Jag antar att det finns många som väntar på en kommentar från mig idag. Sveriges radio har redan ringt och ni som vill höra mina kommentarer kan ratta in P4 väst. Det var även meningen att jag skulle fått möta DI:s Göran Gräslund i Studio Ett idag. Något jag tackade ja till. Men uppenbarligen har man beslutat att tyvärr inte ge mig den möjligheten. 

Det blev föga fårvånande en fällande dom. Jag har kränkt min dotter menar tingsrätten. Detta har jag gjort genom att offentliggöra en av tingsrätten författad och offentliggjord dom. Logiken i det där förstår inte jag, men det måste väl finnas någon antar jag.

Jag vill rätta ett fel i de artiklar som under dagen har skrivits i sevriges alla media. Där står: "Pappan förlorade en vårdnadstvist". Det stämmer inte. Vårdnadstvisten pågår fortfarande. Jag lämnade in min stämning om vårdnad i början av Mars 2009, det enda beslut som interimistiskt fattats angående vårdnaden är att jag återfått vårdnaden om min dotter.

Tingsrätten som har låtit mig vänta hittills 1 140 dagar på att få min sak prövad, och som fortfarande inte ens gett mig ett datum för slutförhandling. Som separerat och hållit min dotter totalt isolerad från sin familj i total 800 dagar av dom 1 140 dagarna, och endast tillåtit ett minimum av övervakat umgänge de övriga. Som gett sin välsignelse till att ett fyraårigt barn slitits från sin älskade pappa, att hon släpats till polisförhör, både dokumenterade och hemliga, där hon pressats att inkriminera sin pappa, tvingats rita könsorgan med kritor etc. 

Denna tingsrätt har nu kommit till slutsatsen att jag kränkt min dotter genom att försöka offentliggöra sanningen om dom brott mot mina och mina barns mänskliga rättigheter som begåtts.

Jag känner idag ingen lust att fortsätta blogga, eller ens fortsätta kämpa för min mänskliga rätt till ett fredat familjeliv. Det är uppenbarligen brottsligt i vårt land att vilja värna sina  och sina barns rättigheter, och jag har aldrig haft för avsikt att bryta mot lagen.

Vad dagens dom kommer att få för konsekvenser för media och nyhetsrapporteringen i stort vet jag inte. Några som exempelvis borde fundera är uppdrag granskning som kränkte de båda barnen i Sandviken då man offentliggjorde myndigheternas övergrepp mot dem.

Jag får ta en funderare på framtiden gällande bloggen. Just nu känns det inte meningsfullt att fortsätta. Men å andra sidan känns ingenting meningsfullt idag.

Vi får se.

PS. Om någon har domen får dom gärna maila den till mig

Nu har vi äntligen chansen att ställa oss upp i ett gemensamt upprop för alla barn i Sveriges rätt till bägge sina föräldrar. Detta tack vare Niklas Sundqvist som är initiativtagare till en gemensam protestaktion. Den första i sitt slag. Den kommer att gå av stapeln i Stockholm den 13 Maj 2012. Missa inte denna unika möjlighet att visa de styrande att vi har fått nog av deras ideliga kränkningar av våra och våra barns rätt till familjeliv.

Jag har idag fått mer information om eventet samt en inbjudan att tala. (Om vädret blir gitarrvänligt kan det även hända att det kommer en och annan musikalisk överraskning.) Jag hoppas att jag får möta er alla där. Fattar ni vilken fest det kan bli?!

"SÖNDAG 13 MAJ 2012

Demonstrationen hålls på Sergels torg i Stockholm.

Barn behöver både sin mamma och sin pappa. Familjerätt och myndigheter i Sverige ser inte till barnens bästa när dom dömer till reglerad vårdnad samt fråntar oskyldiga föräldrar deras föräldrarättigheter enbart på hörsägen, eller inga grunder alls, annat än svepande formuleringar om samarbetssvårigheter. Tänk efter en stund och se, om inte även ni kommer till slutsatsen att detta är fullständigt barockt och ovärdigt ett land som kallar sig rättsstat. Speciellt som det dessutom i undersökning efter undersökning visar sig skada barnen som man säger sig vilja värna. Om tillräckligt många får upp ögonen kan en förändring bli möjlig. En lagändring måste ske så att det blir jämställt föräldrar emellan. Lagen måste värna barnen och deras rätt till en nära relation med båda och inte bara en förälder av det ena eller andra könet. Processerna är dessutom idag inte rättssäkra. Under demonstrationen kommer vi tala om de orättvisor som drabbar våra barn och om dem brister som finns.

13 Maj 2012- samling 12:00 
Demonstration 13:00 -16:00"

Arrangör: Niklas Sundqvist
Länk för anmälan: http://www.facebook.com/events/315765661815373/

Daddys står enade med alla övriga organisationer och nätverk som stöder detta event.

Samtidigt är det flera i skrivande stund som för en dialog i riksdagen kring just dessa frågor, vilket innebär att denna demonstration kommer ganska passande.

Om det är någon gång som vi alla borde sluta upp och uppmärksamma "barnens behov av båda föräldrarna" så är det just denna dag

Anmälan görs på ovan länk men glöm inte heller att "skvallra" till alla ni känner som ser detta ämbetsmissbruk i samhället. Skvallra även till media och press och till Era "politiker" som ni har kontakt med...

 - Kom dit - Desto fler vi blir - Desto bättre genomslagskraft!
Tillsammans blir vi starka ;-) Kör så det ryker. Låt oss göra 2012 till barnens år då de får tillbaka rätten till båda sina föräldrar. Tillsammans kan vi klara det.


See you there...

En av dom största har tystnat. Levon Helm är nog ett nytt namn för dom flesta av er. Hans musik nådde aldrig dom svenska topplistorna. Men för oss nördar blev gårdagen en sorgens dag.

Själv har jag nog sett "The last waltz" etthundrafemtio gånger. Det är magi varje gång. Titta på filmen här nere och se om  ni förstår vad jag menar. 

"I wish I knew how it would feel to be free" Sjöng du med din vackra röst, som av ett ödets grymma ironi tystnade genom strupcancer.

Nu vet du.
Tack för allt du gav och alla magiska stunder.

Jag skulle vilja fråga alla eventuellt mer insatta därute litegrann om Ranias skola och hur dom hanterar den skapade situationen. Då hennes mor efter att ha avvikit från utredningshemmet en andra gång, flyttade med Rania till en ny hemlig adress (med socialtjänstens välsignelse), så ville man först inte tala om för mig vart. Det visste man inte hävdade man.

Mitt ombud frågade den ena handläggaren rätt ut; "så för allt ni vet, så kan hon numera alltså bo på en offentlig toalett i Luleå"? Ja, blev svaret. Så jag gick en ny rond mot skatteverket. Den gamle chefen, Gert Krantz verkar då ha fattat ett beslut om att sekretessen skulle upphöra. (Möjligen är det därför han numera är före detta chef?)

Men den lilla lucka som uppstod mellan gammal och ny sekretess räckte i alla fall för att jag skulle få ut adressen.

Jag ringde då till samtliga lågstadieskolor i området och frågade efter Henne. Men hon fanns ingenstans. Rektorn på Ranias skola satt alltså och blåljög en vårdnadshavare till ett barn rätt i ansiktet. Väl överbevisad skylldes detta senare på sekretessen och på Ranias mor som uppges ha sagt att hennes pappa är farlig. Detta är lite lustigt för till socialtjänsten har hon uppgett att skälet för sekretessen är hot på nätet. Vilket skäl hon uppgett till skatteverket vet endast skatteverket, och dom är inte ett dugg intresserade av att försöka hjälpa till att lösa situationen. Det är för övrigt inte deras skyddsling heller.

Enligt jurister jag har talat med bröt skolans rektor mot lagen.

Efter att jag hittat rätt skola har jag då försökt att få skolan att hjälpa Rania och mig i den situation vi blivit försatta i. Men se det är man inte alls villiga att hjälpa till med. Jag får inte ens diskutera det med personalen. Det gjordes fullständigt klart för mig på ett möte som jag begärt. Att min dotter nu blir rädd och springer och gömmer sig när hon ser sin pappa, från att under vårt sista umgänge för 490 dagar sedan, krypa upp i mitt knä och krama mig och säga att hon älskar mig. Det anser skolan inte vara ett problem som dom har något som helst ansvar att hjälpa till att lösa.

Efter mötet var avslutat ville jag lämna en present och ett brev till Rania i hennes skolbänk. Men det gick inte heller för sig. Sakerna beslagtogs och gavs istället direkt till modern.

När det nyligen var temadag och föräldrarna var välkomna fick jag aldrig någon inbjudan. Nej då hade man ju olyckligtvis endast skickat med lappar hem med eleverna.

Idag fick jag ett e-mail från hennes lärare. Det löd:
Hej!Som du ser på veckorapporten så är det dags för utvecklingssamtal. Rania kommer att ha ett tillsammans med mig och sin mamma.Om du vill träffa oss i skolan och få en genomgång hur det går för Rania i skolan så är du hjärtligt välkommen att önska tid. MvhGunnel Xxxxxxxxxx

Nu får ni hjälpa mig. Gör skolan rätt eller fel? Och då menar jag inte moraliskt i första hand utan juridiskt.

(Hollywood)  A&R SELECT has just placed multiple artists in Fire With Fire, a new major film starring Josh Duhamel, Rosario Dawson, and Bruce Willis! Artists placed in the movie are Michaela Clarke, Tequila Sunrise, and Young Giants. Congrats to all the artists and bands we've placed in this movie!

Att som svensk låtskrivare och musiker få in en låt i en stor hollywoodproduktion med 20 miljoner dollar i budget är naturligtvis en stor ära. 

Låten är "that mustang sound" med Tequila Sunrise. En låt jag skrev och spelade in tillsammans med Assar Danielsson för flera år sedan och som gavs ut på CD i Januari förra året. 

Tequila Sunrise har utöver det skrivit ett tvåårs kontrakt med den hollywoodbaserade agenturen A&R select som ger de senare rättighet att sluta avtal rörande samtliga låtar på albumet.

Det sista deras representant sa till mig på telefonen igår från USA var, "Congratulations man, now get your ass in that studio and start making some more music".

Kanske det är dags att damma av guran igen? 

Mer om filmen kan ni läsa här.

Idag är det återigen 489 dagar sedan jag och min dotter tilläts ha någon som helst kontakt med varandra. Smaka på det och försök, om ni kan, föreställa er den mardrömmen som förälder. 489 dagar. Om elva dagar firar vi 500 jämnt. En fråga som jag märker hela tiden surrar i mitt huvud och som jag skulle vilja ställa till ett antal personer. Hennes mamma och mormor, familjerättssekreterarna Christina Pettersson och Helene Norrman, deras chef Gunnar Jirvén, skatteverkets sekretessavdelning, tidigare förvaltningschef (numera i Partille) Gunnel Pettersson, Polisman Maria Brage, nämndens ordförande Larry Söder (kd), barnets ombud Sara Ottosson, rektor Ingela Wennander och rådmännen Cajsa Rapp, Gerd Möllers och Hanna Westgård:

Frågan är, är ni nöjda nu? Var det så här ni ville ha det?

Ni har samtliga haft chansen att hjälpa oss, men ingen av er har gjort det. Trots vädjanden och allehanda varningar så har ni med totalt tunnelseende likt dumma lämlar rusat rätt mot katastrofen. Hur skall man kunna dra någon annan slutsats, än att det var precis det här resultatet ni ville uppnå? Speciellt som ingen av er tycks anse att ni har gjort fel eller ens tycks ångra någonting? Ännu ett barn har förlorat en älskad och behövd pappa. Fan vad ni måste skratta och dunka varandra i ryggen nu. Varför inte ta fram champagnen och fira ordentligt?

Inte för att de uppräknade är ett dugg intresserade, men för er andra som händelsevis bryr er om barns hälsa och rättigheter kan jag rekommendera en ny bok som kommit ut i dagarna. Barnets rätt till familjeliv:25 svenska fallstudier av föräldraalienation. Följande kan man läsa på Bokus om den:

Om ett barn utan grund i uppenbara missförhållanden (såsom sexuella övergrepp eller misshandel) avskiljs från en förälder som barnet haft en kärleksfull relation till, skadas barnets psykologiska och känslomässiga utveckling, liksom barnets hälsa. Det är en psykisk övergreppssituation, som inte barnet självt identifierar som övergrepp. Barnet blir tvunget att alliera sig med den förälder det är beroende av, och ta avstånd från den andra. I många fall får den avskiljande föräldern stöd av både sociala myndigheter och rättsväsendet.

Barnet införlivar en ogrundad och falsk bild av den andra föräldern och börjar själv delta i smutskastningen och fördö-mandet. Barnet visar sin förvärvade motvilja genom att bli avvisande till all slags kontakt, ofta även med mor- eller farföräldrar.

Denna process, kallad föräldraalienation (främmandegörande av en förälder), är inte ovanlig i svåra vårdnadskonflikter. Den kränker barnets lagliga och mänskliga rätt till familjeliv. Tjugofem svenska fall av sådana allvarliga kränkningar presenteras. I boken föreslås också tio konkreta förändringar för att skapa förutsättningar att kunna tillvarata barnets bästa. Det innefattar barnets rätt att fritt, dvs. utan press och utifrån egna erfarenheter, få uttala sin egen mening - utan att tvingas välja en av sina föräldrar, och avstå den andra.

Boken vänder sig i första hand till handläggare inom sociala myndigheter, rättsväsendet och andra verksamheter som deltar i vårdnadsärenden, samt studenter inom dessa områden. 

Ryggradslösa fegskitar

Samtliga uppräknade har alltså varit behjälpliga i att skada min dotters psykiska och känslomässiga utveckling och hennes hälsa. Ni är/har samtliga varit behjälpliga i att begå ett psykiskt övergrepp på ett barn i flera år. Och nu då i eftertankens kranka blekhet, vad gör ni då?

Ingenting. Inte ett jävla dugg.

Sticker huvudet i sanden och gömmer er som fegskitar. Antingen avhändar ni er ärendet som en het potatis, väl medvetna om att ingen kommer att kunna ställa er till svars, eller så förhalar ni det in i absurdum för att riktigt säkerställa att skadan blir så varaktig som möjligt.

Ni sitter alla i en maktposition utan att ha minsta aning om vad ansvar betyder. Det betyder att man står upp för sina handlingar och rakryggat erkänner när man gör fel. Vem av er vill bli först?

Jag skulle inte ens kalla er för människor. Människan är nämligen ett ryggradsdjur. Men vem av er har en sådan? Ni ansvariga som inte längre ens bryr er om att svara varken på mail eller telefon. 


Men men nu tar vi nya tag med en ny socialtjänst. Det har nu tagit mer än en månad att komma till rätta med vilken socialtjänst som egentligen har ärendet. Nu behövs det tydligen ytterligare två veckor att bestämma vad som skall ske härnäst. Annat var det då anklagelser om övergrepp riktades mot mig. Då fanns inte ens tid att prata med mig om saken, eller ens läsa de dokument och domar som jag skickat in. Då var det så bråttom så bråttom. För då var det ju fråga om att skydda barnet??

489 dagar utan någon som helst kontakt med mitt barn. 

1 141 är det antal dagar som jag och mitt barn förvägrats ett normalt umgänge och som jag har väntat på att få frågan om vårdnad, boende och umgänge prövad i en svensk tingsrätt. Jag har fortfarande inte ens fått ett datum. Att kalla detta land för rättsstat är ett hån.

Så nu har ni lyckats ta ännu ett barn och alienera henne från sin pappa. Vad kan jag göra åt det? Men en sak som jag kan göra är att varna andra för er innan ni ger er på fler barn. Och det tänker jag göra till den dag ni tar ansvar för ert handlande mot mitt.

Och du C eller vad du nu heter numera, som med säkerhet läser detta. Du trodde ju inte längre att jag var skyldig till något sa du på det sista mötet. Du hade ju bara gjort som socialtjänsten sagt åt dig. Så vad är problemet nu då? 

Kommer du ihåg vad du sa till mig i telefonen den dagen då du med rektor Wennanders hjälp smugglade ut henne från hennes dagis och sedan höll henne från mig i tio månader?

Förstöra vårat barn, hur kan du?

Varför inte prova att ställa den frågan till dig själv? 

På en av mina vingliga promenader ute på nätet så fann jag mig plötsligt på Maria Svelands blogg. Hennes senaste inlägg heter "Män som hatar feminister" . 

Jag har alltid fascinerats av den eviga anklagelsen mot alla oss som kritiserar feminismen. Kvinnohatare är ett epitet som ofta sätts på oss. Jag vet inte hur många gånger jag själv har fått detta epitet kastat i nyllet. Skulle man räkna så måste man antagligen börja använda avancerad matte, och det har aldrig varit mitt ämne så vi lämnar det därhän. 

Anklagelsen blir i mina ögon dessutom fullkomligt paradoxal. Det är ju just feminismens sätt att plantera och sprida hat och rädsla mellan könen som är min främsta invändning mot den. 

Dom som vill hävda att jag har fel i detta har aldrig tvingats sitta mittemot en stram kvinnlig socialsekreterare som blivit matad med skräckhistorier från en mamma. Plötsligt blir jag en symbol för hela det förhatliga patriarkatet samt all kvinnomisshandel som någonsin ägt rum på vår planet. Allt man försöker säga till sitt försvar som till exempel, "men jag har ju aldrig varit våldsam mot henne", ses som dåliga bortförklaringar och möts med ett iskallt "Nä nä, mmmm..."
Allt mamman säger möts med förståelse, oavsett hur osant och överdrivet det är. Medan dina försök att förklara hur det varit och är, ses som försök till smutskastning. Hur konstigt det än kan låta så blir alltså mamman offret då du försöker berätta hur bedrövligt hon bär sig åt. 

Och på tal om offer. Som vi alla vet är en av grundpelarna i feminismen att kvinnor drabbas värst. (notera punkten efter värst). Förmodligen har man forskat fram denna slutsats i något av alla genus laboratorier som växer upp som svampar på våra universitet, frikostigt sponsrade av oss skattebetalare. 

Men nu har Maria Sveland tagit denna teori och utvecklat den ett steg till. Den nya teorin lyder nu istället: Kvinnor drabbas värst, och av kvinnorna så drabbas feminister allra värst. Så här skriver Sveland i inlägget:

Apropå allt hat så undrar jag när hotet och hatet mot feminister ska börja betraktas som ett hatbrott. Det skiljer sig nämligen från det andra hatet och våldet såtillvida att det är grövre och betydligt mer sexualiserat. 

Nu vill Maria Sveland alltså att det skall bli brottsligt att hata feminismen. Eftersom det hatet är värre än allt annat hat. Detta måste benas ut.

Om man då tar mig som exempel. 

Det hat och den rädsla som riktades mot mig och till slut kom att kosta mig all kontakt med mitt eget barn, är alltså, och bör vara helt legitim. Men den ilska (vill fortfarande inte kalla det hat), som detta väckte i mig bör vara kriminell, eftersom den är betydligt grövre och mer sexualiserad?

Logiken i detta måste man nog vara feminist eller genusvetare för att förstå.

Men jag är glad att Sveland i alla fall börjar förstå att ett hat mot feminismen inte nödvändigtvis behöver vara likställt med att allmänt kvinnohat. Det är i alla fall ett litet steg på vägen.

Vem vet, om Sveland och hennes genusproblematiserande bröder och systrar får några miljoner till att forska för, kanske dom till slut till och med förstår skillnaden mellan begreppen feminism och feminist. Och att det är möjligt att hata det ena utan att nödvändigtvis hata det andra?

Jag säger som min gamle småländske trummis brukade säga. Det är aldrig för sent att ge upp hoppet.

Intressant dag idag. Först skriver en frilansande journalist och ber om en intervju för tidningen Dagens juridik. Sedan hamnade jag hastigt och lustigt på en föreläsning med Jonas Gåde från Grannfejden på tv 3. Den handlade om primitiva försvar och var väldigt intressant. Inte minst med tanke på det stora bloggkriget som rasat här och annorstädes. Tänkte kort delge lite om det jag fick lära mig.

Att människan har ett antal försvarsmekanismer för att handskas med jobbiga känslor har man känt till länge. Freud var den som började kartlägga dessa om jag förstod det hela rätt.

Många tycker det är jobbigt att möta på dessa försvar hos andra, men för terapeuter är dom tydligen mer populära då dom säger en hel del om oss, och därmed ger terapeuten värdefulla ledtrådar till vårat inre.

Jonas räknade upp och redogjorde för ett antal typiska primitiva försvar. Detta är en mycket förenklad sammanfattning av vad jag tror jag hörde. Se gärna om ni känner igen er själva i något av dessa typiska beteenden. Det gjorde i alla fall jag (fast jag säger inte vilka).

1. Primitivt tillbakadragande.
Detta är typen som aldrig visar några känslor utåt. Den här personen har ett stenansikte oavsett vad som händer. Till och med om man skriker och råskäller på personen. Inuti kan känslostormar rasa, men på ytan är man kav lugn. Tydligen extra vanlig hos män sas det. 

2. Förnekande
Att förneka saker för sig själv är också ett primitivt försvar. Speciellt när det handlar om saker vi inte vill se hos oss själva. "Vadå, jag är väl för fan inte lättretad!! Vad fan menar du med det??" Gör vi nog lite till mans tror jag.

3. Projecering
När man projicerar sina egna (oftast) dåliga sidor på andra. Detta förklaras med att man endast kan härbärgera en viss mängd ångest i sin inre behållare. När den är full så måste man lägga ut överskottet utanför sig själv. Då genom att tillskriva andra egenskaper vi inte vill se hos oss själva.

4. Introjicering
När man tar på sig ansvaret för allt som möjligen kan gå och går snett i hela universum . "Nej nej, det är mitt fel, bara mitt, ingen annans"

5. Klyvning
En rätt otrevlig form som man ofta ser hos personer med narcissistisk personlighetsstörning och borderline.
Klyvning är när man spjälkar upp tillvaron i gott och ont utan gråzoner. Ett exempel kan vara en förälder med två barn som tydligt favoriserar det ena och fryser ut det andra, eller en chef som spelar ut anställda mot varandra genom att tydligt favorisera enskilda eller grupper. Dessa personer är oftast dessutom vältaliga, charmiga och kan hur lätt som helst manipulera sin omgivning.

7.  Dissociation 
Om man till exempel varit med om ett svårt trauma, men kan tala om det helt lugnt som om man beskriver en promenad i parken. Man har helt enkelt inte upplevt det. Det var någon annan som upplevde det medan man själv bevittnade det utifrån.

8. Bortträngning
Här är väl programmet lyxfällan en bra åskådliggörare. Om jag lägger alla räkningar i en låda under en tjock filt så jag inte ser dom, så finns dom inte.

9. Regression
Man gör sig liten igen för att få hjälp och förståelse från omgivningen. Används med fördel exempelvis av kvinnor som har dataproblem, eller av män som är förkylda. (Även om det nu är bevisat att förkylningar faktiskt drabbar män hårdare).

10. Intellektualisering
"Det är väl för fan inte jag som har problem, det är ju världen som är helt fucked up". Personer med detta försvar har oftast synbart rimliga motargument till allt.

11. Rationalisering
"Ja, det kan väl hända att morsan och farsan aldrig gav mig särskilt mycket uppmärksamhet eller kärlek, men dom var ju alltid stressade och upptagna, så jag förstår dom." Eller "Jo visst slår han/hon mig ibland, men jag får ju skylla mig själv som svarar emot"

12. Att omvända saker till sin motsats
Ett exempel är prästen som på 50 talet ertappades med att köpa på sig en himla massa pinup kortlekar och väl påkommen försvarade sig med att han endast gjorde det för att "få bort styggelserna från marknaden så att andra inte skulle tvingas synda". 

13. Omnipotens
Här finner vi till exempel killen som har varit på arbetsintervju och på frågan om han fick jobbet självsäkert svarar: "Nej, men det är jag bara glad för. Det var ju bara pajaser på det där företaget, och jag är alldeles för bra för dom. Dom vet inte vad dom går miste om".

Jag hoppas att jag med endast mina små minnesanteckningar någorlunda redogjort för mina nya kunskaper. Men föreläsningen var tre timmar lång så detta är som sagt endast en redogörelse i mycket koncentrerad form. 

Nu är det fritt fram att spekulera i vilka av ovanstående försvar jag möjligen känt igen i mig själv, för dom som vill...=/ Eller så kan ni försöka rannsaka er själva.

Ordet är fritt som vanligt, men för att citera gamle avlidne Åke Cato:

Ta det lugnt och krama varandra i (blogg)trafiken.

Och Catta har faktiskt rätt. Det känns faktiskt befriande. Jag har inte ens sparat skiten.

Gone - like my last paycheck, gone gone away.

Jag passade på att radera alla Bjästa inlägg också när jag ändå höll på. Inte för att det är några direkta sakfel i dom, jag bara kände inte för att ha dom kvar längre. Jag önskar idag att jag aldrig hade engagerat mig i det där. Det har ändå inte givit mig någonting annat än elände (och dyrköpta lärdomar). 

Möjligtvis finns det enstaka kommentarer som jag har missat. Inte lätt att plöja igenom alla tusentals, men upplys mig i så fall.

Välkommen till Daddys blogg 3.0

Reaktionerna på mitt brev till min dotter i det förra inlägget har mestadels varit positiva. Innan jag publicerade det frågade jag en rad människor som jag anser är kloka vad dom tyckte om det brev jag skrivit. Och om dom tyckte det var en god idé att publicera det? Alla sa de samma sak. "Det är ett jättefint brev. Inte heller kastar det skuld på någon i flickans närhet. Det tycker jag absolut du skall publicera."

Efter publiceringen har jag fått ytterligare massor av bekräftelse på att jag gör rätt som försöker nå fram till min dotter med ett tydligt budskap om hur mycket jag älskar och saknar henne. Idag står alltså inga andra möjligheter mig till buds än att skriva till henne offentligt och hoppas att breven når henne på ett eller annat sätt.

Jag var för en och en halv vecka sedan på ett seminarie i Göteborg som anordnades av socialstyrelsen, barnahuset Göteborg och FoU. Det hette "barnens rätt i vårdnadstvister". Där talade ett antal så kallade experter om vårdnadstvister och hur barn behandlades i desamma. En sak som experterna tryckte särskilt på var barnens rätt till information om vad det är som händer och varför. Bland annat sas det att barn som inte får denna information, riskerar i högre grad att i livet drabbas av ångest, beteendestörningar och självklander.

Min dotter har aldrig fått den informationen. Jo myndigheterna har försökt säger dom, men alltid böjt sig då det visat sig omöjligt. Det är också en av anledningarna till att dom nu kritiserats hårt av socialstyrelsen.

Då min dotter tvångsseparerades från mig i tio månader med början i Mars 2009, så matade man henne en historia om att hennes pappa och bror hade åkt på en "lång resa och skulle vara borta länge". Denna lögn matades hon med som svar på hennes frågor varför hon inte fick träffa sin pappa? Varför var man tvungen att mata henne med den historien om det hade varit sant att hon var rädd för mig och att jag varit dum mot henne? Hela fallet fullkomligt stinker av sådana självmotsägelser. 

Jag är en förälder som, skulle jag tro, likt de flesta andra föräldrar, inte vill att mitt barn skall drabbas av varken ångest, beteendestörningar eller självklander. Därför försöker jag på det enda sätt som står mig till buds informera min dotter om sanningen. Att hon har en pappa som älskar henne, och som inte har övergivit eller svikit henne. 

Därför har jag nu beslutat att öppna en separat blogg där alla mina brev till Rania kommer att vara samlade. Dom breven kommer sedan i det fall den här situationen inte löser sig, att samlas ihop i en bok som Rania skall få då hon är gammal nog. Man har tagit ifrån mig rätten att träffa, prata med, krama mitt barn och på det sättet visa henne hur mycket hennes pappa älskar henne. Rätten att skriva det till henne har man också försökt ta ifrån mig, men det kommer man inte att gå iland med. Inte utan att bryta mot ännu fler av mina mänskliga rättigheter. Att det blir i en separat blogg beror dels på att det bör separeras från det som avhandlas på Daddys, och dels på att det blir lättare att organisera.

Vill även ge detta tips till andra föräldrar som befinner sig i min situation. Starta en blogg och skriv till era barn. Låt dom få veta att ni älskar och saknar dom. Ni som vill göra det här på Daddys är välkomna så länge breven inte handlar om att försöka smutskasta den andra föräldern. Kontakta oss om ni vill ha hjälp.

Alla uppskattar dock inte idén

För att ingen skall kunna anklaga mig för att sprida osanningar så är det väl bäst att påpeka att det även finns människor som anser att jag gör fel som skriver och bedyrar min dotter min kärlek på internet.

Anledningarna varierar. En anonym debattör ser risken att brevet skulle göra min dotter ledsen och förtvivlad. Och vem finns då där som kan stödja henne? En berättigad fråga kanske, Men är det bättre att Rania får leva i den eventuella villfarelsen att hennes pappa inte varken tycker om eller bryr sig om henne? Hennes mor och styvfar kan förhoppningsvis hjälpa henne med dom känslor som skulle kunna uppstå. Är det inte det föräldrar är till för? 

Sedan har vi den feministiske anonyme bloggaren "Shed light" som får "rysningar av obehag" då hon läser mitt brev. Anledningen sägs vara, att jag genom att skriva att jag tycker Rania är världens finaste flicka, bidrar till den sjuka utseendefixering och skönhetsideal som flickor lider av. Själv tror jag det är tvärtom. Flickor som vet att dom är ovillkorligt älskade av sin mamma och pappa, hamnar inte i den sjuka spiralen, men alla har förstås rätt till sin åsikt.

Två bloggare har bloggat om mitt brev. Dessa båda delar inte uppfattning om särskilt mycket, inte heller detta naturligtvis. Den förste var Trollan som i mitt tycke skrivit ett mycket fint och insiktsfullt inlägg om saken. I inlägget berättar hon även en mycket rörande historia om en liten pojke vars pappa lider av en svår sjukdom. Jag fick tårar i ögonen då jag läste den. Så här avslutar Trollan sitt inlägg: 

"och även om hon blir ledsen då när hon läser det, så tror jag ändå att det kan lugna något inuti henne. Hon var älskad. Även när hon kanske tvivlat på det och kanske funderat vad hon gjort för fel så var hon aldrig bortglömd. Och jag tror det är det viktigaste man kan ge sitt barn. Vetskapen om att man är älskad, no matter what. "

Den andre bloggaren är Monica Antonsson. Så här skriver hon bland annat om brevet:  

"Annars hade jag kanske skrivit några rader om en pappas brev till sin lilla dotter, ett tårdrypande dokument om hur kärleksfull, bra och oskyldig han är i motsats till dumma dumma mamma, mormor och socialtjänsten som hindrar dem att träffas.  Hans polare har gråtit krokodiltårar hela helgen.  Jodå, det hördes ända hit."

Vän av ordning frågar sig var i brevet det står någonting om dumma dumma mamma och mormor? 

Antonsson fortsätter: Så vem skriver ett sådant brev? En omtänksam pappa? En slug och lite illasinnad pappa? En pappa som har listat ut hur en slipsten ska dras gentemot media och som passar på medan järnet är varmt? Kanske, kanske blir brevskrivaren intervjuad och får dra sin story.  Den journalistiska vinkeln är faktiskt inte så dum. Man kan bara hoppas att eventuellt hågade skribenter även läser bloggen i övrigt. 

För att vara en vårdnadstvist som hon INTE är insatt i, INTE bryr sig om, och ABSOLUT INTE ville ens höra talas om på sin blogg, så avhandlas den ändå rätt ofta där. Det får man ändå konstatera.