Som en del säkert tyckt sig märka så har aktiviteten på bloggen gått ner rätt rejält på sistone. Det är alldeles korrekt och orsakerna är flera. Framtiden för den här bloggen är just nu osäker. Orsakerna till det kommer att redogöras för längre ner. Klart är i alla fall att detta inlägg blir det sista på denna blogg inom en överskådlig framtid. men först tänkte jag försöka skriva ett slags bokslut och knyta ihop en del lösa trådar för er som följt min tragiska historia. 

Jag har drivit den här bloggen nu i snart 4 år. I början var den bara en spontan idé som väcktes av att jag 2008 råkade hamna i en nätdebatt med några korkade rasister på aftonbladets debattsida. Och starka åsikter om mänskliga rättigheter, rashat och diskriminering av olika slag har jag ju alltid haft. Ja jag har nog åsikter om det mesta faktiskt.

Men frågan som jag brann mest för redan då var barnens rätt till två föräldrar, och särskilt mitt eget barns rätt till detsamma. Det var därför jag döpte bloggen till Daddys. Det lät ju också lite coolare än "Pappas" eller "Farsans". Men mitt rätta namn visste ingen då. Därmed var jag ju även skyddad från meningsmotståndare i maktposition rörande mitt eget ärende. För att jag hade och fortfarande har sådana råder inget som helst tvivel om. 

Sagt och gjort, jag letade upp första bästa bloggverktyg och drog igång. I början hade jag väl ca 15-25 besökare om dagen. Jag minns den dagen då jag lyckades passera hundrastrecket. Hur stort det kändes plötsligt. Hundra människor som ville läsa mina åsikter. Märklig känsla.

Hade någon sagt till mig då att jag ett par år senare skulle passera 50 000 läsare/dag strecket hade jag förmodligen skitit på mig och lagt ner hela rasket på en gång. Som tur var gick det i omgångar så man fick chans att vänja sig vid tanken. Men det har nästan varje gång varit med blandade känslor jag tryckt på publiceringsknappen efter att ha färdigställt ett inlägg. Fastän man oftast är nöjd själv så är man också alltid nervös för hur en text skall tas emot. Den känslan av ansvar tror jag är bra och den sitter i än. 

Jag trodde människor skulle se det absurda i anklagelsen

Bloggen har ju förändrats en del genom åren. Mest beroende på vilken fas av mardrömmen jag själv befunnit mig i. 2009 efter socialtjänstens och mammans gemensamma polisanmälning av mig, var tveklöst det värsta året i mitt liv. Det speglades givetvis även på bloggen. Man kan i alla fall lätt se då man går tillbaks och tittar på inläggen drån det året att jag var en mycket arg man, för att inte säga helt jävla rosenrasande.

Det var också då jag införde bloggens slogan, "Beware the fury of a patient man". Jag tyckte den uttryckte på pricken vad bloggen handlade om. För furious var precis vad jag var. Ilskan drev mig och jag hamrade på rätt bra mot dom som jag såg som delaktiga i rena brott mot mig och R.

Barnutredaren Brage på polisen och handläggarna Bäckstrand och Anberg på soc försökte på olika sätt att tysta bloggen. Det har sedermera framgått av journalerna som jag lyckats få ut. Man klagade till sina chefer och Kommunjuristen kopplades in, och själv blev jag kallad "arbetsmiljöproblem" av en utredare på socialtjänsten. Men tittar man i arbetsmiljölagen så ser man där att ett arbetsmiljöproblem aldrig per definition kan finnas utanför själva arbetsplatsen. Så även på den punkten hade dom således fel.

När man befinner sig i ett tillstånd av ursinne och förtvivlan är det oftast bättre att vänta ett dygn eller två innan man sätter sig och skriver. Men hur gör man då man befinner sig i det tillståndet konstant 24 timmar om dygnet? Jag måste säga att med tanke på detta, var bloggen under denna period hyfsat återhållsam ändå. Ni som inte förstår min ilska, eller hävdar att jag inte hade rätten att känna den, har aldrig blivit falskt anklagad för att ha begått detta vidriga brott mot era egna barn, samtidigt som dom håller barnet fullständigt isolerat ifrån dig. Och ni som menar att det är självklart att myndigheterna måste utreda sådana anklagelser, bör betänka att det i detta fallet fanns mycket goda skäl att anta att anmälningen var just falsk, och att bevisen för detta mörkades av både utredare på socialtjänsten i Kungsbacka och av polisutredaren.

Det var den 31 Mars 2009 som jag blev anmäld för sexbrott av kommunen. Märkligt nog var det exakt detta datum som jag även lämnade in min stämning om vårdnad och umgänge. En stämning som jag varnats av mamman för att lämna in med antydningar om att jag då skulle få problem med just socialtjänsten. I den stunden gick mitt liv från besvärligt till mardröm. Jag var helt öppen med allt som hände. Jag avslöjade min identitet på bloggen och berättade exakt vad man nu anklagat mig för. Jag såg inte att jag i det läget hade något annat val. Jag trodde att människor lätt skulle se det absurda i dessa anklagelser. Speciellt i skenet av hur och när dom gjordes. Jag hade fel.

Vem är det som har kränkt vem?

Det dröjde naturligtvis inte länge förrän några av mina meningsmotståndare började ta alla chanser att befästa bilden av mig som förövarpappa. Ingen rök utan eld eller hur? Och efter att mamman och mormodern kontaktat eller kontaktats av ett av dom tyngre namnen i pedofil-lobbyn, Kungsbackabon Kjell Åke Bjurkvist, som i sin skepnad av vit riddare, mobiliserade hela sitt pappahatarnätverk , så drog skitstormen igång för fullt. Efter att i början försökt förklara och föra någon slags resonemang med dessa människor så insåg jag snart att det var lönlöst. Det var ju ord mot ord och jag var pappa. Dessutom var min blogg ett hot mot hela deras feministiska pappa-pedo-agenda. Jag skulle till varje pris "avslöjas", och hängas ut som ett vidrigt monster. Jag gjorde till slut en natt, då jag inte orkade tala mer för döva öron, videon nedan och postade ut på Youtube. Kanske hjälper det någon att sätta sig in i hur det känns att hamna här, tänkte jag? Och visst fanns det sådana som fattade, men den bet inte ett dugg på mina plågoandar som bara blev ännu mer hatiska och jävliga.

Texten i videon är bara några exempel på kommentarer som skrevs om mig på nätet vid den här tiden. Dom har därefter blivit sju resor värre. Jag har givetvis fått enormt med skit från mina anonyma hatare för att jag har bilder av R med i filmen. Den kritiken blir för mig bara begriplig utifrån ett perspektiv där man inte vill att sanningen om henne och hennes öde skall få komma fram. Tyvärr och märkligt nog är det många som ser saken ur det perspektivet. Inte minst myndighetspersoner som åklagaren i Uddevalla Henrik Johansson och Generaldirektören för datainspektionen Göran Gräslund. Det är slående hur rädda dessa herrar och andra så kallade samhällsbärare verkar vara för just sanningen. Hur kan man kränka ett barn genom att berätta sanningen om den vidriga behandling hon har utsatts för?

Ni får avgöra själv om ni finner den här videon kränkande för mina två barn. Själv tycker jag att jag visar upp bägge två från sina allra finaste sidor.

HenrikJ, bara en lakej för mamma och mormor

Jag har under dessa fyra år blivit kallad många saker. På Flashback har enbart mammans speciella talesperson i tråden om Daddy, HenrikJ, på sitt vanliga självsäkra insidervis påstått sig veta bland annat följande saker om mig:

Alkoholmissbrukande, Pillermissbrukande, narkoman, Våldsam, Hotfull, Stalker, Pedofil, Incestuös, Bryr sig inte om dottern, Bryr sig inte om sonen, Egoistisk, Bidragsfuskande, Tjuvaktig, Svartsjuk, Manisk, Lögnare, Kvinnohatare, Småflicksälskare, ADHD drabbad, Psykiskt sjuk, Självmordsbenägen, Terroriserande, urkundsförfalskare  och barnporrssurfande.

Detta är för övrigt exakt samma anklagelser som mor och mormor upprepade gånger riktat mot mig till socialtjänstens utredare, polisen och domstolen. Att Mamman och HenrikJ stått i nära kontakt har både hon och personen bakom nicket upprepade gånger nekat till. Men att det är en lögn framgår bland annat i HJ:s egna mail, varav jag numera har flera stycken i min ägo. I ett av dessa mail skriver han om ett hemligt forum som han startade om mig, och bjöd in speciellt utvalda från Flashbacktråden.

"Bland annat ville de andra medlemmarna att mamman skulle kunna skriva och hon är smartare än att ge sig ut på internet och jag ansåg inte att vi kunde borga för hennes säkerhet, du kan ju tänka dig vilken liv det skulle bli om Daddy i så fall fick vetskap om saken."

Intressant att notera att HJ inte tillåter mamman att själv komma till tals på internet. Syftet sägs vara att skydda henne. Det tyder antingen på en rätt nära relation, alternativt på ett typiskt manligt "macho" beskyddarkomplex. 

Många av dom som frontat för min dotters mor och mormor på nätet har även varit noga att se till att även mitt rätta namn så ofta som möjligt har stått med i anslutning till alla dessa grovt kränkande påståenden, för att vara säkra på att alla som googlar mitt namn skall förstå vem jag är. Jag har försökt att få stopp på terrorn genom att göra polisanmälningar, men samtliga har lagts ner. Den senaste för övrigt lägligt nog av samma åklagare, Henrik Johansson, som därefter fann skäl att åtala mig istället. Om jag får gissa så lider även Henrik Johansson av tidigare nämnt macho komplex. R:s mamma kan vara svår att säga nej till då hon blinkar tårarna ur sina stora blå ögon. Eller hur Henrik?

Nu har dessutom modern startat en civil process där hon kräver mig på 160 000 kronor i skadestånd. Hon menar att hon är kränkt och att det är denna bloggs (dvs mitt) fel att hon inte kunnat vara en närvarande förälder för, som hon uttrycker det, "sin dotter". Då undrar man ju i så fall, vem har då varit det? Och hade det inte varit enklare att även tillåta mig att vara det från början, istället för att till varje pris elda på detta vansinne? 

"Jag är på gränsen att tappa min dotter"

I ett annat mail jag numera har i min ägo skriver min dotters mor till en av dom övriga då inblandade:

"Gällande det doc jag nu bifogat i det här mailet kommer jag att stämma socialtjänsten i Kungsbacka. Kjell Åke Bjurqvist kommer att börja läcka ut i media vad som b.l.a står om i mailet, samt en hel del mer allvarliga saker som angår min dotter, tro mig här finns det en hel del och jag har bevisen. Jag kommer också att fråga Eva Britt Dahlstöm om hon också kan läcka ut i media om vad som pågår."

"Vad som står överst på listan nu är att jag MÅSTE få en ny advokat, en som är bra, på och aggressiv. Annars kommer jag inte att kunna skydda min dotter eller stämma soc. Vet du om några?? Kan du vara så snäll om att i så fall tipsa mig omgående. Kornhall hade inte tid, ska prova igen, detta var för en månad sedan."

"Jag är på gränsen att tappa min dotter."

En viktig sak som framkommer här är att det hon egentligen är rädd för. Att hon ska "tappa sin dotter". Detta är ett felaktigt påstående av flera skäl. För det första så är R inte "hennes" utan vår dotter. För det andra så har jag aldrig någonsin sagt eller ens tänkt tanken att någonsin beröva R kontakten med sin mor, så var kommer den rädslan ifrån?

Intressant också att en mamma som är så fruktansvärt rädd att "tappa sin dotter", samtidigt inte kan känna ett uns av medkänsla med hennes pappa som tack vare hennes agerande redan gjort det.

Experter eller galningar, döm själva

I dessa citat framkommer att både Kjell Åke Bjurkvist och Eva Britt Dahlström, bägge har ingått i moderns nätverk och agerat bakom kulisserna för att hjälpa henne i hennes värv att frånta R sin pappa och att sprida hennes sanningar till offentligheten. Att dessa två även varit delaktiga, eller kanske ledande i den anonyma smutskampanjen är därför inte en särskilt långsökt tanke.  Vem som rekommenderat advokat Eva Kornhall är inte heller så svårt att begripa med tanke på att Dahlström, Kornhall och Carolin Robson har föreningen "barns fordringar" ihop.

Eva Britt Dahlström är socialdemokratisk kommunpolitiker i Karlskrona samt ordförande i Rädda Barnens blekingeavdelning. Hur rimmar dessa uppdrag med att hjälpa till att alienera och psykiskt skada barn genom att beröva dom halva sin släkt? Frågor jag är intresserad av att få besvarade. Dahlström började redan 2009 att kraftigt förtala mig på sin (s)blogg, där jag beskrevs som en brottsling med mycket "i mitt bagage". Mina kommentarer tog hon bort.

Läs gärna detta tidiga inlägg på Eva Britts (s)blogg. Där hon aktivt tar ställning för en kidnappande mamma på flykt från rättvisan. Hon hoppas till och med att mamman skall klara att hålla sig undan den jagande polisen. Vilka andra politiker hade kommit undan med det? Hennes gode vän Kjell Åke är förstås först i raden att kommentera. Lite längre ner kommenterar en person under nicket "Gedd Heng". I dennes kommentarer som påminner väldigt mycket i stilen om HenrikJ,  nämns för övrigt namnet Mats Klockljung som i förbifarten. Läs även gärna Eva Britts bemötande av dom som är det minsta ifrågasättende av hennes inlägg.

Lägg därtill alla rena förtalsinlägg som Kjell Åke Bjurkvist under sitt rätta namn skrivit om mig. Allt tydligen med R:s mammas välsignelse. Det skall bli mycket intressant att få hennes redogörelse i rätten om var jag på denna blogg har sjunkit till den nivån. 

Catta skriver om Dahlströms senaste inlägg på hennes (s) blogg, om den svåra stalking och förföljelse som hon själv säger sig varit utsatt för de senaste 20 åren. Dvs sedan hon själv vägrade sina egna söner allt umgänge med deras pappa. Också det efter beskyllningar om sexuella övergrepp. Läs utdraget på Cattas blogg och fråga er sedan än en gång om detta är en kvinna som är frisk? 

"JanHemming" och "Ahmenvafaan"

På Dahlströms vänlista dyker som väntat namn som Kjell Åke Bjurkvist och Caroline Robson upp. Ja förutom hela den socialdemokratiska pertitoppen förstås. Men det namn som ploppar upp först av alla är intressant. Anna Karin Granberg. Författare, bloggare, överlevare och queerfeminist, vad det nu är av alla sorter som finns? 

Granberg agerade även som HJ:s sidekick i tråden. Hon är nämligen personen som under namnet Jan Hemming i hundratals inlägg grovt ljugit om och förtalat míg på Flashback. Denna baksluga kvinna outade sig på Antonssons blogg, som den som skrev under namnet "Berengar" på Flashback. Hon hyllades då för sitt mod. Och utåt sett har hon alltid försökt framstå som sansad och klok. Därmed har hon kunnat bibehålla en viss respekt även från sina meningsmotståndare. Men Skenhelig och lögnare beskriver bättre vad hon egentligen är. 

Enligt en trovärdig källa skall Granberg ingå i en grupp av feminister/överlevare som gärna attackerar i flock på Flashback. 

Sin andra identitet som Jan Hemming vill hon givetvis inte på några villkor kännas vid. Denna uppgift samt hennes koppling till Dahlström, Bjurkvist och C kommer ju att vara mycket intressant i förtalsmålet mot mig-(om det går till rättegång). Hur jag vet? Det vore ganska dumt av mig att förtälja det här, speciellt innan en eventuell rättegång. Hon kan ju neka förstås, det har hon all rätt att göra här och på sin blogg. I rätten under ed är det dock brottsligt att ljuga.

Mer om Anna Karin Granberg kan man läsa i en av Max Scharnbergs böcker. Granberg har anklagat både sin mamma och sin numera döda pappa för rent perversa sexuella övergrepp, men hon minns dom enligt uppgift dock inte själv utan har i vanlig ordning fått kvacksalvarhjälp att låsa upp dom groteska minnena. Familjen har tagit totalt avstånd från henne sedan hennes böcker kom ut. 

JanHemming har även stått i nära kontakt med personen/personerna bakom nicket HenrikJ, så chansen är ju rätt stor att Granberg känner till den person/personer som står bakom det nicket.

Vilka HenrikJ har haft närmast kontakt med av tråddeltagarna framkommer i ett annat av hans mail som han skriver till en person efter att han till slut bannats på livstid från Flashback: 

Du gör helt rätt att vara skeptisk till nya nick men jag hade reggat HerrMetisk, Janne Hemming kan verifiera det då det skapades för att starta en ny tråd. Det är dock märkligt att det nicket och HenrikJ blivit bannade för 1.07 De enda jag pm:at som HerrMetisk är dig, Janne Hemming och Ahmenvadfan, hur sjutton kunde de koppla ihop det? Och jag har ju inte diskuterat med mig själv i trådar med de två olika nicken???

Detta för oss in på nicket "Ahmenvafaan". En ettrig och hatisk figur som dyker upp i daddytråden och som gärna skriver om stackars R och hennes fruktansvärda kriminella och avskyvärda pappa. Att detta rörde sig mer om en person som närde ett rödglödgat hat mot fäder som tar sig ton i vårdnadstvister förtod jag tidigt. 

I det fallet bottnade det tydligt i personliga erfarenheter snarare än en ideologi. Det tog ett tag, men till slut kunde jag identifiera även detta nick som Maria Stark Fredriksson. Mer känd på nätet under sitt andra nick "MallanBrallan". en kvinna som jag haft hårda debatter med på Daddys blogg redan från början. Kanske var det redan där hennes hat mot mig uppstod?  

Maria Stark har även en blogg vid namn "desperate notwives" under pseudonymen Malla.

Efter att grundligt ha undersökt Starks egen historia så visade sig mina aningar stämma på i stort sett alla punkter. Även där finns en mycket infekterad tvist om två barn med i bakgrunden. Även där med en lång rad anmälningar och anklagelser från moderns sida.

"Eftersom du är så intresserad av mina barn"

Maria Stark var även närvarande på avstånd på vår manifestation på Sergels Torg för barnens rätt till två föräldrar. Hon tog aldrig kontakt med mig personligen, men skickade någon med en lapp innehållande ett spydigt budskap om att jag som "är så intresserad av hennes barn" gärna fick komma och tala med henne om detta samt en beskrivning av hennes klädsel.

Det hade jag under dom omständigheterna ingen lust med. Speciellt som jag aldrig varit intresserad av, eller skrivit ett enda ord om hennes barn. Samtidigt ville hon tydligt och klart inte stå för allt skit hon har skrivit om mitt. Även här är chansen stor att personen känner till HJ:s identitet, då hon uppenbarligen hyst hans förtroende. Även Stark kan naturligtvis vänta sig en kallelse till vittnesbåset vid en eventuell rättegång om vem av parterna som kränkt vem.

Vem i denna härva som står bakom nicket HJ finns det fortfarande olika teorier om. När det gäller Bjurkvists och Dahlströms gamle vän och vapendragare Mats Klockljung från Glommersträsk så finns det både saker som talar för och saker som talar mot. En person som kikat närmare på Glommersträsk kopplingen skriver detta i ett mail till mig:

Zinath P. blir mer och mer intressant. Obs! Jag tror inte det är hon men det kretsar kring den damen. HJ "vet" i sina tidiga inlägg hur Zinath har det. HJ kommenterar från ett omaskat IP i Glommersträsk, där Z har en sommarstuga. Det finns en koppling. Z levde gömd i de trakterna i början av 90-talet på grund av hedersmotiv. Min hypotes är att HJ känner/är bekant/har träffat Z då och att det kan ha koppling till något slags boende i trakten av världsförbättrar karaktär. Kvinnojour/flyktinggömma etc. etc.

Och med tanke på att Tomas Di Leva utsattes för samma hänsynslösa smutskastning på Flashback som jag, ledd av samme HenrikJ så är det väl inte en särskilt långsökt gissning.  Det verkar även som att Tomas fått en alldeles egen blogg till sin ära. Oklart om det är HenrikJ som är upphovsman, men med tanke på det hat HJ öser över den stackars sångaren på Flashback så är tanken inte helt långsökt.

Tomas Di Leva är enligt uppgift inte lika fäst vid Glommersträsk som hans före detta flickvän. Långt ifrån faktiskt. Undrar varför?

När det gäller Monica Antonsson kan misstankarna helt avskrivas. HenrikJ tycks inte hysa några varmare känslor för henne heller. Trots att Monica var vänlig nog att förse denne med ett av mina mail till socialtjänsten. Så här skriver HJ om sina hoppande IP adresser och om MA i ett annat mail:

Du behöver inte vara orolig, mina ip-adresser är ömsom i Umeå, ömsom i Skåne och ibland i Stockholm.
Jag vet att det inte finns infiltratörer som kan ta reda på min ursprungliga bostadsort. Visst är det sjukt det som händer och Monica är mer än tossig som inte förstår sitt eget bästa. Vad lider hon av? Jag vet att Monica säljer sin mor om så behövs, men jag försöker på något sätt tydliggöra det, du och någon annan med lite substans mellan öronen förstår det, resten kan man inte göra något åt. Jag väntar med spänning på Joakims rapporter över sina framgångar och min gammelsvåger heter inte Ulf Nielsen, han gifte sig aldrig med Paula, hon lämnade honom vid altargången så han har kvar namnet Karlsson.

En intressant detalj när det gäller HJ:s gammelsvåger förresten är att han är uppväxt i just Arvidsjaur. Det var alltså där han skulle haft ett förhållande med HenrikJ:s syster. Så slutligen kan vi alltså i alla fall med säkerhet konstatera att Henriks rätta vistelseort med största säkerhet är någonstans i Arvidsjaurs kommun. Numera bryr han sig inte ens om att dölja det då han med jämna mellanrum sticker upp trynet med en magsur kommentar här på bloggen.

Innan vi lämnar ämnet HenrikJ så vill jag även dela denna lilla passage skriven av vederbörande på ett internetforum, vilken skvallrar lite om, i alla fall ett av motiven till att maniskt hamra och ljuga om mig på Flashbacktråden. För inte var han där för att diskutera ämnet för tråden i alla fall, den saken är fullständigt klar.

"Min uppfattning är att tråden på flashback har en hämmande funktion på Daddy och just nu ägnar han all tid och enerig till att hitta HenrikJ. Det gör inte HenrikJ ett skit, för HenrikJ går inte att hitta. Men den uppmärksamhet och tid Daddy ägnar till HenrikJ gör ju att han får mindre tid till att hänga ut andra oskyldiga plus sitt ex och sin dotter. Jag tycker helt klart att flashbacktråden fyller en god funktion."  

Statusen i "mitt" ärende

Jag ska inte gå in för mycket i detalj runt detta just nu. Kort kan man i alla fall konstatera att mamman lyckades med sitt mål att få ärendet flyttat till en ny socialtjänst. Kungsbacka fick till sist konstatera det jag försökt få dom att förstå i sex år. Mamman vill inte medverka frivilligt till en lösning. Och då gav dom bara upp. Förmodligen rätt lättade att slippa reda upp i skiten som dom skapat. Själv slet jag som ni säkert förstår mitt hår.

Det betyder dock inte att jag och Kungsbacka kommun är färdiga med varandra. Långt ifrån. Mer säger jag dock inte om just den saken just nu. 

Ärendet ligger just nu på två nytillsatta handläggare på socialtjänsten i en av Göteborgs stadsdelar. Dessa har nu inlett en ny utredning kring ärendet. Jag tror det blir den totalt sjätte i ordningen om jag räknat rätt. Nu skall man i nästa steg faktiskt försöka få samtala med R. Det är i alla fall ett nytt hittills oprövat grepp i den här sex år långa härvan. Jag är spänd på att få höra resultatet.

Mamman har på ett möte med socialtjänsten i Kungsbacka sagt sig inte längre tro att jag skulle ha gjort mig skyldig till övergrepp på R. En uppgift jag naturligtvis emottar med glädje om än även med en stor dos skepsis.

Jag har lämnat in en anmälan mot den psykolog på BUP i Kungsbacka som i R:s journaler har satt diagnoser om emotionella störningar och sexuella övergrepp i hemmet på en fyraåring utan att en enda gång ha träffat barnet. Detta är ett allvarligt brott mot hälso och sjukvårdslagen och utreds just nu av socialstyrelsen.

I och med detta har jag även fått ut handlingar som man på kommunen tydligen valt att mörka för mig. Vid förfrågan om detta hävdar man att man inte hade denna handling diarieförd. Man bör då förklara hur jag kunnat fått ut sagda handling från just kommunen, men att dom 16 första sidorna saknades, och att sidan 17 som den startade med saknar diarienummer. Visst är det lite spännande att det fortfarande efter flera år flyter upp nya dokument till ytan som tidigare tycks ha varit fast förankrade under densamma?

Det tycker även den representant från rättssäkerhetsorganisationen som nu granskar hela ärendet. Åtminstone så långt det är möjligt utan att veta vilka fler handlingar som kan finnas dolda under ytan.

Och i Kungsbacka är det visst fortfarande business as usual. Man kan ju alltid hävda bristande rutiner om det skulle skita sig igen. Pappan friades. Va bra! Vårt rättssystem fungerar. Fel! vitsen är inte i första hand att få pappan fälld och fängslad även om även det sker ibland. Vitsen är att få en anledning att separera honom från barnet så länge som möjligt så att man kan börja slå in kilarna i deras pappa-barn relation. Särskilt viktigt före en huvudförhandling så att man kan hävda att barnet måste få kvarstanna där det är rotat.

Det är sålunda relationen med den andre föräldern som skall förstöras och det funkar varje gång. I mitt fall tog det nog längre tid, och blev svårare än man räknat med, men skam den som ger sig. Jag har fn närvarande väntat i över tre år på att få en huvudförhandling och väntar än, men nu verkar ju det som man lyckats en gång för alla grundligt förstöra det starka band jag och R en gång hade. Nu säger hon till både skolan och alla andra som eventuellt frågar att hon är rädd för pappa, så nu blir det nog huvudförhandling till hösten. Då kan dom ju alltid skylla på barnet. Det är en ofta använd och populär metod.

Att R så tydligt visade stor glädje under dom 42 timmars umgänge vi fick på utredningshemmet förklaras av modern med att hon bara låtsades. Vilken otrolig skådespelartalang hon måste vara om hon lyckades med det vid fem års ålder, eller hur?      

Är jag en rättshaverist? 

Nja, det beror förstås helt och hållet på vem du frågar. I tidningen Dagens juridik har en av mina gamla lärare på Nordiska journalistlinjen, Lotta Engelbrektsson skrivit en intressant artikel om begreppet. I artikeln intervjuas fyra inom juridiken kända personer. Claes Borgström, Göran Lambertz, Mårten Schultz och Ulf Åsgård.

Professor Schultz, som jag nog milt sagt inte kan sägas vara överrens med särskilt ofta, kommer snart med en bok i ämnet som skall heta "69 tecken på att du är en rättshaverist". En av kommentatörerna har dock förslag på ett bättre namn: .
"69 skäl till varför vi svenska drygjurister avskyr pöbeln"? 

Schultz beskriver rättshaveristen som någon som överskattar det allmängiltiga i det egna bekymret och har en tendens till att vara fullkomligt egocentrisk. Rättshaveristen är också en tidstjuv av oändliga mått, som ibland är helt knäckt av systemet och emellanåt faktiskt psykiskt sjuk. 

Göran Lambertz som jag hyser betydligt större respekt för har en annan definition på ordet. Han menar att antalet rättshaverister är ett mått på vilket bemötande människor får i dagens samhälle. Att deras existens är “ett tecken på bakomliggande problem hos domstolar och myndigheter, såsom brådska, stress, dåligt engagemang och bristande kvalitet.” 

Hear hear!

Men dom klokaste definitionerna av alla fann jag dock inte i artikeln alls utan i kommentarerna under artikeln. Det här är t ex nicket "Falstaff" som skriver:

Själva orden "rättshaverist" och "rättshaveri" kommer från tyskans "Rechthaberei" som handlar om just att "ha rätt" till varje pris som helst (och alltså inte är någon slags ordvits). I den svenska Nationalencyklopedins ordbok får man för övrigt samma förklaring ("överdrivet starkt begär att alltid få rätt"). I ordets grundläggande mening är svenska staten med sitt rättsväsen den i särklass ledande rättshaveristen; det finns ett antal ärenden (t.ex. fallet da Costa) där statens rättssystem envist kört huvudet i sanden och vägrat erkänna att något fel har begåtts. När personer inom rättsväsendet uttalar sig i sådana sammanhang brukar de hänvisa till "orubblighetsprincipen" vilket är ett finare ord för att säga "vi har alltid rätt oavsett hur fakta i målet ser ut". Jämfört med annat rättshaveri utgör den statliga varianten ett vida större problem. 

Man blir faktiskt glad i själen av att läsa sådana briljanta analyser. Enligt denna definition kan jag för övrigt också slå fast en gång för alla att, nej jag är inte en rättshaverist. Jag har ingalunda något begär i att alltid ha rätt till vilket pris som helst. Tvärtom är jag en mycket resonabel man. 

Mitt problem handlar tvärtom om att jag i sex år kämpat för att få hjälp mot den största jävla rättshaveristen av dom alla, den svenska staten.

Så då har vi även utrett den saken.

Så vad händer nu då? Ska bloggen försvinna?

Så var vi då till sist framme vid de utlovade orsakerna till varför Daddys blogg härmed kommer att läggas i träda. Jag kan inte ens drista mig till att skriva ordet "stängas". Det är trots allt mitt skötebarn, min livräddare och min stolthet vi talar om.

När Försäkringskassan efter en anonym anmälan stängde av mig från sjukkassan 2010, resonerade den ansvarige utredaren Inger Johansson som så, att bloggen nog fick sägas utgöra bevis för arbetskapacitet i mitt fall. Inger Johansson hade mycket svårt att förstå att man kunde må dåligt av att utmålas som pedofil och förlora kontakten med ett djupt älskat barn.

Min läkare däremot, som nog får sägas känna mig betydligt bättre efter att ha kämpat med mig sedan 2007, genom självmordsförsök och ett antal mer eller mindre stora genomklappningar, försökte sitt allra bästa att förklara för denne nitiske tjänsteman på utredningsenheten att bloggen snarare borde ses som en livsuppehållande ventil i det jag gick igenom, än ett arbete. Det var förresten då Johansson i telefonen upprört yttrade dom bevingade orden:

MEN HAR DU LÄST BLOGGEN??!

Återigen, ett lands myndigheter får inte utsätta en medborgare för repressalier pga att denne offentligt yttrar sina åsikter och tankar om sagda myndigheter. Basic human rights 101.

Utan bloggen som drivit folk till vansinne hade jag blivit vansinnig

Och min läkare som är en klok man, hade som vanligt helt rätt. Utan denna blogg som ett rent terapiredskap hade jag aldrig överlevt dom senaste tre åren. Eller så hade jag, hemska tanke kanske gjort något riktigt dumt. Här har jag fått ut allt jag hela tiden gick och bar på inombords. Hör har jag fått gnälla, skrika, svära, förbanna och leva ut sorg och vanmakt på ett sätt som inte hade varit möjligt hos en psykolog eller med någon annan sorts hjälp. Rättshaveristyiskt babbel kanske en del skulle säga. Men jag anser att den kritik jag delat ut har varit befogad. Jag har aldrig medvetet ljugit om någonting. Om någon påpekat fel så har jag rättat.

Bloggens stora antal läsare talar också emot att det bara skulle vara babbel. Ni är den andra delen av terapin. Många har rått, en del till och med vädjat då det var som värst att jag skulle ta bort kommentarsfunktionen helt och hållet. Då skulle trollen inte kunna sabotera och skrämma bort folk. Men jag har aldrig lyssnat på det örat. Utan den tvåvägskommunikation som råder på en blogg skulle halva vitsen försvinna.

Jag älskar att öppna mailen och se meddelandet om att det kommit en ny kommentar. Ibland är jag bra på att svara, ibland dålig. Dessutom har jag lärt mig så otroligt mycket genom era kommentarer. Det gäller för övrigt också trollens. Dom har hjälpt mig att vässa min penna och mina argument. Nu efter fyra år får man nog säga att min penna är rätt sylvass. Den blir ju bara vassare ju mer man fäktas. Här genom bloggen har jag kommit i kontakt med andra i samma situation som också det har varit en livsnödvändighet. Jag har funnit massor av männsikor som jag inte kände för några år sedan, men som jag idag kallar vänner. Några har till och med blivit mycket nära vänner.

Daddys är inte en stor blogg om man jämför med dom ovanför, men den är jättestor om man jämför med en del av dom under. Men framförallt är det min lillstora blogg och jag älskar den. Så nej, att stänga den klarar jag inte. Att sälja den blir också mycket svårt. Dessutom skall man då hitta någon som har råd att köpa den. Sist jag tittade på siten "bloggvärde.se" så var adressen http://daddys.blogg.se värd ca 160 000 kronor.

Till slut måste man vika sig för verkligheten

Men hur svårt det än är så får man till slut inse fakta. Jag tror jag nu efter tre år har börjat återbygga mig själv så pass att jag inte längre behöver bloggen som krycka i tillvaron. Dessutom kan jag inte jobba ideellt för all framtid. Till slut måste man, om än motvilligt inse att det går inte längre. I alla fall inte om jag vill undvika en allt mer snurrande nedåtgående ekonomisk spiral.

Jag hade mödosamt under lång tid och med lite hjälp från mina älskade föräldrar lyckats få ner min skuld hos fogden till greppbara nivåer då Uddevalla tingsrätt beslöt att smaska dit 12 000 kronor till. Få förstår nog hur det kändes. Speciellt efter en dom där jag sägs ha kränkt min dotter genom att ha publicerat dokument rörande hennes sexualliv. Hon var knappt fyllda fyra år för satans helvete!  Måste man vara svensk åklagare för att inte fatta att barn i den åldern inte har något sexualliv? Att det var just påtvingandet av ett sådant i polisförhöret jag ville visa?

Dessutom har domen gjort mig osäker på var gränsen för tillåtet och otillåtet går. Förmodligen för att jag inte begriper den, eller kanske rättare sagt varför man valde just mig av alla tusen bloggar som bryter mot samma lag. Många betydligt grövre. Det har gjort mig osäker då jag skriver och jag hatar känslan av att inte våga berätta sanningar i deras mest osminkade form. Det tar liksom mycket av vitsen ur det hela.

Men främst måste jag nu ta mig i kragen ordentligt och försöka komma på fötter ekonomiskt. Jag har levt fattigt ett långt tag nu och lärt mig att anpassa min levnad efter det, men jag vill inte leva på vatten och bröd resten av livet. Och någon lösning på det problemet är bloggen inte, oavsett hur mycket jag skulle önska det. Däremot är den en mycket större tids och energitjuv än dom som inte bloggar förstår.  Jag vill dock rikta ett stort tack till er som gjort donationer genom åren. Ni är inte så många men ni har ofta hjälpt mig i precis rätt ögonblick att få näsan ovanför vattnet igen. Jag kommer aldrig att kunna tacka er nog. Jag kommer alltså främst av ekonomiska orsaker, att från och med nu lägga bloggen åt sidan för en obestämd framtid och fokusera på annat.  

Inte heller har bloggen direkt hjälpt mig gällande situationen med min dotter. Snarare tvärt om som ni säkert förstår. Så med detta sista inlägg, som visserligen väl inte kommer att göra damerna på skatteverket gladare, så sätter jag punkt. kanske det i alla fall kan göra det lite mindre jobbigt för diverse kränkta myndigheter därute?

Angående planerna på hur jag skall försöka komma upp på banan igen , så har jag tillsammans med en "partner in crime" börjat fundera på en intressant lösning som faktiskt skulle kunna vara värd att testa. Jag skall ha ett möte med rehabiliterarna på AF och FK efter sommaren. Om den iden faller i god jord, ja då kommer ni förhoppningsvis att få se mer av mig i skriven form på nätet, fast i ett lite annat och förhoppningsvis ännu effektivare format. För kampen kommer jag aldrig att ge upp. Inte för mitt barn och inte heller för era.

Några av er kan då också räkna med ett telefonsamtal.

Men först måste jag prova att gå ett tag utan min krycka och se om benen bär. Fy fan, det kommer inte att bli lätt, det säger jag bara. 

Dessutom kommer bloggen med alla dess inlägg att ligga kvar. Och kommentarsfältet är och förblir öppet.

Det hade varit väldigt roligt att förutom höra era kommentarer om detta inlägg, få höra några av era starkaste minnen från bloggen under dom år som gått. Man minns ofta olika saker. Härmed sätter jag därmed punkt för nu och går vidare mot nya horisonter.

Och glöm inte, The parrot is not dead. It´s just resting!

Vi ses ute på kommentarsfälten. T

Är man kommentarsfältherre så är man.

//Daddy

PS. PÅ LÖRDAG 30 JUNI MELLAN 12 & 14:00 KÖRS ÄNNU EN MANIFESTATION FÖR BARNENS RÄTT OCH BEHOV AV BÄGGE SINA FÖRÄLDRAR. DENNA GÅNG I UPPSALA. TA CHANSEN ATT STÄLLA POLITIKER MOT VÄGGEN GÄLLANDE VÅRDNADS OCH ANDRA FAMILJEPOLITISKA FRÅGOR. DET KOMMER ÄVEN ATT BJUDAS PÅ FÖRELÄSNING OCH MUSIK.

NI SOM HAR MÖJLIGHET, STÅ UPP FÖR VÅRA BARNS RÄTT ATT BEHÅLLA BÅDA FÖRÄLDRARNA I SINA LIV. OM INTE NI; VILKA SKALL DÅ GÖRA DET?

Själv kommer jag om jag på något sätt lyckas få ihop till resan.

(The independent / Goodchild) Blåslagna och misshandlade män har i flera år försökt få gehör och hjälp, och nu har det största forskningsprojektet i sitt slag gett dem rätt. När det gäller konfrontationer i hemmet, är kvinnor, inte lika, utan mer våldsamma än män.

Studien, som utmanar den sedan länge gängse synen att kvinnor är i majoritet bland offer för våld i hemmen, bygger på en analys av 34.000 män och kvinnor utförd av den brittiske professorn John Archer. Kvinnor är oftare än deras män och pojkvänner den aggressive parten, avslutar John Archer, professor i psykologi vid University of Central Lancashire och ordförande för International Society for Research on Aggression.


Män utgör 40 procent av offren för kroppsskador

Mäns våld är ett allvarligare fenomen då män ofta är den fysiskt starkare, och därför tenderade att åsamka skador på sin partner oftare än motsatsen. Kvinnors aggression tenderar att oftast uttrycka sig genom knuffar, örfilar och kastande av objekt. Men män utgjorde nästan 40 procent av offren för kroppsskador i de fall som han studerade - en siffra betydligt högre än vad som tidigare rapporterats.

Professor Archer analyserade data från 82 amerikanska och brittiska studier om våld i nära relationer som går tillbaks till 1972. Han studerade också 17 studier baserade på offrens vittnesmål, rapporter från 1.140 män och kvinnor. På ett tal i går kväll, sa han att kvinnlig aggression var större i västerländska kvinnor eftersom de var "ekonomiskt emanciperade" och därför inte rädda för att lämna en relation.

Våld mot män är inte viktigt

"Feministiska författare menar att det våld som utförs mot män inte är viktigt, men samma människor har använt samma undersökningar för att blåsa upp antalet kvinnor som attackeras", sade han. "Man har till och med hävdat att  kvinnor inte är våldsamma. Min åsikt är att du måste basera socialpolitiken på bevis."

Hans åsikter stöds av Dr Malcolm George, en lektor i neurovetenskap vid London University. I en avhandling som skall offentliggöras nästa år i Journal of mens studies, kommer Dr George hävda att män har misshandlats av sina fruar sedan den Elizabethanska eran. Han använder som exempel som skådespelaren John Wayne, som blev slagen av sin hustru Conchita Martinez, och Humphrey Bogart som misshandlades av sin hustru Mayo Methot, liksom Abraham Lincoln, vars fru Maria bröt hans näsa med en träklubba.

Misshandlade män förödmjukades offentligt

Hans forskning stöds av historiska dokument som visar att män som var slagna av sina fruar, offentligt förödmjukades i en ceremoni som kallas "skimmington procession". Processionen namngavs efter skänken som används för att skumma mjölk under osttillverkning.

Dr George har också grävt fram en gipstavla i Montacute House i Somerset som visar en hustru som slår hennes make i huvudet, följt av en så kallad "skimmington" ceremoni.

"Det är ett komplext argument, men vi ser fler kvinnor som attackerar manliga partners, än män som attackerar kvinnliga partners", säger Dr George. "Den gängse tron är att kvinnor agerar i självförsvar, men det är inte sant - 50 procent av dem som initierar aggression är kvinnor.  Detta sänder ett farligt budskap till män, eftersom samhällets budskap är att de inte kommer att få någon juridisk hjälp eller något av det stöd som står öppet för kvinnor. Deras enda möjliga försvar blir då i stället att slå tillbaka. "

"OK att slå den jäveln"

Terrie Moffitt, professor i socialt beteende vid Institute of Psychiatry vid Kings College, London, medger att kvinnor ägnar sig åt misshandel och sade att inrikesdepartementet bör finansiera forskning i frågan i Storbritannien. "Om vi ​​frågar om inte kvinnors våld får konsekvenser för deras barn, så blir svaret" ja "," sa hon. "Det finns också en förhöjd risk för att barn blir offer för våld i hemmet om det är centralt våld mellan föräldrarna."

Men, säger Dr Anne Campbell, en psykolog vid University of Durham. Kvinnor bör fortfarande få mest stöd, eftersom de är större offer för våld i hemmet. "Resultatet av relationsvåldet är att kvinnor skadas oftare av det och behöver därför den största delen av resurserna", sade hon. "Men kvinnors våld har blivit allt mer legitimt. Det finns en känsla nu att det är OK att" slå den jäveln "."

Vet ni vad det var för dag igår? Ja Fredag så klart, men även International fathersless day. Över hela världen protesterade människor mot den ondska som dom så kallade "family courts" begår mot barn och fäder. Men här i Sverige sågs inga demonstrationer. Här skrevs inte heller ett enda ord om detta någonstans. Här i sverige är 300 000 till 400 000 mer eller mindre faderslösa barn inte ens ett samhällsproblem. Samhällsproblemen som skapas av systemet ser vi, men inte sambanden. Brotten tystas fortfarande effektivt ner.

Även mäns problem och de orättvisor som drabbar män i stort har det skrivits om internationellt igår. 

Mäns problem? Orättvisor? Vadå, män har väl inga problem, det är ju kvinnor det är synd om. Det vet väl varenda svensk, ja förutom några enstaka antifeminister. Ni vet vi som jämförs med Behring Breivik och Osama Bin Laden i mainstream media. 

Jag undrar om det var någon som kallade de kvinnor, som för sådär en hundra år sedan började kämpa för kvinnors rättigheter, för manshatare, psykopater, terrorister, rasister och massmördare? Jag vet inte, men jag tvivlar. 

Sanningen som mörkas

En kvinnlig politiker i SD motionerade nyligen om att vi måste börja föra statistik när det gäller vårdnadstvister. Motionen avslogs. Det är alltså så att i Sverige, där vi vanligtvis älskar statistik i alla dess former så mycket att vi till och med bokför hur många människor som lider av nageltrång, så finns det ett område där  det INTE skall föras någon statistik alls. Vårdnadstvister. Varför tror ni att det är så? Och tror ni att Min Pappas undersökning gällande Lunds tingsrätt var så felaktig som det har försökts hävdas från domstolen och andra så kallade experter?

Nej dom som försöker slå i er det, ljuger er rätt i ansiktet. 

Men om man letar själv så finner man siffror. Dom är visserligen djupt begravda så man tvingas leta länge och på små websidor. Jag hävdar att denna statistik är sanningen, eller så nära det går att komma. Den som hävdar motsatsen är välkommen att motbevisa dem.

Det är media och den svenska statsfeminismen som ljuger. Lögnen drabbar både män och kvinnor och gynnar endast det fåtal som medvetet uppehåller den. Den stora massan som omedvetet uppehåller den är nog dom största förlorarna av alla. För vem vill gå omkring och leva i en illusion?

Män = 99% av dödsoffren i krig
Män = 98% Av dödsoffren i arbetsplatsolyckor
Män = 90% av dom hemlösa
Män = Förlorar vårdnad pga kön i 93% av fallen
Män = Förlorat umgänge för gott pga kön i 87% av fallen
Män = Nekats umgänge temporärt pga av kön i 94% av fallen
Män = Det kön som falskt anklagas för incestbrott och relationsvåld i 94% av fallen
Män = Det kön som är hjälplöst medan mödrar begår 73% av morden och 60% av all fysisk misshandel mot deras barn.
Män = Det kön som löper störst risk att våldtas av sina mödrar och andra kvinnliga sexförbrytare, men som ingen tror.
Män = Det kön som löper störst risk att nekas all kontakt med sina barn.
Män= Det kön som riskerar att utsättas för könsstympning av den svenska sjukvården.
Män = Det kön som löper störst risk att begå självmord. 4 till 1 jämfört med kvinnor. Frånskilda män begår självmord 11 gånger oftare än frånskilda kvinnor, och 23 gånger oftare jämfört med kvinnor i allmänhet. 
Män = Det kön som diskrimineras när det gäller utbildningar och betyg.
Män = Dominerar 8 av dom 10 mest lågavlönade jobben i Sverige.
Män = Det kön som misshandlas lika mycket som kvinnor i nära relationer, men som ingen bryr sig om eller hjälper.
Män = Det kön som drabbas av 80 % av våldet i samhället.
Män = Det kön som får skulden för allt ont i vårt samhälle.

Kvinnor = Det kön som monopoliserat offerrollen och som media, socialtjänst, politiker, domstolar, polis, brottsofferjourer, Rädda barnen, BRIS, Svenska Amnesty etc etc ömmar för, hjälper, stödjer och anslår medel för.

Visst är män också det kön som utövar det ,mesta av våldet och begår brott i högre grad än kvinnor, men man skulle ju kunna ta en titt på ovanstående lista och fundera på om det möjligen skulle kunna finnas ett samband?

Den mest absurda av alla lögner som feminismen försöker lura i oss är att problemet sitter i det manliga könet. Att män på något vis föds våldsamma. Att ens påstå en sådan sak är ett klart bevis på att man är både korkad och extrem.

Ett exempel på en sådan person är Maria Sveland som går från klarhet till klarhet i sin strävan att bevisa sin ointelligens. Och att en sådan extrem person ens får tillåtelse att prata i radio säger en del om vissa anställda på Sveriges Radio med. 

Desperata handlingar föds ur smärtan och maktlösheten

International fatherless day hålls på årsdagen för Sergeant Thomas Balls dödsdag den 15 Juni för ett år sedan.

Thomas Ball var en amerikansk krigsveteran, make och far till Melissa,  en liten flicka på fyra år. En familj som han förlorade då han och hans barn hamnade under luppen på den amerikanska familjerätten och socialtjänsten. Han åtalades efter en incident i hemmet för barnmisshandel men friades. Rätten fann att slaget utdelats i en extrem situation, samt konstaterade att Thomas Ball aldrig tidigare gjort sig skyldig till misshandel.

Sitt barn fick han trots det aldrig se mer. Mamman hotades av myndigheterna med att även hon skulle förlora flickan om hon tillät detta. Han förlorade sitt hem, sin inkomst och skuldsattes eftersom staten krävde mer i barnunderhåll än han tjänade. en pappa som inte kan betala slängs i fängelse.

Efter att förgäves i flera år ha kämpat för sin rätt som medborgare och pappa var Thomas Ball slut både fysiskt, själsligt och ekonomiskt. Han skrev ett manifest, sedan gick han ner till den lokala familjerättens byggnad i New Hampshire och tände eld på sig själv.

I medierna skrevs ingenting om orsaken och den wikipedia sida som startades i hans namn togs bort utan förklaring. Det var tydligt att händelsen skulle tystas ner till varje pris.


En desperat pappas manifest

Men Thomas Ball skrev en detaljerad redogörelse för sina erfarenheter i familjerätten samt en sammanfattning av den forskning han själv gjort i ämnet.  Där kommer hans djupa förståelse och kunskap om omfattningen och djupet av den korruption som driver institutionen familjerätten tydligt fram. Jag rekommenderar att att alla som vill ha en djupare förståelse för problemen läser den. Den är lång, men det är inget babbel - och alla som kallar det för det gör så för att misskreditera och förringa den här mannen, och för att distrahera och hindra dig från att få reda på hur mycket verklig smärta som generas i livet för miljontals människor i alla västliga länder av ett djupt korrupt rättsväsende.

Och ja, liksom Thomas Bell skriver jag det även här:
Ett rättsväsende som styrs av feministiska ideal och som brutaliserar familjer och barn och systematiskt förstör livet för allt fler människor i sitt krig mot män, fäder och familjen som institution.

Detta får man inte skriva i Sverige. Jovisst, det är fortfarande lagligt, men det finns vissa saker man inte yttrar här i Sverige ändå. Inte om man är rädd om sitt rykte, sin position och karriär. 

Kanske TUR teatern som tycker det är så viktigt med jämställdhet och rättvisa kan sätta upp en pjäs för landets gymnasieelever grundad på Thomas Balls manifest? Ni som tyckte ni blev så hatade när man protesterade mot er uppsättning av SCUM. Prova det om ni vågar så ska ni få se på hat ni inte ens kommit i närheten av ännu.

Jag vill berätta om ett smått surrealistiskt telefonsamtal som utspelade sig igår mellan mig och Per Olov Strömberg vid polisen i Stenungsund. Anledningen till samtalet var att jag ville få veta statusen på den polisanmälan mot skattemyndigheten jag lämnade in i februari månad i år. 

Lite bakgrundsfakta:

Trots att jag i snart sju år fört en rätt hård strid mot dom svenska myndigheterna, och trots otalet polisanmälningar som lämnats in mot mig för allt mellan himmel och jord, så har jag inte gjort många själv.

Jag förstår att polisen har en ansträngd arbetssituation och jag vill inte på något sätt förvärra situationen genom att göra onödiga och dåligt underbyggda anmälningar om ditt och datt.
Jag har dessutom lärt mig att det är tämligen meningslöst.

Men då jag åtalades av Henrik Johansson vid åklagarkammaren i Uddevalla och i förundersökningen fått se mitt barn plötsligt benämnas med ett namn hon bevisligen inte är döpt till, så tyckte jag faktiskt att det var befogat. Lagen är nämligen tydlig med att om ett barn skall byta namn så måste antingen båda föräldrarna skriva under ansökan, eller en domstol fatta beslut om att det är för barnets bästa. I det här fallet hade inget av detta skett. 

Jag kontaktade då folkbokföringen, som som vanligt slussade mig vidare till mina gamla vänner på avdelning 4 för sekretessmarkeringar i Göteborg där jag fick tala med en handläggare. Jag framlade mitt ärende att jag skulle vilja ha mig tillsänt ett personbevis för mitt barn med anledning av att jag misstänkte att ett namnbyte hade skett.
 
Jo sa Viktoria, näe sa jag..

- Nehej det går inte, det är sekretess. Blev det väntade svaret. 
-Jo jag vet det, men jag är vårdnadshavare till barnet och har sålunda rätt att få ut ett personbevis där hennes fulla namn och personnummer skall framgå. Svarade jag tålmodigt. Efter en stunds dividerande fram och tillbaks så fick kvinnan i andra änden till slut klart för sig att jag nog kände till mina rättigheter bättre än vad hon gjorde. (För annars hade hon naturligtvis upplyst mig om dom, som hon enligt lag är skyldig att göra). Lång historia kort, jag hamnade till slut hos chefen Viktoria Barisa, och vi känner ju varandra sedan gammalt. 

-Jag misstänker att det har gjorts en namnändring på mitt barn utan min vetskap Sa jag.
-Ja, men det gjordes ju redan 2009 och då var du ju inte vårdnadshavare, svarade Viktoria
-Det är helt korrekt sa jag, men ni får ändå inte byta namn på mitt barn utan min vetskap eller medgivande, sa jag.
-Jo, Sa Viktoria
-Näe, sa jag

Hur som helst hade jag nu i alla fall fått bekräftat att det skett ett namnbyte, varpå jag alltså gjorde min polisanmälan.  Det kan dock nämnas att skatteverket ändå vägrade att skicka mig det begärda personbeviset, trots att syftet alltså bara var att få veta vad mitt barn numera heter. Adressen fick dom gärna stryka, vilket jag gjorde klart. Hennes namn på ett papper torde knappast utgöra en fara för hennes säkerhet? Jag var tvungen att överklaga detta till länsrätten, som faktiskt gav mig delvis rätt för en gångs skull, men förstås inte utan att samtidigt påpeka risken att jag skulle publicera nämnda handling på nätet, vilket samtidigt gjorde att dom förstod skatteverkets tvekan. 

Man kan förstås tycka att, då det nu var tre år sedan jag begick den brottsliga gärningen, dvs lade ut den offentliga omaskerade vårdnadsdomen, och då jag dessutom tagit ett hyfsat hårt straff för det, så skulle jag nu anses ha sonat mitt brott och således ha rätt att inte straffas ytterligare?  Så tänker man emellertid uppenbarligen inte i länsrätten. 

Nå, efter fyra månader damp det således plötsligt ner ett personbevis i brevlådan med min dotters fulla namn och fullständigt nedkletat med röda stämplar märkt "HEMLIGT!". Där bekräftades slutligen misstanken. Någon har begått ett brott. Antingen tjänstemannen som skrev under beslutet utan min namnteckning, eller så har den som lämnat in ansökan skrivit under den åt mig. Oavsett vilket så är faktiskt ett rätt allvarligt brott begånget.

Brottet var alltså styrkt, och nu måste ju den skyldiga lagföras tänkte jag obotligt optimistisk som jag är. Så här får det ju inte gå till. Och Uddevalla åklagarkammare, till vilken jag som bekant tillhör, ser ju allvarligt på alla former av brottslig verksamhet. Så allvarligt att man till och med kan lägga ner stora resurser i över ett år, skriva ihop ett förundersökningsprotokoll på 120 sidor och slutligen få mig ställd inför rätta och dömd för ett brott mot personuppgiftslagen. 

Jag kan erkänna att detta faktum faktiskt lyste upp en annars rätt mörk tillvaro en aning, då jag länge ansett att avdelning 4 på skatteverkets sekretessavdelning i Göteborg bemannas av barngömmande banditer utan kunskap om ens basal rättssäkerhet.

"Du skall vara glad att jag lade ner ärendet"

När så månaderna går utan att jag får hem det sedvanliga brevet från åklagaren om att förundersökning inte inleds, steg hoppet ytterligare. "Är det verkligen möjligt?"

Nej det var det naturligtvis inte. 

Igår bestämde jag mig för att åter försöka få tag i ansvarig för att kolla statusen på ärendet och äntligen svarade faktiskt den ansvarige polisen Per Olov Strömberg  i Stenungsund.

Jag spelar inte in samtal med myndigheterna längre. Det visade sig att dom blev så sura då att det till slut inte gick att få ett ord ur någon av dom när jag ringde. Men igår önskade jag efteråt att jag gjort ett undantag. Ty något förkortat och med reservation för exakt ordföljd utspelade sig då följande samtal.

-Ja goddag, mitt namn är Joakim Ramstedt och jag undrar lite om statusen gällande den polisanmälan jag gjorde i februari men k-nummer...etc

-Ett ögonblick *knatter knatter*, ja nu vet jag vad det är för ärende, nej, det har jag lagt ner. Du skall ha fått ett brev om detta i förra veckan.

-Hmm, Nej det kan jag inte påminna mig.

-Dom skall gå ut automatiskt.

-Får jag fråga på vilken grund du lade ner anmälan, brottet är ju styrkt?

-Ett ögonblick *knatter knatter* ja det är enligt punkt 13, ingen misstänkt gärningsman kan pekas ut.

-Ingen misstänkt kan.....??? Men det rör sig ju om ett myndighetsbeslut?

-Ja men det går inte att få fram vem som skulle vara skyldig.

-Öööh, nu förstår jag nog inte riktigt, det kan väl inte vara direkt omöjligt att ta reda på? (speciellt med polisens resurser och befogenheter som nog får man anta undanröjer myndighetssekretess i dom flesta fall).

-Jo det är det, och sedan så har vi väldigt många ärenden och vi måste ju prioritera ungdomsbrott och dylikt.

-öööh, jaha, men om jag hittar den misstänkte själv då, skulle det förändra något?

-hmm, ja möjligen, men det ska ju bevisas och det blir nog svårt.

-Svårt?? Har det varit någon åklagare inblandad i detta?

-Nej det är mitt beslut.

-Har det överhuvudtaget gjorts några utredningsinsatser?

-Nej, det har legat här på mitt skrivbord fram till i förra veckan.

-Men då skulle jag vilja ha ett skriftligt beslut så jag kan begära en överprövning.

-Ja, det skall du redan ha fått som sagt, men om inte så kan du naturligtvis göra det ändå, du behöver inte ha beslutet.

-Vart vänder jag mig då?

-Till åklagarkammaren i Uddevalla. Du skall förresten vara glad att jag lade ner ärendet.

-Öööh, jag kan inte direkt påstå att jag hoppar jämfota.

-Jo för nu kan du ju begära överprövning, annars hade det förmodligen hamnat i balansen och då hade du inte haft den möjligheten.

-Balansen?

-Ja vi kallar den för det. Där lägger vi ärenden som inte läggs ner, men som får vänta tills vi har tid att ta i dom.

-Jaha, och där ligger dom sedan för evigt då?

-Ja många fall kan ligga där tills dom är preskriberade ja.

-Jaha, ja så är det alltså?

-Så är det.

Är det bara jag eller?

På ett sätt kan man ju säga att detta tangerar ren humor, och nog har några av mina vänner haft rejält roligt åt det hela då jag muntligt redogjort för hela karusellen per telefon. Och jag förstår det helt och fullt. Ibland måste man helt enkelt tackla saker från det hållet, för vad ska man göra? Gråta? Men oavsett orsaken till att man nekar mig och min dotter rätten till skydd mot brott så vill jag veta.

Tycker man att det är en bagatell som inte förtjänar att läggas tid på? Det är det inte för mig kan jag tala om. 

Eller beror det på något annat? 

Gäller inte lagarna som ska skydda medborgarna från brott för mig?
Ska jag straffas för något? Är det bloggen?

Tankarna snurrar och jag har naturligtvis grunnat en hel del på samtalet med Per Olov. Hur är det möjligt? Det kan ju rimligtvis inte krävas en Sherlock Holmes för att hitta den ansvarige för ett myndighetsbeslut som dessutom torde vara undertecknat med namn och datum?? Jag bestämde mig för att forska lite om gällande lagar och regler.

Det första man kan konstatera är att det råder så kallad absolut åtalsplikt för åklagare i Sverige. På åklagarmyndighetens egen hemsida kan man läsa följande.

Absolut Åtalsplikt
"Om ett brott har begåtts och åklagaren anser att bevisningen är tillräcklig mot den misstänkte, är åklagaren enligt svensk rätt i princip skyldig att åtala. Undantag finns t.ex. för ungdomar under 18 år. Se också åtalsunderlåtelse"

Några andra undantag redogörs inte för på just den sidan, och dessutom har ju enligt uppgift ingen åklagare varit inblandad, men man får väl ändå anta att samma lagar som gäller för åklagare, även gäller för poliser? 

Vilka andra undantag finns det då? Ja efter en stunds letande hittade jag en pdf på åklagarmyndighetens hemsida med rubriken: Därför utreds inte brottet mot dig – trots att det finns en misstänkt . Aha tänkte jag, där finns förklaringen,  men inte heller där hittade jag någon förklaring som passade in på detta ärende. 

Strömbergs påstående om att ingen åklagare varit inblandad i ärendet, motsägs förresten också av den handläggare på polisen som jag pratade med några dagar tidigare, och som efter uppgivet k-nummer, gav mig två namn. Dels Strömbergs och dels en åklagare på  kammaren i Uddevalla. Det kan ju för all del vara ett missförstånd förstås. 

Efter samtalet med Strömberg bestämde jag mig således för att ägna mig åt lite polisarbete. Även om det blir aningen svårare utan medhörande befogenheter.  Jag ringde åter upp folkbokföringens växel och förklarade så pedagogiskt som möjligt att det under 2009 hade fattats ett beslut på myndigheten om att byta min dotters efternamn, och att jag nu ville veta namnet på den person på myndigheten som fattat sagda beslut.

-Vad har hon för personnummer?

Jag upplyste kvinnan i telefonen om detta, varpå det väntade svaret naturligtvis kom.

-Tyvärr, jag kan inte se det. Hon har skyddade personuppgifter.

-Nej, hon har en sekretessmarkering, men vem kan se det då?

-Tyvärr, vi kan inte lämna ut några uppgifter om detta då hon har skyddade personuppgifter.

-Nej hon ha....skit samma, men nu rör ju som sagt begäran inte några uppgifter om min dotter, utan om vem som fattat ett beslut på eran myndighet.

-(tystnad)....Ja, då får du tala med dom som handhar detta (avdelning 4 i Göteborg *förf anm*) men dom har tyvärr gått för dagen.

Och där slöt sig cirkeln igen med en smäll.

Det finns änglar också, man får inte glömma det

Jag brydde mig dock aldrig om att ringa upp avdelning 4 på sekretessenheten i Göteborg, eller deras chef Viktora Bariso. Dom blir av någon anledning bara irriterade ändå. *Suck, är det du nu igen?*

Däremot fick jag efter sagda samtal igår kontakt med en hjälpsam och vänlig kvinna på huvudkontoret i Stockholm. Hon utreder för närvarande mitt fall åt skatteverket så vi hade även talats vid tidigare. Vi talade en stund och jag förklarade läget. 

Och vet ni vad? Idag ringde hon mig och upplyste mig om att hon nu begärt ut dom önskade handlingarna åt mig. Kan ni fatta??! Avdelning 4 i Göteborg skall dessutom skicka en kopia av sitt svar på nämnda begäran även till henne. 

Avslaget, för det blir det ju med all sannolikhet ändå, får väl sedan överklagas till länsrätten som vanligt. En himla massa skrivande blir det. Men slutligen vill jag ändå säga: Tack Eva på skatteverket! Du anar inte vad det du gjorde idag betyder för en trött dumskalle som som vägrar sluta tro på rättvisa. Det finns änglar också. Även på myndigheter som skatteverket. Det skadar inte att påminnas om ibland. Jag hoppas m yndigheten uppskattar dig efter förtjänst.

Är det för övrigt någon som vet något fungerande botemedel mot optimism? Det börjar faktiskt bli smått tröttsamt det här.

(Ramstedt / Alexandersson) Founder of Wikileaks Julian Assange's possible extradition to Sweden and the present Swedish legal case against him is causing an international scrutinizing gaze at our countrys judicial system . There are indeed many strange misconceptions in this reporting. But there are also things that are highly relevant - and that should be reviewed, clarified and criticized. 

I will not go into all the strange details about the swedish case against Julian Assange. For those of you who want more information about that, click on home (Hem) in the menu, and write Assange in the search field. You will find a lot of information, both in english and swedish.

In Sweden the politicians act as judge and jury

What we will look at here though is the swedish legal system as a whole and especially the completely absurd fact that there are politicians acting as judges in our lower courts. Something so far unseen in any other democracy anywhere else in any part of the world.  

There must of course be a watertight bulkhead between a free democratic country' s  legislative and judicial branches. Our prime minister and other prominent politicians have also demonstrated our politicians eagerness to get involved in the judging of people. He has amongst other things publically more or less called Julian Assange a criminal.

It´s worth mentioning however that there is no rule that says that you have to be active in a political party to become a layman's judge in Sweden. But it is the political parties that appoints them, and funnily enough they only appoint members of their own party. And in a country where more or less all the parties in the parliament are feminists, it can be pretty hard to get a fair trial when accused of a crime like rape.

No time limit for locking up and isolating people pending trial

Another flaw in the Swedish legal system is perfunctory arrests and excessive duration of detention periods. Something that Sweden have been criticized for time and time again by the UN:s torture committee inspectors. Especially since the detentions often are spent in total isolation. Suicides are not uncommon. 

The circumstances of the case against Assange illustrates this. Assange has so far spent over two years in house arrest in England, even though he has not been charged with any crime. In Sweden he faces the risk of spending an unspecified time in a prison cell with no contact what so ever with the outside world. 
There are no time limit when it comes to detentions in Sweden. The decision must however be reevaluated by the court every two weeks, unless "there are obvious reasons that this isn´t necessary."


The same court by the way, where the politicians act as judges.

And it is enough to go to court and watch a couple of negotiations to realize that the detention is an instrument used both liberally and carelessly by the Swedish judicial system. The detention problem, set in relation to the Assange case, is described by one of Swedens top lawyers Per E Samuelson in Swedish newspaper Svenska Dagbladet. He writes: 

"In a constitutional state the guilty gets locked up, not the innocent. By locking people up before you know if they are guilty, the effect of the Swedish overuse of detention is that lots of people who are innocent has been incarcerated. This is unfair, outrageous and offensive." 

This kind of international attention is of course very damaging for Sweden as a state. Especially since Sweden cares for it´s reputation as a champion for human rights all around the world. No one wants to be seen as a hypocrite right? Still it seems our politicians are not particularly interested in doing something to correct the problems in our own backyard.  The big question is if they even understand what is wrong? 

On the other hand, those of us swedes, that for years and years have fought to draw attention to Sweden's crimes against human rights, whether it may be on issues about law or parental rights, are glad this is happening. It envokes hope that the international pressure can force Sweden to start questioning it´s own views on these matters. As we all know it´s much easier to find faults on others than seeing ones own. 

Every defender of free speech and every citizens right under article 6 of the EU declaration of human rights, should boycott Sweden until they start treating their own people in accordance to their own big words about others. You would be doing us all a big favor. 

Vad var det dom sa på polishögskolan nu igen? 
-Nä Lotta Molander har aldrig utbildat här, bara hållit föredrag om alla kvinnors hus verksamhet.

Hör Lotta Molander på alla kvinnors hus under ed falskanklaga en pappa för våldtäkt och misshandel här

Jag vet att jag skrev att nästa inlägg skulle handla om framtiden för bloggen, men jag fick höra detta radioinslag idag och kände att jag måste sticka in det här emellan så det får lite större spridning. Eva Rusz tar i sitt program på Radio1 upp PAS, eller föräldraalienation. Eva Rusz är mest känd för sin relationsspalt i Aftonbladet. Hon har även skrivit ett antal böcker och en gång i tiden jobbade hon även på BUP.

Att Eva Rusz tar upp ämnet är kanske inte så förvånande. Det tas trots allt upp ibland.  Men att hon gör det på det här mycket tydliga sättet förvånade mig faktiskt. Hon skräder verkligen inte orden om hur jävligt detta beteende är, framför allt mot barnen.

Lyssna även på pappan Martin som ringer in till programmet och berättar om sina upplevelser sedan han för 14 år sedan separerade med mamman till deras nu 20 år gamla gemensamma dotter. 

"Det har varit ett dagligt helvete, och det finns ingen hjälp. Nu är min dotter ett vrak"

Ett stort tack från Daddys till Eva Rusz för att hon uppmärksammar detta stora problem som orsakar ett ofta livslångt lidande för ett ökande antal vuxna och barn i Sverige. 

Empiri innebär att en slutledning är grundad på erfarenhet. Empiri bygger på vetenskapliga undersökningar av verkligheten, iakttagelser och experiment och därav gjorda erfarenheter, snarare än på i förväg uppställda teorier eller filosofiska resonemang. (Wikipedia)

När det fattas viktiga beslut gällande barn och deras framtid på familjerätter och tingsrätter, liksom viktiga beslut i samhället i stort, borde det således vara tveklöst bäst att fatta dessa på empiriska grunder istället för teorier. Men det görs allt för ofta inte. Inte i Sverige, ty här övertrumfar den så kallade könsmaktordningen fortfarande alla empiriska fakta. Även i ärenden som rör barn, vilket tyvärr nästan alltid slutar illa för alla inblandade.

Problemet med könsmaktsordningen är att det är en teori. Den har aldrig någonsin varit empirisk, och kommer heller aldrig att bli. Men ändå har man, efter Eva Lundgrens lansering av denna teori, på något sätt fått nästan hela svenska folket övertygade om att den bygger på empirisk grund, dvs vetenskapliga fakta. Möjligen hjälpte hennes titel som professor till med den saken. 

Och nu när allt fler av oss svenska kvinnor och män håller på att vakna upp ur denna transliknande villfarelse. Då talar feministerna om backlash, antifeminism och kvinnohat. Man likställer kritiker med terrorister, nazister och naturligtvis Behring Breivik som jag nästan börjar tro att feministerna älskar. Åtminstone som symbol för allt som inte behagar dom. Breivik är numera nästan lika bra, om inte bättre än Hitler att använda på allt som inte överrenstämmer med dom egna, politiskt korrekta åsikterna. Snart får vi helt enkelt döpa om Godwins lag.

Denna smutskastning av kritiker känner vi igen, ty den har från, framför allt vänsterhållet blivit allt mer populär att använda mot oliktänkande i vårt land. Nu har man även anammat den i kyrkan.

"Jag är feminist, men vill inte driva de här frågorna så hårt att jag skapar motsättningar i samhället."  Sa Göran Persson i aftonbladet 2002, förmodligen utan att ana att det var precis det som feministerna var, och är ute efter. Eller kanske anade han det ändå? Jag menar, han var ju ingen idiot direkt? Och inte kom han särskilt bra överrens med SSU och dom radikalaste feministerna i partiet heller. Winberg skickade han i exil och Mona åkte in i kylskåpet. Man hade dock kunnat önska ett mer lite mer rakryggat motstånd. Ty allt sedan dess har det varit ett absolut krav att man är feminist om man önskar vara med i partiet. Det är nog snart till och med viktigare än att vara socialist.

Och man behöver ju inte vara ute särskilt länge på nätet längre för att se hur väl dom har lyckats med att skapa motsättningar i samhället. Ty när det gäller feminismen så resonerar dess anhängare precis som George W Bush. Om ni inte är med oss, så är ni emot oss, och då finns det ingen plats på jorden där ni kan gömma er. Jag hoppas att fler och fler förstår att detta inte är bagatellartade problem. Visst har Fi bara någon promille av rösterna, men det är ju för att dom inte längre behövs. Könsmaktsordningen som världsåskådningsmodell är redan införd och genomsyrar nu snart vartenda politiskt beslut.

Empiriska fakta om barns bästa vid separationer

För att förtydliga vad som menas med Emperi, i det här fallet gällande barn och separationer, så har jag hämtat en hel drös med exempel från familjerättssocionomernas egen hemsida. (Den borde fler familjerättssocionomer läsa för där står faktiskt mycket klokt). Notera hänvisningen till aktuell forskning på området efter varje punkt. 

Detta rör inte bara oss i den växande skara pappor och mammor som förlorar våra barn på ren hörsägen eller genom falska anklagelser och alienering av barnen. Det rör i allra högsta grad alla i vårt samhälle. Åtminstone alla som anser det viktigt hur vi sköter våra små plantor i den gemensamma trädgården. 

Det handlar faktiskt om hur vi alla vill bo och leva. I en fin trädgård eller i en trist ful hage full av ogräs? Det kan snart inte ha undgått någon att något är väldigt fel i den nuvarande trädgårdsskötseln? Eller hur? Vore det inte på tiden att vi prövade med lite mindre ogrundade könsmakts och genusteorier och lite mer empiri istället när vi försöker hitta lösningar på problemen? Det vore dessutom bättre för den gemensamma ekonomin.

Här följer exemplen som jag hoppas att alla läser noga, både en och flera gånger. Särskilt föräldrar, släktingar, rådmän, nämndemän, socionomer, politiker, poliser och alla andra som professionellt och på andra sätt kommer i kontakt med frågor rörande barns bästa. Och allra särskilt hoppas jag att min dotters mor läser dem. Jag hoppas hon då kanske kan förstå att jag faktiskt inte jobbar emot henne. Tvärtom. Att jag faktiskt bara vill det bästa, både för henne och för vår dotter. 

Har lite svårt att finna inspiration att blogga för tillfället. Det känns lite motigt just nu. Eller just nu förresten, det har det väl varit i sex år så det är ju inget nytt, men ibland kommer det väl ifatt antar jag. Det är Jobbigt att hela tiden behöva oroa sig för ett barn som man älskar, men inte får träffa samtidigt som man vet att skadan bara växer och kommer att bli svårare att reparera för varje dag som går utan att utvecklingen bryts. Allt samtidigt som man känner sig mer och mer maktlös.

Det är jobbigt att dömas för brott och få betala dryga böter då man försöker visa sanningen. Det är jobbigt att därefter stämplas som en kränkare av sitt eget barn i tidningar då man i själva verket bara har försökt få hennes rättigheter respekterade.

Det är jobbigt att behöva läsa i ens barns BUP journaler att hon lider av emotionella störningar på grund av sexuella övergrepp i hemmet, satta 2009 då hon var fyra år av en psykolog som aldrig ens brytt sig om att träffa barnet, utan enbart träffat mamman (medgett).

Det är jobbigt att mitt barns journaler är fulla av lögner såsom att pappan har besöksförbud och annat, samt att det när man skriver att pappan friats från anklagelserna, sätter ordet "friats" inom citationstecken.

Det är jobbigt att se att ett barns mormor skicka dessa journaler till socialstyrelsen som något slags bevis på hennes pappas skuld i syfte att förvärra konflikten och alienationen.

Det är jobbigt att se en socialtjänst inte bry sig om att hjälpa ett barn i nöd och istället tvärt emot socialstyrelsens uppmaning väljer att avsluta fallet. Det är jobbigt att därefter i fyra månader behöva kämpa för att få en ny socialtjänst att öppna ett ärende och tillsätta två handläggare. Det är jobbigt att på nytt försöka övertyga dessa två handläggare om att barnet alieneras från sin pappa och behöver hjälp.

Det är jobbigt att behöva inse att detta nu på grund av byte av socialtjänst måste utredas igen, trots att det redan utretts fyra gånger av den gamla med samma resultat.

Det är jobbigt att gå på utvecklingssamtal på hennes skola och se hennes skriv och räknebok och hennes fina teckningar.  Det är jobbigt att behöva få sitt barn beskrivet av en lärare på hennes skola och att få tillbaks dom små presenter som jag försökt lämna till henne genom skolan, men som rektorn bestämt inte skall få överlämnas. En CD skiva med pappa och ett halsband i silver med ett hjärta i en liten ask som spelar när man öppnar den. 

Det är jobbigt att av läraren bli visad ett frågeformulär som barnet fyllt i tillsammans med sin (närvarande) förälder, och att se att R skall ha svarat svarat att hon var rädd för pappa och att han skall komma till skolan.

Det är jobbigt att behöva kämpa mot en förälder som kan skriva något sådant i barnets frågeformulär och som vägrar förstå skadan hon gör i sin "kamp" för barnet. 

Och att dessutom bli stämd på ett stort skadestånd av densamme för påstådda kränkningar av henne, och beskrivas som en pappa som inte visar "omsorg om sitt barn". Och det är jobbigt med vetskapen att detta kan bli ännu en chans för ett ansvarsbefriat rättssystem att hämnas på en bloggare som dom hatar.

Det är jobbigt att se ens egna polisanmälningar för brott ständigt läggas ner av samma åklagare och polis som gjort mig till kriminell, trots att brott och gärningsman är styrkta. 

Det är jobbigt att stångas förgäves med ett skatteverk som till och med vägrar att lämna ut mitt barns personbevis utan en domstolsorder, trots att jag är vårdnadshavare, och som med dåraktig envishet fortsätter att sekretessmärka ett barn, trots att det för länge sedan borde stå fullständigt klart att det skadar och inte hjälper barnet.

Det är jobbigt att skatteverket vägrar förklara på vilka grunder dom sekretessmarkerar mitt barn.

Det är jobbigt att hela tiden, på grund av sagda sekretess bli bemött med misstänksamhet och misstro av myndigheter i alla kontakter som rör barnet. Och det är jobbigt att inse att det inte lönar sig att förklara.

Det är jobbigt att behöva inse att svensk rättvisa inte alls är blind. Inte ens synskadad. Och att man hela tiden motarbetas då man bara vill ha rätten att vara pappa till sitt barn, trots att man är friad från alla anklagelser som kastats emot en.

Det är jobbigt att inse att detta aldrig kommer att uppmärksammas av dom som är skyldiga att göra det.

Det är jobbigt att ständigt behöva bevittna dumma och störda människors svåra misshandel av barn och att hela tiden konfronteras med andra  människors sorg och förtvivlan över att inte få träffa sina barn, och ibland än värre övergrepp utförda av de barnavårdnade myndigheterna. 

Det är jobbigt att se att det får ske med med stöd av myndigheter och feta barn och kvinnoorganisationer som gjort, förtal, pappahat och barnröveri till en business. 

Det är även jobbigt att hela tiden leva på gränsen till fattigdom och fundera på om det man gör ens är nödvändigt eftersom arbetet inte värderas ekonomiskt.  

Det är jobbigt med vetskapen om att ännu ett barnoffer för dom sociala myndigheternas maktfullkomlighet idag begravs i en kyrka i Simrishamn.

Det är jobbigt att ingen kommer att ta eller ges ansvar för hennes död som aldrig hade behövt ske.

Det är jobbigt att veta att hennes föräldrar som berövats sitt barn aldrig kommer att få varken upprättelse eller någon form av kompensation.

Det är jobbigt att bo i ett land med människor som enkelt och bekvämt avfärdar föräldrar som Donias mamma som "rättshaverister".


MEN..

Så plingar det ibland till även på plussidan och plötsligt får man en liten boost till att fortsätta att stånga huvudet i väggen, i alla fall lite stärkt i tron på att det, om inte är möjligt att rasera väggjäveln, så går det i alla fall att göra små bucklor på den. Sen får det göra hur ont i skallen det vill.

Jag fick genom socialstyrelsen, som är i full gång med att granska hur socialnämnden i Kungsbacka egentligen sköter sina barnärenden, in den genomförandeplan som nämnden lämnat in i sitt svar.

Där hittade jag följande lilla anteckning...

Jag hoppas att detta också efterlevs i kommunen numera, så att i alla fall framtida pappor och deras barn behandlas på ett korrekt och rättssäkert sätt av förvaltningens tjänstemän. Och att inget fler barn någonsin skall behandlas som mitt.


Den som någonsin gör så mot ett barn igen borde få sparken med omedelbar verkan.

Här till vänster, en rubrik från Dagens nyheter i Februari i år. En pappa döms i hovrätten till tre års fängelse för misshandel mot sina söner. I detta inlägg skall vi åter visa hur kvinnor gynnas när rapporteringen om dessa brott sker i media och dom ibland dödliga konsekvenserna.

Tidingarna liksom journalister på andra redaktioner har så kallade etiska riktlinjer att hålla sig efter. Man skall alltid vara försiktig i sin maktutövning så att inte dom människor som omskrivs far mer illa än nödvändigt. 

Men enligt dom flesta journalister och rubriksättare så tycks det vara en sanning med modifikation. Om det är en pappa som döms för någonting så står det alltid i rubriken. Det är pappa hit och pappa dit. Pappa misshandlade, pappa förgrep sig, pappa hotade etc. I mitt eget fall la man till "blogg" före ordet pappa för att riktigt vara säkra på att alla lätt skulle förstå vilken pappa det var som "kränkt" sin dotter på nätet.

I fallet med Baby P i England som misshandlades till döds av sin mamma och hennes pojkvän så skrev Expressen "pappa" i sina rubriker ändå. Då jag mailade till journalisten så blev svaret "Ja vadå? Pappa, styvpappa, sak samma".

Jessitha Mohanadas var grovt misshandlad av sin mamma

Men när det är en mamma som är gärningsman då? Nej, då plötsligt gäller alla etiska regler om försiktighet och hänsyn. Ta en titt på den här artikeln i Dagens Nyheter av Katarina Lagerwall om den 17 åriga flickan Jesshita Mohandas som hittades mystiskt hängd i skärholmen utanför Stockholm. Nu lyder istället rubriken: DÖD 17 ÅRING TIDIGARE UTSATT FÖR MISSHANDEL.

I själva artikeln får vi endast veta att det var en "anhörig" som för ett år sedan åtalades på flera punkter. Grov misshandel och grov fridskränkning. 

Enligt åtalet ska Jasshitas mamma under en längre tid och vid upprepade tillfällen ha misshandlat sin dotter, flera gånger grovt. Flera av skadorna finns dokumenterade, men under rättegången tog Jassitha Mohanadas tillbaka alla anklagelser mot mamman. Möjligen därtill nödd och tvungen.

Det borde dock inte ha haft någon betydelse för tingsrätten. Det fanns polisförhör och det fanns skador som var dokumenterade. Men det vore väl inte en svensk tingsrätt om man inte tog vederbörlig hänsyn till att den anklagade var mamma. Och svenska domstolstjänstemän verkar ju inte kunna få in i sina tjocka huvuden att även mammor kan vara farliga. Den generation rådmän som idag besitter våra domstolar förlitar sig väl fortfarande på tidningar som Dagens nyheter för att få en bild av läget.

Då kanske det inte är så konstigt att dom är okunniga. Den som endast läser Dagens nyheter tror ju att vi pappor först värmer upp på hunden innan vi går loss på våra kvinnor och barn, och att Pär Ström är terrorist i Breivik klass.

Tingsrätten valde då Jasshita ändrade sig, förstås att lita mer på det som sades av en rädd flicka i rätten än vad hon tidigare sagt till polisen där hon förmodligen känt sig trygg. Dokumentation på skador till trots.
Mamman fick villkorlig dom för två örfilar och släpptes på stående fot. Att jämföras exempelvis med pappan i rubrikbilden som fick tre års fängelse. Helt med rätta om han var skyldig.

Huruvida detta har ett samband med Jasshitaas tragiska slut vet ingen idag. Antingen blev hon mördad. I så fall återstår att utreda av vem och varför. Eller så tog hon sitt liv. Var det i så fall för att hon inte orkade med misshandeln längre? I så fall borde dom domare och andra tjänstemän som underlåtit att ge flickan hjälp och skydd dömas för mord.

Här har man helt uppenbart resonerat precis som i fallet med Maria i Landskrona som mördades efter att under en längre tid försökt få hjälp.

Äsch, flickan är ju hos sin mamma, så då är det ju ingen fara.

Det är många människor i sverige idag, inte minst på våra enögda tidningar, som av dumhet och fördomar har blod på sina händer. 

Hur många fler barn skall offras för att bekräfta lögnen?