Jag har försökt att klä mina känslor i ord, men dom stockar sig i halsen. Jag känner det även nu då jag försöker skriva dom. Hur skall jag någonsin kunna beskriva hur det känns i mig, då jag ser in i dina ögon? 

vilka ord skulle göra det som känns i mig rättvisa? Skalder och poeter har försökt i århundraden, och många har skrivit texter som rör ens innersta. Som framkallar tårar, men hur det verkligen känns kan inte beskrivas med ord. Det måste upplevas.

Jag ville veta vad kärlek är. Jag bad om det, och gosse vilka tuffa lektioner jag fått, och vilka utomordentliga lärare jag har haft.  Smärtan jag gått igenom har nästan dödat mig. 

Vi har alla känt, och fruktar den smärta som är kärlekens baksida - Mer än all annan smärta. Men endast dom som vågar trotsa den, dom som tar risken. Endast dom kan någonsin finna ut vad kärlek verkligen är. Och det är värt priset även om det är högt.  

Kärlek är det som får en att aldrig ge upp trots att det kanske inte finns en gnutta hopp någonstans.  Kärlek är det som får en att fortsätta gå trots att det är så nattsvart att man inte ens ser var man skall sätta fötterna. Det är kärlek som får en att kämpa en dag till, och en till och sen ytterligare en, så länge man klarar att dra ett andetag. Trots att det gör så ont att det nästan inte går att uthärda. 

Kärlek är det som gör att man kan offra vad som helst. Pengar, karriär, ägodelar, till och med sitt liv. Allt det som man har trott har varit så viktigt, betyder plötsligt absolut ingenting. Omgivningen står på sidan och ser maktlöst på det dom trodde skulle bli min undergång. Försökte hejda mig, stoppa mig...för min egen skull. En del har vänt mig ryggen. Det finns tom dom som huggit mig i den.  Inte många har förstått att jag inte kunde. Att det var ett val jag inte hade. 

Jag ångrar inget, jag skulle göra alltihop igen. Utbildningen har varit en resa genom den mörkaste, kallaste mest ensamma delen av helvetet, men det tycks inte finnas någon annan väg om man verkligen strävar efter ljuset.

Men så plötsligt när jag slutligen ligger ner och domaren har räknat till nio så står du där. Du ler mot mig och räcker mig en hand. Din blick är varm, mild och kärleksfull. Och plötsligt lyser hela världen upp. Jag är framme. Jag har överlevt stormen och siktat en stilla och trygg hamn. Solen bryter igenom molnen och smeker mitt kalla skinn. 

Det är i den stunden jag plötsligt förstår att jag funnit det som jag sökt i hela mitt vilsna liv. Jag har funnit kärleken. Inte i dig, eller någon annan. Utan i mig själv. Du är spegeln som visar mig vad jag är. Den renaste vackraste mest kristallklara jag någonsin sett.

Själv har du gjort en lika tuff resa som jag. Återigen påminns jag om den eviga läxan. Det handlar inte om man eller kvinna. Det handlar om människor. Rädsla, vilsenhet, kontrollbehov och allt annat som vi hänfaller åt i brist på det som saknas. Det som vi föds med, förlorar och sedan spenderar livet med att försöka återfinna. 

Du har misshandlats med slag och våld. Hur kan någon behandla det obeskrivligt vackra som är du på det sättet? Hur kan någon tro att man kan kontrollera kärlek så? Behålla den genom att sparka och slå på den?? 

Vi fungerar alla likadant på det sättet. Vi vill all bli älskade och gör allt i vår makt för att hålla kvar det vi tror är kärlek då vi funnit den, men det går inte på det sättet? Aldrig. Förmågan att älska sitter inte heller mellan benen. Det har inget med kön eller genus att göra. Det är ett blindspår. 

Vi tror verkligen att kärleken dör. Att den övergår i en slentrianmässig grå vardag. Om man tror det så kan man aldrig ha älskat på riktigt. Riktig kärlek dör inte. Den växer. 

Jag är så otroligt lycklig och tacksam att du kom in i mitt liv. Jag måste ha gjort något rätt för att förtjäna en sådan gåva. Och det enda jag ber om är chansen att bevisa att jag är värdig den. Varje dag, varje sekund. 

 Vi är dårar om vi ger upp kampen om att finna kärleken bortom behov, könskrig och maktbegär. Jag var väldigt nära att göra det. Trodde ett tag att den var helt utrotad.

Då kom du och visade mig hur den känns.  

Tänkte som hastigast bjuda på några personliga tankar och betraktelser i all enkelhet. Av allt som passerar revy i mitt liv just nu, är det inte särskilt mycket som kommer ut här. Anledningen är lika enkel som självklar. 

Jag försöker just nu att plocka upp spillrorna av mitt liv och hitta någon slags riktning framåt igen. Något som inte är helt lätt efter 5 år i en jävla skyttegrav. 

Jag hoppas framförallt att skivan, som tyvärr blir något försenad (det blir dom alltid), blir lyckad. Gärna även ekonomiskt. De senaste årens vansinne har grävt djupa hål i en tidigare sund ekonomi. Man kan konstatera att många människor förtjänat sitt levebröd på oss de senaste åren. Själv har vi bara förlorat. 

Men det kan väl ändå inte vara av ekonomiska orsaker som man låter detta vansinne fortgå? Så jävla cynisk kan väl ingen vara att man gör så här mot barn bara för att tömma deras föräldrars plånböcker och bankkonton?

Om man vill ge sig in i en så brinnande politisk fråga som jämställdhet, dessutom från helt fel officiellt håll, så är det klart att man får vänta sig en del stryk. Men så mycket som jag fått det senaste året tror jag ändå är rätt ovanligt. Det har stora stunder liknat en ren lynchning.  

Jag tror inte jag kan påminna mig ha hört om någon annan människa där man gått på dennes barn på grund av dennes politiska åsikter. Har ni?

Även om elden falnat den senaste månaden så glöder det fortfarande på en bekant, inte särkilt trivsam blogg  som numera tycks vara befolkad av någon slags "surnissor".  Om jag inte redan varit så sjukt less på anklagelserna och lögnerna, hade det nästan kunnat vara lite roande att se hur, oavsett vad bloggen handlar om, kommentarerna nästan alltid på ett eller annat sätt kommer att handla om mig. Tittade som hastigast förbi idag och fick läsa att jag nu är en "transa" vid namn Eva.  

Jag trodde inte just den bloggen hyste den sortens förakt mot HBT personer, men eftersom till och med bloggerskan håller med om påståendet kan man ju endast dra slutsatsen att transor inte står särskilt högt i kurs. Jag kan dock dementera påståendet. Inget ont om transor, men det är nog det sista jag är.  En blogg som tar upp det ämnet bland annat och som också innehåller en del humor och ironi är gochy-gotchy som jag fick ett tips om idag.

Visst har man retat sig både en och två gånger på denne ledarskribent på DN. Vi är normalt sett inte överrens om särskilt mycket. Men hedras den som hedras bör. Och Hanne skall ha all heder för denna artikel. I den beskriver hon verkligheten för allt för många barn och deras pappor i händerna på Sveriges socialtjänst. 

Att ingen annan tidning ens nämt denna gräsliga händelse är dåligt, för att uttrycka det milt. Beror det på att barnet bara nästan dog? Är hjärnskador för livet inte tillräckligt för att sälja lösnummer? Eller är det könet på gärnings"mannen" som är fel?

Hanne skrev om det. Tack för det. Hur många sådana här historier sker utan att det skrivs någonting? Kanske vore något för någon redaktion med resurser att börja granska? Om det nu finns någon kvar förutom den statliga?

En annan rätt gräslig nyhet som endast blev en liten notis i GP var den om barnen i Bangladesh som fick armar och ben amputerade av en liga, för att sedan hyras ut som tiggare till kvinnor för 40 kronor om dagen. Jo det stod kvinnor. Könet på ligamedlemmarna framgick inte i artikeln.

När man läser sådant så får man lite perspektiv.

Bjuder på en låt till från den kommande skivan. Den här föräras Micro113 och resten av det daddyhatande drevet på Flashback. 

The man your mama warned you about

Så fyller BRIS jämt. Denna älskade förening som vi så gärna skänker en slant till. Vi ömmar ju, i alla fall dom flesta av oss för barn som far illa.  Nu bjuder BRIS in till ett fördjupat heldags seminarium tillägnat våldsutsatta barn. Även favoritämnet sexuella övergrepp står självklart på agendan. 

Men hur är det med BRIS? Ömmar dom verkligen för alla barn som far illa? Och hur fördelas pengarna som du skänker? Inte minst genom postkodlotteriet som är en av dom absolut största bidragsgivarna. Lägger man dom största resurserna på dom största problemen? Detta inlägg blir långt, men bloggen är smal även bokstavligt. Vill man fördjupa sig så blir det så i en enspaltare. Förhoppningsvis lyckas jag ändå hålla er kvar till slutet. Om inte annat med tanke på hur lång tid detta inlägg tog att sammanställa.

Låt oss först ta en titt på BRIS årsredovisning från 2007 som är den senaste jag kunnat hitta. På vägen dit passerade jag förresten nedanstående sida på BRIS.se, som jag tvivlar på att deras webmaster har snickrat ihop.

Jag skulle önska en mer noggrann redovisning

Jag är ingen fena på att läsa årsredovisningar, men om jag har missat något väsentligt får ni gärna rätta mig. Här är länken.

2007 uppgick inkomsterna till 36 282 000 kr. Dessa inkom enligt följande. 
- Socialstyrelsen 1 600 000
- Medlemsavgifter (höjdes i år till 360 efter styrelsebeslut) 2 086 000
- Föreningsstöd 5 052 000
- Postkodlotteriet 6 092 000
- Bidrag 8 838 000
- Övriga verksamhetsintäkter?!! (hittar ingen närmare förklaring) 12 376 000
- Fakturerad försäljning 240 000

Samma år uppgick kostnaderna till 36 668 000. Fördelade enligt följande.
- Kostnader sålda böcker - 523 ooo
- Ersättning till regionerna? (ingen närmare förklaring) - 7 068 000
- Marknadsföring / trycksaker - 4 074 000
- Externa tjänster (ingen närmare redovisning) - 5 046 000
- Övriga externa kostnader (här hänvisas till not 4, men där tas, vad jag kan se, endast 468 000 i revisionskostnader upp?) - 9 871 000 (Vad är resten?)
- Personalkostnader - 9 986 000

Generaldirektören har råd med både skinka och klappar

Till skillnad från Rädda barnen så är BRIS rent snåla mot sin ordförande, ärkefeministen Ingela Thalén. 2000 ynka spänn per möte. Men det drabbar å andra sidan ingen fattig. 

Generaldirektör Göran Harnesk har dock ett rätt generöst avtal, och det lär inte ha krympt sedan 2007.  Mellan 2006 och 2007 höjdes hans lön med 36 000. Dvs 3000 mer i månaden (mer än vad jag och många med mig har att leva på totalt). Därefter har det följt fyra feta år till, med allt fler inrullande postkodmiljoner.

Personalkostnaderna på BRIS fördelade sig 2007 på följande vis:
Styrelsearvode - 58 000
Generalsekreterare  - 843 000 (alltså exklusive sociala avgifter)
Övriga anställda (18 st 2007) - 5 884 000
Sociala kostnader- 3 002 000 (varav pensionskostnader för generalsekreteraren 206  000 och övriga 528 000).

Dessa är det ni skänker till

Men det är väl okej att människor som jobbar hårt för barns rättigheter har bra betalt? Men vilka är det vi betalar till? Det är inte till människan som svarar i telefonen då du eller ditt barn ringer. Dom jobbar gratis. Och jobbar BRIS verkligen så hårt för alla barn? Dom vardagshjältar som svarar i telefonerna gör det alldeles säkert. Helt gratis dessutom. Problemen sitter nog som vanligt högre upp.

En liten närmare titt på människorna som står värdar för BRIS kommande "fördjupande vålds och sex seminarium" avslöjar en viss ideologisk slagsida.  Här är dom i en så kortfattad beskrivning som möjligt.

Generalsekreterare Göran Harnesk:
Mannen som personligen kostar BRIS bidragsgivare allra mest föräras också det största utrymmet i dagens artikel. Han har självklart ett barnperspektiv och väjer inte för sånt som politisk korrekthet eller ideologi?... Nja, efter ett inslag i Agenda där Harnesk medverkade skrev signaturen "docentläkare" följande mycket viktiga inlägg i debattforumet:

"Det är inget större fel på Göran Harnests kampanj för större föräldraengagemang. Bristande stöd från föräldrar och andra vuxna är naturligtvis en allvarlig orsak till att våra barn och unga mår så dåligt i dagens samhälle. Men det är en alltför allmän och vag medicin för att lösa problemen. Jag har erfarenhet av den organisation som du tillhör, BRIS, men tyvärr kan jag inte instämma i den allmänna lovsången. 

BRIS har med skicklig marknadsföring byggt upp en särställning utan att riktigt seriöst vinnlägga sig om den djupare kliniska kompetens som erfordras för att bedöma och rätt handlägga barn i olika former av sociala och psykiska krissituationer. Historiskt var BRIS alltid dominerat av en övervikt av kvinnor som anlade isolerade och ensidiga kvinnoperspektiv på barns problem och som alltså drivit en icke könsneutral linje till ibland stort förfång för såväl engagerade pappor som barn vilka t.ex. söker stöd för att få kontakt med sina frånvarande fäder.  Jag har allvarliga invändningar mot BRIS handläggning i ett antal fall där BRIS stillatigande förutsatt att mödrar som begår falska beskyllningar mot pappor i syfte att utmanöverera dem ur barnens liv (ofta som vapen i skilsmässor, umgänges- och vårdnadsmål) alltid skulle ha rätt. Detta är naivt och farligt för barns psykosociala hälsa. 

I själva verket är den statistiska sanning som BRIS förtiger i sina skrifter (där papporna icke sällan framstår som förövare farliga för barnen) att 80% av all barnmisshandel förövas av kvinnor, ofta mödrar. Samma gäller för barnaberövande - det är i 4 fall av fem mödrar och kvinnor som begår denna form av psykosocial misshandel (som kallas PAS). I dyrbart kolorerade skrifter som sponsras av en rad intet ont anande företag bestrider BRIS att PAS-misshandel förekommer i en serie artiklar som präglas av skrämmande inkompetens. Med denna bristande kompetens i bakgrunden är det tveksamt om BRIS i sin verksamhet verkligen kan korrekt (dvs lege artis) hantera de delikata ärenden som barn i utsatta situationer anförtror BRIS telefonjour. Dessvärre har kontakter med personer inom BRIS bekräftat mina farhågor att BRIS från början är (och väsentligen förblivit) en intresseorganisation för vuxna kvinnor och mödrar, men BRIS har enligt välgrundad uppfattning inte lyckats med att i internationella kretsar med professionella anspråk bli en trovärdig företrädare för barns och ungas genuina intresse. Låt detta bli en tankeställare till BRIS många hugade sponsorer att tänka om - och till BRIS effektiva PR-avdelning att i nästa påkostade insamlingskampanj ge en ärligare självbild så att inte svenska folket luras att tro att BRIS verkligen företräder barn på ett godtagbart sätt.

Jag beklagar att detta måsta sägas. Men tyvärr är temat för allvarligt för att tiga om och BRIS har inte själv haft förmåga att granska sin verksamhet mera i detalj. Ibland har man åstadkommit stor skada genom sina felbedömningar, större skada än om man inte hade agerat alls. Summa summarium tror jag naturligtvis ändå att det står på plus, men inte alls i den grad som BRIS företrädare vill göra gällande.

Jag beklagar också att den bristande professionaliteten inom BRIS består och att organisationen tycks sakna förmåga till kritisk självinsikt och till att lyhört avlyssna sådana kritiska signaler när de gör sig hörda i samhällsdebatten. För att nu inte tala om den professionella litteraturen i de ämnen som BRIS hanterar och där BRIS utger sig för att vara en kompetensinstans. Tack ändå för din fina intention Göran Harnesk - jag förstår att du och dina kollegor på BRIS vill väl. De veta inte bättre...och är kanske till viss del förlåtna av detta skäl.
Tack för uppmärksamheten."

Harnesk: "Du är okunnig"

Harnesk svarade på följande sätt:
Hej Docentläkare! 

Dessvärre så fick jag inte se ditt inlägg förrän idag på morgonen så svaret kommer därefter. Att du är bitter på BRIS framkommer med all tydlighet och det är tragiskt! Men i övrigt så bygger ditt inlägg på en stor okunskap och det gör mig lite brydd. 

BRIS rapport bygger helt och hållet på den dialog som vi har med barn och ungdomar. Nakna berättelser och tuff statistik!! Vi gör inte anspråk på att berätta om hur alla barn har det, vi är inte heller någon myndighet. Vi beskriver helt enkelt situationen för de barn som hör av sig till oss. Den sanning som du beskriver får alltså stå för dig. 

Vad gäller din beskrivning av kvinnliga förövare så kan jag bara, dessvärre, återigen konstatera att du känner BRIS dåligt. Det var inte länge sedan som vi hade en debattartikel i detta ämne. Ur ett barnperspektiv - som alltid för BRIS!! BRIS samarbetar med några av landets främsta forskare när det gäller sorg och kris. Vi ledde i höstas in internationell konferens med närmare 200 deltagare. Där vårt arbete stod i fokus och vi fick den bästa respons världen över. Så din kritik gällande detta stämmer inte heller.

Tyvärr så är du anonym i din kritik vilket gör det svårt att förstå vad du egentligen bygger det hela på men vi är oerhört måna om att ta till oss synpunkter som kan stärka vårt arbete.  Eftersom jag inte kommer att gå in på detta forum allt för ofta är du välkommen att höra av dig... 

Göran Harnesk

"Docentläkare" igen:

Min kritik är saklig och grundad på omfattande studier men gör inte bara BRIS till måltavla. BRIS är en organisation som skickligt rider på att väcka opinionsstormar och det gäller att kanalisera detta momentum på rätt sätt. Men opinionens vindar blåser inte alltid rätt och folk kan lätt bli ett offer för okunnighet och demagogi i förening. Man får akta sig så att detta inte leder till att man ser genom fingrarna med en typ av barnmisshandel medan man slår på trumman för en annan, för då är det riktigt illa. Då kan en organisation som inte bygger på en balanserad bild av fakta göra skada särskilt om myndigheter påverkas i samma populistiska riktning. Folk behöver upplysas om sånt som är svårt att förstå - och kvinnliga berövare och deras medhjälpare i en barnmisshandel som sätter djupa spår för livet i de drabbade är nästan helt ofattbart, också för många så kallade experter. Därför behöver diagnosen förklaras, inte förkastas och förtigas i starka feministiska vindar. Det är svårt att se sanningen i vitögat och ännu svårare att inte förlamas inför ondska. 

Men BRIS kanske kan förnyas. Det kräver självrannsakan. Kanske med hjälp av ett Agendaprogram om det otänkbara som pågår och i årtionden pågått i Sverige utan en blinkning från BRIS, nämligen när ena föräldern (kvinnlig eller manlig) med "psykosocial misshandel" berövar sina barn kontakten med andra föräldern - en kontaktstörning som kan få bestående effekter när stödet från ena familjehälften går förlorat. Det är tusentals som lider i det tysta - hur många tusen barn och ungdomar i Sverige har förlorat eller skadat relationen till sin pappa (mamma) genom denna s.k. PAS. Som du ser är begreppet könsneutralt. Se då också till att BRIS i sin verksamhet och i sina skrifter som sprids håller tungan rätt i mun. Det tror jag du kan lyckas med - lycka till med det!

Jag kunde ge kvalificerade detaljhänvisningar till den aktuellaste litteratur på området - som svenska bibliotekarier inte tar hem (för officiellt så ska ju PAS inte finnas i ett så fint land som vårt, eller hur?). Men detta är inte platsen för en vetenskaplig debatt.

Jag vill däremot avsluta med en eloge till programledaren för Agenda, Karin Hübinette, för ett utomordentligt välfokuserat program som sätter fingret på aktuella väsentligheter i vårt samhälle.

Och där tog debatten slut. Vem som är okunnig avgör ni själva. Min åsikt behöver jag knappast redogöra för.

Massi Fritz, advokaten som nog skickat flest oskyldiga svenska män i fängelse

Nästa BRIS värd på listan är advokat Elisabeth Massi Fritz. Advokaten som alla kvinnliga brottsoffer köar för att få.  Denne advokat har specialiserat sig på kvinnofrids och hedersbrott (när kvinnor är offer). 

Likt en otröttlig vigilante skickar hon den ena pappan efter den andre i fängelse. En del skyldiga, men även många oskyldiga. Men lite svinn får man väl räkna med om man skall göra karriär.  Ett av alla kända och uppmärksammade mål hon har vunnit är Stureplansvåldtäkten. Målet som fick henne att återfå tron på rättvisan. 


Att det är den svenska varianten av rättvisa förblir i artikeln outtalat, men framgår ändå av andra tidningars rapportering. (kolla in det stolta leendet på hovrättsrådet Evelöf). Det andra hovrättsrådet på bilden är Ingela Halvorsen. Hon lyckades igår döma Magnus Hedman för sexköp i ännu en dom som trotsar all logik. Rättsdebaklet beskrivs ganska bra av diverse bloggar, däribland den här. (Vet inte riktigt hur namnet uttalas.) Men det får bara en enkel liten spalt i GT.

Idel ädel mans och pappahatar adel

Så där fortsätter det. Gabriel Otterman, expert på barnmisshandel på Astrid Lindgrens sjukhus. En man som omnämns i detta inlägg om den ökande barnmisshandeln (som märkligt nog är helt könsneutral. Varför tror ni?)

Kerstin Wigzell, regeringens särskilda utredare i barnskyddsutredningen och tidigare chef för socialstyrelsen. En av kvinnorna bakom kvinnofridsportalen.

Fredrik den värste

Längst ner på listan finner vi den, i mitt tycke, värste svikaren mot många svenska barn av dom alla. Barnombudsmannen Fredrik Malmberg. Denne utbildade ekonom har gått den långa vägen. FP ledarskribent på GP, talskrivare i partiledarstaben, Rädda barnen. Tror ni han skulle yttra ett enda ord mot statsfeministerna? Nej, hellre offrar han några ungar. Huvudsaken jag och mina har det bra. Här är hela CV:t.  

Och så fick han så till slut detta ärofyllda hedersuppdrag. Barnombudsman. Känn på ordet. Det förpliktigar.  Det gör även det generösa arvodet. Någon årsredovisning har man inte publicerat sedan 2007, men så här mycket kostade man då.

Sluta slingra er undan ert ansvar!

I BRIS årsrapport kan man ta del av en del intressant statistik. Alla som bemannar BRIS hjälptelefoner gör nämligen en markering för vilket problemområde samtalet handlar om.

2009 kontaktade 21 611 barn BRIS antingen per telefon (12 333), mail (7 440) eller chatt (1 838). Och vilket var det allra vanligaste problemet? Här följer topp 3:

Kamrater.  (5 984)
Rädsla/oro (5 243)
Skolan (4 931)

Fysisk misshandel fanns inte med bland dom 10 vanligaste orsakerna bland flickor (som är kraftigt överrepresenterade bland dom som kontaktar BRIS) och kom på 10 plats 
bland pojkar med 485 fall. 

Sexuella övergrepp eller ofredanden kom på 17:e plats totalt.

Märkligt nog finns detta brott inte med på 10 i topp för barnen boende i kärnfamilj. Däremot kommer det på 7:e plats bland omhändertagna barn.

En annan sak man noterar är att bland barn boende i kärnfamilj har det förekommit totalt 4952 kontakter, medan bland barn i skilda familjer var siffran 15 204!

Sammanfattningsvis kan man konstatera att BRIS, Rädda Barnen och BO slukar stora resurser och hyser ett, hos allmänheten stort förtroende. 

Hos mig är det förtroendet fullständigt förbrukat för länge sedan.  Jag är förbannad. Mitt och många andras barns lidande i de alltmer ökande och sinnessjuka vårdnadstvisterna där vi pappor anklagas för att stå i förbund med djävulen, är dessa organisationer fullständigt blinda för.  Och jag har svårt att tro att det är ett intelligensproblem.  Problemen är snarare politiska, ideologiska och ekonomiska. Vilket gör sveket så gigantiskt mycket större. När skall dessa människor ställas till svars för sitt enorma svek? Vad krävs?

Gud vet?

Ni som har ett helhetsperspektiv på barnrättsfrågor, befinner er i Stockholm den 9 Februari och har råd att betala 250 kronor. Gå gärna på BRIS seminarium och höj en röst för mitt och alla andra barn. Dom osynliga offren som ingen vill se eller höra om. Höj en röst för alla pappor som avtjänar straff, dömda  utan minsta bevis. För  barnen som skamlöst utnyttjas som vapen mot en älskad förälder. Vem skall annars tala för oss   på BRIS seminarium? 

För övrigt vill jag för första gången (tror jag) rekommendera en feministisk blogg idag. Tyvärr insomnad som det verkar, men bra ändå.

http://merfeminism.blogspot.com/

For those of you still worrying about the little things...You should try going through a divorce as a loving father. The family court will surely cure you...

I want to wish both my children and their mothers a truly wonderful year.