlar om kriget mellan grupp A och grupp B så har jag tänkt och reflekterat en del och detta är vad jag kommit fram till. Jag lägger härmed ner vapnen. Jag vill inte att den här bloggen skall dras ner i dyn på grund av ett allt mer infekterat bloggkrig som inte leder någon annanstans än rätt över stupkanten. Den är för viktig för det. Därför sätter jag ner hälarna nu innan det är för sent.

Jag drogs in i det här vansinnet mot min vilja. Jag kände mig smutskastad och beljugen och jag följde ryggmärgen snarare än hjärnan och gick i svaromål. Trots att jag egentligen vet att det inte lönar sig när det gäller anonyma troll. Det gjorde även flera andra. Det ena ledde till det andra och påhoppen, kränkningarna och glåporden blev allt värre. Till slut blir man förblindad och ser inte längre saker och ting så rationellt som man alltid borde. Kvaliteten på bloggen blev lidande. Många försökte varna mig men jag var för arg och kränkt för att lyssna. Framförallt var jag förbannad för det som skrevs om mitt barn. Vilket några naturligtvis förstått och utnyttjat. Om man vill reta upp en pappa till den grad där han totalt bara ser rött, vilket bättre sätt finns det då än att skriva en massa dynga om vad han påståtts göra mot sitt barn?

Jag är ändå tacksam

Det har skrivits kommentarer både om mig, de som stött mig och om mina antagonister i tråden på Cattas blogg. En del rena påhopp som vanligt, men mestadels sansade och hövliga även från dom som är kritiska. JAg har även fått mail och telefonsamtal från människor som deltagit i debatten. 

Det var längesedan den här bloggen kom upp i över 500 kommentarer som ö h t liknade en debatt. Numera är det endast om jag skriver om Monica Antonsson som kommentarerna forsar in, men någon debatt blir det sällan. Så vill jag inte ha det.
Jag vill att människor skall känna sig välkomna att debattera dom viktiga ämnen som avhandlas här utan att känna sig rädda för att bli slagna i skallen eller kränkta. Och jag vet att många i den så kallade grupp B känner samma längtan.

Ni skall dock veta allihop som stöttat mig i detta krig att jag är oerhört tacksam för det. Tråden om Daddy kommer att finnas kvar, och kanske även växa än mer, men lögnerna och förtalet som man försökt sprida står nu i alla fall inte oemotsagda, och det är värt mycket. Många väldigt kloka kommentarer är också skrivna i tråden. Kanske den ändå till slut kan tjäna som ett monument över en fars kamp för upprättelse och som en faktabank gällande vårdnadstvister i allmänhet. I så fall fyller den trots allt ett syfte.

Det fanns en period i vintras då jag faktiskt undrade om jag skulle överleva fysiskt. Jag försökte att inte läsa det som skrevs, men det fann mig ändå på olika vägar. Liksom Annika i Pippi Långstrump undrade jag "kan man få så ont i hjärtat att man dör av det"? Men jag överlevde det med och nu drar jag streck. Jag hoppas och tror att alla kloka människor i grupp B följer mitt exempel.  

"Som politiker kommer jag att arbeta för en lagändring gällande att webbsidor vid brott- förtal, stalkning med mera ska bli tvingade att lämna ut namnen på de som försöker dölja sina brott under pseudonym, anonymitet."
(Eva-Britt Dahlström 12 Augusti 2011) 

Jag skrev i mitt förra inlägg om den anonyma bloggen barnkamp som i sitt senaste inlägg skriver en rad kränkande och felaktiga påståenden om mig. Att jag skulle ha blivit "fälld" av Datainspektionen för mina "tilltag". Att jag skulle ha förföljt människor, att jag skulle ha skrivit hejdlösa lögner, och att min barn skulle varit utsatta för våld i nära relationer. Inget av dessa påståenden backas upp med några som helst bevis. Förmodligen för att det inte finns några.

Jag bad bloggaren ta bort dessa uppgifter då dom inte stämmer, men det har inte skett. Så nu får det väl helt enkelt bli en polisanmälan till. Suck, som om jag inte hade tillräckligt att göra. Om man väljer att gå i frontlinjen för frågor om rättssäkerhet och barns rätt till bägge sina föräldrar så får man visst acceptera att beskrivas som djävulen själv av människor som Eva Britt Dahlström & Co. Jag förstår inte varför?

Allt jag någonsin begärt är att få ta del av mitt barns uppväxt. Uppenbarligen ses det som ett hot av dessa kvinnor och män som vigt sitt liv åt att utmåla mig och mina pappabröder som våldsamma, perversa och livsfarliga. 

Feminismen är på väg att utkämpa sin sista strid, och dom blir allt otäckare ju mer trängda dom blir. Men det är helt ok. Det är ju just det jag har sagt hela tiden. Feminismen handlar inte om jämställdhet. Den handlar om makt, inflytande, pengar, fina jobb, röster och billiga politiska poänger. Och ju mer man avslöjar deras lögner och hyckleri, ju mer förbannade och otäcka blir dom. 

Än så länge tvår toppskiktet i partierna sina händer från trakasserierna och hatet som drabbar oss kritiker, men det kan dom inte hur länge som helst. Förr eller senare rasar hela korthuset.

"Ingrid Carlqvist är ökänd"

Kommer ni ihåg mailet som Eva Britt Dahlström skickade till en väljare som bad om att hon skulle specificera vilka lögner som fanns i Ingrid Carlqvists bok "Inte utan mina söner"? Mailskrivaren blev så upprörd över svaret att hon visade mig det. Och det tål sannerligen att visas igen.

Så här svarade (s) politikern Eva Britt Dahlström (eventuellt intresserade journalister kan lätt kolla upp sanningshalten i detta mail):

"Det är så här att de handlingar som finns i det målet som handlar om pojkarna som mamman tog med sig till Sverige och som är till mammans fördel både från australienska myndigheter och svenska är inte med i boken- dessutom är brottsmålet inte avgjort- det var därför mamman flydde med barnen för att skydda dem från från att utsättas för mer brottslighet. Pappan satt i svensk tv och ljög- och tyvärr var det ingen som kunde reagera just då.

Han glömde berätta berätta att australienska myndigheter bedömer honom som helt olämplig. Han satt och berättade att han smög på  dem när de var i Sverige och helt utan förvarning gick in och hämtade pojkarna och den enda kommentar han hade till de gråtande pojkarna när han hämtade dem var att de hade bytt frisyr. Ingenting om att han hade saknat dem och inte heller någon som helst chans för pojkarna att förstå vad som hände.

Ingenting heller om att brottsmålet inte är avgjort eller att australienska myndigheter bedömer honom som en mycket olämplig pappa.

Här tar Ingrid Carlqvist återigen en pappas parti utan att ha alla delar klart för sig. Ingrid Carlqvist är ökänd för att ensidigt ta pappors och mäns parti utan att ta med  fakta och barnens rättigheter är tydligen  av underordnad betydelse för henne. Bara papporna och männen får rätt. Hon drivs av känslor och piskar upp stämningar som inte finns och anklagar även  myndigheter för felaktigt agerande om utgången är till mammors fördel ,trots att det inte heller är sant.

Jag hoppas att du inte för det här vidare- jag och andra vill att brottsmålet ska avgöras och att mamman ska få chansen att ge sin del av historien utan att barnen blir identifierade och kommer till offentlig kännedom. Och om mamman orkar en anmälan mot Ingrid Carlqvist.

Likadant är det med Kevin. Massor av felaktigheter och en uppiskad stämning mot den mamman som inte är sann.

Nu vet du hur det är och jag hoppas att du är varsam med det jag har skrivit.

Sedan finns det oerhört dålig a kunskaper hos socialtjänsten rent generellt och ett uruselt agerande från dem när det gäller hanteringen av barn som far illa- men man ska inte utan fakta anklaga enskilda myndigheter. Det gör tyvärr Ingrid Carlqvist ofta.

Vänliga hälsningar
Eva-Britt D."

Sådana här metoder använder sig pedofillobbyn av hela tiden. Lögner, rättsövergrepp, påståenden och förtal. När man ber dom styrka sina påståenden får man bara höra att man är kvinnohatare, pedofilkramare och ännu värre saker. Inget kunde vara mer fel. Jag värnar om alla barns och vuxnas rättigheter. Inga offer för övergrepp, vare sig barn eller vuxna kvinnor tjänar på att oskyldiga döms. Tvärtom.

Själv har jag som sagt en tråd på 1500 sidor på Flashback fylld av exakt samma sorts lögner. Mig veterligen har Eva Britt Dahlström aldrig haft några synpunkter på den.

Hur länge skall dessa samvetslösa lögnare skyddas av vårt samhälle?
Hur länge skall vi tillåta att barn får sina liv förstörda av dessa människors lögner och falska anklagelser?

PS. Personen som skriver under pseudonymen JanHemming på Flashback kallades "feg anonym helveteshäxa" av Monica Antonsson i December 2009. Men nu tycks det mesta vara glömt och förlåtet. ;)

Hittade nedanstående hemsida idag då jag var ute och bökade runt i cyberrymden. Stackars människor. Firman har funnits sedan 1984, så hur skulle dom kunna veta vad en blogg från Vallentuna skulle skriva om "dom" nästan 30 år senare?

Jag kan dock inte låta bli att skratta. Förlåt.

Ingen av oss kan längre blunda för verkligheten. Upplopp bland ungdomar, nu senast i England, våldet ökar, ungdomsgäng. Poliser och brandmän attackeras, mord och misshandel var och varannan dag. I Norge har vi nyligen fått se ett hatbrott som trotsar allt förstånd.

Vi bryr oss ju så mycket om barnens bästa? Varför blir det då så här? Spekulationerna och teorierna är många. Man talar runt runt i cirklar om ökade klyftor, droger, invandringen. Något entydigt svar finns naturligtvis inte. Men en av faktorerna nämns aldrig i TV nyheterna eller tidningarna. Den ökande faderslösheten. Den dolda faktorn. Den nämns inte eftersom det i den moderna synen på vad som är politiskt rätt och korrekt så är biologiska föräldrar och kärnfamiljer inga ord man bör slänga sig med. Då är man rökt. Nej modeorden för dagen är samkönat, stjärnfamiljer och insemination. Här i absurdistan är vi som sagt inte några stora anhängare av biologi och naturlagar.

Anders Carlgren skrev nyligen en debattartikel där han ville lyfta problemet med den ökande andelen barn som växer upp utan pappa. Naturligtvis lät inte dom arga kommentarerna från feministhåll vänta på sig. I den mån papporna ens skall omnämnas i dessa sammanhang så är det som svikare. 

Det sjukaste av allt är att många av dessa så kallade svikarpappor kämpar likt Breiviks i flera år i domstolar för att få vara del i sitt barns liv. För det får dom oftast en spottloska i ansiktet och sedan epitetet svikare när ungarna senare spårar ur. Då ropas det plötsligt efter dom och ställs idiotiska frågor som "varför svek du"? 

Okunnigheten är gigantisk

Gunnilla Gerland skriver nu i ett svar till Carlgren på Newsmill att det är "billigt att skylla på mammorna".

Gunilla är grundare av något som kallas "Femmis". (Frivilligt ensamstående mammor med insemination). Hennes artikel visar dels på problemet med den enorma fördomsfullhet som man genast möts av så fort man påpekar vikten av två föräldrar. Vart i Carlgrens artikel skyller han på mammorna? Vart skriver han att mammor är mindre viktiga?

Varför skall den här frågan alltid förvandlas till ett könskrig av feministlobbyn? Gerland skriver att "forskningen visar att det går mycket bra för pojkar i familjer utan fäder". Som bevis hänvisar hon till forskaren och radikalfeministen Peggy Drexler. En psykolog som länge drivit tesen att det bästa för barn är att ha en eller till och med två mammor. Ett argument som tycks gå hem idag i det mansfientliga klimat vi lever i. 

Fäder behövs

Det känns märkligt att leva i en tid då detta ens måste påpekas. En tid då fullkomligt genomhyggliga och ostraffade fäder tvingas slåss, ofta helt förgäves, i domstolar för den självklara rätten att ens få umgås med sina barn. Åtminstone mer än några timmar i månaden utan bevakning. Om man ens får det. Då man riskerar att som jag och många andra, att brännmärkas som kvinnohatare och pedofilförsvarare. För att man protesterar mot något som inte KAN vara något annat än ett grovt folkrättsbrott. 

Eller kan det verkligen vara så att vi pappor är någon slags guds misstag allihop? Totalt onödiga och utan uppgift i livet sedan vi befruktat en kvinna? Eller gäller det bara oss som, i dom allra flesta fall, oskyldigt fallit offer för pedofil och kvinnovåldslobbyn i vårdnadstvister? Snälla tidningar och TV (för jag vet att ni läser här). Gör något! Börja granska alla dessa galna barnbeskyddare istället för att förfölja deras offer. Det saknas sannerligen inte uppslag. 

"Forskning visar" skriver Gunilla Gerland, att det inte behövs pappor.  Det saknas sannerligen inte forskning inom det här området. Långt ifrån. Och tvärt emot vad Gerland och hennes feministiska vänner hävdar så visar den hur enormt viktiga pappor är för att fostra starka, trygga och harmoniska unga . Frågan är väl snarare när vi ska börja se och förstå det? Fram till dess kommer vi att få leva med människor som är allt annat än. 

För er som vill ha svart på vitt följer här ett litet axplock av sagda forskning varav den mesta förstås kommer från USA:

- According to a Gallup Poll, 90.3 percent of Americans agree that "fathers make a unique contribution to their children's lives."
Source: Gallup Poll, 1996. National Center for Fathering. "Father Figures."

- Father involvement makes a difference in kids’ emotional lives. From a study based on 17,000 children born in the United Kingdom in 1958 who were followed up with at ages 7, 11, 16, 23 and 33:

• Children with involved fathers have less emotional and behavioral difficulties in adolescence
• Teenagers who feel close to their fathers in adolescence go on to have more satisfactory adult marital relationships.
• Girls who have a strong relationship with their fathers during adolescence showed a lack of psychological distress in adult life.

Source: Dr. Eirini Flouri & Ann Buchanan, “Involved Fathers Key for Children,” Economic & Social Research Council, March 2002

- Father-child interaction has been shown to promote a child's physical
well-being, perceptual abilities, and competency for relatedness with
others, even at a young age.
Source: Krampe, E.M. and P.D. Fairweather. "Father Presence and Family Formation: A theoretical Reformulation." Journal of Family Issues 14.4 (December 1993): 572-591.

- A survey of over 20,000 parents found that when fathers are involved
in their children's education including attending school meetings and
volunteering at school, children were more likely to get A's, enjoy
school, and participate in extracurricular activities and less likely to have
repeated a grade.
Source: Fathers' Involvement in Their Children's Schools. National Center for Education Statistics. Washington DC: GPO, 1997.

- Using nationally representative data on over 2,600 adults born in the
inner city, it was found that children who lived with both parents were
more likely to have finished high school, be economically self-sufficient,
and to have a healthier life style than their peers who grew up in a
broken home.
Source: Hardy, Janet B. et al. "Self Sufficiency at Ages 27 to 33 Years: Factors Present
between Birth and 18 Years that Predict Educational Attainment Among children Born to Inner-city Families." Pediatrics 99 (1997): 80-87.

- In a 26-year longitudinal study on 379 individuals, researchers found
that the single most important childhood factor in developing empathy
is paternal involvement. Fathers who spent time alone with their kids
performing routine childcare at least two times a week, raised children
who were the most compassionate adults.
Source: Koestner, Richard, Carol Franz, and Joel Weinberger. "The Family Origins of
Empathic Concern: A Twenty-Six Year Longitudinal study." Journal of Personality and Social Psychology 58 (1990): 709-717.

För att du vågar säga det som behövs

Anders Carlberg: Terrorn föds när farsan försvinner

Det sägs efter terrordåden i Norge att vi ska möta ­extremismens attacker på det demokratiska samhället med mer öppenhet. Helt rätt. Men därför behövs också en diskussion om vad som fungerar i kampen mot demokratins dödgrävare.

Läs artikeln på Expressen debatt. 132 personer (inkl mig själv har redan rekommenderat den på Facebook.) 

Varför är pappan så hatad?

Varför väcker just den här politiska frågan ett sådant glödgande svart hat inom vissa grupper? Varför vågar ingen i dagens regering bära frågan? Varför reagerar inte fler på dom uppenbara brott och det svek mot barn som tillåts  under beteckningen "Barnets bästa" när dom begås av myndigheter och organisationer?

Kan vi få igång en seriös debatt i den frågan?
(FB trollen diskuteras fn på Mommys blogg, som skrivs, modereras och sköts helt sjävständigt från denna)

For the english version read  Pseudo-Science in Swedish Rape Trials at Rixstep.com. 

Professor Marcello Ferrada di Noli kommer de närmaste dagarna att publicera en vetenskaplig uppsats som handlar om den pseudovetenskap som i statsfeminismens Sverige tillåtits ersätta den empiriska. 

bland annat behandlas överläkaren Lotti Helström. I en artikel  har DN:s kriminalreporter Stefan Lisinski visat hur Helström skrivit falska rättsintyg till kvinnor i våldtäktsmål. Rättsintyg som i många fall varit det det enda och avgörande tekniska beviset som fällt de anklagade. 

Metoden med rättsintyg har utvecklats av Nationellt centrum för kvinnofrid just i syfte att få fram fler fällningar i dessa mål. 

Lotti Helström arbetar som överläkare på Södersjukhusets mottagning av våldtagna kvinnor, och är även enligt socialstyrelsens hemsida medlem av deras rättsliga råd. Lotti Helström lever ihop med advokaten Peter Danowsky, känd bland annat för att han företrädde skivindustrin i Pirate Baymålet. Danowsky är även advokat åt tidningen Expressen. Och han har även representerat TV 4 i målet mot Vilgot Sjöman och Claes Eriksson (för övrigt granne till mig). 

Uppgifterna om Helströms självsnickrade rättsintyg är mycket intressanta. Dels med tanke på hennes plats i det rättsliga rådet och den maktfaktor dessa intyg utgör i sexualmål. Men även med tanke på att hennes avdelning på Södersjukhuset är just den som Sofia Wilén, en av målsägarna i målet mot Julian Assange, uppsökte då hon "förstod" eller fick förklarat för sig att hon utsatts för våldtäkt. Huruvida något rättsintyg har utfärdats i det fallet är dock ännu okänt eftersom åtal ännu inte väckts. 

Helströms syn på rättssäkerhet speglas för övrigt bra i hennes citat i denna SvD artikel:
– Minsta blåmärke kan styrka hennes historia om hon säger att han tagit tag i henne på ett visst sätt och släpat henne till sängen, säger överläkare Lotti Helström.
– Vi tror helt obetingat på allt de säger, det ger förtroende.

Obekräftade uppgifter  har även gjort gällande att diagnosen PTSD (posttraumatisk stress) kan komma att hävdas av åklagaren Marianne Ny. Denna diagnos kan då även den finnas med i ett eventuellt, av AVK utfärdat och möjligen tillrättalagt rättsintyg. Något som gör just detta faktum intressant är att professor Ferrada råkar vara expert på just denna åkomma. Dels som yrkesman och proffs, men också som offer för chilejuntans tortyr på 70 talet.

Med tillstånd av Rixstep har jag gjort en svensk översättning av proffessor Ferradas introduktion till den kommande avhandlingen som jag härmed har äran att publicera. Den engelska versionen finns självklart även på Ferradas egen blogg. Det är skönt att se att mycket av den analys jag själv gjort och otaliga gånger idiotförklarats för, nu bekräftas av en akademiker av denna dignitet.  Jag rekommenderar varmt en genomläsning. Detta är viktigt för allas vår framtid. 

Förra året utfärdade enbart AVK i Stockhom 265 rättsintyg i samband med påstådda våldtäkter. Det stämmer till eftertanke. Hur många oskyldigt dömda män har dessa genererat?

Med detta lämnar jag härmed ordet till professor Ferrada: (obs, eventuella begreppsförvirringar kan bero på översättaren).

Har granskat 400 fall av PTSD

Huvudsyftet med denna analys är att klargöra forskning och kliniska psykiatriska begrepp om diagnosen posttraumatiskt stressyndrom, som felaktigt eller bedrägligt används av svenska radikala feminister, professionella och lekmän, i våldtäktsmål i svenska domstolar, liksom mot den svenska allmänheten genom massmedia. På tröskeln till London Courts beslut om utlämning av Julian Assange till Sverige, har spekulationer rests om huruvida liknande "expert dokument" kommer att användas i det svenska åtalet i Assange fallet. Ämnet förklaras mot bakgrund av radikal och statlig feminism i Sverige.

Disclaimer

Jag är medicine doktor i ämnes området psykiatri och fick både mitt licentiat i medicinsk vetenskap ( psykiatri) - och min doktorsavhandling vid Karolinska Institutet i Stockholm. Jag har publicerat min akademiska avhandling i ämnet posttraumatiskt stressyndrom /suicid beteende. Jag är däremot inte expert på det
svenska rättssystemet.

Även om de specifika områdena av mina senare professurer i Sverige rör epidemiologi, har min huvudsakliga akademiska verksamhet handlat om psykiatrisk epidemiologi. Under min postdoktorala forskning och mitt lektorat vid Harvard Medical School, hade jag möjlighet att publicera flera verk rörande PTSD relaterade kliniska fynd i Journal of Traumatic Stress (USA) och Nordic Journal of Psychiatry. Från 1989 till 1998, arbetade jag främst som konsult vid Karolinskas Centrum för dokumentation och behandling av tortyroffer (CTD). Där har jag granskat cirka fyra hundra fall av posttraumatiskt stress syndrom för diagnostik och dokumentation.

Man har sålt en lögn till allmänheten

Inledning:

Sverige är ett underbart land. Människorna är för det mesta älskvärda, uppriktiga, hårt arbetande och ärliga. För några år sedan åtnjöt landet en betydande internationell prestige både bland industriländer och länder i tredje världen i nästan alla sociala och kulturella skikt. 

Detta berodde främst på den balanserade svenska positionen i den internationella politiken - vilket inte ska likställas med "neutralitet" i utrikesfrågor. Sverige hade en aktiv internationell roll i strävan efter fred. Det svenska varumärket stod för suverän moral, oberoende och integritet, men även för kvalitet på den svenska produktionen, inklusive kulturella och vetenskapliga resultat. Men sedan tog det kalla kriget slut och upplösningen av den socialistiska blocket skapade ett ekande tomrum i Sverige. Den internationella balansen gick förlorad. De härskande politikerna tippades av tyngdkraften mot den enda geopolitiska slutpunkten som överlevde. 

Amerikaniseringen av den svenska politiska kulturen utvecklades snabbt och obestritt. Regerandet blev "business". Social välfärd blev privata monopol. Miljontals svenskar var plötsligt utslängda från deras tidigare trygga sociala system, och den traditionella vänstern kapitulerade för fienden utan strid. Det var då deras politiska klasskamp ersattes av den mer bekväma (och lönsamma) könskampen. För att dölja deras brist på kampanda, började den opportunistiska vänstern att sälja en lögn till allmänheten:  Kvinnor och män lider inte på grund av ett girigt system baserat enbart på vinster- nej, kvinnor lider på grund av män. Och när systemet inte längre är fienden, så blir systemet istället den allierade. Den radikala feminismen blev statsfeminismen.

En intellektuell och kulturell utarmning

Detta var början på den kulturella och intellektuella utarmningen av det moderna Sverige. Kulturprogram ersattes av alienerande ytlig pseudo-underhållning. Vetenskapliga empiriska metoder vid svenska universitet ersattes med "kvalitativ forskning". En enkel, billig "kvasi" metod som består av att dra"vetenskapliga" slutsatser från intervjuer med ett dussin människor, kvinnor för det mesta, som delar forskarnas "synsätt", och att intervjua ”forskare" som verifierar de önskade resultaten. Sann vetenskaplig forskning i Sverige somnade illavarslande in, liksom de vetenskapliga krav som ställs på nya forskare.

Sunda, medicinskt verifierbara kliniska diagnoser ersattes av pseudo-kliniska konstruktioner såsom stress orsakade "frusna bäcken" och "utbrändhet". Det senare tjänade till att ge långa sjukskrivningar för hundratusentals individer, för det mesta kvinnor. Sverige blev nationen med den högsta förekomsten av psykiskt sjuka personer i hela Europa, detta enligt internationell statistik för sjukskrivna för "mentala" diagnoser som psykiska problem som den fashionabla psykiska diagnosen "arbetsrelaterad stress" tillhörde. Stress nivåer i samhället i allmänhet och på arbetsplatsen i synnerhet har inte minskat alls i Sverige under åren, men sjukskrivningar för "utbrändhet", särskilt bland svenska kvinnor, har nu nästan försvunnit. 

Arbetaren som hjälte och martyr ersattes med kvinnan

Den påtvingade reträtten av de vetenskapliga metoderna från sin tidigare dominerande ställning på svenska universitet och inom forskningen, och produktivitets vakuumet det efterlämnade, fylldes snabbt av den nya "kvalitativa forskningen" och återuppståndelsen av psykoanalytiska teorier.

Inga av dessa intellektuella metoder skulle ha varit möjliga utan den nyuppståndna, religions-inspirerade (religion-pretexted) konfrontationen mellan västvärlden och den arabiska världen. Det imperialistiska beslagtagandet av oljeresurser i Mellanöstern, under täckmanteln av av Bush-dynastins Kuwait och Irak krig, orsakade en politisk svängning i, och ibland små militära svar från den arabiska världen. Dessa görs kända för oss - genom påbud av våra regeringar - som det Islamiska hotet. Där en religiös och krigförande fundamentalistisk rörelse syftar till att utplåna de västerländska kulturella institutionerna och ersättsa dessa med islamiskt styre. Den kulturella rasismen gjorde sitt intåg i den svenska politiken.

Den nya närvaron av religionen som en faktor i denna kulturella konfrontation ("vår religion kontra deras religion") möjliggjorde i sin tur en renässans för icke-vetenskapliga ideologier som freudianismen. Religiösa tankar är samtal mellan människor och deras gud. Freudianismen är samtal mellan människor och deras navlar. Freudianer och religiösa aktivister delar en avgudadyrkan av den subjektiva - "idealismen" kontra "materialism" som de så vulgärt uttrycker det. Ändå är vetenskapliga metoder främmande för båda.

Den pretentiöst besatta behandlingen av kvinnlig sexualitet i Sverige, det exhibitionistiska behovet av att ventilera intima detaljer om sitt liv som i "prata om det"-kampanjen, den pretentiösa hjältebehandlingen av kvinnor som anklagar män för våldtäkt i fall innehållande normala samförstånds omständigheter, och så vidare. Detta indikerar antingen ett avvikande beteende eller förtvivlan. Det är den isolerade individen utan stöd av en normal familj, en vanlig vän, ett normalt system. Det är frånvaron av den gamla känslan av "säkerhet" som det neokapitalistiska Sverige inte kan ersätta.

I Sverige är vi solidariska - mot staten

Under större delen av förra århundradet, blev både svenska män och kvinnor utbildade i att vara solidariska med sina statliga institutioner. Där fann de lösningar på sina problem i samhället. Det svenska systemet, inte riktigt socialistiskt, inte riktigt kapitalistiskt, var en balans mellan väst och öst. När Berlinmuren revs, så revs samtidigt den sociala välfärden i Sverige. Individer blev atomer utan den sociala kärna som i andra länder utgörs av familjen, och deras referenspunkt blev i brist på annat sig själva. Egoismen föddes på nytt.

För de radikala och statliga feministerna, var valet av "kvalitativa" forskningsmetoder smyckade med freudianska inslag inte oavsiktligt men viktigt. Den kvalitativa metoden var deras enda epistemologiska alternativ. Det är endast med hjälp av denna påtvingade "ta den eller lämna den”, tro-baserade och icke-empiriska metod som feminismen kan framlägga sina examensarbeten i sin syn på den patriarkala orsaken till alla olyckor som kvinnor i samhället drabbas av. Inte minst de som de orsakar själva. Du behöver inte krångla med empiriska bevis.  Känslor (för det mesta bitterhet) är fullt tillräckliga. Översatt för den medicinska debatten: "För att kvalificera sig som ha en sjukdom är det inte relevant om symptomen är medicinskt verifierbara. Vad som är relevant är erfarenhet. Dvs patientens egen subjektiva uppfattning av att vara sjuk. 

Svenska kvinnor upphörde att vara individer i ett samhälle med social jämlikhet. De blev nu "offer" i stället. Och de skulle dessutom kompenseras för århundraden, tusentals år, av vildsinta intellektuella våldtäkter och ekonomiska övergrepp. För radikal feminism är jämställdhet inte längre ett alternativ. Det enda alternativet är total överhöghet.

Kort därefter kom den socialdemokratiska ministern och radikala feministen Margareta Winberg att initieras i ideologin inom ROKS kulten. Därmed kunde hon införa den även på regeringsnivå (ostört och utan motstånd, som hon senare förklarat i dokumentären ”könskriget”).  Därigenom kunde hon införa det dekret till den svenska befolkningen som handlade om införandet av extensiv och obligatorisk genusundervisning vid svenska universitet enligt "genusperspektiv". En stor spridning av akademiska befattningar följde -  professurer, biträdande professurer, forskare och doktorsexamen ploppade ut ur den offentliga budgeten. De radikala feministerna fick av staten exklusiv rätt till att utforma "jämställdhetsperspektivet", ofta utan andra meriter än deras egna kult artiklar och böcker (flitigt citerade sinsemellan vilket ger det falska intrycket av bred acceptans). Texterna underbyggs nästan uteslutande av den politiskt korrekta "kvalitativa forsknings" metoden, och deras tema rör sig uteslutande kring politiskt korrekta ämnen rörande "den patriarkala dominansen i samhället" - läs sex, våldtäkt, fler våldtäkter, och det ensidiga våldet mot kvinnor. En sak är glasklar: I sanning, det har aldrig funnits några "jämställdhetsperspektiv" - det handlade bara om det "radikala feministiska perspektivet" hela tiden.

Freud ersatte Marx

Så vad var det som saknades i den moderna radikala feministiska paradiset efter deras kult offer av Karl Marx och hans klasskamps ideologi? De behövde en klassisk guru, en riktig klassisk guru för terminologi, vokabulär och a-posteriori teser som kunde förklara och ge deras könskamp legitimitet.

Och de fann honom i Sigmund Freud. En annan fiende av vetenskaplig sanning, men som däremot passar väl in i sexistiska teoretiska formuleringar av den radikala feministiska rörelsen. Numera ihopsmält med den radikala hbt-rörelsen.

Vi kan finna alla de ovan nämnda bland de som konvergerats i anklagelserna mot Julian Assange - de religiösa politiska aktivisterna (som i den socialdemokratiska kristna broderskapsrörelsen, den slimmade organisationen bakom Assanges anklagare och det ideologiska hemmet för advokaterna på byrån Bodström och Borgström), som dessutom är fundamentalistiska feministiska aktivister. Radikala HBT poliser som samtidigt är socialdemokratiska politiker. Dessa placerar sina ideologiska fördomar rätt in i kärnan av polisutredningen på uppdrag av åklagaren och målsägarnas advokat. Den intellektuella radikala feminismen , den "kvalitativa forskningen", och feministiska staten, som uttrycker hysteri i sina hatiska anti-Assange korstågsartiklar och rapporter. Som sedan publiceras eller sänds i deras statligt eller företagsägda medieström.

Är Julian Assange ansvarig för att ha skadat Sveriges internationella anseende?

Avslutningsvis. Sanningen är att världen började förvånas över den svenska intellektuella försämringen långt innan Wikileaks fördömde korruptionen bland svenska politiker och deras servila poserande för främmande makt.

Denna analys visar att den så kallade svenska radikala feministiska rörelsen är allt annat än en progressiv rörelse. Dess ideologiska formuleringar är på den regressiva sidan av det hjul som historiskt rullats av tusentals generationer mot mänsklig rättvisa och jämlikhet. Vidare visas deras intellektuella allians med religion och freudianismen, föraktet av den naturliga kärnfamiljen och deras fanatiska "kvalitativa forsknings" metoder vars "resultat" inte medger replikering eller empirisk verifiering. Den visar att den radikala feminismen är den huvudman som samarbetar med den anti-vetenskapliga, anti-civilisatoriska fascistiska kohorten.

Är Assange ansvarig för att ha skadat Sveriges internationella anseende?

Den förhärskande officiella bilden som sprids av den svenska mainstream-media är att Wikileaks grundaren Julian Assange bör hållas ansvarig för prestige förlusten för svenska institutioner, såsom det svenska rättssystemet.

Detta visades tydligt av det statligt ägda tv-bolaget SVT i sin dokumentär "Julian Assange - Världens kärleksaffär".

Utan tvekan var målet med ovanstående klassiska publicistiska psykologiska krigföringsknep att visa att regeringen och åklagarämbetet åtnjuter ett "nationellt", enigt stöd från den svenska allmänheten. Att spela på patriotiska känslor som "Sverige är under attack av Assange, en utlandsfödd anarkist som våldtog två svenska tjejer. (Dessa ”tjejer" som Claes Borgström beskriver dom – är i själva verket två fullvuxna kvinnor som har haft icke-våldsamt och upprepat sexuellt umgänge med Assange, till vilket bägge har samtyckt ).

varje informerad läsare förstår det politiska syftet med denna process

Psykologer hjälper det svenska kommandot i sin psykologiska krigföringsstrategi för att säkra stödet för den militära interventionen i Afghanistan, stödet till det öppna inträdet i Nato, stödet för försäljning av information om svenska medborgare till främmande makt, och så vidare. De skjuter dock Sverige i foten när de försöker göra mål med Assange kortet.

Det är dessa människor, liksom media, som samlat utgör den internationella skammen för Sverige. Det var den trubbiga processen med Sverige mot Assange och den våldsamma behandlingen av personen Assange i media som orsakade den internationella fokuseringen på det svenska systemet och dess institutioner, inte vice versa. För varje informerade läsare vet om de politiska orsakerna till denna process, och de vet mycket väl att Assange genom Wikileaks fördömde allvarliga rättsövergrepp av både nuvarande och tidigare svenska regeringar. Dessa avslöjanden har porträtterat korrumperade politiker som agerar bakom ryggen på den svenska riksdagen, och som missbrukar förtroendet från sina väljare. 

Några av politikerna i fråga, t.ex. den före detta socialdemokratiska justitieministern Thomas Bodström, är också radikala feminister (Bodström var en central gestalt i den hemliga överenskommelsen med CIA gällande överlämnandet av flyktingar till Egypten), och som nu visar upp sig som delägare av den advokatbyrå som ligger bakom anklagelserna. En fråga som ALDRIG ens har berörts i Sverige.

Vidare genom att initiera en klumpig, dåligt iscensatt, och ibland en rent oberäknelig rättslig process mot personen Julian Assange - mitt under Wikileaks avslöjandena – så har  "strategerna" satt den märkliga juridiska praxisen gällande våldtäktsmål i Sverige under lupp. Utfrågningar bakom lyckta dörrar, politiska utnämningar av domare, den förhärskande radikala feminismen, den officiella finansieringen av ROKS och dess " män är djur"-plattform, deras förhärskande statsfeminism, och så vidare. Allt detta fanns i Sverige långt innan världen någonsin hörde talas om Wikileaks och dess grundare Julian Assange.

Under research arbetet för den här artikeln, fann jag följande "riktlinjer" som finns i en dom från hovrätten i Stockholm i en våldtäkt rättegång. Passagen sammanfattar den praxis som används av svenska domstolar för att, på subjektiva grunder, ta parti för kvinnorna och åklagaren. Eller med andra ord, vad som i princip betraktas som "tillräckligt" i svenska domstolar för att döma en man till fängelse i dessa mål; kvinnans version.

"Kriterier för bedömning:

"I avsaknad av direkta vittnesmål eller kriminalteknisk / teknisk bevisning, kan en helt igenom trovärdig vittnesbörd som styrkler åklagarens sakframställan, i samband med vad som i övrigt presenteras inför domstolen, vara tillräckligt för en fällande dom."

Om det fanns någon tvekan bland den internationella läsekretsen om i vilken utsträckning radikala feministiska organisationer har tagit kontroll över den svenska statsapparaten och dess mest vitala institutioner, exempelvis det rättsliga systemet, bör riktlinjerna ovan ta bort den.

Om skadan för Sveriges internationella prestige verkligen varit förödande, då har de bara de egna svenska "strategerna" att skylla för detta.

Och kamikaze attackerna fortsätter. Nu när Sverige står inför ett nytt hot mot dess prestige och varumärke; det internationella fokuset på pseudo-vetenskaplig praxis. Meningslösa intellektuella påhitt, som används av svenska proffesionella i deras utlåtanden av svenskarnas psykiska hälsa och som "expertutlåtanden" i våldtäktsmål i svenska domstolar. Jag hoppas verkligen den analys som följer kommer att avskräcka svenska myndigheter från att ytterligare dra skam över denna annars ädla nation.

Norrbotten Sverige 29 JULI 2011